Kategori:Emelie Ljungberg

Jag törs inte men gör det ändå

Ibland skriver vi också om böcker som vi här kallar pedagogik för föräldrar. Boken ovan är en sådan bok. Författaren Martin Forster är legitimerad psykolog med KBT-inriktning, han har arbetat med föräldrastöd i olika former och han forskar vid Uppsala universitet om hur man kan hjälpa vuxna att hantera konflikter med barn. Boken Jag törs inte men gör det ändå handlar om hur viktigt det är att inte låta oro och rädsla få för stort utrymme i barns liv. Jag tycker verkligen det kan behövas handfasta råd kring hur man stärker barns självkänsla (boken handlar om barn mellan 2 och 15 år). Jag har ännu inte läst mer än halva boken, men upplägget är enkelt, boken är befriad från teoretiska resonemang och är istället uppbyggd på korta faktarutor och olika exempel från verkliga livet. Så här långt är jag väldigt positiv – jag gillar att det både handlar om att våga synas och höras och att våga misslyckas. I UR:s finfina program En bok, en författare kommer Martin Forster dyka upp den 23:e september. Jag förväntar mig en djupdykning i ämnet barn och självkänsla. Ni ser programmet efter den 23:e här. 

Jag törs inte men gör det ändå – åtta berättelser om att stärka barns självkänsla av Martin Forster ges ut av Natur&Kultur.

Ska vi va?

Pija Lindenbaum är tillbaka med en bok för barn i 3,4,5-årsåldern. Det handlar om Flisan och Berit som är i samma ålder och bor i samma område. Flisan, bokens huvudperson, är en riktig liten ensamlekare. Hon stannar gärna inne och klipper några rundor med sin nya sax och tejpar lite när allting är som bäst. Men så en dag när allt är som upplagt för skön ensamlek pickar det på altandörren. Först, tänker Flisan, att det kanske är pizzakillen. Men så ser hon att det är Berit. – Åh, nej! tänker Flisan. –  Ska vi va? frågar Berit. För Berit är den där sorten som vill va hela tiden, hon känner liksom inte när det inte är läge. Flisan avvisar Berit snabbt och tydligt, tycker hon, men snart dyker Berit upp igen. Den här gången har Flisans mamma släppt in henne. (Lite på samma vis som Flisans katt släpptes in på grund av Berit en stund tidigare.) Eftersom Flisans mamma tycker att Flisan behöver “nån att leka med” så blir Flisan så illa tvungen att ha Berit hos sig..

Lindenbaum är som de flesta vet en klass för sig vad det gäller att återge barns känslor. Hon gör det här än en gång. Framförallt är hon bra på att beskriva hur motstridiga känslor kan se ut (för Flisan veknar faktiskt efter ett tag och vill leka med Berit). Och grejen med att Lindenbaum både skriver texten och illustrerar gör att man ständigt upptäcker finurliga sätt som text och bild samspelar på. (Något som är svårt tror jag i de fall där illustratörer och författare arbetar var och en för sig med en och samma bok.) Exempel: (Någon jag antar är Flisans mammas man) Göran hör också att det pickar på altandörren men eftersom Flisan snabbt avvisar Berit och stänger dörren undrar han: “We we nån som kom?”. Först fattade jag inte det här “Wa we” men så kollar man mer noga på bilden och upptäcker att han borstar tänderna, klart blir det “Wa we” då.

Man känner sig lite okritisk när man urskillningslöst älskar allt Lindenbaum gör. Men grejen är ju att hon är en av få som lyckas att beskriva barn helt utan pekpinnar, helt utan att tillrättalägga och det gör att barn som läser henne redan tidigt får lära sig att det finns olika vardagssituationer där saker varken är rätt eller fel. En försmak på livet liksom.

Mamma borta

Chis Haugthons prisbelönta bok Mamma borta (Lilla Piratförlaget) kommer nu som teater! Boulevardteatern i Stockholm ger föreställningen Mamma borta från och med den 12:e september till och med den 6 januari. Alla ni boende i Stockholm med barn i 2-5 årsåldern – passa på! Mer info hittar ni här.

En julrysare såhär i sommarvärmen

Kolla kolla! Benjamin Chaud och Lotta Olsson kommer med en julrysare. Boken är avsedd för 3-6 åringar och är indelad i 24 kapitel – ett för varje dag i december. Såhär står det om boken på förlagets sida:

“Det är något lurt med julen i år. Den tar liksom aldrig fart: det kommer ingen snö, julstjärnorna slocknar hela tiden, hyacinterna vissnar och alla julgranar tappar sina barr. Det är upp till Tilda och det godhjärtade trollet Skrufs att rädda julen.”

Tro på tomten är skriven av Lotta Olsson och illustrerad av Benjamin Chaud, boken ges ut av Rabén&Sjögren och kommer i oktober.

Borisböcker och en annan bok av Eva Lindström.

I sommar har det blivit en hel del lånade böcker från det lokala biblioteket. Det bästa med att låna böcker, har jag märkt, är att man upptäcker en massa gamla godingar. För när man storkonsumerar böcker, läs: nya böcker, sträcker sig kunskaperna i princip bara runt knuten och allt som inte har kommit de senaste åren eller i nyutgåva är en enda stor blind fläck.

Eva Lindström är en favorit och som tur är är denna fantastiska kvinna otroligt produktiv. I sommar har vi fastnat för Raggar-råttan Roger skriven av Ulf Sindt och illustrerad av just Eva Lindström. Det är en ypperlig bok att läsa högt för en son eller dotter som ibland kan få höra att de är lite för snälla och borde tuffa till sig. Snällhet vinner nämligen i längden, även i Rogers fall.

Sen har vi fastnat för två böcker där huvudpersonerna heter Boris. Boris Glasögon av Peter Cohen och Olof Landström handlar om den lille sorken Boris som en dag upptäcker att han ser väldigt dåligt. Boris går till ögondoktorn och får där veta det sensationella – han är a s t i g m a t i k e r. Dessutom är det medfött!

Sonja, Boris och tjuven av Eva Lindström är något så himla trevligt som en kriminalgåta för bilderboksbarn. Sonja och Boris är på camping och ett tu tre så börjar saker att försvinna. Snart blir polisen inkopplad och olyckligt nog blir Boris huvudmisstänkt. Det bästa med den här boken är att upplösningen uteblir trots att läsaren vet vem tjuven är. Bilderna berättar en historia, texten en annan.

Sailor och Pekka

Jockum Nordströms snart tjugo år gamla böcker om sjömannen Sailor och hans hund Pekka har nu kommit i nyutgåva. Och trots att nittiotalet har blivit tiotal så står sig böckerna ännu. Först ut i par är Sailor och Pekka gör ärenden på stan och Sailor och Pekka: Sailor blir sjuk.
I Sailor och Pekka gör ärenden på stan tar de båda vännerna en tur med bilen vars motor strax börjar koka. Det blir istället en promenad till fots längs med havet. Väl i stan köper Sailor en ny tröja och Pekka får en ny frisyr. Innan de slutligen bärgar sin bil blir det också en tatuering hos Tato Jack i hamnen.
I Sailor blir sjuk får Sailor influensa och blir riktigt kass. Pekka skickas till Apoteket men glömmer nästan bort sitt uppdrag på vägen. Som tur är vakar Fru Jackson vid Sailors sida.

Dessa triviala historier ihop med den collageteknik som har gjort Jockum Nordström till en svensk exportvara har blivit en riktig succé. Och jag förstår varför. Böckerna är opretentiösa och fulla av roliga bifigurer som är minst lika intressanta som Sailor och Pekka. Och att böckerna bitvis är uppbyggda som serier där man följer Sailor och Pekkas förehavanden gör historierna lätttillgängliga och samtidigt mycket fängslande.

Självklart kan jag inte låta bli att undra:
VILKEN modig redaktör som år 1994 gav ut en bok där huvudpersonen både röker och tatuerar sig utan att det behöver vara bokens tema? Och OM det vore möjligt för en person som inte är Jockum Nordström att bli antagen med ett liknande manus idag?

Vad tror ni?

Snart kommer också Sailor och Pekka och söndagen, Var är Sailor och Pekka? samt Sailor och Pekka: Varför – därför. Samliga titlar ges ut av Rabén&Sjögren.

Koko och Bosse – ni är bäst!

Det har kommit två minibokungar i maj månad. En Stina (Tove) och en Joyce (Emelie). Därför har det ibland varit svårt att hinna med den här bokungen. Men inget dåligt som inte har något bra med sig – snart kommer det bli  fler recensioner av pekböcker och småbarnsböcker här på bloggen – en genre som lätt glöms bort.

Det har trots alla bebisbestyr blivit en del bilderböcker på sistone och jag tänkte flagga för en riktig favoritduo bland bilderbokskaraktärerna. Lisen Adbåges böcker om Koko och Bosse, nu senast med Koko och Bosse – Törs inte! Bara så alla vet, jag älskar den här boken förbehållslöst! Koko och Bosse får faktiskt Alfons Åberg och hans pappa att verka omoderna och stela, något jag aldrig trodde var möjligt. Bosse har en känslighet, en nerv som är så himla fin och ovanlig hos pappor i böcker. Koko är både underbar och odräglig på en och samma gång, mest underbar så klart! Samspelet mellan Koko och Bosse är det riktigt fina. Vuxenrollen och barnrollen som hela tiden växlar mellan dem. Ibland är det Bosse som trotsar och Koko som tar ansvar och viceversa. Sedan tycker jag så mycket om bifigurerna som ofta påminner om karaktärerna i Gunna Grähs Hej-hej böcker. Vanliga, dödliga människor som alkistanten på bänken eller den rödkindade och lite för angelägna Lydia Bertilsson i lägenheten bredvid. Ja ni hör ju själva, det är bara till att skaffa boken genast. Någon tre- fyra- femåring kan ni säkert hitta att läsa den för!

Litteralund, fredag

På fredagens Litteralund kretsade mycket om barnkultur i bemärkelsen kultur som barn uppskattar och känner igen sig i. Först seminariet om skräck och spänning med Amanda Hellberg och Ingelin Angerborn, skickligt lett av Jens Heimdahl. Samtalet handlade om på vilket sätt statusen hos genren har minskat sedan det blev en genre tillgänglig för barn. Heimdahl ställde frågan om det var så att skräck- och spänningslitteraturen kunde vara både uppbygglig och underhållande. En fråga som aldrig verkar bli inaktuell. Det verkade författarna i fråga vara överens om att den kunde.

På ett annat seminarium diskuterade Eva Lindström och makarna Thomas och Anna-Clara Tidholm skillnaderna mellan att gå i barnets skor (det empatiska barnperspektivet) eller att låna ut sina skor till barnet (det sympatiska barnperspektivet). Samtalet leddes av Ulla Rhedin (bilderbokskritiker och forskare). Diskussionen kom att handla om hur svårt det är att komma förbi den vuxnes tolkning och istället direkt nå barnet. Som Thomas Tidholm sa: “Generellt är det ett dilemma att det är den vuxne som ska läsa texten för barnet.” Inte helt utan anledning satt jag i publiken och undrade om inte Pija Lindenbaum hade passat väldigt bra att ha med i panelen apropå  barnperspektivet. Men kanske har hon fullt upp med att motivera sin utflykt till vuxenvärlden efter alla dessa år som barnens ambassadör.