Kategori:Tema

Titta en …

Sommaren har varit full av kryp. Det var nyckelpigeinvasion nere vid havet. Nån liten piga blev rädd och kissade sånt där gult illaluktande på Stinas finger. Konstigt och spännande. En annan dag när vi badade vid bryggan så täcktes kroppen snabbt av små svarta rapsvivlar, eller vad de hette. I lägenheten dök det upp vackra spindelnät på lampor och fönster, regerade av snabba, svarta bestar. Det surrar och flyger och bits lite här och var. Kanske är det därför som den fina boken Titta en av Jenny Wik har seglat upp som en av sommarens favoriter hemma hos oss.

I denna bok, som har styva kartongsidor som en pekbok, avbildas sexton olika små kryp på ett naturtroget och vackert sätt. Omslaget pryds av en söt nyckelpiga. Jag skriver pekbok, men den känns lika intressant för lite äldre barn som av någon anledning blivit nyfikna på insekter. Boken påminner om gamla tiders faunor på nåt sätt. Det är ganska avskalat, men ändå varmt och omsorgsfullt illustrerat. Ingen action precis, bara bilder rakt upp och ner. Detaljerat och noggrannt färglagt. Man ser minsta ben och känselspröt. Längst ner på sidan finns en liten skuggbild också, där man ser insekten i naturlig storlek. 

Inga könstigheter, informativt, vackert och ganska tidlöst.

Titta en av Jenny Wik ges ut av Kabusa böcker.

 

 

Dom som är kvar

I Dom som är kvar får vi följa pappa, lillebror och storebror tiden efter att mamman har gått bort. Det är en stillsam och enkel med väldigt gripande berättelse om hur svårt det är att fortsätta att leva med en förlamande sorg. Vi får se dem i vardagliga situationer som helt plötsligt blivit absurda och vi får se hur de handskas med sin sorg på olika sätt. Så här tyckte Emelie Ljungberg och Lisa Hamfors i en chattrecension:

Lisa: Boken är så gripande att det nästan är nervöst att skriva om den. Första gången läste jag till sidan där pappan slagit sönder en tallrik, sen var jag tvungen att sluta för att det blev för känslosamt.

Emelie: Jag läste den högt för förberedelseklassen, 4-9. Det var nog tyst i fem minuter efteråt. Den går djupt in. Jag älskar hur boken bygger på en slags korta understatements. Om man tänker på dimensioner och hur oändlig deras sorg måste vara.

Lisa: Ja, det är fantastiskt att få med alla personers smärta på så få sidor, med så enkla illustrationer och så kort text. Pappa som stannar upp och gråter, storebror som pratar, pratar, pratar maniskt och lillebror som bara bråkar tills pappa får nog och dänger tallriken i bordet.

Emelie: Barn följer inte de vuxnas beteende oavsett var de kommer ifrån. De har sina egna uttryck.

Lisa: Ja, och så blir det extra sorgligt med pappan som inte alltid orkar med barnen utan blir rasande. Bilden när storebror ringer mormor är helt otrolig, man kan ta på tystnaden och det känns som att en sorgematta vilar över hela uppslaget. Det var där jag fick en klump i halsen: pappans blick, hans känsla av otillräcklighet och sonen som ringer mormor. Tänk en förälders känsla av att kämpa hela tiden, men så kommer man ändå alltid till det där ögonblicket när allt brister. Det dåliga samvetet efter det … hur mycket värre blir det när en tung sorg dessutom vilar över familjen och man VET varför ungen gör som den gör?

Emelie: Ja, den bilden är faktiskt en bok i sig. “Brister”, det är nog det ord som är mest slående här. Inte alls bra. Jag tänker på den där Pluralåten “Nånting måste gå sönder”. Hoppas verkligen att vuxna läser den här boken för barn. Om vuxna tycker att ämnet är svårt så undviker de kanske den här boken. Det är en bok som behöver läsas, inte bara hamna på temalistor om döden och sorg.

Emelie: Vad tycker du om slutet?

Lisa: Jag gillar slutet enormt, igen: med bara två uppslag får vi en långsam avslutning på berättelsen. Eller, avslutning är kanske fel ord. Det är snarare en långsam fortsättning in i livet utan mamman.

Emelie: Och SÅ himla viktigt. Att inte glömma bort att de som lever – faktiskt lever

Lisa: Ja, kolla insidan av pärmarna, på första får vi se en fotovägg med bilder på mamman, på sista pärminsidan är det samma bilder, men också nya och positiva foton på familjen efter mammans död. Så himla fint det också.

Emelie: Åh! Hade inte sett det. Bara: Den lilla noten som kommer ur fågelns näbb där på sista uppslaget. Ljus i sikte. Med tanke på hur världen ser ut just nu idag så måste något av allt detta mörka ju avspeglas i bilderböckerna. Även om det är på en annan nivå. Men jag ÄLSKAR hur bilderböckerna och faktiskt alla böcker även för de äldre barnen följer den där heliga oskrivna regeln att inte lämna barn i sticket i en berättelse. Att aldrig lämna dem med något mörkt.

Lisa: Verkligen. Några kloka människor sa någon gång (bla Gunna Grähs) att när text och bild i en bilderbok samspelar lyfter berättelsen och blir något mer, ett stycke konst. Så är det med Dom som är kvar tycker jag.

Emelie: Faktiskt. Och vad jag förstår så är det Karin Salers debut! Hon och Siri Ahmed Backström verkar vara bra människor. Såna som besitter förmågan att skapa magi.

Dom som är kvar är skriven av Karin Saler och illustrerad av Siri Ahmed Backström. Den ges ut av Urax förlag.

När kriget flyttade in

Nu har kriget flyttat in hemma, allting blir till taggtråd. Ingas mamma och pappa bråkar, hemmet knakar och skälver. Skilsmässa. Inga och småbrorsorna flyttar mellan två hem och Inga känner sig som spion och flykting, den fasta marken under hennes fötter försvinner.

Genom krigsmetaforer ger Gro Dahle Ingas upplevelser ett språk. “Pappa blir trettio soldater” som packar och bär, flyttar hemifrån. Kriget tar sig in i Ingas kropp, klampar och trampar över hennes hjärta. Inga bryts ner, drar sig undan i ett självdestruktivt mörker. Berättelsen speglas i Kaia Dahle Nyhus naivistiska bilder, effektfulla genom sina kontraster i gult, orange och blått. Genom barnets perspektiv ser vi föräldrarnas bråk, ibland blickar Inga ut mot oss – med trötta, panikslagna ögon.

Såhär är det: Kriget är en av de bästa böckerna jag läst i år, så enkelt är det. Framför allt är det en bok som måste få finnas, även om vissa vuxna säkert kommer skaka på huvudet (fast vi egentligen borde skaka på huvudet åt idén att vissa ämnen inte hör hemma i barnlitteraturen). Gro Dahles tar sig ofta an svåra ämnen i sina böcker, belyser barndomens mörka rum. I en essä i tidningen 10-tal skriver hon – “Det behövs skön­lit­te­ra­tur för barn om dessa mörka rum. Någon behö­ver belysa dessa teman, öppna dessa rum, gå ned i käl­la­ren och vara vittne, vara den som ser, vara den som berät­tar och visar och skriver fram det som erfa­ren­he­ter.”

Läsaren lämnas inte i kriget, för även ett hundraårskrig tar slut – men det kan ta tid. Det är ett trösterikt slut. Berättelsen om Inga är givetvis inte berättelsen om alla skilsmässor, inte alla skilsmässobarn. Men i alla separationer finns det spår av krig, oavsett hur snällt och smidigt det går.

 

Kriget är skriven av Gro Dahle och illustrerad av Kaia Dahle Nyhus, boken ges ut av Daidalos.

Barbros kväll

En oförställd barnboksförfattare, en dos riktig prinsessa och några liter kulturelit (hallå, Tomas Tranströmer var faktiskt i publiken). Det var inte dumt alls att befinna sig på prisutdelningen av litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne igår kväll. 

Barbro charmade byxorna av minsta lilla lus, kulturministern pratade om satsningar på barns läsning (tyckte mig höra en djup suck bland lärargänget bredvid mig) och Ebbot Lundberg höll på att snava över en högtalare när han iklädd flugögon framförde Bröderna Lindgrens En flugas väg.

Här kan du se på Barbro tacktal. Det var ett roligt tacktal, så se det! Speciellt från 7:20 när Barbro berättar om hur hon samlade på kungligheter.

Själv blev jag så glad när Barbro nu gick och vann priset. Hennes beskrivning av vad som känns vara livets meningslöshet blev jag väldigt tagen av i mellanstadieåldern, när jag först läste hennes självbiografiska triologi som inleds med Jättehemligt. Det var precis så jag också kände! “I köksfönstren såg jag arga fula mammor som stod och skrek och stekte. Då ville jag bara gråta.”

Tack Barbro!

1000 djur

Det kom en faktabok om djur i brevlådan. En fin bok, med kartongblad och inte mindre än 1000 djur presenterade på de olika uppslagen. Djuren är uppdelade i en mängd olika kategorier, allt från “Arktiska djur” och “I bergen” till “Prickar och ränder” och “Nattdjur”. Djuren presenteras med en liten bild och sitt namn under och jag gillar bokens grundupplägg. För barn som fascineras av djur är detta myller en skatt att gräva ner sig i och boken ger en försmak för världens faunas artrikedom. Illustrationerna är fina och detaljerade i naturtrogna färger.

Men något stör mig när jag tittar i boken. Först kunde jag inte sätta fingret på vad, men sen blev det uppenbart: alla djur har fått likadana ögon och många har leende munnar. Till och med den lilla silverfisken har fått ett öga att glo med. Varför det undrar jag? Det här hade kunnat vara en seriös faktabok som ingång till vidare läsning om djur, men blir istället en gullig tolkning av hur någon tror att barn vill se på djur. Barns intresse för naturen blir inte större för att djuren ges drag som bara människan har (ögonvita och leende), jag tror vi kan våga ta barnens nyfikenhet på sin omvärld på större allvar än så. 

 

 

1000 djur är illustrerad av Nikki Dyson och ges ut av Rabén&Sjögren

Söt trio

Det här är en väldigt fin och inkännande berättelse om tre förskolebarn (Idde, Ester och Valle). Det är dags för vila och barnen samlar ihop sina saker, filt, kudde och gosedjur. Ester får ha tre gosedjur. Men det gör inget för det är tre likadana som heter Muskot, Muskot och Muskot. Idde och Valle är trötta och somnar snabbt, men inte Ester och Muskotarna trasslar under filten och rymmer. Snart är vilan slut! Varför är alla andra så bra på att sova utom Ester?

Maria Nilsson Thore är en mästare på att fånga det lilla barnets kropp och rörelser i bildens helhet och i de små detaljerna. Valle (med pärlat armband) sover nästan redan när han hämtar sina sovs

aker, med tunga ögonlock, medan Ester (i kattdiadem och ballerinakjol över de vanliga kläderna) spritter och klättrar på väggarna. Det är lätt att skapa sig en känsla för barnens personligheter och det är lätt att tycka om dem och berättelsen.

Alla tre vilar är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore och ges ut av Bonnier Carlsen. Läs också Alla tre gräver en grop.

Om dom som är kvar..

Siri Ahmed Backströms illustrationer håller jag högt och nära hjärtat. Nu är hon aktuell med illustrationer i en ny bok tillsammans med debutanten Karin Saler. Boken Dom som är kvar handlar, vad jag förstår, om döden och de efterlevande. Borde passa utmärkt för femåringen som just nu inte kan sluta tänka på döden. Dom som är kvar kommer på Urax förlag nu i maj.

Här kan ni provläsa lite av boken. Kolla även in de andra två titlarna som Urax släpper nu i maj! Parkvarelser & andra varelser och Pappersväxten

Isbjörnsungen som blev en pojke.

Isbjörnsungen som blev en pojke av Jackie Morris är inte sådär snygg. Den är väldigt vackert och skickligt illustrerad, men ni vet, det är inte modernt formgivet, coolt, spretigt och retrosnyggt, som många barnböcker är idag, kanske mest för att passa hipsterföräldrarna. Detta är kanske inte en bok som kommer att ligga framme i stringhyllan i barnrummet på bilderna på Hemnet. (Hoppas ni ursäktar mina snäva och inskränkta referenser, som jag skyller helt på ett omåttligt bostadsannonsknarkande.)

Men Isbjörnsungen som blev en pojke är en klassisk och tidlös saga, som följer i gamla inuitsagors tradition. När jag läste den slog det mig hur sällan bilderböcker innehåller sagor och handlar om andra kulturer eller tider än vår egen. Hur många bilderböcker om inuiter har ni läst?

Isbjörnsungen som blev en pojke handlar om en liten isbjörnsunge som blir norpad av en korp. En jägare hittar sedan en liten pojke i snön och tar hem honom till sin fru. Korpen dyker upp igen några år senare och lurar ut pojken på isen. Isbjörnshonan känner där igen honom som sin förlorade unge.

Det är en jättefin berättelse som suger in läsaren i en vacker och långsammare värld där kärleken till naturen och respekten för djuren har en självklar plats. Illustrationerna är mjuka akvareller som gör den gulskiftande isbjörnspälsen och det varma ljuset kring den inbäddade lille pojkens vagga rättvisa.

Isbjörnsungen som blev en pojke är skriven av Jackie Morris, översatt av Ulla Forsén och ges ut av Förlaget Hjulet. Den kom på orginalspråket engelska 2010 och i svensk översättning 2013.

Minimonster i naturen

Är du en sån som jag, som ställer dig lite ängslig till det här med insekter? Då kanske du inte ska fördjupa dig i Minimonster i naturen. Eller så kanske du ska det, i rent terapeutiskt syfte? Här bjuds det nämligen på härligt ludna, antenniga, guldgrönglänsande och mångfacetterade uppförstoringar på spindlar, spyflugor, fjärilar och myror. Det är otroligt vackert och lite läskigt på samma gång, bilderna suger en fast och det är svårt att sluta glo på maskens klor (ja, den har klor! vem visste?).

I boken ryms tio insekter och de har fått ett uppslag var. På ena sidan en uppförstoring och på den andra en kort text presenterad utifrån barnet Bruno som utforskar naturen omkring sig. Det är ett bra format och ett bra språk där det ibland smugit sig in svårare ord som tex spankulera och kolossal. Men de orden är få och lättförklarade och de förstärker texten snarare än stjälper den. Minimonster i naturen är en vacker fotobok som fungerar lika bra till högläsning, att bläddra i själv eller använda i skolan (på förlaget är boken klassad som bilderbok, men biblioteket sätter den på faktahyllan, uUgj om någon är intresserad).

Minimonster i naturen är skriven av Hanna Halmén och fotografierna är tagna av John Hallmén (Bruno i boken är såklart deras son). Den ges ut av Rabén & Sjögren.