Kategori:Tove Eriksson (tidigare skribent)

Isbjörnsungen som blev en pojke.

Isbjörnsungen som blev en pojke av Jackie Morris är inte sådär snygg. Den är väldigt vackert och skickligt illustrerad, men ni vet, det är inte modernt formgivet, coolt, spretigt och retrosnyggt, som många barnböcker är idag, kanske mest för att passa hipsterföräldrarna. Detta är kanske inte en bok som kommer att ligga framme i stringhyllan i barnrummet på bilderna på Hemnet. (Hoppas ni ursäktar mina snäva och inskränkta referenser, som jag skyller helt på ett omåttligt bostadsannonsknarkande.)

Men Isbjörnsungen som blev en pojke är en klassisk och tidlös saga, som följer i gamla inuitsagors tradition. När jag läste den slog det mig hur sällan bilderböcker innehåller sagor och handlar om andra kulturer eller tider än vår egen. Hur många bilderböcker om inuiter har ni läst?

Isbjörnsungen som blev en pojke handlar om en liten isbjörnsunge som blir norpad av en korp. En jägare hittar sedan en liten pojke i snön och tar hem honom till sin fru. Korpen dyker upp igen några år senare och lurar ut pojken på isen. Isbjörnshonan känner där igen honom som sin förlorade unge.

Det är en jättefin berättelse som suger in läsaren i en vacker och långsammare värld där kärleken till naturen och respekten för djuren har en självklar plats. Illustrationerna är mjuka akvareller som gör den gulskiftande isbjörnspälsen och det varma ljuset kring den inbäddade lille pojkens vagga rättvisa.

Isbjörnsungen som blev en pojke är skriven av Jackie Morris, översatt av Ulla Forsén och ges ut av Förlaget Hjulet. Den kom på orginalspråket engelska 2010 och i svensk översättning 2013.

Atjimpa hela långa atjimpiga atjimpadagen!

Ordklasser låter ungefär lika roligt som algebra i mina öron. Kanske hade jag fått en trevligare känsla för detta behändiga lilla system om jag hade läst Atjimpa – det mystiska ordet av portugisiska Catarina Sobral tidigare i livet.
Denna stora och begåvat illustrerade bok smyger in ordklasserna en och en i en spännande jakt på betydelsen av det nyupptäckta ordet atjimpa.
Är atjimpera något man kan göra med vidbrända sockerkakor? Eller är atjimpan något man ställer på bordet, eller kanske något grönt som man bara hittar utomlands? Kan man VARA atjimpig?
Ja, ni förstår. Det är ett mysterium.

Det är lekfullt och roligt, men boken drar sig inte heller för att introducera lite mer komplicerade begrepp som konjunktioner och bestämningsord utan att egentligen förklara dem. Ibland tänker jag att det blir lite väl knepigt, och jag tror inte att en svensk barnboksförfattare hade slängt sådana ord utan förklaring. Men så ligger ju också Portugal några snäpp ovanför Sverige i förra årets Pisaundersökning.

Atjimpa – det mystiska ordet är skriven och illustrerad av Catarina Sobral, översatt av Kajsa Pehrsson och ges ut av Urax förlag under mars månad.

Svenska barnvisor i smart format

Spotify i all ära, men ibland känns det inte alls som att musik har blivit mer lättillgänglig. Hemma hos oss är det ett bök med datorer som ska brumma igång och det tar tid. Och sen får man ändå bara kasst diskantigt laptopljud eftersom ingen riktigt tagit tag i det där att fixa sladd till högtalarna. När jag tänker rätt på saken så har vi inga högtalare heller.

Skulle man sedan råka hitta lite bra barnmusik på Spotify (eller valfri streamingtjänst), så vill man ju gärna sjunga med, men vem minns alla barnsångstexter i huvudet?

Men nu har jag hittat räddningen via ett tips från bekantskapskretsen. Den heter Svenska barnvisor och är en tjock, härlig allt i ett-lösning. Här finns noter, sångtexter, illustrationer och bäst av allt – musik en enkel knapptryckning bort!
Tina Ahlin, tidigare pianist i det förr ganska trevliga, men nu jättetrista programmet Så ska det låta, spelar här både piano och munspel. Man bara trycker och trycker på den lilla röda playknappen och sjunger med i Sjörövar-Fabbe och Ska vi byta grejer och vill aldrig att det ska ta slut. Det gör det nästan inte heller, för här finns 50 barnklassiker. Underbart!

Svenska barnvisor av Tina Ahlin och Jessica Kurki ges ut av Bokförlaget Max Ström.

Om du ska fynda en bok på bokrean, välj den här…

Det är kanske svårt att inte släpa hem ett ton “fynd” från bokrean, men om du vill köpa en eller kanske två böcker, vilka blir det då? Emelie, Johanna och Tove väljer två favoriter:

Emelie väljer…

Kejsarens nya kläder, med illustration av Gunna Grähs. En klockren klassiker i modern tappning. Här byter den fåfänge kejsaren kavaj (istället för mantel) stup i kvarten. Och givetvis är det fortfarande precis lika fascinerande när barnet upptäcker att ers Höghet är spritt språngande naken. De tre små vargarna och den stora stygga grisen av Eugene Trivizas är också en klassisk historia i modern skrud, men med ombytta roller. Här är de små vargarna milda och snälla medan grisen är ett äkta svin. Detta är kanske bokreans absolut bästa bilderbok för de något äldre barnen (4-6 år). Läs mer om storyn här.

Johanna väljer…

Urfina Ensam mullvad på en scen av Ulf Nilsson och någon av Benny-böckerna – Jamen Benny, Nämen Benny eller Nöff nöff Benny. Cd-skiva medföljer och det är Barbro Lindgren i egen hög person som läser, vänd blad när Benny nöffar (genialiskt!).

Tove väljer…

Jag har precis tagit en tur på rean och även jag införskaffat en mycket prisvärd Benny-bok, närmare bestämt Jamen Benny av Barbro Lindgren och Olof Landström. (Se Johannas tips ovan. Detta måste väl nu betraktas som ett mycket stabilt tips.) Jag blev också väldigt glad över att kunna lägga vantarna på Mamma Mu läser av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist. Mu-sigt värre! Mamma Mu är välförtjänt poppis hos många barn och här gör hon dessutom en massa reklam för bibliotek. Eller bliblutek som hon säger.

Söta pekböcker från Mumindalen

Att Tove Jansson skulle ha fyllt hundra år i år har nog inte undgått den som har intresse för barnlitteratur. Rabén&Sjögren firar med nyutgåvor av gamla klassiker och några nyheter på småbarnsfronten. I januari kom två söta små pekböcker om ett par av de populära figurerna från Mumindalen, Snorkfröken blir fin och Snusmumriken trivs!. Böckerna är precis lika mysiga som titlarna antyder.

Varje uppslag rymmer en bild på Snorkfröken eller Snusmumriken, ackompanjerad av en bild på en sak – och så ett rim på det. Exempel: Snusmumriken trivs med musik på magen (bild på Snusmumriken med ett dragspel), när solen skiner mitt på dagen (bild på sol).
Jag tycker om när det faktiskt är hela meningar och inte bara enstaka ord i pekböcker. Det är trist att sitta och säga boll. Boll. Boll. Get. Och sånt. Hellre en mening i alla fall, och gärna ett rim, så att ungen får höra lite språkrytm. Orden finns ju där i meningarna ändå, och efter några läsningar så känns de nog igen.

Det är naturligtvis inte Tove Jansson själv som har gjort de här pekböckerna, varken bilderna eller texten, utan en kvinna som heter Micaela Favilla.

Idag tycker jag att Tove Janssons berättelser är hur kloka och fina som helst, men jag gillade aldrig Mumintrollen som barn. Jag minns att jag tyckte att det kändes som kamouflerade vuxenböcker. Det var läskig stämning i den där Mumindalen. Kände mig lurad, på samma sätt som när man trodde att de tecknade seriestripparna i morgontidningen skulle vara lika kul som Kalle Anka och så var det bara konstig vuxenhumor som man inte fattade nåt av, trots att det var tecknat.
Men dagens barn kanske är klokare än jag och uppskattar Mumintrollen redan i tidig ålder. 

Snorkfröken blir fin och Snusmumriken trivs! av Micaela Favilla ges ut av Rabén&Sjögren.

Här hittar du böckerna hos Adlibris:
Snusmumriken trivs!
Snorkfröken blir fin

Hos Bokus:
Snusmumriken trivs!
Snorkfröken blir fin

Hos Bokia:
Snusmumriken trivs
Snorkfröken blir fin 

 

Gratis material i läslustens tecken

När man deppar som mest över att svenska ungdomar får dåliga läsresultat i Pisaundersökningar och fan och hans moster, så kan man bli väldigt glad över att se motgiftet som börjar sprida sig. Jag tror att såväl politiker och pedagoger som föräldrar har fått lite skrämselhicka, för nu satsas det på läsning på bred front i det här landet!
Två intressanta projekt som på allvar drar igång nu i vår är Serieriundervisningen.se och En läsande klass. Båda innebär gratis och lättillgängligt material och handledningar för den som arbetar med barn och läsning.

Serieriundervisningen.se  “En webbsajt för i första hand skolor, lärare och pedagoger som är intresserade av att pröva serier som läromedel.”

En läsande klass ” En läsande klass är en kraftfull satsning som ska att lyfta fram det stora samhällsproblem som bristande läsförståelse innebär och till april 2014 ta fram verktyg som ska underlätta för lärare att jobba med – av forskningen förespråkade – lässtrategier, i sin undervisning.”

Efter en snabb titt så finns det mycket på de här sajterna som är intressant även för dig som är förälder och vill uppmuntra ditt barn till läsning. Jag hoppas att många tar chansen att utnyttja de här gratis möjligheterna till lästräning och att skapa läslust. Man ska definitivt notera och förhålla sig till det faktum att det ibland är privata aktörer som står bakom dylika satsningar, men när det gäller barns läsning så finns det väl bara vinnare.

Hurra för lekboken!

I Danmark säger ankorna rap rap rap istället för kvack kvack. Det råkar jag veta, för en av Stinas favoritböcker är en fotobok om ankor som säger rap. Vi köpte den för fem danska kronor när de gallrade ut böcker på Köpenhamns stadsbibliotek. Aellinger heter den. Trycker man på den gröna knappen på framsidan så säger ankorna rap rap rap. Trycker man igen säger den rap rap rap en gång till. Och det gör man. Trycker igen alltså.

Det är ju nämligen så att Stina inte direkt läser boken. När man är snart åtta månader så är det knappen som det är det intressanta. Under flera månaders tid har det också varit väldigt gott att äta på den redan ganska hårt åtgångna pappen. Säkerligen bra för immunförsvaret – på denna lånebok torde många små danska barns saliv finnas samlat.

Man ska ju börja tidigt med läsningen. Jag intervjuade en urduktig barnbibliotekarie och läsivrare en gång. Hon berättade att hon läste sagor för sin bebis redan när den låg i magen. Jag har hört att bebisar redan då kan höra och sedan känna igen sagorna.
När barnet sen är ute så ska man tidigt sätta läggningsrutiner, med sagor. Det är viktigt det där med läsning, och jag älskar ju själv barnböcker, så det är klart att jag har försökt. Det ligger en hög med bilderböcker på nattygsbordet, såna jag själv gillar. Men det slutar alltid med sönderrivna sidor som ska stoppas in i munnen och hårda bokhörn som träffar både ögon och glasögon. Kontraproduktivt som sömnmedel sett.

I väntan på att det som står i boken blir intressantare än själva boken, så berättar vi sagor ur minnet. “Det var en gång en flicka som hette Törnrosa. Sen var det nåt med en spinnrock…” Det går bra det med. 

Pekböcker då? Nej, det pekas inte här än. Det lyssnas inte heller så mycket när mamma pekar och härmar djuren på sidorna. Istället gnags det. Kastas runt.

Vilken tur då att vi har LEKBÖCKERNA. Om inte ordet redan finns, så myntar jag det härmed. (ok, har googlat nu, det fanns. Jättemycket fanns det.) Jag pratar om böckerna som inte kan gå sönder. De som har runda hörn och är CE-märkta. Dem som man får stoppa in i munnen hur mycket som helst. De som är fulla av saker som hänger och dinglar, saker att klappa och pilla på. De som ligger i en rolig låda som man kan stänga och öppna. De som har fina mönster och hål. Kanske till och med en spegel! Eller som säger rap rap rap. Om och om igen. Detta är en hyllning till dem!

Lekböckerna på bilden:

Hej baby från Egmont Kärnan 
Grafiska mönster, ett hål att sticka in handen i och en spegel. Toppen.

Aellinger från Carlsen
Söta ankor, dansk biblioteksbakterieflora, grön knapp som säger rap. Blir inte bättre än så.

Min första boksamling från Barthelson förlag
Rolig låda som även går att slå på och tio små böcker som fungerar precis lika bra som klossar.

Plyschtiger med blädderbar mage från Egmont Kärnan
Favorit som går att hänga i babygymmet. Bilder på katter och en rynkig svans med gummiband i. Mysig. 

Sköldpadda i plysch med blädderbar mage från Bellino
Prassliga sidor med bilder på havsdjur, skallra i magen och en glad uppsyn. Fungerar även som kudde. Cool. 

 

 

Spännande satsning på bilderböcker

Jag ser fram emot utgivningen från det nystartade förlaget Mirando, som helt inriktar sig på bilderböcker. Den första boken som ges ut på förlaget är Stjärnenatt av taiwanesiske författaren och illustratören Jimmy Liao, en av de nominerade till ALMA-priset 2014. Hans illustrationer är rena konstverken, drömska och otroligt välgjorda. (Se illustration ur Stjärnenatt ovan).
Boken Stjärnenatt är inspirerad av Van Goghs konst och det är bilderna som dominerar. Egentligen riktar den sig till barn från tio år och uppåt, men jag är säker på att även yngre barn kan ha stor behållning av de speciella och vackra illustrationerna och den melankoliska stämningen som präglar sidorna. 

Förlaget Mirando ska specialisera sig på översättningar av internationellt uppmärksammade bilderböcker, men också själva samarbeta med bildberättare kring helt nya böcker. Jag tycker att det låter väldigt spännande. Det är fortfarande ganska tunnsått med perspektiv från andra länder i svenska bilderböcker. Ett förlag att hålla koll på helt enkelt!
Har själv lust att tapetsera med Jimmy Liaos illustrationer hemma och tycker att det är fantastiskt att svenska barn nu får ta del av dem. Återkommer med recension av boken…

Farligt när Sally hittar en sax

Ibland hyser jag gammaldags farhågor, säkert mycket oklädsamma för en barnboksrecensent år 2013. Ni som har större barn får rätta mig om jag har fel. Men finns det inte en liten risk att barn får för sig att testa saker de läser om, på riktigt? Är det inte då lite farligt att högläsa en bok om en liten flicka som klipper av sin sovande pappa håret och klistrar fast det på sin lillebrors huvud med plåster?
Kanske en fråga om uppfostran. Hur som helst så är det väldigt, väldigt roligt. 
Sally hittar en sax av norska Björn Arild Ersland och Lilian Brögger är en ball bok där det inte är så ängsligt, det där med utseende och hår och vad man hittar på när pappa sover. Pappa är inte heller särskilt ängslig. När han upptäcker vad som skett så sätter han helt sonika vad jag uppfattarsom en grön potta på sitt tofsiga, halvskalliga huvud och går till den riktiga frisören med barnen. Förmodligen för att rätta till det hela. Men det vet man inte. Det kan precis lika gärna vara så att han ska sitta där och skvallra med damerna i slinghätta. Illustrationerna är sneda och vinda, glada och rättframma. Det hela påminner en aning om Barbro Lindgrens Loranga och Ole Lund Kierkegaards Gummi-Tarzan. Noterar också att det saknas en förälder nummer två i berättelsen, utan att det överhuvudtaget kommenteras. Här är det en ensam pappa och barnen som delar på dubbelsängen.

Sally hittar en sax är skriven av Björn Arild Ersland och Lilian Brögger och ges ut av Lilla Piratförlaget.