unnamed22

Säg hej till kaninen Simon

Kaninen Simon är en charmig bilderboksbekantskap som gör lite som han vill. I den senaste boken om honom, Löss!, är han kär i Jenny. Tyvärr för Simon är Jenny kär i Benny, och ser inte alls hur Simon kämpar för att få hennes uppmärksamhet. Men när Jenny får löss och blir retad av de andra kaninerna ser Simon sin chans. “Jag gillar löss!” säger han. Och då, äntligen, får han det han strävat efter. En puss av Jenny! (Och, som bonus, massor av löss…)

Jag har faktiskt aldrig läst någon bok som handlar om det här med löss förut, trots att det väl är ett ganska vanligt problem på både förskolor och skolor runt om i landet lite då och då. Smart, för säkert kan den här boken fungera jättebra som start för en diskussion när problemet blir aktuellt. Annars gillar jag de andra två titlarna ännu mer. I Hjälp en varg! använder sig Simon av det klassiska knepet att skrämmas med vargen så fort han inte vill göra det hans föräldrar säger åt honom. Och i Bajskorv! kan han bara säga en enda sak. Så fort någon tilltalar honom svarar han “Bajskorv!” Till och med när vargen kommer och frågar om han får äta upp honom! Både Hjälp en varg! och Bajskorv! bygger mycket på upprepning, och tycker man inte det är det minsta kul med trotsiga karaktärer med bajshumor så ska man nog hålla sig långt borta från de här böckerna. Men om man tycker att det är kul (och det gör man ju!) så kommer kaninen Simon sannolikt att göra succé i barnkammaren.

Löss!, Hjälp en varg! och Bajskorv! är alla skrivna och illustrerade av Stephanie Blake och översatta av Anna Falk, Nina Östlund och Nils-Olof Östergård. De ges ut av Berghs förlag.

Allting har en orsak.

På årets Bokmässa gick Jan Lööf och fick Seriefrämjandets specialpris Unghunden för främjande av barn- och ungdomsserier i Sverige. Jan Lööf är som de flesta vet en mycket populär illustratör och författare. Han står också bakom dockfilmsserien Skrotnisse och hans vänner och  har illustrerat Carl Johan De Geers Örnis bilar.

Personligen är jag inte alls förtjust. Har aldrig varit. Men jag har länge undrat vad det är som gör Jan Lööfs böcker så populära. För i mina ögon är det, trots detaljrikedomen, mest dämpade färger och figurer som ser ut som de förstelnade djuren i Narnia. Konstant sordin på stämningen liksom.

Jan Lööf har några gånger fått på nöten för att han uteslutande gestaltar pojkar, män och karlar i sina böcker. Det har jag också undrat över. För är det en kvinna/flicka med i berättelsen så nog farao är hon mamma till någon eller så tittar hon på en karl eller vinkar till en karl.  Jan Lööf har en förklaring till det hela. För när han fick frågan om varför det han gör är så uteslutande manligt sägs han ha svarat: “Därför att jag var pojke när jag var liten.”

Att jag inte tänkte på det alltså!

Ps. Så är det inte i Matildas katter (från 2008) kanske ni tänker. Och det har ni rätt i! Huvudpersonen är helt klart en hon. Men katterna är han. Och vem är det som är så bra på att ta hand om de sjukt krävande djuren? Inte är det Skrotnisse, inte! D.s

Matildas katter är skriven och illustrerad av Jan Lööf. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Liten och rädd?

Det känns som att det finns ganska många böcker där barns olika känslor får speglas i en låtsasvän av något slag. Så får barnen vara stora och duktiga och ta hand om sin mindre tuffa kompis. Så är det i Kompisen är för liten. Olivia och kompisen är hos gammelfarmor, och kompisen (som förresten är en gammal hederlig nallebjörn) är rädd för nästan allting. Och inte får han vara med och bestämma heller, för det får man inte när man är liten. Alltså sätter Olivia och kompisen igång att pyssla, fastän kompisen tycker att det är tråkigt. När gammelfarmor har somnat kommer saxen fram. Oooops! så har Olivia klippt av kompisens ena öra, fast han inte vill. Nu hör han bara med ena örat och det blir lite läskigt. Hjärtat pickar. Olivia syr fast kompisens öra igen, fast han tycker att det är otäckt. Örat hamnar dessutom helt fel, mitt i pannan. När kompisen blir ledsen erbjuder sig Olivia att plåstra om honom, men då säger kompisen äntligen nej. Han gråter inte alls och han kan förresten plåstra om sig själv. Så han sätter plåster över ögonen och tårarna slutar att rinna. Och plötsligt händer något: kompisen växer och blir stor och modig! Äntligen är han inte för liten längre. Det är inte svårt att förstå berättelsens budskap. Även små barn behöver bestämma själva ibland, annars är det svårt att känna sig annat än liten och rädd.

Historien är bra i sig, men det jag gillar mest med Kompisen är för liten är de fina illustrationerna. Särskilt den där kompisen hänger ut över en taklampa och gråter så att tårarna är som stora pärlor över hela bilden. Det är enkelt tecknat men Per Gustavsson är grym på att fånga olika känslouttryck så att även en nalle kan se sur, arg, rädd eller stolt ut. Mycket snyggt!

Kompisen är för liten  är skriven av Moni Nilsson illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Rabén & Sjögren.

Farligt, farligt men härligt, härligt

Läste precis i tidningen Svensk Bokhandel att 2009 ser ut att bli ett svart år för barnböckerna. Det är vampyrer och spöken och skräck och läskigheter vart man än vänder sig, säger svenska barnboksinstitutet. Jag tror i och för sig att den trenden syns tydligast om man tittar på böcker för lite äldre barn och ungdomar (där är det VERKLIGEN vampyrer överallt), men visst finns det gott om läskigheter i böcker för mindre barn också! Fick frågan häromdagen om jag tyckte man skulle undvika att läsa otäcka böcker för små barn, och nope, det tycker jag verkligen inte att man ska. En lagom dos rysligheter (som man helst får ta del av i knät på någon snäll och trygg vuxen) tror jag är bra. Och kittlande, spännande och kul verkar det också vara! 

På bilden syns två av årets rysligaste bilderböcker – Fru Skräck av Jonna Björnstjerna, Bonnier Carlsen,  och En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga av Carin och Stina Wirsén, Bonnier Carlsen – tillsammans med några lite äldre böcker på samma ruskiga tema. Monster överallt är skriven av Mattias Danielsson, illustrerad av Lisen Adbåge, och ges ut av Rabén & Sjögren. Läskiga boken är skriven och illustrerad av Pernilla Stalfeldt, Rabén & Sjögren. Svarta barnkammarboken ges ut av Bonnier Carlsen, och Gunilla Bergströms Vem spökar Alfons Åberg ges ut av Rabén & Sjögren.

Kärlek för apor och barn

Det här är lätt årets finaste kärleksberättelse för barn! I början av boken får vi se ett gäng apor uppklättrade i ett träd. Det är natt med dansande eldflugor och den äldsta apan ska berätta sagor. Den mest omtyckta sagan av dem alla är den som handlar om den stora kärleken. Kärleken mellan två apor. Om Amos och Soma som är så förälskade i varandra att de kan höra varandras tankar:

När dom speglade sig i vattenytan

såg Amos bara Soma.

Och Soma såg bara Amos.

Nu gungar vi i bambuträden,

tänkte Soma.

Ja, det gör vi, tänkte Amos

Amos (som jag hela tiden vill stava Amor…) och Soma leker, badar och slänger sig i lianer tillsammans. Och när de blir trötta samlas de med de andra aporna i det stora trädet för att lyssna på när den äldsta apan berättar sagor. De älskar framförallt smakar-gott-sagan: Långt bortom bergen, bakom molnen och på andra sidan floden finns en trädgård med himmelskt goda äpplen. Men äpplena ägs av en hemsk man som har vassa knivar och som äter apor. En dag berättar Soma att hon har ett litet barn i magen. Amos blir så glad att tjuter mot månen och han bestämmer sig för att bege sig till trädgården med den hemske mannen för att hämta hem ett äpple till Soma.

Om en litteraturvetare skulle läsa Amos och Soma skulle denne säkerligen hitta ett dussin olika sätt att tolka boken på. Det finns till exempel en rätt tydlig koppling till Bibelns Adam och Eva och syndaäpplet.  Det förekommer berättelser i berättelsen. Och det vilar ett lätt sagoskimmer över berättelsen i och med Amos resa mot det magiska äpplet och kampen mellan det goda och det onda. Men jag väljer att se Amos och Soma som en kärlekshistoria med ett vackert språk. Som det här, det är som en dikt:

En kväll tog Soma Amos huvud

och la det mot sin mage:

Hör, sa hon. Och känn!

Han hörde en syrsa som sjöng.

En porlande bäck.

Och kände grodornas hopp därinne.

Vad har du där? sa han.

Det är våra ungar, sa hon.

Det är dom som hoppar härinne

och väntar på att få komma ut.

Amos och Soma är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Anna Höglund och ges ut av Rabén & Sjögren.

Till alla som tröttnat på Stora och Lilla Fordonsboken

Kanske känner ni er träffade. Ni som har ansträngt er till bristningsgränsen för att era söner inte enbart ska hemfalla åt saker som har hjul (det var innan sonen började dagis och träffade andra barn). Ni som till slut köpte Stora fordonsboken för att slippa höra tjatet varje gång ni gick förbi en parkerad bil. Ni som har läst Stora fordonsboken högt för era barn en sisådär fem ziljoner gånger. För er kan boken Kom till Lukas mycket väl fungera som ett alternativ.

Kom till Lukas handlar om just Lukas som ska fylla år. Till hans kalas kommer gästerna från olika håll. Och så klart vill Lukas veta HUR de kommit till kalaset. Var och en som möter Lukas berättar hur de tagit sig dit och märkligt nog (!) har alla kommit med nån slags fordon. Behållningen med den här boken är utan tvekan illustrationerna. Akin Düzakin är helt klart en fena på att teckna! Det känns som att han inspirerats av gamla antika leksaker som han själv blåser liv i på pappret. Men med detta menar jag inte att texten är dålig eller onödig. Nej, faktiskt följer den bilderna på ett mycket fint sätt. Allting upprepas både i text och i bild och därför lämpar sig boken bra även för de yngre läsarna. Det jag vill protestera mot är att det är lite för många aktiva män i boken. Den enda som bryter normen är storasyster Lena som inte kunde komma på kalaset för att hon var på motorcykelsemester. Tänka sig!

Kom till Lukas är skriven och illustrerad av Akin Düzakin och ges ut av Eriksson & Lindgren.
Akin Düzakin

Animerade bilderböcker

Om man känner sig lite tveksam till att sätta ganska lilla barn framför teven och trycka på tecknat i snabba klipp, högt tempo och hög ljudnivå är konceptet Småfilmer lite som en skänk från ovan, tycker jag. Här har några av de mest älskade bilderböckerna blivit varsamt animerade (vi snackar lite lagom halvrörliga bilder här nu, och inte ett snabbt klipp så långt ögat når), med sansade ljudeffekter och en bra berättarröst som läser sagorna i ett lugnt tempo. Min favorit är den dvd som innehåller alla Barbro Lindgrens tre sagorna om favoritgrisen Benny, men det finns fler att välja mellan. Pija Lindenbaums böcker om Gittan, Catharina Krusvaals om Fia, Arne Norlins om Halvan och Astrid Lindgrens om Lotta på bråkmakargatan till exempel. Kolla själv i klippet här hur fint det är, man vill ju adoptera både Benny och hans lillebror direkt för att de är så sabla gulliga när de går ut och nöffar!

Småfilmerna ges ut av Rabén & Sjögren.

Läskigt värre

Maja är en modig tjej. Först (för ungefär ett år sedan, när Mot spökslottet släpptes) travade hon orädd in i ett spökslott med enbart en ficklampa i handen. Hon öppnade den tunga porten, gick igenom de stora salarna, uppför långa trappor, upp på vinden… och fick inte nog förrän hon hittade en kista med en livs levande vampyr i. Då blev det för otäckt, och Maja flydde hals över huvud ut från slottet igen. Den här gången ska hon ge sig in i djungeln, och tar med sig sin kniv. Och gissa om det är spännande i djungeln! Det finns pirayor, sumpiga träsk, långa lianer och ringlande, slingrande, krälande kryp där. Först är det bara coolt. Men sedan blir det mörkt, och när Maja plötsligt hör ett frustande brööööl någonstans ifrån blir det lite väl spännande. Hon måste rusa tillbaka, innan den läskiga varelsen får tag i henne!

Jag tror säkert att de här böckerna kan falla en relativt modig och spänningssökande liten läsare på läppen. Själv gillar jag 1: Kenneth Anderssons skönt ogulliga och färgstarka illustrationer och 2: Formen. Böckerna är nämligen illustrerade och formgivna på vis så att man som läsare måste vända boken upp och ner efter halva läsningen, och följa med Maja på den hastiga vägen tillbaka ut ur spökslottet/djungeln. Festligt, tycker jag, för det ökar verkligen på känslan av action.

Mot djungeln (ny!) och Mot spökslottet är skrivna av Thomas Halling och illustrerade av Kenneth Andersson. De ges ut av Alfabeta.