unnamed22

Ulf Nilsson är en av Sveriges absoluta barnboksgiganter, med massor av titlar i bagaget. Just nu är han aktuell med bilderboken När vi var ensamma i världen.

Hej Ulf! Varför skriver du böcker?

– Jag har alltid haft ett behov av att berätta på något sätt. Som ung ägnade jag mig åt dagdrömmar och jag tror de kommer ur samma källa. När berättelsen fångar något viktigt inuti mig själv blir jag så nöjd, så nöjd.

Kan du berätta om hur det var att skriva När vi var ensamma i världen?

Vissa berättelser är en fröjd, ett rus att skriva. Jag går runt och småskrattar och skriver. Efteråt får jag inte ro utan måste ändra ett ord, byta ut en replik. Det är som en förälskelse, inga tankar på något annat. Så var det med När vi var ensamma i världen.

Är huvudpersonen i boken lik dig?

Jag gick ofta med den tanken när jag var liten. Mamma och pappa försvinner. Jag måste ta hand om lillebror och vi kommer inte in i huset. Den lilla berättelsen var kanske den första i mitt  huvud. Det är väldigt mycket en barnslig oro och efteråt ett barnsligt lugn att det faktiskt går. Berättelsen i sig blir befriande för berättaren. Kanske också för läsaren.

Vad är det svåraste med att skriva för barn?

Att inte förställa sig, utan våga tala ärligt om rädslor, problem och tillkortakommanden. Jag vet inte om jag lyckats.

Vilken av dina böcker är du mest fäst vid?

Vandraren, en novellsamling för ungdomar. Men den sålde inte så bra och finns inte i bokhandeln. Jag har bara några lådor under sängen.

Vilken ålder är roligast att skriva för?

Tre – femåringar är vilda och med på alla berättelsens upptåg. Nioåringar är mycket bra och intellektuellt kapabla dessutom.

Vilken bok minns du själv bäst från när du var barn?

Elsa Beskows Den lille vävaren. Det är många sagor, inga bilder. Så bra skrivet och så djupt. Jag har frågat förlaget om de kan ge ut den på nytt, men det är något problem med familjens önskemål har de sagt mig.

Läs vår recension av När vi var ensamma i världen här!

Foto: Cato Lein. Bilden är hämtad från Bonnier Carlsens pressarkiv.

En dag på stranden

Emma Adbåge är en av mina favvisillustratörer. Jag köper vilken bok som helst som hon lagt sin hand vid till mina bibliotek, utan tvekan. Det är liksom snygga teckningar i böckerna.  Kanske är det det konstnärliga i bilderna jag dras till, eller de snygga detaljerna som kaklet i köket eller 50-talsprylarna som stoltserar uppe på kylskåpet. Det känns därför extra kul med böcker som hon både har skrivit och illustrerat.

 

Vi hittar Smulbert handlar om en vanlig sommardag i två barns liv. De ska åka till stranden med sin mamma. På parkeringen ser de en död igelkott, det är lite sorgligt, men allt känns bättre efter att de lagt några blommor på igelkotten. Efter bad och den obligatoriska fikan hittar de en skalbagge, den får heta Smulbert. Barnen gör det så bra de kan för Smulbert, de bygger en bassäng så han får bada, de ger honom ett stort blad som badhandduk och de bygger värsta fina sandslottet som han ska bo i. Men fastän barnen är så snälla så dör Smulbert. Allt är väldigt ledsamt till de kommer på att Smulbert kan få ligga bredvid igelkotten, de blir dödskompisar tycker Bert och det känns fint.

Berättartonen och dialogen mellan barnen i Vi hittar Smulbert känns lekfull och trovärdig, så här låter det tillexempel när huvudpersonen och hennes lillebror Bert leker i havet:

Vi kastar oss i vattnet nästan samtidigt.

– Kolla, jag är en delfin! ropar Bert.

Han nosar mig hårt på benen, det känns nästan som en riktig!

Sen leker vi att vi simmar i dom djupa haven och blir jagade av dödshajar. Då skriker vi så högt det bara går.

– HJÄÄÄÄÄÄLP! ropar Bert.

– HJÄÄÄLP! ropar jag.

Historien är berättad genom huvudpersonen och jag tycker att Emma Adbåge lyckas bra i att hitta den där tonen barn använder när de pratar, leker eller funderar. Det lär ju inte vara det lättaste när man skriver en barnbok!

Vi hittar Smulbert är skriven Av Emma Adbåge, och ges ut av Eriksson & Lindgren (Rabénförlagen).

ramsorna och ångesten

Dagens bekännelse: Jag har ramsångest. Tycker man hör hela tiden om hur fantastiskt viktigt det är att rimma och ramsa för sin bebis, hur mycket det stimulerar och utvecklar barnets språkförmåga, hur effektivt ramsorna lär barnet att känna igen språkrytmen, och gör så att det så småningom kommer att få det lättare med läsinlärningen, yada, yada, yada. Tror jag säkert, säger jag. MEN HUR GÖÖÖR MAN? Jag kan kanske en ramsa, och den börjar bli oerhört tjatig så här efter åtta månader. Plus att jag känner mig ganska fånig när jag står där vid skötbordet och gullar om lilla vickevire och fan och hans moster. Stackars min bebis! Han kommer väl lära sig läsa i tjugoårsåldern…

Anyhow, det finns givetvis hjälp att få även för ramsrookies som jag. Den senaste rim & ramsboken som jag känner till (och den absolut snyggaste) heter Bebisens roliga rim och ramsor och är illustrerad av Camilla Lundsten. Men det finns fler – Den vita barnkammarboken och Min skattkammare – Rida, rida ranka till exempel. Borde medfölja en kvällskurs också bara. Så kommer du över att du låter som en tönt när du ramsar för din bebis – grundkurs, 5 poäng. Kunde den till exempel heta.

Bebisens roliga rim och ramsor är en antologi, illustrerad av Camilla Lundsten. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Osedlighetschock!

I somras satt min bror brandmannen vid vårt köksbord och tittade i Första Uppslagsboken. Det är en faktabok från 2007, som brukar falla de allra flesta vetgiriga barn i 6-8-årsåldern på läppen. Den handlar om det mesta – här finns uppslag om raketer, om kroppen, om stjärnhimlen och om olika djur. Min bror brandmannen är visserligen inte alls i 6-8 årsåldern, men även han verkade väldigt nöjd med boken. Tills han kom till uppslaget som visar en brandstation under utryckning.

“Vad i h-vete!” frustade han plötsligt då. “Vad är det här? Kolla på bilden av brandmännen här, Lisa. Vad gör de strax innan larmet plötsligt går?”

Och när jag slet åt mig boken och granskade bilden noga såg jag det också: En av brandmännen ligger i sängen och läser en tidning med en lättklädd kvinna på framsidan. Den andra står med en öl i handen. Tjena hej, förutfattade meningar!

Boken i fråga är för övrigt översatt från franska, och ges ut av Rabén & Sjögren. Och om man kan tänka sig att bortse från ett par stereotypa framställningar i stil med osedlighetschocken på brandstationen, så är Första uppslagsboken toppen.

Första uppslagsboken är översatt av Malin Bergman och ges ut av Rabén & Sjögren.

Säg mig vilken Pixibok du gillar..

..och jag ska säga dig hur gammal du är. Nja, kanske inte riktigt men nästan. Pixi är den lilla, fyrkantiga boken som de flesta av oss har vuxit upp med. Böckerna är numrerade och år 2005 var utgivningen uppe i 1000 titlar. Den äldsta boken i min ägo är nummer 8: Katten Bus av okänd författare. Den ärvde jag antagligen av någon gammal släkting. Böckerna med lågt nummer minns jag som tråkiga och stela medan mina favoriter hade nummer mellan 300 och 400. Min allra käraste Pixibok var utan tvekan nummer 337: Anna är hungrig av Mette Brahm Lauritsen.

Fördelarna med Pixi är många. Ett: Priset är fortfarande så pass lågt att man som vuxen kan låta barnen välja och vraka böcker själva. Två: Det gör inte ett dugg om en bok går sönder eller blir spilld på. Tre: Böckerna väger nästan ingenting och de slinker ner i de flesta byxbakfickor.

I helgen var jag på Centralstationen i Linköping där kanske Sveriges enda Pixibokautomat står parkerad. En bok kostar en tia och som skylten berättar kan man inte välja titel utan böckerna slumpas ut.  Tro det eller ej men Pixiboken har funnits i över 50 år. Fenomenet Pixi kommer från dåvarande Lindquists förlag som 1955 gav ut åtta onumrerade böcker under namnet En Pixie bok. Totalt gav Lindquists förlag ut 202 titlar, sedan bytte förlaget namn till Carlsen If och man valde att ge ut alla titlar från början igen. Senare bytte Carlsen If namn till  Bonnier Carlsen som än idag ger ut Pixiböckerna.

Kommentera gärna och berätta vilken din favvoPixi var – om du minns. Och om du inte minns – försök igen. Jag lovar det poppar upp en hel del fina minnen när du väl börjar fundera..

När prinsessor blir teater

Min favoritprinsessa här i världen har gått och blivit teater, minsann! Det är Ika Nord som regisserat teatern som bygger på Per Gustavssons första bilderbok om prinsessan: Så gör prinsessor. Under hela hösten kommer föreställningen att turnera över landet. Kolla in turnéplanen här.

Fyra böcker finns det förresten numera om den driftiga prinsessan som inte tar någon skit. Så gör prinsessor, När prinsessor fyller år, När prinsessor tar semester och den rykande färska När prinsessor vaknar om natten. Håll utkik efter recensionen av den här på bokunge inom kort!

(Foto:Anna Lindkvist)

Gammal älskling kommer ut på nytt

En Bok För Allas utgivning är en av de största kulturgärningarna i Sverige. Förlaget ser till så att alla som vill kan ha råd att ha kvalitetslitteratur hemma i bokhyllan. Tyvärr har de stött på en del grunt vatten i form av indragna stadsbidrag av nuvarande regering och blivit tvugna att “anpassa sig” efter de brutala marknadskrafterna. Men utgivningen är, imponerande nog, fortfarande bred. Den 28:e oktober ger de ut en av de finaste bilderböcker jag vet. Måns och Mari om vintern. Boken är i själva verket en del av en tjockare bok som innehåller alla årstiderna med Måns och Mari. Författaren och illustratören Kaj Beckman kom ut första gången med boken 1974. Sedan gavs den ut på nytt 1979 i form av samlingsboken som hette Måns och Mari från vår till vinter. Beckman har bland annat också illustrerat Min Skattkammare och flera titlar av HC Andersen. Hon belönades med Elsa Beskow-plaketten 1973. Till våren 2010 kommer också Måns och Mari om våren och efter det rullar det på med Måns och Mari om sommaren och Måns och Mari om hösten.

Böcker som inte väjer för det svåra.

För snart två år sedan kom Gro Dahles och Svein Nyhus bok Snäll! ut på svenska. Boken hyllades på flera olika håll. Hos någon recensent framkallade boken till och med “läsar-andnöd” vilket väl kan sägas vara ganska unikt. Själv instämde jag i hyllningskören och älskade historien och bildcollagen om den lilla Lussi som är så snäll och duktig att hon till slut brister. Gro Dahle är inte rädd att ta i ämnen som de flesta föräldrar nog skulle undvika. I boken Den arge, som behandlar familjevåld (släpptes på svenska tidigare i år) berättas historien om pojken Boj som är darrar av skräck för sin pappa, den Arge.

Än en gång har detta par gjort en bok om något svårt och allvarligt. En dag när pojken i boken vaknar så är hans hund Roy död. Han bara ligger där och vaknar inte. Inte ens när pojken puttar på honom “med tån på skon”. Över sidorna får man som läsare följa pojkens funderingar om döden och livet efter detta. Det fantastiska med kombinationen Dahle/Nyhus är att texten berättar en och bilderna en annan mycket närliggande historia. Som när texten berättar att pojken frågar sin pappa “om Roy ligger i en säng någonstans?”. Då visar bilden hur pappan svarar på pojkens fråga samtidigt som han är i färd med att slänga Roys hundkoja i en container. En ytterst symbolisk och känslig handling för en ung människa, men kanske av mer praktisk natur hos en vuxen. Boken är svår att sätta ålder på, men jag tror att det behövs en förklarande vuxen vid sidan av barnet som läser den här. Från sex år och uppåt skulle jag säga.

Roy är skriven av Gro Dahle, illustrerad av Sven Nyhus och översatt av Lotta Eklund. Den ges ut av Daidalos.

Stora stökiga känslor

Två nya titlar i Stina Wirséns Vem-serie är här, och som den sucker jag nu en gång är för de här böckena studsar jag i stort sett på stället av förväntningar redan innan jag fått dem i min hand. Men jag blir faktiskt liiiite, liiiite besviken den här gången.

Inte på Vem är bäst?, den köper jag rakt av. Jag smälter redan när Nallen snörar på sig sina snabbaste skor och utmanar Katten på springtävling. Nallen är supersnabb. Bäst på springning! Katten är inte alls lika vass. Han är dålig, tycker Nallen. “På springning, kanske…” säger Katten. Men vilka kullerbyttor han kan göra! På några få sidor hinner sedan de båda kompisarna glänsa, bråka, fuska, försonas och slutligen förnedras en smula när Fågeln kommer och tar över showen för att stila med sina flygkunskaper. Älskart! Det är Vem sover inte? jag har lite invändningar mot. “En bok för de minsta små” står det på baksidan, och så handlar det om att Kanin ska sova över hos Nallen, men inte riktigt vågar. Sover man verkligen över hos sina kompisar när man faller in i kategorin “de minsta små”? Jag gjorde inte det i alla fall.

Stina Wirséns Vem-böcker tar hur som helst ut svängarna en del om man jämför med andra småbarnsböcker. Den här gången gissar jag att både en och annan vuxen läsare kommer att reagera på uppslaget i Vem sover inte? där Kanin och Nallen går in till Nallens föräldrar på natten när de inte kan sova. För vad GÖR Nallens mamma och pappa där inne i sängen egentligen? Det kan väl inte vara så att de… LIGGER med varandra, mitt i blanka barnboken? Jo, ta mig tusan! Jag tror det! (Svårt att säga helt säkert, Wirséns nallar är ganska diffusa i kroppsformen.) Rätt roligt, tycker jag (efter att ha svalt förvånat några gånger), att Stina Wirsén vågar utmana en smula…

Vem sover inte? och Vem är bäst? är skrivna och illustrerade av Stina Wirsén. De ges ut av Bonnier Carlsen.