Kategori:Lisa Hamfors (tidigare skribent)

1000 djur

Det kom en faktabok om djur i brevlådan. En fin bok, med kartongblad och inte mindre än 1000 djur presenterade på de olika uppslagen. Djuren är uppdelade i en mängd olika kategorier, allt från “Arktiska djur” och “I bergen” till “Prickar och ränder” och “Nattdjur”. Djuren presenteras med en liten bild och sitt namn under och jag gillar bokens grundupplägg. För barn som fascineras av djur är detta myller en skatt att gräva ner sig i och boken ger en försmak för världens faunas artrikedom. Illustrationerna är fina och detaljerade i naturtrogna färger.

Men något stör mig när jag tittar i boken. Först kunde jag inte sätta fingret på vad, men sen blev det uppenbart: alla djur har fått likadana ögon och många har leende munnar. Till och med den lilla silverfisken har fått ett öga att glo med. Varför det undrar jag? Det här hade kunnat vara en seriös faktabok som ingång till vidare läsning om djur, men blir istället en gullig tolkning av hur någon tror att barn vill se på djur. Barns intresse för naturen blir inte större för att djuren ges drag som bara människan har (ögonvita och leende), jag tror vi kan våga ta barnens nyfikenhet på sin omvärld på större allvar än så. 

 

 

1000 djur är illustrerad av Nikki Dyson och ges ut av Rabén&Sjögren

Läs för dina barn för sjutton!

Martin Widmark pratar om läsande familjer på  konferensen Readme Lund. På tio år har högläsningen hemma sjunkit från 70% till 30%! Hur är det möjligt? Vilken skillnad det blir på barnens förutsättningar när de börjar skolan! Jag är i chock. Tro tusan PISA var så nedslående. Läs för era ungar folk!

Söt trio

Det här är en väldigt fin och inkännande berättelse om tre förskolebarn (Idde, Ester och Valle). Det är dags för vila och barnen samlar ihop sina saker, filt, kudde och gosedjur. Ester får ha tre gosedjur. Men det gör inget för det är tre likadana som heter Muskot, Muskot och Muskot. Idde och Valle är trötta och somnar snabbt, men inte Ester och Muskotarna trasslar under filten och rymmer. Snart är vilan slut! Varför är alla andra så bra på att sova utom Ester?

Maria Nilsson Thore är en mästare på att fånga det lilla barnets kropp och rörelser i bildens helhet och i de små detaljerna. Valle (med pärlat armband) sover nästan redan när han hämtar sina sovs

aker, med tunga ögonlock, medan Ester (i kattdiadem och ballerinakjol över de vanliga kläderna) spritter och klättrar på väggarna. Det är lätt att skapa sig en känsla för barnens personligheter och det är lätt att tycka om dem och berättelsen.

Alla tre vilar är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore och ges ut av Bonnier Carlsen. Läs också Alla tre gräver en grop.

Musik som berör

För ett tag sen tipsade Johanna om bra och ny barnmusik (alltså inte de klassiska visorna som vi kan tralla i sömnen). Ett av hennes tips hamnar på plats nummer ETT i min värld och förtjänar att lyftas fram igen: Tvillingarna, Truls och jag. Så himla fint och välgjort! Vi satt i bilen förra veckan och jag ville lipa lite till en av låtarna och min femåring blev helt fascinerad och pratar fortfarande om låten som gjorde mamma ledsen (Varannan vecka). Tänk att det finns musik som är så bra och som samtidigt får en att gråta, det är märkligheter vi älskar.

Så lyssna på Packa pappas kappsäck. Nu!

Chattrecension: Den lilla sjöjungfrun

Lisa finner ett danskt mörker och Johanna lackar ur på en vacker sjöjungfru. En helt vanlig chattrecension på Bokunge med andra ord, idag om illustratören Charlotte Gastauts tolkning av Den lilla sjöjungfrun.

Lisa: Vad tyckte du då?

Johanna: Jag avskydde den.

Lisa: Oo! Spännande! Varför?

Johanna: Började med “finaste vita hyn” på första sidan, INTE EN GÅNG TILL kände jag då.

Lisa: Du får tänka på att H.C. Andersen inte kände till så många med annan hy…

Johanna: Historiska typer är så historiska.

Lisa: Väldigt kontextbundna!

 

Johanna: Mm, bara så trött på det heteronormativa och utseende som tävling mellan tjejer (“den yngsta prinsessan var den vackraste”). Varför inte förhålla sig friare till grundberättelsen? Det går ju att göra en fantastiskt fint illustrerad bok utan gammalt mög. 

Lisa: Alltså, jag gillar ju sagor väldigt mycket, men jag blir otroligt trött på temat svag och vacker flicka behöver bli älskad för att bli något. Därför tyckte jag att det var en bra version där hon inte får prinsen i slutet utan istället ska knivhugga honom! Men såklart väljer hon inte det utan blir en ande istället…

Johanna: Ja, slutet gillade jag. Att hon dog. HAHA.

Lisa: Hahaha, mean! Jag gillade att hennes systrar visade en omänsklig sida och uppmuntrade systern att ha ihjäl prinsen. De blev lite “fiskigare” av det.

Johanna: Vad tyckte du om slutet? Olyckligt? 

Lisa: Inte att det var olyckligt egentligen, bara inte lyckligt i egentlig mening. Jag tyckte det var lyckligt, min snart femåriga dotter tyckte det var fruktansvärt.

Johanna: Precis, sjöjungfrun fick ju som hon ville, men rätt deppigt för läsaren kanske.

Lisa: Inte ens allt silver fick henne på fall. 

 

Johanna: Ja, jag tänker att det är svårare för ett barn att omfamna slutet, “men lilla vän, nu fick hon ju sin odödliga själ…”

Lisa: “Själ? Vad är det?”

Johanna: Evig själ = att bli älskad av en man. Så deppigt.

Lisa: Oh, the joy! Men slutet gav i alla fall berättelsen en sorgsenhet och tyngd den inte fått om allt slutat “bra”, som i Disneys version. H.C. Andersen är väl inte känd för muntra berättelser med lyckliga slut? Tänk svavelflickan, död och elände.

Johanna: Ja, inte så danskt. För lite öl och korv.

Lisa: Haha, och tänk en bok som Idiot – den är ju rätt lik en saga av Andersen nåt vis. Kanske finns en Andersen-tradition i Danmark ändå?

Johanna: Ja, sant! I barnboken får danskarna utlopp för sitt mörker.

 

Johanna: Varför tror du Rabén ger ut den här boken? 

Lisa: Jag tror de är förälskade i Charlotte Gastaut! Jag gillar också henne, även om det kan bli lite mycket presentbok över det hela med för mycket lek med grafik och tryck. Och det är ett kulturarv som ska förvaltas antar jag, men förlaget skulle kunna ge ut parallellböcker till de klassiska där de twistar temat!

Johanna: Bra idé! Göra berättelsen samtida, annars kanske risken är att den upplevs som irrelevant? Jag vill exempelvis inte läsa den för min dotter…

 

Lisa: Vad tycker du om Gastauts grafiska formgivning?

Johanna: Det var ett stort härligt format på boken, och silvret var fint. Skrev “slemmig” om sjöjungfrun, men hon kanske var mer som du skrev – “fiskig”. Hon kommer från havet, helt grå. Och supersmal, som ett barn.

Lisa: Hon är ju ett barn, 15 bast.

Johanna: Haha, ett läbbigt fiskbarn.

 

Johanna: Som du märker så var jag i ett mörkt tillstånd när jag läste den här boken, likt H.C. Andersen.

Lisa: Haha! Jag hade Ariel och Sebastian i huvudet, och de var ju inte ens med!

Johanna: Ariel har redan offrat sig för en annan prins.

 

 Lisa: Nähe, ska vi ta och knyta ihop påsen? Annars blir det här väldigt svårredigerat.

Johanna: Det gör vi, god natt!

 Lisa: God natt!

 

Charlotte Gastauts tolkning av Den lilla sjöjungfrun (2014) ges ut av Rabén & Sjögren.

Minimonster i naturen

Är du en sån som jag, som ställer dig lite ängslig till det här med insekter? Då kanske du inte ska fördjupa dig i Minimonster i naturen. Eller så kanske du ska det, i rent terapeutiskt syfte? Här bjuds det nämligen på härligt ludna, antenniga, guldgrönglänsande och mångfacetterade uppförstoringar på spindlar, spyflugor, fjärilar och myror. Det är otroligt vackert och lite läskigt på samma gång, bilderna suger en fast och det är svårt att sluta glo på maskens klor (ja, den har klor! vem visste?).

I boken ryms tio insekter och de har fått ett uppslag var. På ena sidan en uppförstoring och på den andra en kort text presenterad utifrån barnet Bruno som utforskar naturen omkring sig. Det är ett bra format och ett bra språk där det ibland smugit sig in svårare ord som tex spankulera och kolossal. Men de orden är få och lättförklarade och de förstärker texten snarare än stjälper den. Minimonster i naturen är en vacker fotobok som fungerar lika bra till högläsning, att bläddra i själv eller använda i skolan (på förlaget är boken klassad som bilderbok, men biblioteket sätter den på faktahyllan, uUgj om någon är intresserad).

Minimonster i naturen är skriven av Hanna Halmén och fotografierna är tagna av John Hallmén (Bruno i boken är såklart deras son). Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Hur görs bebisar?

Blir det bebisar när vuxna pussar? Eller hur funkar det egentligen? Alla barn undrar förr eller senare och många är de böcker som har försökt svara. I Hur görs bebisar? får vi ett riktigt bra svar. Det är ett brett och allinkluderande svar som borde kunna gå hem i alla läger, från pryd och konservativ till regnbågsfamilj. Författarna har uteslutit sexet och hoppat till det som verkligen behövs: ett ägg och en spermie som möts. En livmoder i en kropp som bebisen kan växa i. Någon som är nervös och längtar och väntar efter att träffa det där lilla livet som växer.

Vill den som läser fylla i exakt vilka vuxna det är som möts och hur det går till mer detaljerat eller i vems kropp bebisen växer så är det fritt fram! Både texten och illustrationerna uppmuntrar till att forma berättelsen just kring det barnet som för tillfället lyssnar. Helt genialiskt tycker jag! Är man ritkigt djärv kan man till och med ta en penna och rita i boken, sätta sitt eget födelsemärke på någon av de stiliserade färgglada figurerna för att göra berättelsen till sin egen. (bibliotekariens anm. OBS inte i lånebok!) Det är en sprudlande och glad faktabok om livets tillkomst och illustrationerna i sina starka färger tar berättelsen ett steg vidare in i vår mångfacetterade värld.

Hur görs bebisar? (What makes a baby) är skriven av Cory Silverberg och illustrerad av Fiona Smyth. Den ges ut av Olika förlag.

Köp boken hos Adlibris; Bokus

Vem ÄR Vina Vina?

Hurra, Vina Vina är tillbaka! I Vina Vinas vän får vi läsa om hur Vina Vina blir kompis med vargen (eller hunden? jag tror det är en varg). Det är vår, snön håller på att smälta bort och överallt sticker små snödroppar upp sina huvuden och vintergäcken lyser gult. Vina Vina leker ute och gör spår i den sista snön med sin pinne, det blir Vina Vinaspår och pinnspår. Men så ser hen andra spår, vargspår. De måste följas! Vina Vina spanar och ser vargkiss och till sist hur spåren slutar under en gran. Där under viftar en vargsvans och nosar en vargnos. Precis som i Vina Vinas vargpinne slutar det med kasta pinnen och sen till husvagnen för att sova. Fast den här gången får vargen följa med in och sova i Vina Vinas säng. 

Han är farlig och stor med starka klor, men mot Vina Vina är han varm och go. -Nu är du min Varg, säger Vina Vina. – Voff, svarar Varg.

Redan i förra boken skapades mystiken kring Vina Vina. Vem är denna lilla filur i poncho och leopardmönstrad mössa? Är det ett troll eller ett barn? Är det som Margareta Sörenson undrar i Expressen ett inlägg i vargdebatten? Man kan fundera i en evighet, eller bara strunta i det och istället njuta av det underbara språket – det är en sådan bok som är en ren fröjd att läsa högt – och de mjuka illustrationerna. Det ser nästan ut som att Lotta Geffenblad arbetat med vaxkritor i filmjölk. Hur hon än har gjort är det något i bildernas rundhet som får en att känna sig helt trygg med ett barn och en varg ensamma i en skog.

Vina Vinas vän är skriven av Jujja Wieslander och illustrerad av Lotta Geffenblad. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

Du kan till exempel köpa boken hos: Adlibris; Bokia eller Bokus

Bokrea 2014

Dags igen! Vilka favoriter tänkte ni lägga vantarna på?