unnamed22

Vinn ett ex av Till Vildingarnas Land

Regissören Spike Jonze och Max Records som spelar Max. Bilden är hämtad från New York Times.
Vi här på Bokunge vill att alla i hela hela Sverige (helst) ska få en bit av Till Vildingarnas Land kakan. Och därför lottar vi nu ut tre exemplar av denna klassiker. Det du ska göra för att vinna den är helt sonika att länka till vår sida (www.bokunge.se). Någonstans. Dela med dej i ett mail till dina bokintresserade vänner, lägg en länk på Fejjan, länka på din blogg (om du har någon) eller något annat uppfinningsrikt.

Maila sen redaktion@bokunge.se innan den 20 november och berätta:

1. Vem du är 2. Var länken finns 3. Vilken postadress du har.

Den 21 november presenteras de lyckliga vinnarna här på bloggen.

Så här tyckte ni

om samarbetet mellan Mcdonalds och Läsrörelsen:

58 % Jättebra idé!

21 % Skandal!

21 % Ingen uppfattning

43 personer var med och röstade. 1-0 till Mackan!

Hårda kartongsidor – hit eller miss?

Det rivs sönder en och annan boksida i det här hushållet nu för tiden. Kombinationen bilderböcker i golvhöjd + en tiomånaders son som verkar tycka att det här med själva bläddrandet i böcker är en av de allra finaste delarna med litteraturinmundigande resulterar oundvikligen i sådant. Han har inte direkt silkesvantarna på sig när han bläddrar…

Hur som helst – det våldsamma bläddrandet utmynnade i alla fall nyss i en diskussion om hårda kartongsidor på småbarnsböcker. Visst är det ett relativt nytt fenomen? Jag kan inte minnas att mina egna småbarnsböcker var i hård kartong när det begav sig. Vi läste Max kaka i gammalt hederligt format, med rivbara sidor. Men nu – nu är ju i stort sett varenda småbarnsbok i hård kartong. Och vad tycker man om det egentligen? Bara praktiskt och bra? Eller lite synd också – för (och nu vill jag varna känsliga läsare för att jag kommer att låta som en hundraårig bakåtsträvare) är det ändå inte lite mer Riktig Bok över vanliga papperssidor? Jag får för mig att dåtidens barn snabbare var tvungna att lära sig visa respekt för de värdefulla böckerna och inte behandla dem som vilken random leksak som helst. Nu bara: Tuggvänliga böcker! Ta med dem i badkaret! Kör dem i flismaskinen! DE HÅLLER FÖR ALLT!

Känner mig lite kluven, men lutar nog ändå så smått åt klang och jubel-hållet.

Det ÄR ju ändå rätt skönt att böckerna håller för mer än en läsning…

Kim & Skrutten

Att vänta på ett syskon kan uppenbarligen vara en lika lång väntan som att vänta på sitt första barn. Kim i Kim och Skrutten får i början av berättelsen veta att hans mammas tjej Cissi väntar barn. Eller rättare sagt: väntar en lillasyster till Kim. Han är nämligen helt övertygad om att det är en liten syster där inne. Kims långa väntan börjar mitt i sommaren, i augusti får han veta att bebisen fortfarande bara är liten som en äppelskrutt (därav namnet på boken), i november planerar han födelsedagstårta och bowling för skrutten, i december berättar Kim för skrutten hur gott det luktar om lussebullar. Vi får följa Kim månad för månad fram till skrutten kommer och för varje månad görs en liten betraktelse om hur det kan vara att vänta:

Det tar lång tid att vänta på ett syskon. Det är inte som när tunnelbanan står stilla för att det har kommit löv på spåren och alla är sura och pratar i mobiltelefonen fastän tåget snart kommer att rulla igen. Att vänta på ett syskon är som att vara lugn. Samtidigt som det pirrar i magen.

Jag gillar den här boken! Hela Kims väntan är så fin och så lugnt beskriven. Harmonisk på något sätt. Månaderna kommer och går, Kim reflekterar på ett barns sätt om längtan och förväntningar. Färgerna i boken fungerar bra tillsammans med temat. Varje sida har sin egen bakgrundsfärg, gul, röd, blå eller lila. Jag tror absolut att Kim och Skrutten kan fungera att läsa för barn som väntar på något. Det kan vara ett syskon, men jag tror boken fungerar för att diskutera längtan efter och väntan på andra saker också.

Kim och Skrutten är skriven av Karin Frimodig och Sara Berg och illustrerad av Matilda Ruta. Den ges ut av Vombat förlag.

I snällaste laget

Catatina Kruusvals bilderböcker om Fia och alla hennes mjukdjur (det finns fyra böcker vid det här laget) är ordentligt populära har jag förstått. Själv tycker jag de är på gränsen till FÖR snälla och gulliga. Jag går inte igång på pasteller och försiktigheter och söta mjukdjur på vardagsäventyr, men hey! Jag kan ha fel. 

Det ska i alla fall sägas att jag tycker att böckerna blir bättre och bättre (och mindre och mindre försiktiga). I den första boken vågar sig Fia och djuren som högst ut på en gullig picknick. I den senaste, Fia och djuren går till sjöss, bygger de en flotte och seglar ut på sjön. I storm! Och hittar en skatt! Det är nästan lite spännande.

Tror att de här böckerna lämpar sig bäst för små barn, som ganska nyss lämnat pekboksstadiet men inte är redo för långa berättelser ännu. Det är lite text och trygga miljöer och Fia är en sympatisk tjej som man kan lita på i alla väder. Även när det blåser stora vågor på sjön och mjukdjuren tycker att det blir lite otäckt…

Fia och djuren går till sjöss är skriven och illustrerad av Catarina Kruusval, och ges ut av Rabén & Sjögren. Övriga böcker om Fia heter Fia och djuren, Fia och djuren på dagis och Alla ska vara med. Kolla in ett smakprov på Alla ska vara med här!

Nyfiken på världen

En faktabok om vår stora och lilla värld för lite yngre barn än vanligt (3-4 år så där), hur funkar det egentligen? Ganska bra, tycker jag. Visserligen varierar svårighetsgraden i boken rätt rejält från uppslag till uppslag. I ena stunden berättas det om klimatområden (som väl ändå kan klassas som ganska avancerat), och i nästa stund handlar det om att känna igen färger eller kunna räkna till tio. Men om man väljer att se det som ett tecken på att man kan växa med boken och använda den länge, så tycker jag nog ändå att Första Nyfikenboken känns som en hit. Den är tydligt indelad i olika kapitel: Djur& Natur, Jorden, Historia, Matematik och Ord. Det är korta texter, roliga bilder och dessutom finns det gott om kluriga sidor där läsaren ska titta, hitta eller gissa för att lättare ta till sig all fakta. Borde kunna falla en hel del nyfikna barn på läppen!  

Boken är förresten översatt från franskan, i samma serie som Första uppslagsboken (som vi skrev om här). Ska fortsätta granskningen under kvällen, men än så länge syns inga spår av osedlighetschocker i stil med den på brandstationen …

Första Nyfikenboken är översatt från franskan av Sofia Hahr och ges ut av Rabén & Sjögren.

För eller mot?

 

Jag är nog ovanligt sen i det mesta, eller så var jag bara vansinningt ointresserad innan jag fick barn, men jag har precis fattat att man kan få en bok med sig när man handlar happy meal på Mackan. Och ganska bra böcker på köpet, det är ju ändå kända författare som är med i samarbetet. Och det är ju bra…. eller? Det är ju väldigt bra tänkt att de som går till mackan får med sig en bok istället för random plastleksak. Det måste ju gynna läsningen generellt. Men ändå, jag kan inte låta bli att få en dålig känsla av hela grejen. Mackan gör ju inte det här för läsningen direkt, det fattar väl alla. De vill ju bara sälja burgare. Och uppenbarligen är det fler som inte ställer sig direkt positiva, till exempel Pija Lindenbaum valde att inte hoppa på projektet med argumentet “Visst är det väl bättre att barn får en bok än en plastleksak, men jag vill ändå inte hjälpa McDonald’s och få dem att framstå som kulturbärare.”

Jättesvårt att ta ställning tycker jag! Men jag är nog mest mot, tror jag. Vad säger ni? Skriv och kommentera! Och jag vet att det inte är något nytt under solen, men strunt i det.

För eller mot?

 

Jag är nog ovanligt sen i det mesta, eller så var jag bara vansinningt ointresserad innan jag fick barn, men jag har precis fattat att man kan få en bok med sig när man handlar happy meal på Mackan. Och ganska bra böcker på köpet, det är ju ändå kända författare som är med i samarbetet. Och det är ju bra…. eller? Det är ju väldigt bra tänkt att de som går till mackan får med sig en bok istället för random plastleksak. Det måste ju gynna läsningen generellt. Men ändå, jag kan inte låta bli att få en dålig känsla av hela grejen. Mackan gör ju inte det här för läsningen direkt, det fattar väl alla. De vill ju bara sälja burgare. Och uppenbarligen är det fler som inte ställer sig direkt positiva, till exempel Pija Lindenbaum valde att inte hoppa på projektet med argumentet “Visst är det väl bättre att barn får en bok än en plastleksak, men jag vill ändå inte hjälpa McDonald’s och få dem att framstå som kulturbärare.”

Jättesvårt att ta ställning tycker jag! Men jag är nog mest mot, tror jag. Vad säger ni? Skriv och kommentera! Och jag vet att det inte är något nytt under solen, men strunt i det.

Operation Rädda Ännu En Bra Tidning.

..alltså jag satte faktiskt inte morgonteet i halsen när jag läste att Opsis Barnkultur ligger risigt till. Jamenar vad är barnkulturen värd i dessa katastrofala tider? För all del: vad är kulturen värd i stort. Ett år till får denna finfina tidskrift på sig att bättra på siffrorna. Annars – graven. Så om ni aldrig har läst Opsis – se till att KÖPA ett exemplar och se vad ni tycker den är värd. Jag lovar – ni kommer inte att bli besvikna. Inte om ni har hjärtat på rätt ställe.