Bockarna Bruse kommer igen

”- Har ni varit på TV? frågade hermelinerna.

– Vi har varit med i sagan, sa bockarna.

– Vad är det för nåt? sa hermelinerna.

Vilken kanal är det?”

Nja, hermelinerna på fjället kanske inte känner till bockarna Bruse, men vi gör det! Genom Bockarna Bruse på badhuset (2012) fick den välkända sagan ett helt nytt och inte minst fantasifullt skruvat liv. Boken blev väldigt populär och röstades fram till 2012 års bästa bilderbok av Bokjuryn.

I uppföljaren är det semestertid för bockarna, vilket betyder en tur till fjället (vi pratar trots allt om norska bockar här). Men våffelstugan är stängd och trollet under bron har flyttat ner till byn och in på äldreboende, där han tillbringar dagarna med att skrämma livet ur gamlingar.

Ja, ni hör ju. 

I Bockarna Bruse kommer igen är vi långt ifrån den ursprungliga sagan, men samtidigt helt nära. Både en och två gånger får vi klampa tripp-trapp, tripp-trapp, tripp-trapp över bron. Gry Moursunds uttryck, hennes kollage av naivistiska illustrationer, liknar ingenting annat. Vackert, tycker jag! Humor och befriande galenskap löper genom både bild och text, där Pija Lindenbaum står för översättningen till svenska. 

Den galna blicken! Både trollet och bockarnas minspel är pricksäkra och kul att titta på.

 

Bockarna Bruse kommer igen är illustrerad av Gry Moursund och skriven av Bjørn F. Rørvik, det är Pija Lindenbaum som står för översättningen till svenska. Boken ges ut av Lilla Piratförlaget.

Om att komma nästan nära.

Någonting som fascinerar mig är böcker där bilden berättar mycket mer än vad texten låter oss förstå. Särskilt härligt är det att läsa sådana böcker högt för barn. Det är som att ge barn kunskap och samtidigt lyckas med bedriften att få dem att förstå hur ensamt det kan vara att sitta med kunskap när man inte kan förmedla den (läs: till bokens huvudperson). I förra veckan läste jag Sam och David gräver en grop ihop för 6,7,8-åringarna och de blev tokfrustrerade. Samtidigt mynnande frustrationen ut i en abstrakt diskussion, ni vet abstrakt tänkande är svårt för barn, om det här med att det i princip alltid finns minst två möjliga händelseförlopp till allt som görs och sker. Herreminje – vad de tänkte!

Sam och David har helt enkelt lite tråkigt en dag och bestämmer sig då för att gräva en grop. De båda är väldigt flitiga och gräver och gräver för att hitta något häftigt. Men det de inte vet är att varje gång de närmar sig något häftigt (oftast en magnifik diamant) beslutar de sig för att gräva i en annan riktning. Barnen ser hur nära de är men Sam och David vet helt enkelt inte vad de missar och hur nära diamanterna de hela tiden kommer.

Sam och David gräver en grop ihop är illustrerad av Jon Klassen och skriven av Mac Barnett, boken ges ut av Hippo Förlag.

Tänk om… – The Movie

Såhär tänker jag beskriva filmen: LJUVLIG.

Nu har jag sett filmen jag skrev om här, och kan konstatera att Tänk om… gör sig minst lika bra på bioduken som i bokform. Vilsamt och poetiskt bläddrar vi oss fram genom bokens sidor och mötena mellan liten och stor. En mygga och ett litet knott, haren och palten, spindeln och spindelbarnet. Lena Sjöbergs illustrationer är lekfulla och detaljrika, allt ifrån spindlarnas härligt färgstarka badrum till valarnas dova havsdjup.

Filmens olika känslor byggs skickligt upp av musiken, ger publiken en snabb vink om vad som kommer hända i nästa möte. Allt ifrån det glada när myggan och hens knott badar bubbelbad i någons spott till det deppigt otacksamma livet för getingar, som ju ingen tycker om. Just ja, det är Nina Persson som sjunger Sjöbergs verser. Jag upprepar, det är Nina Persson som sjunger! Nu inledde jag texten med LJUVLIG, och det innefattar i allra högsta grad sången också.

Dessutom är filmens längd, 30 minuter, precis lagom. Varken barn eller vuxen började skruva på sig i biofåtöljen, inte ens den småstressade mobiljunkien (läs jag) kände behov av sin elektroniska snuttefilt. Allt gott!

 

PS! Här, Kino i P1, pratar Nina Persson om Tänk om…

En vän som varar hela hösten (och vintern).

 

Thomas och Anna-Clara Tidholms insatser för svensk barnlitteratur är många. För en dryg månad sedan kom ännu en, boken Det var en gång en räv som sprang i mörkret. En slags upprepningshistoria med en mening på varje uppslag där läsaren förflyttas framåt som på en resa, en resa både genom rum och tid. Texten och bilderna berättar en gemensam saga men bilderna lämnar något mer åt fantasin eftersom de är mer detaljrika. I varje bild skymtar ett objekt, en människa, djur eller ett moln, som sedan upprepar sig som en detalj på nästa uppslag och detta ger en känsla av ett större sammanhang. Över sidorna vilar ett vackert ljus och varje bild känns gåtfull och hemlig, som om det finns något större där som väntar på att upptäckas. När så räven återigen springer någonstans mellan skymning och mörker och slutet närmar sig och det sista uppslaget överraskar med en himmel full av snö får i alla fall jag en känsla av svindel. Det här är litteratur för barn och vuxna när den är som allra bäst.

Det var en gång en räv som sprang i mörkret är skriven av Thomas Tidholm och illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Boken ges ut av Alfabeta.

Om drömmar

“Sindre är ingen fotbollsspelare. Ändå står han där. Mitt på planen. Men när de andra spelarna ser en fotboll ser Sindre en … måne.”

Så börjar berättelsen om Sindre och hans dröm om månen. Många är vi som befinner oss i en situation men som samtidigt drömmer om något annat. Inte alla gör något åt saken, men Sindre tänker förverkliga sin dröm, han ska ta sig till månen. Men hur? I vuxenvärlden finns inget stöd att hämta, astronauten förklarar att man måste kunna aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och en massa andra saker som slutar på ik. Byggmästaren menar att ett torn till månen skulle kräva alldeles för många bultar och stålbalkar. De vuxna svarar och skojar bort. Men ingen dröm är för stor eller svår! Sindre bygger ett eget torn av pinnar och lyckas klättra högre än molnen.

Det är en blåtonad, fin berättelse om att gå sin egen väg och följa sina egna drömmar. Den som försöker hittar alltid något, kanske en ny vän att dela drömmarna med?

Så här skriver Per Gustavsson själv om Måntornet

Måntornet är skriven och illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Natur&Kultur.

Lena Sjöberg på vita duken

Tips till alla biosugna! Tänk om är baserad på Lena Sjöbergs bok med samma namn. Det är ingen mindre än Nina Persson som berättar och sjunger, kika här för ett smakprov. Du ser filmen på SF:s och Folkets bio biografer.

Recension på Bokunge kommer i slutet av veckan.

I vårt lunchrum idag..

Vissa böcker stannar inte bara kvar i hjärtat utan får också konsekvenser i verkliga livet. Bra sådana! Boken Tilly trodde att.. av Eva Staaf och Emma Adbåge som kom ut på Rabén&Sjögren i augusti är en helt UNDERBAR bok. Jag kommer att skriva om den inom kort och då antagligen höja den till skyarna. Bara så att ni vet.