Kategori:Lisa Hamfors (tidigare skribent)

Breaking news från Bokmässan

Olika förlag slutar med tryckta böcker och satsar hela utgivningen på e-böcker. Modigt kan man tycka. RÄTTELSE! Olika förlag slutar inte alls med de tryckta böckerna utan satsar på att komplettera dem genom att också ge ut de flesta av dem i e-boksformat. Lite skillnad ju!

Det verkar ju som att många tror att den tryckta boken kommer att försvinna, inte om utan när och att det viktigaste för ungas läsning inte är verktyget utan innehållet. Och jag håller med till viss del, jag tycker också att innehållet är viktigast och jag tror också att e-boken har en plats och ett syfte i vårt samhälle, inte minst för unga läsare. Men jag vet inte om jag tror att den tryckta boken kommer att försvinna eller om jag vill att den ska göra det – någonsin? Ibland kan debatten kännas väldigt svartvit, precis som om det är så enkelt så man bara kan säga att innehållet är viktigare än verktyget. Det beror på verkyget det skulle jag säga! Jag har själv läst en massa böcker på min mobil och jag vet hur lättdistraherad jag blir av inkommande mail, kommentarer på fb, instagram, sms, wordfeud och spellistor på Spotify. Så e-boken kan bara bli bättre med slipade vektyg, men kommer den tryckta boken därmed försvinna? Jag tror och hoppas nej!

Vad tycker ni?

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta

För ett tag sen skrev Johanna Palm om bilderböcker som behandlar ämnet döden – ett svårt men viktigt ämne att prata med barn om. Bara några dagar senare fick jag Grethe Rottböll och Emma Virkes Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta till min ena skola.

Det är en helt fantastisk bok som inte väjer för känslolivet inne i kroppen på Jon som förlorat sin pappa. Man kan som läsare känna Jons sorg och den stora frånvaron av pappan. Jon tillåts sörja hela boken genom utan att det görs gulligt eller barnsligt utan bara får vara så som sorgen är: ett stort svart hål i hjärtat. Pappans frånvaro är påtaglig överallt, skor och väska som väntar i hallen, den röda fåtöljen vid Jons säng där ingen pappa sitter och säger “Godnatt och sov som allra jättegodast!” och ingen pappa som bygger klart den där flygmaskinen. Men Jon har något som inte ens det svarta hålet kan ta ifrån honom – alla minnen av pappan som bevisar att pappa fortfarande är hans och att Jon är pappas:

För vem var det pappa vände upp och ner på ängen? Och vem var det han byggde kojan åt i skogen? Och vem var det han räddade den där dagen när Amandas pappa blev galen av ilska?
Jo, det var JON. Och det kommer alltid att vara Jon vad som än händer!

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta är skriven av Grethe Rottböll och illustrerad av Emma Virke. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Jag tror varenda kotte är lite rädd

Vissa av er känner kanske till Lemony Snicket (pseud. för Daniel Handler) som författaren till serien om syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Här kommer han med sin första bilderbok tillsammans med illustratören Jon Klassen. I Mörkret längst ner får vi träffa Alfred. Alfred är rädd för mörkret och han är väldigt medveten om att mörkret bor i samma hus som han. Ibland gömmer det sig i klädkammaren, ibland bakom duschdraperiet och det ligger alltid på lur nere i källaren, inklämt bakom några lådor och en gammal byrå. Men på natten kommer mörkret upp och är överallt, fast i Alfreds rum lyser nattlampan starkt. Men så en natt går lampan sönder och Alfred hör hur mörkret kallar på honom, längst ner från källaren hör han dess röst och han följer den dit han aldrig annars skulle våga gå.

Det är en inkännande berättelse om hur det läskiga kan ta över det mest välbekanta, hur ett hem kan förvandlas till knakande väggar, kalla fönster och mörka garderober. Men vi får också ta del av hur Alfred övermannar sin rädsla och upptäcker att mörkret faktsikt inte är farligt. Och det helt utan någon vuxens inblandning, vilket känns befriande. Såklart är Jon Klassens bilder fantastiska med och snudd på filmiska. Men ändå inte för läskigt för ett lässuget barn!

Provläs boken här

Mörkret längst ner är skriven av Lemony Snicket och illustrerad av Jon Klassen. Den är översatt av Katarina Kieri och ges ut av Rabén&Sjögren.

Inget att göra i helgen?

Bor du eller är i Malmökrokarna och har barn i din närhet så är dagens tips att spana in Barn i Malmös hemsida (som fortfarande är under uppbyggnad). Här kan du få tips på allt möjligt kul att göra med barn, till exempel påminner de om sommarens allra sista barnloppis i Folkets park. Dessutom boktipsar de. Och varifrån får de sina boktips? Jo, bland annat från Bokunge! Himla kul tycker vi.

2 x Gustavsson

Vi är vana vid att se Per Gustavssons illustrationer ganska grafiska, med skarpa konturer och fylliga färger, som i böckerna om Kompisen, eller Prinsess- och Prinsböckerna. Men nu har det kommit några böcker med lite mjukare utformning. Det är lätt att känna igen Gustavssons stil: karaktärerna är sig lika och det är ungefär samma färgskalor, men det är som om de hårda linjerna fått ge vika för färgerna som vill breda ut sig över sidorna. Och det ger onekligen ett mjukare intryck vilket passar bra för innehållet som är djupare och mer filosofiskt än i tex Prinsessböckerna.

I alla fall. I Maskrosdagen kämpar Martin mot sin maskroshatande pappas ogräsrensariver. Han lyckas rädda tre maskrosor och tillsammans leker de hela dagen. Allteftersin dagen lider växer maskrosorna och blir längre och äldre, från att vara så små att de måste sitta i Martins knä till de blir så stora så de kan klättra i träd. Och till slut inträffar det oundvikliga, varje maskros öde… Den här boken har verkligen gått hem hos oss. Det är något fascinerande med maskrosorna och deras utveckling under berättelsen. Dessutom verkar det vara en blomma många barn älskar, medan deras föräldrar tycker annorlunda (det ÄR ju vackra blommor, om de bara inte vore så sablars många och stora och fröiga och envetna…) Det här blir berättelsen om maskrosen som antihjälten som aldrig förlorar, den återuppstår i stället starkare än någonsin (enveten som sagt).

I Skuggsidan får vi träffa Ragnar som fått en ny penna i födelsedagspresent. Han är glad för den, ute skiner solen och det är långt till natten. Vi fattar redan på sida ett att berättelsen inte kommer vara soligt glad hela tiden och att Ragnar nog är ganska mörkrädd. Han ger sig ut för att rita med sin nya penna medan skuggorna blir allt längre. Han ritar hus, en korvkiosk och bilar till att börja med. Sen tar skuggorna över:

När vinden blåser kittlar grenarnas skuggor huset,
men huset skrattar inte.
En skuggfågel landar på en gren.
Den kvittrar inte. Skuggdjur kan inte det.

Ragnar ger sig in i skuggornas värld och med hjälp av sin penna lär han sig hantera sin mörkerrädsla.

Båda de här böckerna tar upp tyngre ämnen än vi tidigare är vana vid från Per Gustavsson. Men nog har vi sett det innan, i till exempel böckerna om Kompisen som är för liten, arg och rädd och skräckisarna Sopnedgasten och Villy vilse. Och personligen tycker jag att ämnena behandlas med både omsorg och inlevelse i barnens världsuppfattning.

Maskrosdagen och Skuggsidan är skrivna och illustrerade av Per Gustavsson. De är utgivna av Alfabeta och Natur&Kultur förlag.

Djupsjöns hemlighet

Äntligen en ny bok om den underbara familjen Kanin! I den här berättelsen har Lillebror Kanin följt med Storasyster och Storebror till Djupsjön. Inte för att han gillar att bada, nej tvärtom, han avskyr det! Men han tycker om att hänga med sina syskon (förutom när de retas och hotar med Sjöodjuret). Efter en klassisk syskonincident sitter Lillebror och surar inne i ett tält. Så han ser inte när syskonen blir tagna av det stora Sjöodjuret! Han hör det såklart, men utgår från att de retas med honom som vanligt. Fast när han tittar ut ur tältet efter att det varit märkligt tyst lite för länge så förstår han att något nog faktiskt hänt. Och att han själv måste vara obehagligt modig och hoppa i sjön för att leta efter sina syskon. Vad som händer under vattenytan tänker jag inte avslöja, men det är oväntat, fyndigt och med en viss sensmoral som insektssamlande småbarn kan behöva ta till sig…

Jag har älskat Jonna Björnstjernas böcker om Sagoskogen sen dag ett. De är humoristiska, listiga och underhållande. Och alla slutar på något sätt med budskapet att var snäll, så försvinner det otäcka. På så sätt blir en bok som egentligen borde vara lite för läskig för en fyraåring alldeles perfekt, för det läskiga kan få finnas där bredvid det välbekanta utan att blir för skrämmande. Precis som det ska vara.

Sagan om den underbara familjen Kanin och Djupsjöns hemlighet är skriven och illustrerad av Jonna Björnstjerna. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Hjälp!?

Jag vet att det är några år över vår målgrupp, men det är många skolbibliotekarier (och föräldrar och lärare) som läser Bokunge så jag måste fråga! HUR gör ni med Zoltan? Får han vara med i bibblan? Vad säger barnen? Vad säger lärarna? (vad säger föräldrarna?) Jag har i ärlighetens namn inte vågat sätta upp boken i hyllan än, för jag är lite…. feg ibland.

Så hjälp! Ja eller nej? Och varför det ena eller det andra?

För er som inte känner till Zoltan, så är han en mäktig krigare obesegrad i strid, i alla fall fram till den här berättelsen. För nu flyger nämligen hans armar och ben till höger och vänster och blod, slem och snor likaså. Men Zoltan strider in i det sista, med benpiporna skinande vita och till slut besegrar han sina fiender med stenhårda spottloskor innan han ger sig och dör. Ni hör, det är blodigt och splattrigt!

Farfar berättar om Zoltan är skriven av Per Östergaard (från Danmark, surprise) och ges ut av Hegas.

Litteralund, torsdag

Torsdagen på Litteralund var späckad av trevliga konferenspunkter. Personligen tyckte jag samtalet mellan Isol, Benjamin Chaud och Judith Drews var intressant (mycket snyggt lett av Maria Lassén Seger), speciellt i jämförelse med Lena och Olof Landström som intervjuades precis efteråt. Det blev en rätt tydlig generationsskillnad (eller kulturell?) mellan de olika författarna/illustratörerna. Fast inte till någons nackdel, mer bara som en intressant iakttagelse. Makarna Landström framstod som opretentiösa veteraner med sin avskalade och lakoniska stil. Särskilt jämfört med Chauds livliga berättelser om björnarna i Paris eller elefanten Pomelo eller Isols berättelser som verkar experimentella både i teknik och berättarstil. Men som sagt, båda sidorna av bilderboksskapandet är fantastiska, berikande och viktiga. Bara väldigt olika! 

På tal om spännande och ny bilderboksteknik så skulle jag mer än gärna lägga vantarna på ett ex av Isols Nocturne, en bok med självlysande bläck! 

Och dagens miss: varför stannade jag inte och tittade på improvisationstecknarshowen med bla Per Gustavsson?

Pinniga vårlekar!

Nu när det äntligen verkar bli vår på riktigt kan det passa bra med en bok om utelek! I Pinnboken får vi tips på en mängd roliga saker man kan göra med pinnar som man hittar i skogen. Alltifrån det allra enklaste som att kasta pinne till en hund, till avancerade skapelser som kräver kniv och eld (och vuxen såklart, svårighetsgraderna på de olika tipsen markeras med pinnar i marginalen). Och där emellan det enklaste och svåraste får vi också tips om hur man gör tex en drömfångare, trollstavar, älvslott, käppdjur, lyktor, kransar, solur och massor massor mer. Det verkar inte finnas någon ände på hur mycket kul man kan göra med pinnar! I slutet av boken kommer lite handfasta råd kring hur man beter sig i naturen och med pinnar, allmäna säkerhetsråd och lite pinn-vett och etikett.

Även om vissa av tipsen i Pinnboken är enkla och vänder sig till barn har jag svårt att tro att barn själva skulle sitta och läsa vad de ska göra i skogen innan de kutar ut och leker. Barn brukar vara lite mer spontana än så. Förmodligen fungerar boken bättre som redskap för vuxna som vill ha uppslag till utelekar eller lite inspiration till skogsutflykter. Tänker lärare, fritidspedagoger, förskolepersonal, föräldrar osv. Då är boken en guldgruva!

Pinnboken är skriven av Jo Schofield och Fiona Danks. Den är översatt av Carina Jansson och ges ut av B Wahlströms.