Kategori:Johanna Kuha Palm

Farfars mammas soffa

Måste bara snabbt tipsa om en ny bok om förr i tiden, Farfars mammas soffa av Anna Bengtsson. Det här är en typ av bok jag slukade som barn, böcker om “förritin”. Redan som barn var jag nämligen djupt drabbad av nostalgi. Drömde om att få hoppa fram i en Madickenklänning på dammiga gator, kanske köpa bröstsocker åt nån farfar. Nåväl, vad är väl en bal på slottet?

En gång var jag ny, så tänker farfars mammas soffa och berättelsen börjar. Det blir både en skildring av familjen och av Sveriges historia, från 1915 till idag. Familjen flyttar och förändras, nya saker kommer till och andra försvinner. Men soffan finns kvar. Anna Bengtsson arbetar detaljrikt, både i text och bild. En bok som med fördel kan läsas av eller för lite äldre barn, som har börjat fundera på tiden och sin plats i världen. Eller för den som vill veta mer om Sveriges 1900-talshistoria.

Och den andra boken? Jo, det är Barbro Sedvalls Glass och lite jazz. Sedvall är en lite bortglömd barnboksförfattare idag, men har skrivit flera böcker om sin uppväxt som “bagarbarn” i Söderhamn. Bland annat Bagarbarn (1977) och Vinter i kakhuset (1997). I just den här boken är Barbro tonåring och vill mest bara lyssna på jazz, men farbror Nisse har varit på Stockholmsutställningen 1930 och fått smak för nymodigheten “glasspinnar” – vilket familjen bestämmer sig för att börja tillverka i sitt eget bageri. Precis som i Farfars mammas soffa skildras samhällets förändring genom en familj, så det får bli ett bonustips för oss nostalgiker historieintresserade.

Lite oväntat kanske är Glass och lite jazz en riktigt flitigt lånad bok på bibblan där jag jobbar.

Farfars mammas soffa (2014) är skriven av Anna Bengtsson och ges ut av Alfabeta. Glass och lite jazz (2003) är skriven av Barbro Sedvall och verkar vara slut på förlaget Bonnier Carlsen, så den får du leta efter på biblioteket.

Kära döden och Mammas liv

Vi får ibland frågor om böcker som handlar om svårare ämnen, som döden eller sjukdom. Här kommer två nyare tips:

Mammas liv av Mi Tyler och Malin Ahlin

Mammas liv skildrar ur ett barnperspektiv hur det blir och känns när en förälder får cancer. Det är en ömsint berättelse om barnets upplevelse, om hur det känns när mamma inte längre orkar sitta med och äta middag vid bordet. Om längtan och rädsla, men också lek och fantasi. Illustrationerna fångar på ett pricksäkert vis barnets oro, och texten lyckas vara både enkel och tydlig utan att bli pedagogiskt tråkig.

Här kan du läsa mer om boken.

Kära döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak

När en pappa plötsligt går bort blir tre systrar och en mamma ensamma kvar. Sorgen bedövar, mellansystern berättar: “Oroliga fiskar simmar runt, runt inuti mig och det känns som om någon satt en stor fiskskål på mitt huvud.”

Familjemedlemmarna går som in i sin egen sorg och det blir svårt att se varandra. Men berättelsen lämnar oss med hopp, för även dimma kan lätta. Mamman börjar höra och se igen. Det tunga finns kvar, kanske alltid, men det blir lite lättare att andas emellanåt.

Här kan du läsa mer om Kära döden

En bok i lekvärlden

Karin Cyrén är precis aktuell med en av årets roligaste läsupplevelser, Vem hämtar vem?, tillsammans med Siri Ahmed Backström. Men Cyrén är även aktuell med den här boken, Strandstaden, som kom ut tidigare i år på Alfabeta.

Strandstaden är ett barns lekvärld. Ett barn springer glatt ner mot stranden, bygger en stad i sanden för alla fantasifigurer som dyker upp. Alla vill ha hus! Det blir mycket att göra…

Berättelsen berättas i jag-form, vilket ger ett bra driv och fin känsla för lekens alla röster. Jag gillar skildringen av ensamleken, den ohämmade fantasin som blir när ingen annan är med. Illustrationerna är detaljerade, färgerna klara. Bokens sista uppslag är nog min favorit, stranden i lila skymning.

En bit in i berättelsen får barnet, tyngd av alla figurers byggkrav, dock ett ilsket utbrott och förstör staden. Tyvärr, tycker jag. Berättelsens styrka är den finurliga skildringen och förståelsen av ensamleken, och då känns vredesutbrottet onödigt. Berättelsen behöver inte det. Inte för att jag har något emot starka känslor i barnböcker (tvärtom), men just här bryts magin.

Slutet gott allting gott när staden byggs upp igen, och strandfigurerna hälsar (hotar?) – “Vi kommer hem till dig nån dag” när barnet åker hem från stranden. 

Strandstaden (2014) är skriven och illustrerad av Karin Cyrén, boken ges ut av Alfabeta.

Bokunge möter: Elias S. Ericson

  

Foto: Elis Minborg

Tre snabba frågor till Elias S. Ericson, barnboksdebutanten vars bok Blompojken Bokunge skrev om för några dagar sen.

Hej Elias! Blompojken är din första barnbok, varför vill du skriva och illustrera för barn?

I Blompojken finns budskap om allas lika värde som tyvärr är ovanliga i barnböcker. Förtryck och utfrysning tas sällan upp på allvar då det ses som “vuxna” ämnen, medan det i verkligheten är något som många barn utsätts för varje dag. Blompojken är inte bara en barnbok utan en bok för alla, men jag gjorde den tillgänglig för barn just för att jag vill att fler ska mötas av fiktion som hanterar dessa viktiga ämnen redan tidigt i livet, som en varm kram för de som utsätts och en tankeställare för de som utsätter.

Vad vill du att läsaren ska få med sig när hen läst din bok?

En smak på hur världen hanterar de som är annorlunda och hur det känns att vara den som blir utstött. Jag vill även att folk ska ta till sig budskapet om att en utsatt person inte ska behöva ändra på sitt sätt för att få andra att sluta behandla hen dåligt. 

Har du några fler bilderboksprojekt på gång?

Inte för tillfället! Men jag gör en onlineserie med tonåringar och unga vuxna som främsta målgrupp. Den går att läsa på espacedcomic.tumblr.com!

 

Elias S. Ericson är författare, serietecknare och illustratör, kika här: eliasericson.tumblr.comBlompojken ges ut av Kabusa

Chattrecension: Nu leker vi den fula ankungen

Vi chattar om Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren och Eva Lindströms bok som är nominerad till Augustpriset i år. Berättelsen utspelar sig i två barns fantasi, en lekvärld där barnen spelar alla huvudpersoner i den klassiska sagan – här på ett nytt vis.

Emelie – Jag tänker såhär. Undra om detta är en bok som de fick i uppdrag att skriva, liksom parades ihop… 

Johanna – Mm, det är ju lite av ett “dream team”!

Emelie – Vad tänkte du när du läst den?

Johanna – Att den innehåller mer än den ger sken av vid första anblick. Du?

Emelie – Det språkliga greppet, tänker jag på. Det bidrar med ett direkt och autentisk tilltal till en gammal sliten saga.

Johanna – Att låta två barn berätta historien utan att “ses i bild” tycker jag är väldigt intressant och spännande.

Emelie – Helt klart nytänkande. Hur tar barnen det?

Johanna – Jag har bara läst för dottern och hon undrade först vilka som pratade, men då sa jag bara att det är barn som leker och vi ser deras fantasi, vilket hon helt köpte.

Emelie – Samma här, har bara läst för sonen som tyckte hela historien var “lite trist” eftersom man kallar någon ful. Men jag börjar genast analysera maktförhållandet mellan de två barnen som pratar… “Nu kommer du simmande med alla dina fina barn säjer vi”, det är nog en del maktlekar i en viss ålder.

Johanna – Mm, håller med. Vi pratar ofta om vem som bestämmer vad och hur i lekar, det är ju ett vardagsämne för barn.

 

Emelie – Vad säger du om Lindströms insats? Jag gillar vattnet, och gillar helt klart strukturen på färgen på pärmens insida (parantes).

Johanna – Lindström kan vara en vattendelare (haha, förlåt), vissa älskar och andra förstår inte alls. Jag gillar ju! Just här tycker jag om färgerna och ankungens uttryck, och det finns mycket fint att se på när det gäller teknik.

Emelie – Jag tänker så också, hon är ingen publikfriare Eva Lindström, mer en stillsam, subtil charmör.

 

Johanna – Och Barbro, hur briljant barnspråk har hon inte? Eller lekspråk, snarare.

Emelie – Avundsvärt! Jo, jag undrar hur man behåller det där barnet inom sig så nära sitt andra jag genom hela livet…

Johanna – Barbro är min målbild, ska bli som henne när jag blir stor!

Emelie – Är det Lindström eller Lindgren som kom på att barnen inte skulle vara med i bild? Vad tror du?

Johanna – Lindgren! Eller nä, vet inte… 

Emelie – Hm, jag undrar hur samarbetet sett ut. Vissa träffas ju inte alls när de skapar ihop.

 

Emelie – Men ett samlat omdöme?

Johanna – Titthål in i barnens lekvärld, relationen mellan barnens prat och fantasins illustrationer. Detta är bra!

Emelie – Trygg gammal klassiker berättad med nytt berättartekniskt grepp á la lekvärlden med smart samarbete mellan Lindströmsk bild och Barbros text.

Johanna – Perfekt.

 

Nu leker vi den fula ankungen (2014) är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Lindström. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Blompojken

Barndomens romantiska skimmer är förljuget, det vet alla som varit barn. Speciellt om du uppfattas avvika ifrån trånga normer.

Blompojkens text är fåordig, rytmiskt. 

 

“Liten pojke

Gillar blommor

Gillar fina

Fina saker”.

 

Orden påminner om en bön, en vädjan om att få vara sig själv. Berättelsen står helt på blompojkens sida. Plågoandarna illustreras i mörka färger, arga ansikten. Bara blompojken strålar i färg. Kanske kan det upplevas som förenklat, men å andra sidan ger det läsaren möjlighet att helt liera sig med blompojken.

Ibland tränger röster från världen utanför in, frökens “säg ifrån” eller killgängets “mespojken, fjollpojken”. Det låter mörkt, men samtidigt är berättelsen hoppfull. Blompojken illustrerar det ljusa, trots hårda ord så blir han kvar i det som är sant och riktigt för just honom.

Att boken ens finns inger också hopp, och den kan säkert fungera som tröst och styrka. För att inte tala om tankeställare och samtal för världens alla killgäng, av alla åldrar och kön.

En bilderbok för lite äldre barn, 5 år och uppåt. Och vuxna!

Blompojken är skriven och illustrerad av Elias S. Ericson. Boken ges ut av Kabusa.

Bockarna Bruse kommer igen

”- Har ni varit på TV? frågade hermelinerna.

– Vi har varit med i sagan, sa bockarna.

– Vad är det för nåt? sa hermelinerna.

Vilken kanal är det?”

Nja, hermelinerna på fjället kanske inte känner till bockarna Bruse, men vi gör det! Genom Bockarna Bruse på badhuset (2012) fick den välkända sagan ett helt nytt och inte minst fantasifullt skruvat liv. Boken blev väldigt populär och röstades fram till 2012 års bästa bilderbok av Bokjuryn.

I uppföljaren är det semestertid för bockarna, vilket betyder en tur till fjället (vi pratar trots allt om norska bockar här). Men våffelstugan är stängd och trollet under bron har flyttat ner till byn och in på äldreboende, där han tillbringar dagarna med att skrämma livet ur gamlingar.

Ja, ni hör ju. 

I Bockarna Bruse kommer igen är vi långt ifrån den ursprungliga sagan, men samtidigt helt nära. Både en och två gånger får vi klampa tripp-trapp, tripp-trapp, tripp-trapp över bron. Gry Moursunds uttryck, hennes kollage av naivistiska illustrationer, liknar ingenting annat. Vackert, tycker jag! Humor och befriande galenskap löper genom både bild och text, där Pija Lindenbaum står för översättningen till svenska. 

Den galna blicken! Både trollet och bockarnas minspel är pricksäkra och kul att titta på.

 

Bockarna Bruse kommer igen är illustrerad av Gry Moursund och skriven av Bjørn F. Rørvik, det är Pija Lindenbaum som står för översättningen till svenska. Boken ges ut av Lilla Piratförlaget.

Tänk om… – The Movie

Såhär tänker jag beskriva filmen: LJUVLIG.

Nu har jag sett filmen jag skrev om här, och kan konstatera att Tänk om… gör sig minst lika bra på bioduken som i bokform. Vilsamt och poetiskt bläddrar vi oss fram genom bokens sidor och mötena mellan liten och stor. En mygga och ett litet knott, haren och palten, spindeln och spindelbarnet. Lena Sjöbergs illustrationer är lekfulla och detaljrika, allt ifrån spindlarnas härligt färgstarka badrum till valarnas dova havsdjup.

Filmens olika känslor byggs skickligt upp av musiken, ger publiken en snabb vink om vad som kommer hända i nästa möte. Allt ifrån det glada när myggan och hens knott badar bubbelbad i någons spott till det deppigt otacksamma livet för getingar, som ju ingen tycker om. Just ja, det är Nina Persson som sjunger Sjöbergs verser. Jag upprepar, det är Nina Persson som sjunger! Nu inledde jag texten med LJUVLIG, och det innefattar i allra högsta grad sången också.

Dessutom är filmens längd, 30 minuter, precis lagom. Varken barn eller vuxen började skruva på sig i biofåtöljen, inte ens den småstressade mobiljunkien (läs jag) kände behov av sin elektroniska snuttefilt. Allt gott!

 

PS! Här, Kino i P1, pratar Nina Persson om Tänk om…

Lena Sjöberg på vita duken

Tips till alla biosugna! Tänk om är baserad på Lena Sjöbergs bok med samma namn. Det är ingen mindre än Nina Persson som berättar och sjunger, kika här för ett smakprov. Du ser filmen på SF:s och Folkets bio biografer.

Recension på Bokunge kommer i slutet av veckan.