Kategori:Lisa Bjärbo (tidigare skribent)

Sur och charmig på samma gång

Emma Adbåges senaste tillskott till barnboksvärlden heter Sven sticker, och där får vi träffa Sven. Han har tråkigt. På första uppslaget sitter han i sin trädgård och tjurar för att hela dagen är kvar och han redan har lekt alla lekar. Det blir inte ens värst vidare kul när han sticker – först till mormor, sedan till lekparken, sedan ut på havet, via en camping. Bara en liten, liten stund är allt han testar spännande. Sedan tröttnar han och tänker TRÅÅÅÅKIT! igen.   

Jag gillar Sven för att han är på pricken sådär rastlös som man kan vara när man har riktigt, riktigt tråkigt i sin ensamhet och inte kommer på vad det är man vill göra. Och så gillar jag att han är tjurig! Som när han hittar en strand, och först tycker att det är skönt, och två sekunder senare bara: “Men gud vilken VARM strand! Nu måste jag bada!” Helt sur.

I den här boken är Emma Adbåges bilder myllriga och fyllda av små detaljer att titta på. Han har verkligen väldigt många leksaker, den där Sven! Sonen går igång på det direkt och pekar på små minileksaksbilar och cyklar och spadar och bollar som jag knappt såg innan han pekade ut dem för mig. Själv tycker jag bättre om när Emma Adbåge sparar på myllret, som senast i Leni är ett sockerhjärta (som Bokunge skrev om här!) Då vill jag rama in varenda en av bilderna och ha dem på väggen. Så känner jag inte alls för bilderna i Sven sticker. Men gillar den sura Sven! Gör jag som sagt ändå.

Sven sticker är skriven och illustrerad av Emma Adbåge. Den ges ut av Alfabeta, och så småningom kommer det att komma en fortsättning som jag tror ska heta Sven käkar mat.

Sur och charmig på samma gång

Emma Adbåges senaste tillskott till barnboksvärlden heter Sven sticker, och där får vi träffa Sven. Han har tråkigt. På första uppslaget sitter han i sin trädgård och tjurar för att hela dagen är kvar och han redan har lekt alla lekar. Det blir inte ens värst vidare kul när han sticker – först till mormor, sedan till lekparken, sedan ut på havet, via en camping. Bara en liten, liten stund är allt han testar spännande. Sedan tröttnar han och tänker TRÅÅÅÅKIT! igen.   

Jag gillar Sven för att han är på pricken sådär rastlös som man kan vara när man har riktigt, riktigt tråkigt i sin ensamhet och inte kommer på vad det är man vill göra. Och så gillar jag att han är tjurig! Som när han hittar en strand, och först tycker att det är skönt, och två sekunder senare bara: “Men gud vilken VARM strand! Nu måste jag bada!” Helt sur.

I den här boken är Emma Adbåges bilder myllriga och fyllda av små detaljer att titta på. Han har verkligen väldigt många leksaker, den där Sven! Sonen går igång på det direkt och pekar på små minileksaksbilar och cyklar och spadar och bollar som jag knappt såg innan han pekade ut dem för mig. Själv tycker jag bättre om när Emma Adbåge sparar på myllret, som senast i Leni är ett sockerhjärta (som Bokunge skrev om här!) Då vill jag rama in varenda en av bilderna och ha dem på väggen. Så känner jag inte alls för bilderna i Sven sticker. Men gillar den sura Sven! Gör jag som sagt ändå.

Sven sticker är skriven och illustrerad av Emma Adbåge. Den ges ut av Alfabeta, och så småningom kommer det att komma en fortsättning som jag tror ska heta Sven käkar mat.

Första pekboken – en chattrecension.

Emelie:  Alors...vassejs om den Den första pekboken?
Lisa B:  Lite kluven, tror jag.
Emelie:  Jag också. Några uppslag är SÅ himla estetiska och snygga och sen är där några som inte tilltalar oss alls.
Lisa B:  Mmm. Jag tycker EGENTLIGEN att fotopekisar är rätt fula och… billiga på något sätt. Föredrar pekisar med illustrationer. Men jag kan ändå inte låta bli att vara rätt förtjust i delar av den här.
Emelie:  Gillar till exempel det där med skrivbordslampan och gerberan så himla mycket.
Har du nåt favvouppslag?
Lisa B: Gillar också det bäst. Sonen däremot, han älskar det med nappen på mest. Skriker av lycka när han ser det. Men så har han ett mycket kärleksfullt förhållande till nappar också…
Får förresten lite epilepsi av alla prickarna på “mat”uppslaget.
Emelie:  Här är uppslaget med majskrokarna och bananen mycket poppis. Och ja, vi bläddrar förbi det där prickiga uppslaget hela tiden utan att förstå varför. Det är förstås väldigt prickigt. Precis som du säger kan fotpekisar bli rätt fula, 70-tals fula, men jag tycker de har lyckats gå runt det här, som du skriver.
Lisa B:  Gillar verkligen att de har med majskrokarna! Känns väldigt rätt i tiden. Vet tamejfan ingen förälder som inte använder sig av de där majskrokarna.
Emelie:  Nä, det visar helt klart att de på förlaget är nere med blöjbarnen. En sak som jag starkt ogillar är att de har använt sin egen pekbok på bilden inuti.

Lisa B: Ja, det fattar dessutom inte min son någonting av heller. Jag pekar på bilden av pekboken och säger “bok”, och han skakar på huvudet och säger “nalle”. Han ser liksom inte att det är en bok, han ser bara nallen på omslaget.

Emelie:  Barn ser inte sånt.
Lisa B:  Gillar inte heller det där ganska vanliga greppet, att karaktärer i en bok som läser på bild nödvändigtvis måste läsa samma bok som den man själv läser. Du fattar? Smygreklamen som inte är i smyg. Gillar inte.
Emelie:  Ja smygreklamen. Inte alls charmig. Men nappflaskan är snygg. Undra om den är fri från bisphenol?
Lisa B:  Det finns faktiskt ett behov av sådana här böcker – fotopekisar som INTE är skitfula och massmarknad rakt igenom. Folk frågar efter sådant till sina bebisar. Så det är kul att det kommit en nu!
Emelie:  Ja, det är behövligt. Och jag önskar att ALLA barn fick boken med en medföljande påse majskrokar till.
Lisa B:  Ha ha! Ja, det var ohyggligt poppis.
Emelie:  Som biogodis, fast pekboksgodis.
 Lisa B: Det är ju ett koncept man måste gilla ohämmat.
Emelie: Ja men jag kan inte låta bli att undra hur man tänker runt ett sånt här projekt. När man får idén att man vill göra en pekbok, hur tänker man då liksom? Tänker man: Första uppslaget: gult/rött Andra uppslaget: randigt Tredje uppslaget: minimalistiskt
FÖRRESTEN såg du att boken är tryckt i Tyskland? Inte Kina!
Lisa B:  Tänkte jag inte på! Kul.
 Emelie: Jo det är ju en ny struktur i bakgrundsmaterialet på varje uppslag förutom på de två sista..
Lisa B:  Undrar också lite över idén bakom. Vissa bilder känns så klockrena just NU (majskrokarna) men andra känns ganska omoderna (vanlig tvål). Vem använder vanlig tvål nu för tiden? Gör ni det? Jag trodde alla körde med pumpflaskor.
Emelie:  Vi använder faktiskt vanlig tvål. Det gör man här i södra Sverige.
Lisa B:  HA! Inte i hufvudstaden.
Emelie:  Nä kunde just tro det. Och du..bilen och bollen?
Lisa B:  Ja?
Emelie:  Varför just en bil och en boll? Och inte något mer neutralt. Väldigt laddat med fälgar i det här hushållet till exempel..
Lisa B: Hmm. Tror jag upplever den där typen av bil (klumpig plastbil utan nörddetaljer) och en boll som ganska neutrala. För vi snackar pojk- och flickneutrala nu va?
Emelie: Okejdå den kanske var lite långsökt.
Lisa B Inte HELT långsökt. Hade säkert reagerat om det hade varit en docka och en leksaksspis på första uppslaget. Liksom allmänt mer godkänt för tjejer att leka med bollar och bilar än för killar att leka med dockor och spisar.
Emelie:  En av varje hade varit najs. En spis och en boll kanske..
Lisa B: Tycker förresten att omslaget nog är den sämsta bilden av alla. Det är ju väldigt synd.
Emelie: Ja, jag hade gillat majskrokarna där!
Men som helhet. Ska vi sammanfatta..?
Lisa B:  Föredrar egentligen illustrerade pekisar, men tycker den är är ovanligt snygg och bra i genren. Men lite svajig! En del uppslag är supersnygga (speciellt det med lampan och gerberan), andra rätt fula (ogillar starkt bilden på pekboken). Gillar verkligen att de har med majskrokarna! De känns modernt och mitt i prick. Och min son Rufus gillar verkligen boken, vi övar på att säga ord med den. Väldigt pedagogiskt, med tydliga bilder på föremål han känner igen.
Emelie:  Det där var en riktigt bra sammanfattning!

Första pekboken ges ut av Gilla Böcker. Kolla in hela boken här!

Första pekboken – en chattrecension.

Emelie:  Alors...vassejs om den Den första pekboken?
Lisa B:  Lite kluven, tror jag.
Emelie:  Jag också. Några uppslag är SÅ himla estetiska och snygga och sen är där några som inte tilltalar oss alls.
Lisa B:  Mmm. Jag tycker EGENTLIGEN att fotopekisar är rätt fula och… billiga på något sätt. Föredrar pekisar med illustrationer. Men jag kan ändå inte låta bli att vara rätt förtjust i delar av den här.
Emelie:  Gillar till exempel det där med skrivbordslampan och gerberan så himla mycket.
Har du nåt favvouppslag?
Lisa B: Gillar också det bäst. Sonen däremot, han älskar det med nappen på mest. Skriker av lycka när han ser det. Men så har han ett mycket kärleksfullt förhållande till nappar också…
Får förresten lite epilepsi av alla prickarna på “mat”uppslaget.
Emelie:  Här är uppslaget med majskrokarna och bananen mycket poppis. Och ja, vi bläddrar förbi det där prickiga uppslaget hela tiden utan att förstå varför. Det är förstås väldigt prickigt. Precis som du säger kan fotpekisar bli rätt fula, 70-tals fula, men jag tycker de har lyckats gå runt det här, som du skriver.
Lisa B:  Gillar verkligen att de har med majskrokarna! Känns väldigt rätt i tiden. Vet tamejfan ingen förälder som inte använder sig av de där majskrokarna.
Emelie:  Nä, det visar helt klart att de på förlaget är nere med blöjbarnen. En sak som jag starkt ogillar är att de har använt sin egen pekbok på bilden inuti.

Lisa B: Ja, det fattar dessutom inte min son någonting av heller. Jag pekar på bilden av pekboken och säger “bok”, och han skakar på huvudet och säger “nalle”. Han ser liksom inte att det är en bok, han ser bara nallen på omslaget.

Emelie:  Barn ser inte sånt.
Lisa B:  Gillar inte heller det där ganska vanliga greppet, att karaktärer i en bok som läser på bild nödvändigtvis måste läsa samma bok som den man själv läser. Du fattar? Smygreklamen som inte är i smyg. Gillar inte.
Emelie:  Ja smygreklamen. Inte alls charmig. Men nappflaskan är snygg. Undra om den är fri från bisphenol?
Lisa B:  Det finns faktiskt ett behov av sådana här böcker – fotopekisar som INTE är skitfula och massmarknad rakt igenom. Folk frågar efter sådant till sina bebisar. Så det är kul att det kommit en nu!
Emelie:  Ja, det är behövligt. Och jag önskar att ALLA barn fick boken med en medföljande påse majskrokar till.
Lisa B:  Ha ha! Ja, det var ohyggligt poppis.
Emelie:  Som biogodis, fast pekboksgodis.
 Lisa B: Det är ju ett koncept man måste gilla ohämmat.
Emelie: Ja men jag kan inte låta bli att undra hur man tänker runt ett sånt här projekt. När man får idén att man vill göra en pekbok, hur tänker man då liksom? Tänker man: Första uppslaget: gult/rött Andra uppslaget: randigt Tredje uppslaget: minimalistiskt
FÖRRESTEN såg du att boken är tryckt i Tyskland? Inte Kina!
Lisa B:  Tänkte jag inte på! Kul.
 Emelie: Jo det är ju en ny struktur i bakgrundsmaterialet på varje uppslag förutom på de två sista..
Lisa B:  Undrar också lite över idén bakom. Vissa bilder känns så klockrena just NU (majskrokarna) men andra känns ganska omoderna (vanlig tvål). Vem använder vanlig tvål nu för tiden? Gör ni det? Jag trodde alla körde med pumpflaskor.
Emelie:  Vi använder faktiskt vanlig tvål. Det gör man här i södra Sverige.
Lisa B:  HA! Inte i hufvudstaden.
Emelie:  Nä kunde just tro det. Och du..bilen och bollen?
Lisa B:  Ja?
Emelie:  Varför just en bil och en boll? Och inte något mer neutralt. Väldigt laddat med fälgar i det här hushållet till exempel..
Lisa B: Hmm. Tror jag upplever den där typen av bil (klumpig plastbil utan nörddetaljer) och en boll som ganska neutrala. För vi snackar pojk- och flickneutrala nu va?
Emelie: Okejdå den kanske var lite långsökt.
Lisa B Inte HELT långsökt. Hade säkert reagerat om det hade varit en docka och en leksaksspis på första uppslaget. Liksom allmänt mer godkänt för tjejer att leka med bollar och bilar än för killar att leka med dockor och spisar.
Emelie:  En av varje hade varit najs. En spis och en boll kanske..
Lisa B: Tycker förresten att omslaget nog är den sämsta bilden av alla. Det är ju väldigt synd.
Emelie: Ja, jag hade gillat majskrokarna där!
Men som helhet. Ska vi sammanfatta..?
Lisa B:  Föredrar egentligen illustrerade pekisar, men tycker den är är ovanligt snygg och bra i genren. Men lite svajig! En del uppslag är supersnygga (speciellt det med lampan och gerberan), andra rätt fula (ogillar starkt bilden på pekboken). Gillar verkligen att de har med majskrokarna! De känns modernt och mitt i prick. Och min son Rufus gillar verkligen boken, vi övar på att säga ord med den. Väldigt pedagogiskt, med tydliga bilder på föremål han känner igen.
Emelie:  Det där var en riktigt bra sammanfattning!

Första pekboken ges ut av Gilla Böcker. Kolla in hela boken här!

Att jobba med böcker

Igår började jag jobba som redaktör på ett barnboksförlag, och när jag tänker på det så betyder det att jag jobbat med barnböcker från rätt många håll vid det här laget. Jag har jobbat med att skriva dem. Jag har jobbat med att skriva om dem. Jag har jobbat med att redigera dem. Och läsa dem. Och så har jag jobbat med att sälja dem, blogga om dem, föreläsa om dem, marknadsföra dem och tjata om dem också. Och lite, lite, lite en gång med att formge dem, men det var mest på skoj. Återstår typ att jobba med att trycka dem och distribuera dem och låna ut dem på bibbla.

Hur som helst så tänkte jag meddela att jag under de närmsta tre månaderna kommer att vara mer än lovligt insyltad i Rabén & Sjögrens barnboksutgivning, och därför tänker jag (som är en tredjedel av Bokunge) avstå från att blogga om det förlagets böcker här. Böcker från andra förlag tänker jag fortsätta läsa och försöka bedöma om och tipsa om så objektivt det bara går, men Rabéns böcker lämnar jag åt de andra bokungarna.

/Lisa B

Jakten på en favorit

Det här var min favoritbok när jag var liten, Ruckelbasta, och uppföljaren Vår på Ruckelbasta av Kerstin Niléhn, med bilder av Ilon Wikland. Det är kapitelböcker om en familj som bor på landet, i Ruckelbasta,  och i centrum står barnen Lasse, Anna, Michael och Kajsa. Det händer inga drastiska saker i böckerna egentligen, barnen julstökar, blir insnöade, blir med en massa oväntade får och leker och leker och leker och så har de en rolig farmor och fantastiskt fina föräldrar också – mysigaste högläsningen ever! Det är lite Bullerbyn över det, och jag tror inte det beror bara på Ilon Wiklands bilder, jag tror det är hela stämningen. Fast Ruckelbasta är ännu fnissigare. 

Hur som helst så har Ruckelbasta varit försvunnen från mitt föräldrahem i säkert tio år. Mamma har letat och letat och letat, men boken har varit puts väck, och så kan man ju inte ha det. Man vill ju ha sina favoriter i bokhyllan! Så mamma började forska lite. Sökte på eniro efter Kerstin Niléhn och hittade flera stycken. Messade till samtliga och frågade “är du möjligen den Kerstin Niléhn som skrivit världens bästa högläsningsbok?” och fick flera svar. “Tyvärr, skulle jag gärna varit!” var det vanligaste. Men så ringde det en dag, och där var hon ju! Författaren! Tyvärr hade hon bara sex exemplar kvar av sin bok, och de hade hon sparat till sina sex barnbarn, men vad kul att vi gillade boken så mycket!

Flera månader senare kom det ett kuvert på posten till min mamma. I kuvertet låg Ruckelbasta och ett brev från Kerstin Niléhn. Hon hade hittat en extra bok när hon rensade på vinden, och betalt ville hon inte ha, men det vore fint om mamma kunde sätta in en slant till barncancerfonden eller så.

Och nu finns de här i föräldrarhemsbokhyllan igen, både Ruckelbasta och Vår på Ruckelbasta. Och antingen är det bara jag som är nostalgisk och blödig, eller så är det rätt lyckligt alltihop det här. Ordningen är återställd, favoriten har hittat hem, och mitt barn kommer så småningom också få möjlighet att lyssna på hur min mamma läser den mysigaste boken vi vet i den här familjen. Fint det!

Ruckelbasta och Vår på Ruckelbasta är skrivna av Kerstin Niléhn, illustrerade av Ilon Wikland. De gavs ut av Bonniers 1977 och 1978.

Fler barnboksutflykter åt folket!

Igår var jag på fantastiska Junibacken på Djurgården i Stockholm och blev påmind om exakt hur mycket jag gillar det stället. Tänk, va! Ett helt hus fyllt av sagomiljöer att leka i och springa runt bland! En given succé för barn från det att de lärt sig gå säkert upp till sexårsåldern. Och sagotåget – där man i tio minuter får åka genom Astrid Lindgrens olika sagolandskap och lyssna när hon själv berättar om dem – det är faktiskt helt och hållet magiskt. Varje gång.

Men det finns ju andra ställen runt om i landet också, där man kan roa sig med barmboksrelaterade grejer. Jag har inte varit på många av dem själv, men en liten lista! Det tar jag mig friheten att göra ändå.

Mulle Meck har en egen temalekpark i Solna, till exempel, som är öppen för allmänheten dygnet runt och gratis. Där kan man åka linbana, provsitta flygplan, eller besöka Mulle Mecks hus.

Pelle Svanslös hus i Uppsala kan barnen klä ut sig och kattsminka sig och leka katter i Pelles kvarter.

I Vimmerby finns Astrid Lindgrens värld, en lek och temapark uppbyggd kring Astrid Lindgrens berättelser. “Jättejättejättejättekul” enligt en femåring jag känner.

Om man vill kan man åka till Finland och Nådendal och besöka Muminvärlden, som jag gissar liknar Astrid Lindgrens värld (lekmiljöer, hus att gå in i, teatrar etc), fast med Mumin istället. Det är så nära Sverige att det förtjänar att nämnas, fast det är utanför landets gränser.

I Älvsjö finns ett Alfons-hotell där hela familjen kan boka rum till (ganska billigt) paketpris och leka i Alfonsmiljöer.

Julita gård finns en Pettson och Findus-del som är superfin! Där kan man träffa Pettson och Findus (tror de har teaterföreställningar löpande) och gå in på deras gård och hälsa på i huset.

Och på Sagostigen i Malmköping kan man vandra på en naturstig och titta in i små röda stugor med sagomiljöer längs vägen. Här kan man till exempel hälsa på hos Hans och Greta, Törnrosa och Askungen.

Det finns (i alla i skrivande stund) en Hellsingutställning på Västerbottens Museum i Umeå.

Och en temapark i Mulle Mecks anda hittar du i Hudiksvall.

Sedan har jag också sett att det finns planer på ett Alfons Åberg lek-hus i Göteborg, men tror inte planerna är verkställda ännu.

Kan ni komma på fler? Skriv gärna en kommentar, så fyller jag på listan efter hand. Kan bli den barnboksnördigaste semesterguiden världen skådat till slut.

Plåster åt alla!

Rätta mig om jag har fel, men känns inte Zaza här som ett ganska välkommet avbrott i den strida strömmen av idel lintottar och blekfisar i småbarnsboksvärlden? Jag blir i alla fall glad av henne!

I den här boken sitter Zazas alla mjukdjur i soffan och ser hängiga ut. Är de kanske lite sjuka? Bäst att Zaza hämtar doktorsväskan! En efter en undersöker hon djuren, tittar i öron, lyssnar på hjärtan, undersöker halsar, och delar ut plåster och pussar till alla. Det är en enkel historia, som borde kunna sitta som en smäck för alla små barn som har varit hos/ska gå till doktorn snart. Funkade förresten på 18-månadersungen som inte varit hos doktorn på länge också, sju gånger på rad fick jag läsa och titta i hans öron och be honom säga AAAAAA och gapa stort och dela ut pussar. Det är ovanligt många det!

Zaza leker doktor är skriven och illustrerad av holländska Mylo Freeman, och översatt till svenska av Hanna Semerson. Den ges ut av Turbine förlag.

Vad säger tigern?

Kolla! Två nya “tryck på knappen så låter boken”-pekisar! Känner mig vanligtvis ganska skeptisk till den här typen av böcker. Lite av ganska gammelmodiga skäl (måste boken verkligen vara en leksak också? Vart är världen på väg?), men mest för att de brukar vara ruskigt fula och låta helt förskräckligt, så att man som vuxen vill stampa på dem och utplåna dem från jordens yta efter en halvtimmes lek. Men… (det kommer så klart ett men) de här kan jag ändå inte ogilla. Speciellt inte när jag ser hur populära de är hos ungen i hushållet. Han älskar dem!

Så mycket förklaring behövs inte egentligen – den ena har exotiska djur i sig, den andra bondgårdsdjur. Och för att vara “tryck på knappen så låter boken”-pekisar så är det faktiskt väldigt fina, de här, och ljuden liknar åtminstone ganska mycket de djurläten de ska likna. Jag har inte ens fått lust att stampa på dem en endaste gång hittills! Minus bara för lite tröga knappar, sonen (18 månader) får ta i för kung och fosterland för att få djuren att låta själv.

Grrr och Muuu är skrivna av Ronne Randall, illustrerade av Emma Dodd och översatta av Susanna Hellsing. De ges ut av Rabén & Sjögren.