Kategori:Lisa Bjärbo (tidigare skribent)

Var är Lilla björn?

Det finns få grepp som är så populära som “leta på varje uppslag i den myllriga bilden efter den lilla, lilla figuren”-greppet. Funkar det på ALLA barn, rent av? Alla jag träffat i alla fall. Och inte tröttnar de heller, verkar det som. Vid den 273 läsningen är det till synes fortfarande lika spännande att leta i bilden. Det är fascinerande.

I Björnens sång är det Lilla björn man ska leta efter. Han har fått syn på ett bi och ger sig av efter biet för att hitta honung. Hans pappa tar upp jakten, och i rasande fart springer björnarna genom skogen, in i staden, genom trafiken, in på operan (!). Hur ska Pappa björn få tag i sin unge i folkvimlet?

Det ligger något djupt spännande i det där – en vild björn och hans lilla unge förvirrar sig in i stadstrafiken, in bland finklädda damer och herrar på operan. (Infoga valfri ordvits på temat kulturkrock här om ni känner er manade.) Vad kommer att hända när människorna upptäcker att björnen där på scenen inte alls är en utklädd människa som ingår i operaföreställningen, utan faktiskt en riktig björn? Vad kommer de att göra med björnarna? 

Det är svårt att stå emot den här boken. (Speciellt om man som jag har en dokumenterad svaghet både för Benjamin Chauds bilder och för Paris). Den är fin. Stor och lyxig, med enorma bilder på matt, fint papper. Och nej, det är kanske inte så praktiskt att den är så där stor (boken ryms inte i bokhyllan!), men det gör mig verkligen inget. Hela småbarnslivet är ändå så fyllt av “praktiskt” och “tuggvänligt” och “avtorkningsbart”. Björnens sång får gärna vara storslagen och konstnärlig istället, utan att det stör mig det minsta.

Björnens sång är skriven och illustrerad av fransmannen Benjamin Chaud. Översättning: Birgitta Westin. Boken ges ut av Rabén & Sjögren.

Mickan for president!

”- Jag vet ju att du kan! sa fröken. Men du måste visa det också!

Det tyckte jag var konstigt. För om fröken redan vet att jag kan, varför måste jag då hålla på och räcka upp handen och berätta det för henne igen?”

Mickan fyller snart åtta år, och är nog (i alla fall om fröken får beskriva henne) en rätt blyg och försynt tjej. Hon gillar inte riktigt att räcka upp handen i klassen, hon gillar inte att gå på kalas och umgås med en massa andra, och hon gillar definitivt inte att tvingas stå på scen och spela teater. Ändå måste hon! “Alla ska vara med!” säger fröken. “Det blir roligt!”

I Jag är jag får vi följa Mickans tankar om sin tillvaro i korta kapitel. Det är inte en dagbok, men nästan. Och det är så VANSINNIGT bra! Jag älskar Mickan! Och Mickans föräldrar! 

Önskar jag hade en 6,7,8-åring i närheten, så jag kunde få högläsa den och prata om allt viktigt som Mickan tänker på. Varför dör husdjur? Varför är man på olika sätt med olika personer? Varför skriker tjejerna i klassen när de ser en spindel om det är någon söt kille i närheten, men inte om de är själva? Varför får de vuxna ha blommor och duk på sitt bord i matsalen när inte barnen får det? Och varför säger alla att Pecka har problem? Mickan tycker mest det verkar som om Pecka har extra mycket bus i sig.

Det här är viktig, rolig, allvarlig och mysig högläsning när den är som allra bäst.

Jag är jag är en kapitelbok som är skriven och illustrerad av Emma Adbåge. Den ges ut av Rabén och Sjögren.

 

Inte gråta, så mitt gull!

Jag fick en liten tår i ögat när jag läste Otis tröstar första gången. Jag får ofta det när jag läser/ser/hör om någon som är snäll mot andra. Och det är Otis verkligen! Direkt när någon är ledsen är han där för att trösta. Som när pappa glömt sin väska på bussen, till exempel. Då får han låna Otis väska istället. Eller när farfar läst något sorgligt i tidningen. Då hämtar Otis en glad bok och hoppar upp i hans knä och myser. Och när lillasyster gråter för att hon tappat nappen – då fixar Otis biffen genom att hålla henne i handen och gunga vaggan. Det är himla fint!

Ändå är det något med hela den här idén som irriterar mig lite, lite. Måste alla bli tröstade fortare än kvickt så fort de blir lite ledsna? Det vilar något “Gaska upp dig nu! Se glad ut!” över alltihop som jag inte gillar riktigt.

Men å andra sidan borde jag kanske bara vara tyst om det, och glädjas åt att alla (även mammor och pappor) faktiskt tillåts vara ledsna här, åtminstone en stund. Det hör inte alls till vanligheterna i bilderböcker för små barn.

Otis tröstar är skriven av Åsa Mendel-Hartvig, och bilderna är gjorda av Ane Gustavsson. Den ges ut på Natur & Kultur.

Så ser känslorna ut

 

Hur känns det när man är ledsen, arg, glad eller nervös? Och var känns det? I benen? I magen? I axlarna?

Jag måste säga att jag är ganska förtjust i den här nya pekboken, där fåglar gestaltar olika känslolägen. Tänkte först att det skulle vara för svårt – hur utrrycksfull kan en tecknad fågel bli? Men jag tycker verkligen att det funkar. Jag vet inte om jag någonsin tänkt på att känslor har så tydliga utseenden?

Vid den första genombläddringen testade jag att hålla för orden som står skrivna under varje fågel, för att se om jag skulle kunna gissa mig till vilken känsla fågeln gestaltade utan att veta på förhand. Det gick! Ganska bra åtminstone. Kanske inte alltid med exakt samma ordval (jag gissade “stressad”, boken sa “jäktad” etc.) men typ. Testa själv på fåglarna här så får du se.

 

Tycker den är färgglad och fin, den här boken! Och det är skönt att alla känslor ryms i den, både de arga och ledsna och de skrattiga, mätta, coola och lyckliga.

(Rätt ord på fåglarna ovan: Hysterisk – Hängig – Cool)

Känslornas pekbok är gjord av debutanten Hanna Albrektsson, och ges ut av Gilla böcker.

Seminarietips inför bokmässan i Göteborg

Nu börjar det dra ihop sig, hörni! Ganska snart (okej 27-30 september) är det dags för bokmässan i Göteborg, och det finns en hel del roliga seminarier att gå på om man är intresserad av böcker för barn, det vill jag lova. Här är hela listan, dag för dag, med barnbokshöjdpunkter ur seminarieprogrammet.

(Fast OBS! att det här bara är ett urval. Det finns naturligtvis massor av fler barnboksrelaterade föredrag att lyssna på om man vill.)

TORSDAG

10.00 – 10.20 Paret Ajvides absurda värld. Ni vet John Ajvide Lindqvist som skrivit sjukt bra skräckromaner om vampyrer i Blackeberg och så där för vuxna? I höst släpper han och frun Mia Ajvide en bilderbok – “Sulky och Bebbe”. Här pratar de om den boken, och om övernaturlighet. 

11.00-11.20 En liten plats för stora tankar. Åsa Lind och Joanna Hellgren pratar om sin nya bilderbok “Mormors sjal”, och om att gestalta barns insikter och oro kring döden.

14.00 – 14.20 Att skriva lätt är svårt. Författaren Moni Nilsson (ni vet hon som skriver om till exempel Kompisen, Tzatsiki och Salmiak?) pratar om hur man skriver lättläst för sådana som precis lärt sig läsa, utan att kompromissa med berättelsen.

15.00-15.20 Bokprovning 2011. Proffsen från Svenska Barnboksinstitetet presenterar statistik och pratar trender kring 2011 års barnboksutgivning. Ja, det låter tråkigt, men nej, det är det inte. Det är sjukt intressant! Tro mig. Gå dit.

 

FREDAG

10.00 – 10.45 Att skapa en bilderbok. Med Maria Nilsson Thore, Eva Eriksson, Kristina Digman. Tre bilderbokskonstnärer pratar om hur de arbetar med text och bild, hur samarbetet med författarna kan se ut, och ger oss en inblick i skapandeprocessen. Och! Det verkar som om de tänker visa skisser! Mm… älskar skisser!

11.00 – 11.45 Hon han hen – barnböcker utan kön. Jesper Lundqvist, Stina Wirsén, Lena Arro och Kristoffer Leandoer pratar om kön i barnböcker. Varför måste vi veta huvudpersonens kön? Spelar det någon roll för barnen? Och var innebär ordet ”hen” för språket, språkutvecklingen och författarens kreativa process?

13.00 – 13.45 Retroperspektiv över bilderboken. Lennart Hellsing, Lotta Kühlhorn, Inger Sandberg och Susanna Hellsing pratar om bilderboken genom tiderna (från 50-talet och framåt). Alltså, gå och lyssna! Det här kan inte bli annat än intressant.

15.00 – 15.20 Nöff, nöff! Johanna Thydell pratar om sin nya bilderbok ”Det är en gris på dagis”.

17.00-17.45 40 år med Alfons! Gunilla Bergström samtalar med familjeterapeuten Jesper Juul om verklighetens magi, vikten av fantasi och om Pappa Åberg. Vem är han egentligen? Och vad kan han lära dagens föräldrar?

 

LÖRDAG

15.00 – 15.45 Nordiska bilderbokspar. Hur olika är de nordiska bildstilarna och hur säljer man in främ- mande bilder till gemene bilderboksköpare? Är vi egentligen mer konservativa och traditionsbundna när det kommer till bilder än texter? Författare och illustratörer med erfarenhet pratar om sina tvärnordiska samarbeten: Gry Moursund (Norge), Ulf Stark (sverige) och Linda Bondestam (Fin- land), Kim Fupz Aakeson (Danmark) och Áslaug Jónsdóttir (Island).

 

SÖNDAG:

10.30-10-50 Barnens bästa bilder. Barnboksillustratören Catarina Kruusval berättar om sin skapandeprocess.

14.00-14.20 ”Du är en ko, Mamma Mu!” En drar ivrigt iväg, den andre bromsar. Vad hos Mamma Mu och Kråkan gör att de är vänner? Är det trots krocken mellan Kråkans kritiska livssyn och Mamma Mus nyfikenhet, eller tack vare? Lyssna på seminariet med författaren Jujja Wieslander, så kanske du får reda på svaret.

 

Känner ni peppen? Det gör definitivt jag.

Längtan efter ett husdjur

– Kan vi inte köpa en hund, mamma?

– Nej.

– Jamen en katt, då? En kanin? Eller ett marsvin?

– Nej.

– EN GULDFISK, DÅ? Eller en liten, liten myra? 

Jag antar att den kommer förr eller senare, i nästan alla familjer. Längtan efter och tjatet om ett eget djur. Själv ville jag mest i hela världen ha en hund. Eller en häst. Och funkade inte det så funkade ungefär vilket annat djur som helst också. Det var liksom inte så noga vilket djur det blev. Bara det blev ett djur. Och djuret var mitt eget.

Ester Fransson, i den här nya bilderboken, längtar också. Varje födelsedag och varje jul står “husdjur” högst upp på önskelistan. Men det kommer aldrig något djur, för Esters föräldrar tycker att hon är för liten. Så Ester får nöja sig med att leka med kompisen Loves gamla skrutttiga kanin. Den orkar nästan inget, den där kaninen. Inte hoppa. Inte leka. Inte göra konster. Så en dag kommer Ester på en genial idé. “Det är stora djurbytardagen idag” säger hon till Love. “Då får man byta djur med varandra. Och ingen får säga nej! Kom så byter vi bort din kanin ett tag.” Vad Ester inte riktigt räknar med är att hennes idé ska spåra ur en aning. På kvällen, när Love vill ha tillbaka sin kanin, är den bortbytt för länge sedan. Först byttes den mot en katt, sedan vidare mot en vandrande pinne, sedan mot en ödla, och nu ligger det plötsligt en orm framför dem med en misstänkt stor bula på magen. Loves underläpp darrar. Var är hans älskade kanin, egentligen?

Jag tycker den är sympatisk, den här boken. Det är så lätt att känna igen sig i Esters nästan desperata längtan efter det där husdjuret. Och det är också lätt att greppa den växande paniken hos henne, när Loves bortbytta kanin verkar ha blivit uppäten av en orm. Det var ju verkligen inte så den skulle sluta, djurbytardagen! Hon ville ju bara prova lite olika djur!

Det blir spännande – lite läskigt till och med – innan det slutligen ordnar upp sig. Passar säkerligen perfekt till alla 3, 4, 5-åringar med djurlängtan!

Ester Fransson och djurbytardagen är skriven av Johan Rundberg, illustrerad av Per José Karlén, och ges ut av Natur & Kultur.

Låna en bok i parken

Snubblade över ett himla trevligt koncept på semesterresan i New York idag. Det här: Ett ställ med bilderböcker uppställt i en park, med lite fina barnbord runt omkring. Inget mer. Alla barn som blev sugna kunde låna en bok, och sätta sig och läsa en stund. Bara sådär. Inget inträde, inga lånekort, ingenting. Bara ett ställ med böcker i en park. Gillar det som tusan! 

Googlade när jag kom hem och läste mig till att projektet heter Reading Room, och att det startades redan 1935, under depressionen, när massor av människor förlorade jobbet och inte hade någonstans att ta vägen under dagarna. Då öppnade New York Public Library ett “bibliotek under bar himmel”, dit de arbetslösa kunde gå för att ta del av böcker och tidningar, utan att behöva ha något lånekort, några pengar, någon fast adress eller sådär. De kunde bara gå dit och läsa.

Det hölls igång i tio år innan det las ner, och nu har det alltså tagits upp igen. Och utökats med en barnavdelning. Jamen, visst är idén sjukt sympatisk? Oerhört praktisk också, när man är i stan med småbarn som tröttnat på att “insupa atmosfär” etc och behöver en paus. Vi köpte glass, satte oss vid bokstället och läste böcker i en timme, och gick sedan vidare helt nöjda med livet. Succé!

Nu vill jag gärna kunna låna böcker i varenda park jag besöker i fortsättningen. Okej, Sverige?

Böcker med på resan

”Hur gör vi med böcker till barnen? Jag vägrar ha hela packningen full med tunga, stora bilderböcker.” Min familj ska ut och resa i en månad, och vi pratade packning igår.  Kanske speciellt fastnade vi i pratet om packning av böcker. För hur gör man? Packar med sig tre favoriter, och läser dem tills man kräks? Packar pixi? Köper e-böcker?

Vi var inne en stund på det sistnämnda, men jag vet faktiskt inte. För det första är utbudet på e-bilderböcker verkligen rätt skralt. (Det finns några stycken titlar att välja mellan. Om det inte är så att jag letar förtvivlat dåligt?) Och för det andra känner jag ett visst motstånd, märker jag. Nog för att jag älskar internet och datorer och appar och fan och hans moster, men jag vill i alla fall inte ta med mig en skärm in i läggningsrutinen.

(Av någon anledning tycker jag det är en helt annan sak att ha med sig en skärm på själva flygresan. Eller egentligen när som helst annars. Då kan jag verkligen se en poäng med att få plats med många böcker på en och samma telefon/ipad/läsplatta. Men den där stunden på kvällen när treåringen står framför bokhyllan och väljer två böcker i vanligt hederligt bilderboksformat som han vill ha lästa – den vill jag verkligen inte modernisera.)

Är jag mossig, eller? Det känns ju lite så.

Det kommer hur som helst sluta med att jag satsar på pixiböcker. Då kan man få med sig så många att de räcker för någorlunda variation i en hel månad. Och så kommer jag köpa roliga appar till ipaden också, men kanske inte helt vanliga e-bilderböcker (som är exakt som pappersboken, fast på skärm), utan andra appar. Som tillför något mer än ”bara” läsning.

Hur gör ni när ni packar? Och har ni tips? På appar eller tankesätt jag kan anamma i största allmänhet? Håll inte inne med dem, för all del. Jag kan kanske behöva förnya mig, som ni hör.