Kategori:Lisa Hamfors (tidigare skribent)

Inför 2013 special: Innan jag fanns

I januari kommer en bok av Petrus Dahlin och Maria Nilsson Thore, en matchning som lovar stort! I Innan jag fanns ställs viktiga och svåra frågor om livets mysterier, frågor som inte alltid kan få svar. My och Py åker med sin morfar till landet. Stugan ligger ödsligt och det är en kall och stjärnklar vinternatt. De får ta in ved för inne i stugan är det lika kallt som utomhus och under tiden börjar barnen resonera: My har ju varit i stugan förut, men då fanns inte Py. Fast var fanns hon då? I rymden kanske? Var tar morfar vägen när han dör? Och hur lång är egentligen en evighet? Räcker veden så länge?

Bokunge har fått tjuvläsa Innan jag fanns och så här tycker Lisa H och Johanna P i en chattrecension.

Lisa H: Ok, boken nu då! Ett rymdäventyr… Om livet, döden, evigheten och rymden.

Johanna P: Alltid intressant med böcker som närmare sig ämnet döden. Och ja, hur man blir till, kretsloppet liksom.

Lisa H: Ur ett barns ögon.

Johanna P: Det är fint hur man skriver ihop rymden (som vi inte vet så mycket om) med döden (som vi inte vet någonting om).

Lisa H: Mycket fint. Och jag gillar att vi genom bilderna faktiskt blir placerade mitt i rymden. Det är natt och stjärnklart och rymden tar upp större delen av uppslagen på nästan varje bild. För att inte tala om utzoomningen på sista uppslaget, när man ser jordens rundning. Det ger en viss känsla av litenhet.

Johanna P: Precis. Ensam på jorden ser det lilla huset ut att vara. Och stora rymdkroppen runt.

Lisa H: Som ju förstärks av barnens litenhet ännu mer. Och deras “oförstånd” inför de stora frågorna blir väldigt naturlig i och med att de är barn. Barn kan liksom tänka fritt och spekulera på ett annat sätt jämfört med vuxna. Morfarn är ju faktiskt inte med och resonerar alls, han bara ställer frågor och sen går han ut.

Johanna P: Ja, jag tycker mycket om hur berättelsen är som ett långt samtal mellan syskonen. Det är pågående tankar med fantasieggande beskrivningar också, “rymdbebis”, “äggplanet”.

Johanna P: En sak jag tänkte på dock är att talspråket är rätt avancerat för yngre barn? Alltså att riktiga barn inte pratar så. Kanske jag reagerade eftersom det är vanligt att man idag låter barnbokskaraktärer “prata” som riktiga barn, mer “barnspråk” med grammatiska fel, osv. Här är språket korrekt. Säger inte att det är fel eller så. Bara en reflektion. Bra att det finns olika!

Lisa H: Dahlin har ju mest skrivit för mellanåldern innan, där kan karaktärerna också kännas lite lillgamla ibland.

Johanna P: Ah, lillgamla – just det. SÅ.

Lisa H: Vissa barn är ju det iofs. Jag tycker nog bokens starka sida är temat tillsammans med illustrationerna. Men på något sätt känns det som om texten haltar. Det är liksom lite för mycket som ska klämmas in i ganska lite text.

Johanna P: Mm, det är sant. “Som ett litet grodyngel bland miljoners miljarders grodyngel som simmade i en jättestor svart sjö, säger Py.” Det blir bara nåt med trovärdigheten.

Lisa H: Ja, kan man miljoner och miljarder när man är så liten? Har man den begreppsvärlden?

Johanna P: Precis. Kanske en 6-åring? Men detta är den yngre.

Lisa H: Fast å andra sidan har ju hela boken en stark poetisk sida och miljoners och miljarders ger ju ett svindlande perspektiv.

Johanna P: Ja, och en jättestor svart sjö. Som rymden. Det är nog bara att man reagerar på trovärdigheten. Men egentligen så finns det såklart inget facit till hur en skönlitt-karaktär ska prata. Finns dock risk att folk inte “köper” karaktären, och då blir det svårare att gilla boken fullt ut.

Lisa H: Frågan är vilken ålder boken vänder sig till?

Johanna P: Först tänkte jag att temat kanske skulle vara ogreppbart för Rut, som är 4 år, men samtidigt har hon faktiskt börjat ställa frågor om livet och döden – så det passar nog. För en 6-åring, som ju verkligen brukar fundera kring dessa ämnen, är boken nog inte så intressant.

Lisa H: Ja, för barnsligt för dem kanske. Sen tror jag att boken skulle passa bättre för vissa barn. En pojke jag känner är mer av en liten filosof, han hade nog tagit till sig boken bättre än mitt barn.

Johanna P: Ja, den har verkligen en filosofisk sida. Jag gillar böcker som öppnar upp stora frågor för mindre barn, men det är en jädra balansgång det där. Man har samtidigt ett ansvar som vuxen att inte skrämma, osv.

Lisa H: Nej, supersvårt! Jag tror Petrus Dahlin drabbats av stora känslor när han skrev (särskilt efter hand som illustrationerna blivit klara). Det är lätt att bli högtidlig och känslosam och filosofisk när man gräver ner sig i de svåraste frågorna som finns. Så han tappade kanske perspektivet lite?

Johanna P: Ja, undrar om det ens finns knepigare tema att skriva om? Så modigt att ge sig på. Och viktigt att våga.

Lisa H: Men å andra sidan kanske det inte gör något? Det är ju meningen att man ska diskutera med barnet vid högläsningen. Allt kan ju inte heller vara lättserverat och räkmacka.

Johanna P: En annan sak jag tänkte på, uppskattar mycket att man “dras in” i My och Pys värld. Lugnet. Ingen som bråkar, syskonen blir inte osams.

Lisa H: Drömbarn.

Johanna P: Måste vara påhittade!

Lisa H: Haha! Men det är säkert väldigt tyst där de är, kallt, tyst och mörkt. Som i rymden!

Johanna P: Ja, och illustrationerna gör verkligen sitt där. Gillar hur kylan nästan går att ta på. Samtidigt är det värme mellan karaktärerna. Och just ja, mormorn! Är hon död?

Lisa H: Säkert död, för hon är ju på foto i fönsterkarmen.

Johanna P: Och i slutet ler hon. Nej, VINKAR till morfar när han åker runt i rymden.

Lisa H: Haha, det har du rätt i! Klart hon är död.

Johanna P: Fast jag, den cyniske vuxna, tänker “JAHA. Nu dog morfar och drar upp i rymden? Och barnen är ensamma i huset!” Fast så var det ju inte. Hoppas jag.

Lisa H: Det kanske är barnens ögon vi ser med.

Johanna P: Just ja! Så är det nog på den bilden för man ser morfars axel och sen rymdmorfar genom fönstret. Bra barnperspektiv. Fint hur deras funderingar blir små detaljer i illustrationerna. Samma med rymdbebisen.

Lisa H: Ja, det är många detaljer att upptäcka efter hand.

 

Innan jag fanns är en stämningsfull vintervärld som stillsamt väcker tankar om livet, tiden och vad som är när man inte finns. Läs, titta och fundera. Boken ges ut i början på nästa år.

Innan jag fanns är skriven av Petrus Dahlin och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Böcker i advent

Tredje advent och Lisa Hamfors tipsar om sina favoriter från 2012:

Barbros bästa av Barbro Lindgren och olika illustratörer. I den här antologin har några av Barbro Lindgrens bästa sagor och dikter samlats. Väldigt bra urval, snyggt utfört och med berättelser för 1-6 år.

Orättvist! av Åsa Mendel Hartvig och Caroline Röstlund. I den här pärlan till bok serveras vi en berättelse om syskonavundsjuka med mycket hög igenkänningsfaktor. Temat kan lätt kännas igen av andra rivaliserande par: kusinerna, kompisarna, grannarna… För 2-5 åringen.

Björnens sång av Benjamin Chaud. Lilla björn får se ett bi och följer efter det för att kanske hitta honung. Pappa björn måste leta efter Lilla björn och jakten leder raka vägen från skogen in i Paris och självaste operan. Underbar och myllrande berättelse där läsaren på varje uppslag får försöka hitta björnarna (och biet såklart). Passar alla!

Snömannen av Eva Susso och Benjamin Chaud. Uno och Max är ute och åker snowboard och är snart vilse. Då dyker en snöman upp och tar syskonen till sin grotta där snömannens farfar sitter och täljer och kokar soppa på kottar och blåbär. Och det visar sig bli riktigt mysigt! Passar 3-4 åringen.

Snövit av Jacob Grimm och Benjamin Lacombe. Den klassiska sagan om Snövit berättas här i en av sina grymmare versioner. Tillsammans med otroligt vackra och nyskapande illustrationer känns den som ett måste i hyllan. Passar 4-7 åringar. 

Ny Opsis!

Så ni vet: nu finns det en sprillans ny Opsis-tidning att läsa. Den här gången extra tjock och med tema små barn. Till exempel en lång artikel av Susanna Ekström om småbarnsboken:

Småbarnsboken behöver inte lära ut något till barnet. Den är tillräcklig i sig själv i kraft av sitt visuella språk, sin dramatik och blädderrytm. Den handlar om livet och har ett estetiskt värde…

Hear hear! tycker jag. Och läs!

Flagga lite bara

Jag måste bara flagga lite för Lisa Bjärbos nya bilderbok Eddie och julen. Vet att hon skriver här och allt så jag ska inte säga så mycket (dessutom väntar jag fortfarande ivrigt på att den ska komma i paket till jobbet från viss nätbokhandel). Men ändå! Den verkar ju sjukt fin, plus att den handlar om julen. Julen hörni, den är inte så långt borta nu! (vissa har tydligen redan tjuvstartat pepparkakorna…)

Vill man gärna läsa mer om boken går det bra att göra det här.

Eddie och julen är skriven av Lisa Bjärbo och illustrerad av Jesús Verona. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

Barbros bästa

 

Killinggänget skämtade en gång om att Barbro Lindgren skulle vara bitter över att hennes namn börjar på B, för hon hamnar alltid efter Astrid i hyllorna på biblioteken (underförstått: är inte Astrid dessutom en bättre barnboksförfattare?). Lite kul skämt, men ack så orättvist! Som om det går att jämföra?! Båda är helt genialiska, men på olika sätt och i antologin Barbros bästa får vi beviset för det serverat på ett fat. I boken ingår ett antal klassiker, som Loranga, Masarin och Dartanjang, Den vilda bebin, Titta Max grav! och en massa andra, bla den tidigare outgivna bilderbokstexten Vi leker att vi är pippifåglar och dessutom ett flertal dikter (jag skulle gärna citera hela bunten här och nu på plats). Alla berättelser är illustrerade av några av de kändaste bilderboksillustratörerna som finns i Sverige idag (såklart massor av favvisen Eva Eriksson). Go get/låna! 

Barbos bästa är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Emma Adbåge, Camilla Engman, Eva Eriksson, Anna & Isadora Höglund, Olof Landström, Barbro Lindgren, Sara Olausson, Charlotte Ramel, Sarah Sheppard, Lena Sjöberg, Pernilla Stalfelt och Tyra von Zweigbergk. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

För filosofen

Vad tänker du på? av Laurent Moreau är en riktig tankeväckare för alla grubblare där ute. På varje uppslag får vi se en karaktär som tänker på något. Figurens ansikte är gjort som en flik och när läsaren lyfter på fliken så uppenbaras det hur tankarna konkretiseras inne i huvudet. Det kan vara Jan som är orolig för sitt jobb och har datakretsar i skallen, eller Olle som är jättarg och är som en röd djävul bakom den mänskliga masken. Eller Barbro som tänker på alla andra och har ett myller av människor och djur bakom sin flik. Ett mycket finurligt utförande som jag lovar kommer starta diskussioner hos både barn och vuxna. Hur ser det egentligen ut inne i huvudet när man är kär/ledsen/lycklig eller längtar? Ser tankar ut på något sätt alls och är det kanske olika i olika huvuden? Mycket spännande!

Vad tänker du på? är skriven och illustrerad av Laurent Moreau. Boken är översatt av Moa Brunnberg och ges ut av Rabén&Sjögren.

Förresten

Alla som trodde att Jesper Juul skulle ge Gunilla Bergström en känga för hot om stryk i Skratta lagom! sa pappa Åberg under seminarium på Bokmässan. Det gjorde han inte! Faktum är att vi i publiken nog ibland undrade om den danske barnuppfostrargurun ens var vaken.

Lyssna på den!

Jag tror ni har hört den här förut: vikten av läsning, högläsning, massor av böcker, bibliotek, föräldrar som läsande förebilder för sina barn, osv. Allt det där är bra och superviktigt! För de flesta är det säkert inga problem. Men om man nu inte är en van läsare själv då? Eller kanske har lässvårigheter? Då kan det säkert kännas rätt tungt, framförallt med högläsningsoket. Men tack och lov ges det ibland ut böcker med inläst cd-skiva till, eller helt separata ljudböcker, och det är väl ungefär en av de bästa idéerna någon kom på! För alla som har svårt att slå an högläsningstonen så ges en slags förebild som man kan apa efter. Jag kan säga att det är sjukt svårt att inte läsa Dagspöket på sjukhus exakt likadant som Jujja Wieslander på skivan efter att ha hört den. Hon gör det ju redan så bra, varför ändra? Och även om man älskar att läsa högt själv så är det ändå väldigt mysigt att ibland lyssna på en saga i bakgrunden samtidigt som man pusslar, bygger lego, eller åker bil (kanske bästa stället för skivan!).

Vill man lyssna på en väldigt bra inläsning så testa Dagspöket på sjukhus. Den funkar lika bra för en 3-åring som för 6-åringar, jag lovar! Oooo, zå bra…

Nu skrev jag inte så mycket om boken, men här går det att provläsa den!

Dagspöket på sjukhus är skriven av Jujja Wieslander och illustrerad av Jens Ahlbom. Berättelsen är inläst av Jujja Wieslander och alltihop ges ut av Rabén&Sjögren.

Orättvist!

Orättvist! handlar om Storskrot och Lillskrot. Ett syskonpar i vilken familj som helst och med ungefär samma problem som alla syskonpar: livet är väldigt orättvis och ibland får Lillskrot sånt som Storskrot inte får. Till exempel måste Storskrot kämpa sig hem till fots i tunga kängor från dagis, medan Lillskrot får åka vagn och bli kittlad av pappa. Lillskrot får dessutom slänga sina ytterkläder lite hursomhelst och kladda med maten, medan Storskrot får onda ögat om en sko inte hittar sin plats i hyllan. Det är ju orättvist! MEN, å andra sidan får Storskrot vara uppe och mysa med mamma och en bok när Lillskrot skrikande måste lägga sig och Storskrot får använda saxen och cykla till dagis. Det får inte Lillskrot!

Det här är en bok av skaparna bakom Tesslaböckerna. Det är lite samma tema, hur kan man se på vardagsdramatiken och lösa konflikter på ett smidigt sätt? Genom att vända upp och ner på olika tillstånd och jämföra, kanske? Men jämfört med de tidigare böckerna tycker jag faktiskt att Orättvist! är strået vassare! Mycket hög igenkänningsfaktor utlovas.

Och förresten, Lillskrot och Storskrot är adoptivbarn, det märkte jag inte ens förrän jag läste om det i faktatexten i slutet av boken. Dessutom är de inte uttalat av något specifikt kön, vilket man inte heller reflekterar över under läsningen. Olikas förlags föresatser om att visa på mångfald klaffar här utan att det tar plats från berättelsen, och det gillar i alla fall jag! 

Orättvist! är skriven av Åsa Mendel-Hartvig och illustrerad av Caroline Röstlund. Den ges ut av Olika förlag.