Kategori:Lisa Bjärbo (tidigare skribent)

Årets julklapp?

Vi ska åka bil imorgon, med en treåring i baksätet. Långt. Minst fem timmar om allt flyter som det ska. Kanske sju om något går åt skogen. Och det har visat sig att treåringen blir lite lätt åksjuk om han tittar på film/läser bok under tiden. JOODELADIHOO! Tänker att den här ljudboken: Gittan x 3 kan komma att klassas som årets julklapp efter imorgon. Så himla bra inläst också, av Sissela Kyle! Jag märker när jag läser Gittanböckerna högt att jag försöker efterhärma hennes läsning hela tiden, adopterar till och med dialekten. Brukar annars störa mig, på att inläsaren betonar annorlunda än jag tänkt, eller läser konstigt. Men här! Perfektion.

Vad gör ni för att underhålla barn i bil? Drar skämt? Räknar bilar? Äter kex?

Jag håller en tumme för Gittan på repeat.

Vill ha!

Det är något med cirka allt Ingela P Arrhenius skapar som gör att det börjar klia i fingrarna på mig av köplust. Det spelar inte så stor roll om det är en affisch, ett mönstrat tyg till barnkläder, eller en bok. Jag vill oavsett ha det. Senast igår hittade jag mig själv dreglandes över de här pixiboksboxarna i en butik. För kartongernas skull. (Ja, och lite för att jag älskar pixiböcker också då, kanske.) Himla fina, visst? Jag slog till på Djurboxen, som alltså innehåller tio pixiböcker av olika författare och illustratörer, om olika djur. Min plan är att pyttsa ut pixiböckerna till sonen med jämna mellanrum och behålla själva boxen för mig själv som ögongodis. Man får ju inte vara dum.

Har också fått slänga ett mycket snabbt öga på hennes kommande pekböcker, som släpps i april nästa år. Jag vet! Vi klär på oss och Jag vet! Vi äter mat. Och det kan jag lova, att finns det några pekböcker jag tänker satsa på i vår så är det de här. Lika mycket till mig som till själva bebisen i fråga. SÅ SJUKT SNYGGA! En anledning så god som någon att längta lite till april redan nu.

Jag vet! Vi klär på oss och Jag vet! Vi äter mat är gjorda av Ingela P Arrhenius, och släpps på Rabén & Sjögren i vår.

En kärleksförklaring till all världens färger

En bilderbok som jag tycker sticker ut från många andra bilderböcker jag läst på sistone är den här: Memmo och Mysen söker efter färger.

Inte främst tack vare texten och berättelsen, kanske. (Memmo och Mysen vaknar mitt i natten. Det är mörkt, och alla färger är borta! De går ut för att söka efter dem, först med ficklampa och sedan i gryningsljus, dagsljus, dimma och skymning.) Det är verkligen inget fel i dem på något sätt, men det är ändå bilderna som gör att jag verkligen hajar till i soffan.

Hon använder sig av collageteknik, Emma Virke, när hon gör sina bilder. Akvareller, teckningar, fotografier – det blir en väldigt lyckad blandning, där färgerna växlar i takt med dagens ljus. Som en stillsam och poetisk kärleksförklaring till regnbågens alla färger. Jag gillar verkligen den här boken!

Memmo och Mysen söker efter färger är skriven och illustrerad av Emma Virke. Den ges ut av Alvina förlag.

Det kom ett mejl…

Vi har fått flera kommentarer om att ni saknar de tydliga länkarna till ålderskategorierna. “Om man bara vill läsa om böcker som passar en 2-åring, till exempel. Var hittar man den länken nu, sedan ni gjorde om sidan?” Vi vet att det blivit klurigare! Och vi är inte heller helt tillfreds med det.

Men det går att hitta länkarna, om man tittar i “molnet” av länkar längst upp till vänster på sidan, under “Bokunge”-loggan.

Men vi håller med om att det inte är lika tydligt nu, som det var innan. Vi ska undersöka om det går att fixa till det där, så att åldrarna blir lättare att hitta. Håll ut!

Teater, minsann!

Okej, det är trist att tipsa om en teater som ligger i Stockholm, jag vet, jag vet. Alla kan inte gå dit. Men om vi ser bortom det en stund? Då vill jag ändå slå ett slag för dockteatern Tittut som ligger på Södermalm. Himla bra ställe! Ganska litet, väldigt mysigt, kostar under en hundring.

Häromveckan var jag på föreställningen Pimpa, den lilla hunden med röda prickar med en snart 3-åring och en snart 4-åring. Mycket populärt! Karaktären Pimpa skapades i Italien på 70-talet och har synts både i serietidningar och tecknad film, men det behöver man inte veta för att gilla den här föreställningen. Skuggspelet (vanligtvis tror jag föreställningarna på Tittut oftast är med traditionella dockor, men kan inte svära på saken) om Pimpa som försöker hjälpa en andunge att hitta sin mamma är fängslande ändå. Publiken satt som små ljus i den lilla salongen, och åtminstone de delar av publiken som jag känner har pratat om Pimpa ever since. Tänker absolut gå dit igen! Har sett att de har föreställningar baserade på mina favoritböcker om Mamman och den vilda bebin, till exempel. Eller den söta elefanten Pomelo! Fint, det.

Foto: Love Lannér.   För aktuellt program, kolla in Dockteatern Tittuts hemsida.

Siffror på cirkus

Ser ni poängen med den här räknepekboken, nu? Har ansträngt mig för att fotografera den så att det ska framgå att formatet är en rätt viktig del av läsupplevelsen här. En flik för varje siffra mellan 1-12, och det gör att bilderna blir bredare och bredare för varje uppslag. Praktiskt, eftersom fler och fler saker också ska få plats på bild!

Miljön är en cirkus. Här finns 1 cirkusdirektör, 2 elefanter, 3 cyklande björnar, 4 hästar med vajande plymer, etc, etc, etc. Till varje bild finns en rimmad text. 

“Akrobaterna är så fina,

i trikåer de dansar på lina.

Ingen av dem vill gå hem,

de har så roligt alla… 5!”

Jag tycker den är väldigt snygg, den här! I färger och former och stil. Tack vare formatet så sticker den också (bokstavligt OCH bildligt talat) verkligen ut i bokhyllan. Fast texterna (som ibland gränsar till att falla i nödrimsfällan) hoppar jag faktiskt oftast över när jag läser, jag tycker inte de behövs. Det räcker fint att bara titta på färgglada clowner och räkna hur många de är.

1, 2, 3 Cirkus på turné är gjord av Fia Eliasson och ges ut av Ordalaget.

Årets Augustpris

Alldeles nyss stod det klart att det blev en ungdomsbok som tog hem Augustpriset för 2011 års bästa svenska barn- och ungdomsbok. Och trots att Bokunge inte skriver om ungdomslitteratur så säger vi klart HURRA HURRA ändå, och grattis till Jessica Schiefauer!

Efterlysning

Frågan gällde böcker för rätt små barn, 2-3 år sådär. Finns det bilderböcker om skilsmässa för så små barn? Jag gissar: Ja. Men jag kan faktiskt inte komma på en enda. Kan ni?

Obehagligt hög igenkänningsnivå

Ni vet hur man brukar säga att en bok är “på pricken”? Jag ångrar alla gånger jag använt det uttrycket tidigare i livet. Jag grämer mig, till och med. För jag skulle ha sparat det till Vem städar inte?, det skulle jag verkligen. Högre igenkänningsfaktor än så här kan det nämligen inte bli.

Liten lista över grejer i senaste Stina Wirsen-boken som överensstämmer EXAKT med mitt liv:

1. Det är helg hos Nallefamiljen – check! Det är det här också.

2. Då måste man städa – check! Måste man här också.

3. Det är tråkigt – check! Tycker vi här också.

4. Så alla är rätt sura – check! Låter rimligt.

5. Efter ett tag blir det således bråk med rätt låg nivå på anklagelserna (MEN Å! Måste du damma så dåligt?) – check! (Gör jag ju inte! Och förresten slängde du smutstvätten i en ful hög på golvet nyss.)

6. Sedan tar alla sig samman – check!

7. Och hjälps åt istället – check!

8. Och så får lilla nallen (som lätt glömmer att städa) följa med pappa till återvinningen och hjälpa till att sortera och slänga burkar – CHECK! CHECK! CHECK!

Min första tanke när jag premiärläste Vem städar inte?: Eh… har Stina Wirsén varit hemma hos oss och gjort research? Utan att säga något? OTÄCKT! Sedan ägnade jag mig en stund åt att ömsom kallsvettas, ömsom skratta åt den obehagligt höga igenkänningsfaktorn. Mycket roligt! Och lite jobbigt. Men mest roligt!

Det är en twist på slutet också, förresten. Som involverar mamman. Och en påse chips. Jag tänker inte avslöja om jag känner igen mig i den också, för där går ändå gränsen. Herregud, lite värdighet vill man ju helst ha kvar.

Vem städar inte är skriven och illustrerad av Stina Wirsén. Den ges ut av Bonnier Carlsen.