Chattrecension: Cirkusloppor på luffen

Hur lever en loppa? I Lena Sjöbergs nya bilderbok Cirkusloppor på luffen upplever du storstaden ur småkrypens perspektiv. Det där livet som pågår i kvarglömda kartonger och under våra skor. Bokens två huvudpersoner lever ett kringflackande loppliv som är lika delar äventyrslust som tröttsamt slit.

Bokunge har läst Cirkusloppor på luffen och såhär tycker Lisa och Johanna i en chattrecension.

Johanna: Okej, boken! Ett konstverk, med både illustration och text av Lena Sjöberg.

Lisa: Jag gillar att lopporna känns så små som loppor är, i språket och i bilderna. Fast de är inzoomade och huvudpersoner.

Johanna:  Ja, fint att man får se staden med loppornas ögon. Aktuellt tema också, två individer utan hem. Nya i landet. Jag blev nästan lite lipig redan på första sidan, “… vi var smutsiga och trötta, du hade just fyllt fem, jag ville inget hellre än att hitta oss ett hem”.

Lisa: Då blir användandet av insekter desto bättre, de är liksom redan så krakiga och lite oomtyckta av de flesta. Särskilt loppor.

Johanna: Mm, längst ner i samhällshierarkin.

Lisa: Bilden när de går utanför nattklubben när två kackerlackor slåss, en mal står och deppar i ett hörn och syrsan sitter och spelar fiol i ett eget litet regnoväder är ju smått fantastisk. En ölburk är en bar också, haha!

Johanna:  Och “Bar Amor” med syrsatjejen i fönstret…

Lisa: Det är riktigt skumraskiga kvarter!

Lisa:  Nu när du nämnt likheten med flyktingar så är det ju svårt att släppa det temat. Hemskt att de i slutet av boken åker vidare i en koffert (container), men sjysst att de hittar upp till bönpallen sen.

Johanna: Ja, slutet på boken är ändå hoppfull, det finns bättre platser att söka! Fast äventyrspeppen kan ju även läsas som att den äldre loppan försöker göra resan rolig, att hen vill skydda den yngre från den hårda lopp-verkligheten.

Lisa: Mm, och lopporna samexisterar med människorna, äter på samma ställen, vilar på samma ställen, spelar cirkus för människorna (som typ den klassiska bilden av “zigenare”) ända tills cirkusen brinner ner, då är de själva.

Johanna: Ja, och precis efter att cirkusen brunnit ner så försöker loppan peppa sig själv – “ta nya friska tag”. Så bra kommentar till samtidens individualistiska hjälp dig själv-samhälle!

Lisa: Visst är det individualistiskt! Inte ens myran slår de sig samman med efter branden…

Johanna: Lopporna är verkligen ensamma i sin tvåsamhet. Nu låter det kanske som om boken är sjukt deppig, men så är det ju verkligen inte – både text och bild har humor!

Lisa: När man läser för en liten är det mer av ett äventyr som är lite läskigt och konstigt ibland – men spännande. Ett litet barn kan ju inte tolka i nåt i Bar Amor…

Johanna: Det är verkligen läsning på flera nivåer!

Lisa:  Jag gillar att lopporna är könlösa.

Johanna:  Ja, det är sant, jag visste inte om jag skulle skriva “mamma” eller “pappa” om den vuxna loppan. Eller så är det en kusin, en vän eller ett äldre syskon kanske.

Lisa: Nej, de ser inte ut som varken det ena eller det andra, bara som små loppor med hattar. Hatt är ju annars ett rätt manligt attribut, och så är både de och myran klassiskt fängelsekundsrandiga.

Johanna: En annan rolig sak är ju att människorna går och ser loppcirkusen, det är väl den enda gången människa och insekt beblandar sig?

Lisa:  Ja, tänkte också på det. Började fundera på vem som arrangerat cirkusen och gjort affischerna och var den personen tar vägen efter branden…

Johanna: Den administrativa personalen fick nog också gå 🙁

Lisa: Och lönen brann inne.

Johanna: Vad säger vi om bokens språk?

Lisa:  I en Litteraturmagazinet-recension jämförs Sjöberg med Hellsing, som att Sjöberg lyckats axla arvet, men jag tycker det är lite trist att jämföra. Som att man inte kan rimma alls utan att snegla på Hellsing.

Johanna:  Mm, och jag blev faktiskt glatt överraskad, “Cirkusloppor på luffen” är kanske inte tidernas mest spännande titel? Men texten är målande, både vacker och humoristisk.

Johanna:  I förra boken vi chattrecenserade (Innan jag fanns) var döden närvarande, och det är den ju här också – via kyrkogården. Ett övergripande tema i tiden eller bara en slump?

Lisa:  Döden och rymden, ja. Kanske vi som väljer våra böcker, det är ju rätt filosofiska böcker.

Johanna:  Ja, och berättelser som fungerar på flera nivåer.

Lisa: Innan jag fanns väckte frågor direkt, det var ju rätt explicita frågor i Dahlins/Nilsson Thores bok. Den här berättelsen kan man läsa som den är eller diskutera, här är det exempelvis bara två frågetecken i texten, men desto fler om man stannar upp och diskuterar!

Johanna:  Just så, och det är ett annat tempo i den här boken – storstadstempo!

Lisa: Ja, den spanska stämningen i stan är skön! Men jag måste nog sluta nu, känner att loppan inom mig behöver sova…

Johanna:  Samma här!

Lisa: Hej svej!

Johanna:  Natt natt!

 

Cirkusloppor på luffen är skriven och illustrerad av Lena Sjöberg, boken ges ut av Rabén & Sjögren.

Dela detta:

One comment, Lägg till din.

Hurra för chattrecensioner, mkt fint!

Lämna en kommentar