Bergström på LitteraLund

Så kommer fredagen på Litteralund och det är dags för samtalet mellan Gunilla Bergström och Lotta Olsson, DN:s redaktör för Barn&Ung. Förväntningarna är skyhöga och en försiktig tystnad märks i salen när Gunilla kliver upp på scenen. Alfons Åberg finns idag översatt till ett trettiotal språk och nyligen kom Alphonsus Bertoldi Amnimontanus, ut på latin. Det är egentligen först nu, på nära håll man inser vilket otroligt inflytelserikt författarskap Gunilla Bergström representerar. En kort stund in i samtalet förstår publiken att både intervjuare och intervjuperson har en hel del gemensamt. Det är tacksamt. Där en annan journalist skulle ha gjort en hel del klavertramp låter Lotta Olsson tryggt Gunilla Bergström brodera ut och prata om saker som andra skulle ha tyckt oväsentliga. Eller är det rentav Gunilla Bergström som låter Lotta Olsson brodera ut för flera gånger upprepar Gunilla: ”Nu kommer vi långt från ämnet”.

Hon berättar om sin mamma och pappa som gick skilda vägar under en tid då skilsmässor fortfarande var tabu. Hur hennes uppväxt med två, stora kärleksfulla familjer formade henne och hur hennes tidiga karriär som kvällstidningsjournalist har präglat hennes karaktäristiska sätt att inleda varje Alfonsbok. Hon berättar om hur ett misslyckat reportage om skilsmässor resulterade i hennes första bok Mias pappa flyttar, som beskrev barnets syn på en separation. Sedan kommer samtalet in på Gunillas egen familj och tiden då hon förstod att hennes dotter hade en utvecklingsstörning. Sorgen och kaoset som följde med det. En stund kommer det att handla om Bill och Bolla-böckerna och hur även dessa böcker har betytt otroligt mycket för många, inte minst för Handikapprörelsen. Sakta för Lotta Olsson in samtalet på Alfons pappa. Vem är han egentligen denne Bertil Åberg? Mer än den mest kände ensamstående pappan i barnlitteraturen? Gunilla skruvar på sig och Lotta Olsson garderar sig med att säga: ”Jag vet att du inte vill prata om honom, men det måste vi faktiskt göra nu”.

Och så får publiken veta att det var en slump att Alfons fick just en ensamstående pappa och inte en mamma. Att det Gunilla mest av allt ville åstadkomma med Alfonsböckerna var att få agera ut olika små och stora dilemman som hon själv gått och tänkt på. I början var det mest små vardagsdilemman som exempelvis i God natt Alfons Åberg där Alfons pappa till slut somnar efter att med alla medel ha försökt få sin son att somna. Här ville hon visa hur de vuxnas liv ofta ställs mot barnets och hur dessa två världar ibland kolliderar. Med tiden har Alfonsböckernas ämnen blivit alltmer komplexa, och kanske beror det på just detta, att det blir alltmer svårlösta dilemman. Vi som sitter i publiken förstår snart att vi aldrig kommer att få några svar på vem Alfons och hans pappa egentligen är. För Gunilla Bergström verkar de båda mer vara projektionsytor för tankeexperiment än personligheter. Personligheterna skapar vi läsare själva utifrån våra erfarenheter. Och kanske önskar vi att det vi har skapat skulle ha blivit bekräftat här under intervjun, kanske är det rentav hela anledningen till varför vi sitter här. Oavsett så har både Gunilla Bergström och Lotta Olsson låtit oss förstå att vissa saker inte är vad de ser ut att vara. Som i slutminuterna när Lotta Olsson frågar ”Kommer du att skriva något annat än bilderböcker, kanske en vuxenroman? Fantasy? För Alfons och Styrkesäcken är väl nästan är snudd på fantasy? Då skakar Gunilla Bergström demonstrativt på huvudet och säger:

”Nej, absolut inte. Det är en dröm. Det har med själen att göra.”

Dela detta:

Lämna en kommentar