Annie du lac

När Kitty Crowther fick ALMA-priset 2010 fick vi se och träffa henne i Lund. Då visade hon bilder från Annie du Lac och La visite de petite Mort och jag minns hur fascinerad jag blev av båda böckerna. Vilka fantastiska berättelser! Nu har båda äntligen kommit på svenska under titlarna Lilla döden hälsar på och Annie från sjön.

I Annie från sjön får vi möta en sorglig figur. Sedan hennes mamma dog är Annie ensam och livnär sig på fisk hon själv fångar. Det enda som ger henne någon slags frid är de tre mystiska öarna ute på sjön. Svärtan inom henne blir till sist för tung och en dag tar hon en sten och hoppar från båten i sjön. Hon sjunker och svimmar av, men fångas upp av en enorm hand som varsamt för henne upp till stranden. När Annie vaknar är hon fylld av en ny slags frid, trygg i vetskapen att hon inte är ensam trots allt. De tre öarna var i själva verket hattarna på tre jättar! Det dröjer inte länge förrän jättarna söker upp Annie för att få hennes hjälp och tillsammans beger de sig av mot havet. Det är första gången Annie vågar lämna sin stuga och det blir en resa som förändrar hennes och jättarnas liv.

Självmord känns som ett oerhört svårt och sällsynt tema i barnböcker och jag är osäker på hur stor vikt man måste lägga vid just det när man läser boken för ett barn. Det beror väl på vilken ålder de är i och hur mottagliga de är för ämnet. Men även om Annie från sjön är en ganska mörk och långsam berättelse så finns det också ljus och lycka i den. Inte minst i att den faktiskt slutar lyckligt, utan även i illustrationerna som myllrar av färgstarka och fantasifulla växter. Jag får uppfattningen att årstiden skiftar från tidig vår till högsommar i boken och temafärgerna är gult och orange, helt klart färger fyllda av hopp och optimism. Så räds inte bokens svåra tema! Läs den och fascineras av Kitty Crowthers konstnärsskap.

Annie från sjön är skriven och illustrerad av Kitty Crowther. Den är översatt av Joar Tiberg och ges ut av Rabén&Sjögren.

Mysig högläsning om hunden Puzzel


Ni vet den där mysiga känslan man kan få av att betrakta djur? Den har jag fått flera gånger den senaste tiden. Förra helgen hälsade jag på mina föräldrar, som just då var kattvakter. Min systers katt fick oss alla tre, vuxna människor utan särskilt djurintresse, att mysa runt och prata nåt slags hemmagjort kattspråk. Förundrat tittade vi på när den söta lilla tingesten drack vatten ur kranen, kröp in bakom böckerna i bokhyllan och puttade ut några band för sitt höga nöjes skull eller gömde sig i en papperskasse.

I ungefär samma veva läste jag Puzzel hittar ett spår, en vansinnigt charmig berättelse om den lilla Jack russell-terriern Puzzel som tack vare sin ovanligt välutvecklade nos hamnar i allsköns äventyr. Boken rekommenderas till barn från sex år, men det jag kände när jag läste den var att jag omedelbart ville läsa den högt och då funkar den även för yngre barn. Språket är så rytmiskt och puttrigt, och berättelsen så spännande, att jag tror att även en djurintresserad femåring skulle älska att höra den.

I den här boken, som är den tredje om Puzzel, får vi följa henne när hon råkar nosa upp en stulen sällsynt växt och på så sätt avslöjar tjuvarna och hamnar i lokaltidningen. Men det är minst lika spännande när hon jagar en spyfluga eller råkar reta upp ett vildsvin.

Författaren Isabelle Halvarsson, som också har skrivit böckerna om katten Fräs, lyckas fånga just den där värmen och humorn som ofta dyker upp när man betraktar djur. Det är Puzzels perspektiv, hennes berättelse, och på något sätt förstår man som läsare precis hur läckert det kan lukta med nystekta köttbullar i matskålen eller en bit leverpastej i en påse. För att inte tala om hundfödelsedagsbakelser gjorda på skinka, potatismos och korv. (Och jag äter inte ens kött längre.)
Illustrationerna av Margareta Nordqvist är enkla och söta, och väldigt lekfulla. Har man någon gång umgåtts med Jack russell-hundar så känner man igen den energiska svansen och de fladdriga, mjuka öronen.

Något jag också gillar med den här boken är att Isabelle Halvarsson vågar ta med enstaka “vuxna” ord, som när spyflugan lurpassar på Puzzel, eller när en katt beskrivs som väldigt överflödig, i Puzzels ögon. Orden lyfts fram och görs intressanta. Perfekt läge att förklara dem, om man är pedagogiskt lagd och gillar tanken på att vidga sina barns ordförråd. Det är troligt att frågan kommer. Annars går det precis lika bra att strunta i det och bara mysa och fnissa lite tillsammans åt Puzzel och hennes äventyr.

Läs en intervju med författaren Isabelle Halvarsson på barnensbibliotek.se

Puzzel hittar ett spår är skriven av Isabelle Halvarsson, illustrerad av Margareta Nordqvist och kom ut i höstas på Bonnier Carlsen. 

Io längtar

Här kommer en stilla bok om längtan och att allt inte behöver vara likadant. Io längtar är illustratören och formgivaren Rebecca Landmérs första barnbok, som hon ger ut på eget förlag. Io har två hem, ett hos sin mamma och ett tillsammans med pappa. Då kan man längta ibland, även fast man har det bra. Att längta behöver inte alltid vara dåligt och det finns mycket man kan längta till.

Io har en kompis också, Gullan, som är kul att leka med – även fast kompisarna gör och tycker olika ibland. Io längtar lyfter fram känslor på ett stillsamt och fint vis. Dessutom beskriver boken olika familjekonstellationer, exempelvis två pappor, på ett självklart sätt. När jag läste boken första gången påminde den mig, på ett bra vis, om en bok jag själv läste som barn. När jag plockade fram Jan Ormerods (som tyvärr avled för bara några dagar sen) Sova så är likheten kanske inte helt slående, men det är ändå något med det stillsamma berättande – såväl i text som illustrationer.

 

 

Omslag till Sleeping (på svenska Sova) av Jan Ormerod, illustration ur Io längtar till höger.

Io längtar är skriven och illustrerad av Rebecca Landmér/Rebaland.