unnamed22

Den fina prinsessan

Den fina prinsessan är skriven av Petter Lidbeck och illustrerad av Thomas Fröhling. Det är den andra av tre vinnare i Natur och Kulturs bilderbokstävling som vi recenserar här på Bokunge!

Prinsessan i boken är så fin att hon inte bajsar om dagarna. Istället bajsar hon på natten i sömnen. En natt gömmer sig en fotograf på toan och tar högst avslöjande bilder som dagen efter basuneras ut i stans alla tidningar. Kungen blir mycket upprörd och bestämmer sig för att bomma för toaletten. Bajsande prinsessor kan man ju inte ha. Och prinsessan blir tjockare och tjockare ju mer hon äter utan att bajsa. Och hon äter en masse. När hon på toppen av all mat blir påtrugad ett plommon av en hovdam går det lite överstyr. Vad som händer påminner faktiskt väldigt mycket om den här scenen: “And finally Monsieur, a wafer thin mint.” (Kolla inte om du är äckelmagad)

Överhuvudtaget är vuxenreferenserna många i Den fina prinsessan, inte minst i paparazzifotografen och bildchocker i dagspressen. Illustrationerna känns också mer vuxentillvända än tecknade för barn. Och det är väl min stora invändning mot boken. Jag tycker att den är himla snygg, men förmodligen tycker jag det just för att jag är vuxen och inte ett barn. Vem vet?

Men jag gillar boken ändå. Historien är underhållande och figurerna är faktiskt ganska roliga, allra mest kungen med sin sjukt stora näsa. Och det är ju alltid kul med bajs som alla vet. Det är verkligen ett ämne som ska avdramatiseras till förbannelse. Till alla hårdmagade människor där ute.

Den fina prinsessan är skriven av Petter Lidbeck och illustrerad av Thomas Fröhling, och ges ut av Natur&Kultur

Moshi Moshi överallt Kawaii

Hjälp! Vad är det här för bok? Är det jag som har blivit en generation för gammal för att förstå? Var är Jordgubbs-Moshi är en “lek&leta”bok som går ut på att man ska hitta Jordgubbs-Moshi och kompisen Super-Moshi på varje sida. Problemet är bara att det myllrar av tusen olika sorters Moshi-figurer i hela boken och jag fick huvudvärk efter ungefär sida ett. Det tar en evig tid att hitta de två figurerna och inte nog med det, man ska dessutom hitta ett gäng till, typ Aloha-Moshi, Ananas-Moshi och Ubåts-Moshi. Mitt tålamod! Jag läste en annan recension av boken där varningstext och facit till boken efterlystes, vilken strålande idé! Moshi betyder hej på japanska och Kawaii betyder gullig. Kawaii betyder också att man tycker om det som är gulligt, hur gammal man än är. Alla, både vuxna och barn ska alltså kunna älska Moshi. Hej hej gullig ungefär. Eh, jag hänger inte med.

Klicka på omslagsbilden för att provläsa och se vad jag menar. Vad tycker ni? Hit eller miss? Är jag helt ute och cyklar eller kommer Moshi faktiskt ta över och bli nya Hello Kitty? Och är det någon som har barn som har läst boken? Gillar de den? Upplys mig snälla.

MoshiMoshiKawaii – Var är Jordgubbs-Moshi, är översatt av Masako Hayakawa Thor, och ges ut av Rabén&Sjögren.

Vive la mer franska böcker!

I Frankrike vet man hur barnböcker ska se ut minsann! Jag har precis kommit hem från en veckas semester i trakterna kring Montpellier och jag kunde såklart inte låta bli att botanisera runt bland barnböcker så fort jag fick tillfälle. Och vilken FRÖJD det var! Jösses, Emelie här på Bokunge efterlyste i ett tidigare inlägg fler taktila böcker. Om inte förlagen här hemma pallar fixa fram några svenska sådana så kan de åtminstone översätta valfri fransk barnbok för de är ta mig tusan taktila hela bunten. De låter, blänker, är mjuka och luddiga, går att vika ut och är allmänt lekfulla och snygga. De luktade eller gick inte, men det var typ det enda de inte gjorde. Och det verkar vara ett genomgående tema att alla böcker (åtminstone pekböckerna) ska vara lärorika på något sätt. Barnen får lära sig räkna, hur olika djur ser ut och låter, hur olika färger ser ut och hur olika saker kan kännas. Till exempel kunde man i en bok känna hur klibbigt murbruket är mellan tegelstenar när man murar. Och i en bok kunde man lära sig knäppa kardborreskor och dra upp en dragkedja! Oh my. Det kan ju verka vara lite för mycket, men allt var så snyggt så det var ändå ok. Jag köpte med mig tre av böckerna ovan, La jungle, La ferme och La nature. I dem kan man höra hur regnet smattrar, kossan råmar, apan tjattrar och mest spännande av allt: hur en panda låter (vet ni det va va va? det vet jag nu).

Bilderböckerna för något äldre barn var inte lika pedagogiskt inriktade, men lika snygga för det. De franska barnboksförfattarna/illustratörerna lyckas med konstycket att vara konstnärliga men ändå tilltalande för barn. Det känns så väldigt franskt alltihop. Här kommer lite bildbevis:

Le mariage de Madame Édouard. Bernard Villiot & Muriel Kerba

 La grande fabrique de mots. Valeria Docampo & Agnès de Lestrade
Synd att jag är så usel på franska att bara pekböckerna kan komma på tal… Men som sagt, en stilla önskan till svenska bokförlag, snälla översätt fler franska barnböcker!

Respekt!

Det säljs en ohygglig massa föräldrahandböcker nu för tiden, om jag förstått det hela rätt. Behovet av att läsa handböcker om föräldraskap verkar ha blivit större än förr, och jag vet inte, betyder det att dagens föräldrar (hej hatuttryck!) inte vågar lita på vår egna förmåga längre, eller vad? Jag har ingen aning, men själv har jag i alla fall insett att jag mår mycket bättre av att INTE läsa föräldrahandböcker. Alls. Jag får bara dåligt samvete av dem, och så springer jag in till sonen som sover lugnt och bara: Förlåt! Jag har visst gjort det här och det här fel inser jag nu, shit, tänk om du är förstörd! Ungefär.

Men med det sagt – så gillar jag faktiskt ändå den här föräldrahandboken. Helena Harrysson (sexbarnsmamma och pedagog) delar på ett personligt och (bäst av allt) inte ett dugg dömande sätt med sig av sina erfarenheter när det gäller att leva med barn. Väldigt kort går boken ut på att man måste försöka se varje barn som en individ, ge det massor av tid och närvaro, respektera det, lyssna på det och behandla det som en medmänniska. Samtidigt måste man själv våga vara vuxen, ta ansvar och sätta rimliga gränser. Jag köper hennes resonemang rakt av. Hon verkar klok! Och boken är varm och lätt att ta till sig, och absolut värd att läsas.

(Fast det dåliga samvetet slipper jag ändå inte undan. SÅ KLART! För det förstår man ju, att det säkert kommer att komma dagar då sonen kommer klivandes i tyllkjol och silversandaler mitt i vinterstormen och istället för att jag SER att det är viktigt för honom att ha de där kläderna på sig just då och kommer på ett klyftigt sätt att KOMPROMISSA, kommer jag givetvis bara otåligt be honom att gå och byta om. Buhu!)

Våga vara vuxen – bli en bättre förälder, är skriven av Helena Harrysson, och ges ut av Alfabeta.

Hallå, Emma Adbåge!

    

 

 

 

 

 

 

När Emma Adbåges senaste bilderbok Vi hittar Smulbert recenserades i DN hopade sig frågorna. Varför åker barnen hem från stranden i en helt annan bil än den de kom i? Och vem är mannen med de svarta badbyxorna? Det är ju inte utan att man blir lite nyfiken…

Hej Emma! Hur är det egentligen – VARFÖR åker barnen i Vi hittar Smulbert hem i en annan bil än den de åkte till stranden med?
– Jag har så roligt åt det här, men jag måste tyvärr erkänna att det är en stor, skämsig miss från mitt illustratörs-jag. Jag glömde nack-kuddarna på den ena bilden – det finns inga medvetna försök till mystiska undertoner, det är tänkt att vara samma bil.

Och VEM är mannen i de svarta badkallingarna?
– Jag tror att mannen blir med ens mindre intressant när jag avslöjat den tråkiga missen med bilens interiör. Men jag älskar verkligen att Ulla Rhedin (som skrev recensionen i DN) tolkar in mer än väntat i de små misstagen och det säger verkligen allt om hur viktig bilden är – och hur många dimensioner den faktiskt kan lägga till en text, beroende på vem som är betraktaren.

Kan du berätta om hur det var att skriva Vi hittar Smulbert?
– Smulbert är sprungen ur en helt annan idé från början, men som jag sedan transformerade under kalla & tidiga novemberpromenader. Vissa texter minns man exakt hur de kom till, Smulbert är en sådan. När ursprungsidén plötsligt förvandlades till “Vi hittar Smulbert” gick arbetet fort och intensivt. Jag tyckte om att skriva den och förflyttades helt till en av min barndoms stränder vid Vättern. Att jobba fram illustrationerna var som att plocka filmcellerna från en film – Smulbertfilmen i mitt huvud.

Varför skriver/illustrerar du böcker?
– Det har alltid varit mitt bästa sätt att uttrycka mej på. Så kan jag forma både frågor och svar. Jag var inte så pratig som barn, -vilket ju inte betyder att man har mindre uttrycksbehov – man hittar  bara sin egen form. Själva tecknandet bygger från början också bara på en stor lust att just teckna.

Vad är det viktigaste att tänka på när man både illustrerar och skriver en bok?
– För mig är det viktigaste att jag själv har roligt, det är en bra sak att gå efter. Har jag roligt när jag arbetar, då blir det oftast bra och vice versa. Jag kan titta på en del arbeten som jag tyckte var tråkiga eller jobbiga, och såhär i efterhand se att det blev skrutt.

 Vad är det svåraste med att skriva för barn?
– Att man själv är vuxen och att man därför tänker och vet för mycket om allt. Att inte tänka ÅT barnen, fast man ibland råkar inbilla sej att man måste det.

Vilken ålder är roligast att skriva för?
– Jag tänker aldrig på vilken ålder jag skriver för, så det är något som förlaget i efterhand får sätta. Jag skriver det jag själv tycker är roligt och jag skule hellre vara utan kategorier som “6-8 år”, för att slippa
skrämma bort någon läs-sugen 9-åring som inte vill verka daddig.

Vilken bok minns du själv bäst från när du var barn?
– Många är dom, men det fanns en bok som hette Äppelfesten (Apple Pigs) som jag minns tydligt. Av Ruth Orbach (text+bild). Efterlyses härmed! Och så förstås “Det underbara dagishemmet” av Gun-Britt Sundström. Både texten och illustrationerna (Gunna Grähs) där, har nog lite att göra med mitt nuvarande yrke!

Läs vad vi på Bokunge skrev om Vi hittar Smulbert här!

Om det här med mat

Upptäckte häromdagen att jag samlat på mig inte mindre än tre olika böcker om mat för barn, och tänkte: 1. Rätt onödigt gjort av mig och 2. Fast då kan man ju göra en jämförelse, och det är ju kul! Så, håll i hatten – här kommer den!

Matlust är den mest heltäckande boken av de tre. På de 250 sidorna hinner författaren avhandla en hel del – här finns kapitel om amning, om smakens utveckling, om att laga egen barnmat, om allergier, om  runda barn, om matmyter och om näringslära. Det finns recept också – men tonvikten i den här boken ligger på faktadelen. Med jämna mellanrum finns också inslag av “röster från verkligheten” eller vad man nu ska kalla dem – föräldrar som berättar i korta stycken hur det ser ut kring matsituationen i deras hem. Boken riktar sig till föräldrar med barn i åldern 0-6 år, och den känns ambitiös, vettig och väldigt späckad med information. Om man letar efter en heltäckande faktabaserad bok om mat för barn känns den här som det bästa alternativet.

Mat för barn och deras föräldrar är också ambitiös och vettig, och dessutom praktisk på ett ganska roligt sätt. Faktadelen är mycket kortare än den i Matlust, istället har man lagt vikten vid recept och guider som ska ge inspiration i köket. Här finns till exempel ett schema med råvaror ordnade i tre staplar, där tanken är att man ska plocka en råvara från varje stapel och på så sätt få ihop nya näringsriktiga kombinationer till middagen. Jag gillar den mycket för att den är förhållandevis fri från pekpinnar – här står inte saker i stil med UNDVIK SALTET ELLER DÖ! eller SPÄDBARN SKA AMMAS!, tonen här är mer förlåtande och lockar till egna experiment snarare än att tala om exakt hur man ska göra. Av de här tre böckerna tycker jag den här är den mest inspirerande (och minst irriterande). 

Smakstart i sin tur är, till skillnad från de andra två, mer lustläsning än något man läser för att hämta information. Den bygger mycket på intervjuer, dels med experter, men främst med vanliga familjer. I “Hemma hos”-texter får man möta olika familjer och läsa om hur de tänker kring maten. Dessutom finns en “dagbok” som återkommande inslag, där en mamma skriver om sin sons utveckling från första smakportionen fram till första förskolemåltiden. Smakstart är väldigt trevlig och snygg – men i jämförelse med de andra två känns den mer som ett tidsfördriv än en bok man har speciellt mycket nytta av.  

Och förresten! Om man (som jag) råkar vara extra mycket på jakt efter fakta om vegetarisk kost för små barn – då är Matlust det bästa valet. Men ingen av böckerna är egentligen så väldigt bra i det avseendet, det finns några pliktskyldiga sidor bara, och så är resten kött, kött, kött. Alltså: Sitter ni inne på tips om böcker där det finns bra info om vegomat för barn – kommentera por favor!

Matlust är skriven av Mia Coull i samarbete med barndietisten Sara Ask, och ges ut av Prisma. Mat för barn och deras föräldrar är skriven av Latifa Lindberg, och ges ut av Prisma. Smakstart är skriven av Lena Jordebo och Karin Alfredsson, och ges ut av Alfabeta.

Om det här med mat

Upptäckte häromdagen att jag samlat på mig inte mindre än tre olika böcker om mat för barn, och tänkte: 1. Rätt onödigt gjort av mig och 2. Fast då kan man ju göra en jämförelse, och det är ju kul! Så, håll i hatten – här kommer den!

Matlust är den mest heltäckande boken av de tre. På de 250 sidorna hinner författaren avhandla en hel del – här finns kapitel om amning, om smakens utveckling, om att laga egen barnmat, om allergier, om  runda barn, om matmyter och om näringslära. Det finns recept också – men tonvikten i den här boken ligger på faktadelen. Med jämna mellanrum finns också inslag av “röster från verkligheten” eller vad man nu ska kalla dem – föräldrar som berättar i korta stycken hur det ser ut kring matsituationen i deras hem. Boken riktar sig till föräldrar med barn i åldern 0-6 år, och den känns ambitiös, vettig och väldigt späckad med information. Om man letar efter en heltäckande faktabaserad bok om mat för barn känns den här som det bästa alternativet.

Mat för barn och deras föräldrar är också ambitiös och vettig, och dessutom praktisk på ett ganska roligt sätt. Faktadelen är mycket kortare än den i Matlust, istället har man lagt vikten vid recept och guider som ska ge inspiration i köket. Här finns till exempel ett schema med råvaror ordnade i tre staplar, där tanken är att man ska plocka en råvara från varje stapel och på så sätt få ihop nya näringsriktiga kombinationer till middagen. Jag gillar den mycket för att den är förhållandevis fri från pekpinnar – här står inte saker i stil med UNDVIK SALTET ELLER DÖ! eller SPÄDBARN SKA AMMAS!, tonen här är mer förlåtande och lockar till egna experiment snarare än att tala om exakt hur man ska göra. Av de här tre böckerna tycker jag den här är den mest inspirerande (och minst irriterande). 

Smakstart i sin tur är, till skillnad från de andra två, mer lustläsning än något man läser för att hämta information. Den bygger mycket på intervjuer, dels med experter, men främst med vanliga familjer. I “Hemma hos”-texter får man möta olika familjer och läsa om hur de tänker kring maten. Dessutom finns en “dagbok” som återkommande inslag, där en mamma skriver om sin sons utveckling från första smakportionen fram till första förskolemåltiden. Smakstart är väldigt trevlig och snygg – men i jämförelse med de andra två känns den mer som ett tidsfördriv än en bok man har speciellt mycket nytta av.  

Och förresten! Om man (som jag) råkar vara extra mycket på jakt efter fakta om vegetarisk kost för små barn – då är Matlust det bästa valet. Men ingen av böckerna är egentligen så väldigt bra i det avseendet, det finns några pliktskyldiga sidor bara, och så är resten kött, kött, kött. Alltså: Sitter ni inne på tips om böcker där det finns bra info om vegomat för barn – kommentera por favor!

Matlust är skriven av Mia Coull i samarbete med barndietisten Sara Ask, och ges ut av Prisma. Mat för barn och deras föräldrar är skriven av Latifa Lindberg, och ges ut av Prisma. Smakstart är skriven av Lena Jordebo och Karin Alfredsson, och ges ut av Alfabeta.

Lova! sa Smulan

På Mässan i år presenterades vinnarna i Natur&Kulturs bilderbokstävling. Vi kommer skriva om alla de tre vinnande bidragen. Först ut är Lova! sa Smulan skriven av Moni Nilsson och illustrerad av Joanna Hellgren.

Smulan är en liten hårding. Bara inte när det kommer till sprutor. Hon vet nämligen att det gör skitont att bli stucken av en nål. För när pappa lovar att det inte alls gör ont så testar Smulan att i smyg sticka honom med en knappnål. Självklart skriker pappa i högan sky. Alltså gör det ont. Så Smulan får pappa att lova några saker innan hon går med på att bli stucken hursomhelst. Han lovar till exempel att hästen som står hos doktorn är Smulans. Sen lovar han att Smulan ska få välja “vad hon vill” i affären om hon klarar att ta sprutan. Som alla vet är det livsfarligt att lova saker. Man måste ju hålla det också.

Lova! sa Smulan är en riktig pärla till bilderbok. Jag blir helförtjust i den lilla barska Smulan som i temperamentet påminner om Lotta på Bråkmakargatan. Smulans pappa är en modern man som bakar bullar och går med mobiltelefonen klistrad mot örat. Så klart passar Smulan på att hitta på diverse hyss när pappa är som mest upptagen i telefon. Det sköna med Smulan är att hon heter just Smulan och är tuff som bara den. Hon spottar på storebrorsan och hon siktar med vattenpistol på pensionärer. Bäst är nog ändå när Smulan väl ska ta sin spruta och ångrar sig i samma ögonblick, men så märker hon att den lille skraje killen Leo tittar på henne. Då blir hon stursk och bara: “Jag är inte rädd för nåt!”

Joanna Hellgrens bilder är helt underbara! Det är så fantastiskt när hon förstärker exmpelvis den lite äldre doktorns ansikte genom att låta penseldragen synas. Likaså talar siluetterna av den lilla folkskaran runt Smulan (som just ska få en spruta) för sig själva. Temat är ju dessutom mycket passande såhär i vaccinationstider. Jag hoppas verkligen att vi får se mer av kombinationen Hellgren/Nilsson i framtiden!

Lova! sa Smulan är skriven av Moni Nilsson och illustrerad av Joanna Hellgren.