Kategori:Emelie Ljungberg

Chattrecension: Nu leker vi den fula ankungen

Vi chattar om Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren och Eva Lindströms bok som är nominerad till Augustpriset i år. Berättelsen utspelar sig i två barns fantasi, en lekvärld där barnen spelar alla huvudpersoner i den klassiska sagan – här på ett nytt vis.

Emelie – Jag tänker såhär. Undra om detta är en bok som de fick i uppdrag att skriva, liksom parades ihop… 

Johanna – Mm, det är ju lite av ett “dream team”!

Emelie – Vad tänkte du när du läst den?

Johanna – Att den innehåller mer än den ger sken av vid första anblick. Du?

Emelie – Det språkliga greppet, tänker jag på. Det bidrar med ett direkt och autentisk tilltal till en gammal sliten saga.

Johanna – Att låta två barn berätta historien utan att “ses i bild” tycker jag är väldigt intressant och spännande.

Emelie – Helt klart nytänkande. Hur tar barnen det?

Johanna – Jag har bara läst för dottern och hon undrade först vilka som pratade, men då sa jag bara att det är barn som leker och vi ser deras fantasi, vilket hon helt köpte.

Emelie – Samma här, har bara läst för sonen som tyckte hela historien var “lite trist” eftersom man kallar någon ful. Men jag börjar genast analysera maktförhållandet mellan de två barnen som pratar… “Nu kommer du simmande med alla dina fina barn säjer vi”, det är nog en del maktlekar i en viss ålder.

Johanna – Mm, håller med. Vi pratar ofta om vem som bestämmer vad och hur i lekar, det är ju ett vardagsämne för barn.

 

Emelie – Vad säger du om Lindströms insats? Jag gillar vattnet, och gillar helt klart strukturen på färgen på pärmens insida (parantes).

Johanna – Lindström kan vara en vattendelare (haha, förlåt), vissa älskar och andra förstår inte alls. Jag gillar ju! Just här tycker jag om färgerna och ankungens uttryck, och det finns mycket fint att se på när det gäller teknik.

Emelie – Jag tänker så också, hon är ingen publikfriare Eva Lindström, mer en stillsam, subtil charmör.

 

Johanna – Och Barbro, hur briljant barnspråk har hon inte? Eller lekspråk, snarare.

Emelie – Avundsvärt! Jo, jag undrar hur man behåller det där barnet inom sig så nära sitt andra jag genom hela livet…

Johanna – Barbro är min målbild, ska bli som henne när jag blir stor!

Emelie – Är det Lindström eller Lindgren som kom på att barnen inte skulle vara med i bild? Vad tror du?

Johanna – Lindgren! Eller nä, vet inte… 

Emelie – Hm, jag undrar hur samarbetet sett ut. Vissa träffas ju inte alls när de skapar ihop.

 

Emelie – Men ett samlat omdöme?

Johanna – Titthål in i barnens lekvärld, relationen mellan barnens prat och fantasins illustrationer. Detta är bra!

Emelie – Trygg gammal klassiker berättad med nytt berättartekniskt grepp á la lekvärlden med smart samarbete mellan Lindströmsk bild och Barbros text.

Johanna – Perfekt.

 

Nu leker vi den fula ankungen (2014) är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Lindström. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Vi är vänner.

Eva Lindströms böcker är inget för den glättige. Jag har märkt en tydlig uppdelning mellan de barn som gärna lånar hennes böcker och de som inte gör det. Barn som vill ha en snabb kick lånar nämligen något i stil med Jag vill hellre äta ett barn av Sylviane Donnio eller kanske När Leo blev uppäten av John Fardell medan andra barn visar ren och skär igenkänningsglädje när de ser Eva Lindströms karäkteristiska bokomslag i skyltningen. Samma gäller för den vuxne högläsaren, vilket är olyckligt och trist eftersom den vuxne oftast fungerar som länk mellan barnet och boken. 

Det jag försöker säga är att det kräver sin läsare och lyssnare för att fullt bejaka Eva Lindströms bilderboksestetik. För mig personligen klickade det först efter det att jag hade läst hennes bok Sonja Boris och Tjuven, en helt suverän bilderboksthriller. Som många kanske vet är Eva Lindström den författare som har nominerats flest gånger till Augustpriset. Tio gånger. Men endast en gång har hon belönats med det. I år är hon nominerad med två böcker. Vi är vänner är den av dessa två som Lindström både har illusterat och skrivit.

När Lilly en sommardag ger sig ut i skogen möter hon haren och kopparormen. Efter att ha presenterat sig för varandra är de vänner. Ungefär på samma sätt som när barn blir vänner. Snabbt och odramatiskt men icke en desto mindre värd vänskap. De gör saker som “inget särskilt” “låg på rygg och hostade” och “leker husdjur”. Det sistnämnda en lek som enkelt nog utförs genom att sitta still tills någon ropar ens namn och då ska deltagarna bli glada. De äter mat, majrovor när haren bjuder och maskar när ormen får bestämma. När det blir november säger vännerna hejdå, kopparormen försvinner in i ett hål och haren och Lilly går skilda vägar. En till synes stillsam historia, men under ytan händer det mycket. I dialogen skymtar de olika karaktärernas egenheter. Leken påminner på många sätt om de lekar som ett barn i tidig skolålder brukar delta i, likaså relationerna. Inget inlindat utan rakt på sak. Det enda som bryter lite är ormen som “bantar”, det känns som ett uttryck som man tidigast använder som tweenie. Hursomhelst är det en bok helt i stil med Eva Lindströms tidigare, absurd och underfundig humor i ett nära samspel med illustrationer som inte väjer för starka uttryck (syns framförallt i karaktärernas ögon) typiska för hennes senare verk.

Tilly som trodde att..

 

Den här boken har jag nästan läst sönder den sista tiden. Barnen älskar den och jag älskar den. Bokens författare Eva Staaf är radiodramatiker och regissör till vardags men debuterar här som bilderboksförfattare. Den fenomenala illustratören Emma Adbåge känner de flesta till sedan tidigare genom bilderbokskaraktärer som Sven och Leni. Och nu är boken nominerad till Augustpriset. Med rätta, säger jag.

Vem är då den här Tilly som trodde att? Tilly går på dagis. Hon och hennes kompis Tage är nyfikna på att få veta hur det är att vara någon annan. De undrar till exempel varför vissa barn inte har några badkläder med sig till badhuset och varför andra bara har möglig ost och nagellack hemma i sitt kylskåp? Och varför vissa, som Tages mamma, vill ha persiennerna nere istället för uppe mitt på dagen? Sen finns han killen på gatan utan för affären, som bara har tunna, tunna skor fast det är vinter..och varför får mamma alltid så förtvivlat bråttom varje gång de ser honom?

Tilly som trodde att.. är en helt fantastisk bok. Det är en bok som med stor respekt visar på olikheter människor emellan. Framförallt visar den ömsint hur olika människorna i vår direkta närhet kan vara. En klasskompis mamma gör inte på samma sätt som min mamma, en hemlös på gatan där jag bor lever under helt andra villkor än vad jag gör.

Boken kan läsas linjärt från pärm till pärm men öppnar också för att läsas på andra sätt. Vid behov kanske? Bilderna är en historia för sig som jag helt enkelt inte kan få nog av. Tips: Tages mammas beiga, välordnade kök (där Tilly hör klockorna ticka) är kort och gott hjärtknipande. 

Om att komma nästan nära.

Någonting som fascinerar mig är böcker där bilden berättar mycket mer än vad texten låter oss förstå. Särskilt härligt är det att läsa sådana böcker högt för barn. Det är som att ge barn kunskap och samtidigt lyckas med bedriften att få dem att förstå hur ensamt det kan vara att sitta med kunskap när man inte kan förmedla den (läs: till bokens huvudperson). I förra veckan läste jag Sam och David gräver en grop ihop för 6,7,8-åringarna och de blev tokfrustrerade. Samtidigt mynnande frustrationen ut i en abstrakt diskussion, ni vet abstrakt tänkande är svårt för barn, om det här med att det i princip alltid finns minst två möjliga händelseförlopp till allt som görs och sker. Herreminje – vad de tänkte!

Sam och David har helt enkelt lite tråkigt en dag och bestämmer sig då för att gräva en grop. De båda är väldigt flitiga och gräver och gräver för att hitta något häftigt. Men det de inte vet är att varje gång de närmar sig något häftigt (oftast en magnifik diamant) beslutar de sig för att gräva i en annan riktning. Barnen ser hur nära de är men Sam och David vet helt enkelt inte vad de missar och hur nära diamanterna de hela tiden kommer.

Sam och David gräver en grop ihop är illustrerad av Jon Klassen och skriven av Mac Barnett, boken ges ut av Hippo Förlag.

En vän som varar hela hösten (och vintern).

 

Thomas och Anna-Clara Tidholms insatser för svensk barnlitteratur är många. För en dryg månad sedan kom ännu en, boken Det var en gång en räv som sprang i mörkret. En slags upprepningshistoria med en mening på varje uppslag där läsaren förflyttas framåt som på en resa, en resa både genom rum och tid. Texten och bilderna berättar en gemensam saga men bilderna lämnar något mer åt fantasin eftersom de är mer detaljrika. I varje bild skymtar ett objekt, en människa, djur eller ett moln, som sedan upprepar sig som en detalj på nästa uppslag och detta ger en känsla av ett större sammanhang. Över sidorna vilar ett vackert ljus och varje bild känns gåtfull och hemlig, som om det finns något större där som väntar på att upptäckas. När så räven återigen springer någonstans mellan skymning och mörker och slutet närmar sig och det sista uppslaget överraskar med en himmel full av snö får i alla fall jag en känsla av svindel. Det här är litteratur för barn och vuxna när den är som allra bäst.

Det var en gång en räv som sprang i mörkret är skriven av Thomas Tidholm och illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Boken ges ut av Alfabeta.

I vårt lunchrum idag..

Vissa böcker stannar inte bara kvar i hjärtat utan får också konsekvenser i verkliga livet. Bra sådana! Boken Tilly trodde att.. av Eva Staaf och Emma Adbåge som kom ut på Rabén&Sjögren i augusti är en helt UNDERBAR bok. Jag kommer att skriva om den inom kort och då antagligen höja den till skyarna. Bara så att ni vet.

Dom som är kvar

I Dom som är kvar får vi följa pappa, lillebror och storebror tiden efter att mamman har gått bort. Det är en stillsam och enkel med väldigt gripande berättelse om hur svårt det är att fortsätta att leva med en förlamande sorg. Vi får se dem i vardagliga situationer som helt plötsligt blivit absurda och vi får se hur de handskas med sin sorg på olika sätt. Så här tyckte Emelie Ljungberg och Lisa Hamfors i en chattrecension:

Lisa: Boken är så gripande att det nästan är nervöst att skriva om den. Första gången läste jag till sidan där pappan slagit sönder en tallrik, sen var jag tvungen att sluta för att det blev för känslosamt.

Emelie: Jag läste den högt för förberedelseklassen, 4-9. Det var nog tyst i fem minuter efteråt. Den går djupt in. Jag älskar hur boken bygger på en slags korta understatements. Om man tänker på dimensioner och hur oändlig deras sorg måste vara.

Lisa: Ja, det är fantastiskt att få med alla personers smärta på så få sidor, med så enkla illustrationer och så kort text. Pappa som stannar upp och gråter, storebror som pratar, pratar, pratar maniskt och lillebror som bara bråkar tills pappa får nog och dänger tallriken i bordet.

Emelie: Barn följer inte de vuxnas beteende oavsett var de kommer ifrån. De har sina egna uttryck.

Lisa: Ja, och så blir det extra sorgligt med pappan som inte alltid orkar med barnen utan blir rasande. Bilden när storebror ringer mormor är helt otrolig, man kan ta på tystnaden och det känns som att en sorgematta vilar över hela uppslaget. Det var där jag fick en klump i halsen: pappans blick, hans känsla av otillräcklighet och sonen som ringer mormor. Tänk en förälders känsla av att kämpa hela tiden, men så kommer man ändå alltid till det där ögonblicket när allt brister. Det dåliga samvetet efter det … hur mycket värre blir det när en tung sorg dessutom vilar över familjen och man VET varför ungen gör som den gör?

Emelie: Ja, den bilden är faktiskt en bok i sig. “Brister”, det är nog det ord som är mest slående här. Inte alls bra. Jag tänker på den där Pluralåten “Nånting måste gå sönder”. Hoppas verkligen att vuxna läser den här boken för barn. Om vuxna tycker att ämnet är svårt så undviker de kanske den här boken. Det är en bok som behöver läsas, inte bara hamna på temalistor om döden och sorg.

Emelie: Vad tycker du om slutet?

Lisa: Jag gillar slutet enormt, igen: med bara två uppslag får vi en långsam avslutning på berättelsen. Eller, avslutning är kanske fel ord. Det är snarare en långsam fortsättning in i livet utan mamman.

Emelie: Och SÅ himla viktigt. Att inte glömma bort att de som lever – faktiskt lever

Lisa: Ja, kolla insidan av pärmarna, på första får vi se en fotovägg med bilder på mamman, på sista pärminsidan är det samma bilder, men också nya och positiva foton på familjen efter mammans död. Så himla fint det också.

Emelie: Åh! Hade inte sett det. Bara: Den lilla noten som kommer ur fågelns näbb där på sista uppslaget. Ljus i sikte. Med tanke på hur världen ser ut just nu idag så måste något av allt detta mörka ju avspeglas i bilderböckerna. Även om det är på en annan nivå. Men jag ÄLSKAR hur bilderböckerna och faktiskt alla böcker även för de äldre barnen följer den där heliga oskrivna regeln att inte lämna barn i sticket i en berättelse. Att aldrig lämna dem med något mörkt.

Lisa: Verkligen. Några kloka människor sa någon gång (bla Gunna Grähs) att när text och bild i en bilderbok samspelar lyfter berättelsen och blir något mer, ett stycke konst. Så är det med Dom som är kvar tycker jag.

Emelie: Faktiskt. Och vad jag förstår så är det Karin Salers debut! Hon och Siri Ahmed Backström verkar vara bra människor. Såna som besitter förmågan att skapa magi.

Dom som är kvar är skriven av Karin Saler och illustrerad av Siri Ahmed Backström. Den ges ut av Urax förlag.

Bara ett litet tips..

 

Den här boken var ett av Bokunges allra första tips. Växa och upptäcka världen. Kort därefter var den slut i lager och gick bara att hitta på andrahandsmarknaden. Boken är en av få som beskriver olika utvecklingssteg och vad som rör sig i huvudet hos barn det allra första året. Jag tyckte mycket om boken och med första barnet var det en fröjd och en trygghet att kunna luta sig mot de olika utvecklingsfaserna när barnet krisade rejält. I efterhand har jag förstått att en del ogillade boken eftersom den så detaljrikt beskrev barnets utveckling, i princip vecka för vecka. Detta kan självklart skapa oro när ett barn utvecklas i en annan takt. Oavsett så är mitt råd att ta utvecklingsläror likt denna med en nypa salt och helt enkelt välja den information man själv önskar ta till sig. Boken finns nu återigen att köpa, i nyutgåva av Human publishing. Den nyare upplagan är berikad med ytterligare 8 månader. Läs utdrag ur boken här. Ett litet tips kanske om man söker en present till en liten nyfödings föräldrar.

Årets bilderboksskräll!

 

Kanske den finaste bilderboken jag har läst i år (vågar jag skriva redan i juni). Sara Lundbergs illustrationer och Joar Tibergs text blir tillsammans till ett bestående intryck. Två barn som springer bort från husen där de bor och bort från allt det som är det vanliga. De passerar Island, Grönland, Grötland, Kamomilla stad, Villa Villerkulla och så vidare. Och allt är så in i bomben vackert. Den enkla texten flyter så lätt men orden fastnar och stannar i barnens huvud. Efter en första läsning tillsammans med en grupp om tjugo femåringar bubblar barnen: “Grötland finns det?” Vilka är de där tre som smyger i Kamomilla stad?” “Båtar som blöder?” “Vinka med cigaretter?” “Åke satt först till vänster, sen bytte han plats och satt till höger om han som berättar!”

Detta är en bok som är sin egen men samtidigt en slags metabilderbok där inte bara verkliga miljöer passeras utan även miljöer från böckernas värld. Pippis veranda, Kamomilla stad, Mumindalen. Ett relativt oprövat grepp i bilderboksvärlden – men så lyckat! Barnen älskar det. Så nu är både Pippi Långstrump, några av Muminböckerna och Folk och Rövare i Kamomilla stad utlånade. Coolt.

Vi springer! är skriven av Joar Tiberg och illustrerad av Sara Lundberg och ges ut av Rabén&Sjögren