Kategori:Få syskon

70-talet

1970-talet präglades av frispråkighet och det märks i barnböckerna. Inget ska döljas för barnen utan allt ska förklaras och diskuteras utan skönmålningar. Var inte bilderböcker med svartvita fotografier överrepresenterade på 70-talet? Jag har läst Per, Ida och Minimum, Filip frågar, Så här får man barn och Nilla får en lilla-syster som alla försöker berätta hur barn blir till. Det är ju sjukt rolig läsning och väldigt rakt på sak. Det är liksom inget hymmel i varken text eller bild med hur det går till mellan Eva och Knut när de gör Filip: ”Eva och Knut frågar Filip, om han har sett när dom kelar, och det har han. Då blir ibland Knuts penis stor och styv, så att den går att sticka in i Evas hål, som ligger strax bakom det ställe där flickor kissar” (strax bakom och lite till höger). Man skruvar ju lite på sig inför den här beskrivningen, särskilt i kombination med de mycket detaljerade illustrationerna, jag vet inte om jag hade varit så bekväm med att läsa den högt för ett barn? Det är väl onekligen så att vi läser 70-talets böcker med glasögon från 00-talet och då känns det liksom fel på något sätt, vadå har Filip sett när hans föräldrar kelar? Så hur bra böckerna än är så är de nog för gamla för att fungera helt idag, tyvärr, för det är ju inte böckernas eller deras innehålls fel utan tiden vi lever i nu. Jag gillar egentligen rättframheten väldigt mycket. Kalle Lind skriver ett bra inlägg om det här på sin blogg En man med ett skägg.

Men på andra sätt är böckerna från 70-talet fortfarande mycket bra, de är jämställda och oförställda. I Filip frågar och Per, Ida och Minimum får vi veta att en familj kan se ut på en massa olika sätt, där är till exempel ett barn med sina två pappor, kollektivfamiljen, Filip med sina föräldrar och en familj med två adoptivbarn. Papporna i böckerna är ofta lika omhändertagande och närvarande som mammorna. Dessutom får vi se att det inte alltid är en dans på rosor att vara familj med tre barn och att våra kroppar kan se ut lite hur som helst. Vi har mycket som är värt att spara från detta årtionde!

Filip frågar är skriven av Karin Levander och Gunilla Kvarnström, den gavs ut 1972 av Verdandis barnböcker. Per, Ida och Minimum är skriven av Grethe Fagerström och Gunilla Hansson, den gavs ut 1977 av SKolförlaget. Så här får man barn är skriven av Per Holm Knudsen och utgavs av Tidens förlag 1972. Nilla får en lilla-syster är skriven av Bo Jarner och utgavs 1973 av Tidens förlag.

70-talet

1970-talet präglades av frispråkighet och det märks i barnböckerna. Inget ska döljas för barnen utan allt ska förklaras och diskuteras utan skönmålningar. Var inte bilderböcker med svartvita fotografier överrepresenterade på 70-talet? Jag har läst Per, Ida och Minimum, Filip frågar, Så här får man barn och Nilla får en lilla-syster som alla försöker berätta hur barn blir till. Det är ju sjukt rolig läsning och väldigt rakt på sak. Det är liksom inget hymmel i varken text eller bild med hur det går till mellan Eva och Knut när de gör Filip: ”Eva och Knut frågar Filip, om han har sett när dom kelar, och det har han. Då blir ibland Knuts penis stor och styv, så att den går att sticka in i Evas hål, som ligger strax bakom det ställe där flickor kissar” (strax bakom och lite till höger). Man skruvar ju lite på sig inför den här beskrivningen, särskilt i kombination med de mycket detaljerade illustrationerna, jag vet inte om jag hade varit så bekväm med att läsa den högt för ett barn? Det är väl onekligen så att vi läser 70-talets böcker med glasögon från 00-talet och då känns det liksom fel på något sätt, vadå har Filip sett när hans föräldrar kelar? Så hur bra böckerna än är så är de nog för gamla för att fungera helt idag, tyvärr, för det är ju inte böckernas eller deras innehålls fel utan tiden vi lever i nu. Jag gillar egentligen rättframheten väldigt mycket. Kalle Lind skriver ett bra inlägg om det här på sin blogg En man med ett skägg.

Men på andra sätt är böckerna från 70-talet fortfarande mycket bra, de är jämställda och oförställda. I Filip frågar och Per, Ida och Minimum får vi veta att en familj kan se ut på en massa olika sätt, där är till exempel ett barn med sina två pappor, kollektivfamiljen, Filip med sina föräldrar och en familj med två adoptivbarn. Papporna i böckerna är ofta lika omhändertagande och närvarande som mammorna. Dessutom får vi se att det inte alltid är en dans på rosor att vara familj med tre barn och att våra kroppar kan se ut lite hur som helst. Vi har mycket som är värt att spara från detta årtionde!

Filip frågar är skriven av Karin Levander och Gunilla Kvarnström, den gavs ut 1972 av Verdandis barnböcker. Per, Ida och Minimum är skriven av Grethe Fagerström och Gunilla Hansson, den gavs ut 1977 av SKolförlaget. Så här får man barn är skriven av Per Holm Knudsen och utgavs av Tidens förlag 1972. Nilla får en lilla-syster är skriven av Bo Jarner och utgavs 1973 av Tidens förlag.

Så här får man barn

För ett tag sen gick jag genom mina gamla barnböcker hemma hos mina föräldrar. Då hittade jag Filip frågar, en väl tummad (alltså, den hänger ihop i trådar) röd bok om hur barn blir till. Den känner säkert ganska många till. Jag hade helt glömt bort den, men försvann lika djupt in i boken nu som jag gjorde när jag var liten. Bilderna och texten är ju väldigt spännande! Jag har en annan bok hemma som också handlar om hur barn blir till. Den är från 00-talet och heter Håkan Bråkan och bebismysteriet. Och det fattar ni ju, böckerna är totalt olika. Jag blev peppad på leta rätt på fler liknande böcker, från 70-, 80-, 90- och 00-talen för att jämföra. Och det visade sig såklart att de ser ganska olika ut. Jag kommer lägga ut iaktagelser om min mycket spännande läsning i en post per decennium. Och hörni! Berätta om era erfarenheter av såna här böcker! Vilka var bäst, vilka var sämst. Och vilket årtionde är ert favvis?

Kim & Skrutten

Att vänta på ett syskon kan uppenbarligen vara en lika lång väntan som att vänta på sitt första barn. Kim i Kim och Skrutten får i början av berättelsen veta att hans mammas tjej Cissi väntar barn. Eller rättare sagt: väntar en lillasyster till Kim. Han är nämligen helt övertygad om att det är en liten syster där inne. Kims långa väntan börjar mitt i sommaren, i augusti får han veta att bebisen fortfarande bara är liten som en äppelskrutt (därav namnet på boken), i november planerar han födelsedagstårta och bowling för skrutten, i december berättar Kim för skrutten hur gott det luktar om lussebullar. Vi får följa Kim månad för månad fram till skrutten kommer och för varje månad görs en liten betraktelse om hur det kan vara att vänta:

Det tar lång tid att vänta på ett syskon. Det är inte som när tunnelbanan står stilla för att det har kommit löv på spåren och alla är sura och pratar i mobiltelefonen fastän tåget snart kommer att rulla igen. Att vänta på ett syskon är som att vara lugn. Samtidigt som det pirrar i magen.

Jag gillar den här boken! Hela Kims väntan är så fin och så lugnt beskriven. Harmonisk på något sätt. Månaderna kommer och går, Kim reflekterar på ett barns sätt om längtan och förväntningar. Färgerna i boken fungerar bra tillsammans med temat. Varje sida har sin egen bakgrundsfärg, gul, röd, blå eller lila. Jag tror absolut att Kim och Skrutten kan fungera att läsa för barn som väntar på något. Det kan vara ett syskon, men jag tror boken fungerar för att diskutera längtan efter och väntan på andra saker också.

Kim och Skrutten är skriven av Karin Frimodig och Sara Berg och illustrerad av Matilda Ruta. Den ges ut av Vombat förlag.