Kategori:Tema

Direktsändning av Augustgalan!

 

Ikväll är det dags för 2014 års Augustgala. Bokunge har tidigare skrivit om årets nomineringar inom kategorin barn- och ungdomsböcker här. Och vill du läsa vad vi tyckt om de olika nominerade titlarna, klicka på respektive titel: Tilly som trodde att av Eva Staaf och Emma Adbåge; Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson och Klara Persson; Nu leker vi den fula ankungen av Barbro Lindgren och Eva Lindström; Vi är vänner av Eva Lindström; Vi springer av Joar Tiberg och Sara Lundberg.

För att följa prisutdelningen live, klicka läs mer!

– See more at: http://www.augustpriset.se/pressrum#sthash.LtE4zhmT.dpuf

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

”- Den är genial, men den kräver några genomläsningar.” Så sa en kollega som jag har stort förtroende för när det gäller barnlitteratur angående Augustprisnominerade Jag blir en bubbla av Malin Axelsson och Klara Persson. Det var tur att hon sa det, för annars är det mycket möjligt att jag inte hade gett den en chans. Det är nåt med det pastellfärgat spretiga och knepiga som jag har sett lite för mycket av nu.

För knepigt, spretigt och pastellfärgat är det. Inga versaler i början av meningarna och mycket annat som vän av ordning kan värja sig mot. Men när man börjar läsa högt för sig själv, eller någon annan, så fastnar man. Det är en oemotståndlig lekfullhet och flamsighet i texten, som dessutom är rytmisk och språkligt skön. Här finns ett driv som gör att man flyger lätt över sidorna och de liksom utspridda och till synes osammanhängande illustrationerna får ett sammanhang. Gorillor, tårtor, bebisar, monster och doktorer som blir sjuka. Man gillar sin egen röst när man läser den här boken högt. Man får lust att dramatisera och frasera och göra konstpauser. Man fattar inte riktigt vad man läser, eller vem det är som säger vad, eller när och var saker händer, men det är på nåt sätt i sin ordning. Det är lite som att prata med barn.

Man blir glad. 

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson och Klara Persson ges ut av Urax förlag.

Chattrecension: Nu leker vi den fula ankungen

Vi chattar om Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren och Eva Lindströms bok som är nominerad till Augustpriset i år. Berättelsen utspelar sig i två barns fantasi, en lekvärld där barnen spelar alla huvudpersoner i den klassiska sagan – här på ett nytt vis.

Emelie – Jag tänker såhär. Undra om detta är en bok som de fick i uppdrag att skriva, liksom parades ihop… 

Johanna – Mm, det är ju lite av ett “dream team”!

Emelie – Vad tänkte du när du läst den?

Johanna – Att den innehåller mer än den ger sken av vid första anblick. Du?

Emelie – Det språkliga greppet, tänker jag på. Det bidrar med ett direkt och autentisk tilltal till en gammal sliten saga.

Johanna – Att låta två barn berätta historien utan att “ses i bild” tycker jag är väldigt intressant och spännande.

Emelie – Helt klart nytänkande. Hur tar barnen det?

Johanna – Jag har bara läst för dottern och hon undrade först vilka som pratade, men då sa jag bara att det är barn som leker och vi ser deras fantasi, vilket hon helt köpte.

Emelie – Samma här, har bara läst för sonen som tyckte hela historien var “lite trist” eftersom man kallar någon ful. Men jag börjar genast analysera maktförhållandet mellan de två barnen som pratar… “Nu kommer du simmande med alla dina fina barn säjer vi”, det är nog en del maktlekar i en viss ålder.

Johanna – Mm, håller med. Vi pratar ofta om vem som bestämmer vad och hur i lekar, det är ju ett vardagsämne för barn.

 

Emelie – Vad säger du om Lindströms insats? Jag gillar vattnet, och gillar helt klart strukturen på färgen på pärmens insida (parantes).

Johanna – Lindström kan vara en vattendelare (haha, förlåt), vissa älskar och andra förstår inte alls. Jag gillar ju! Just här tycker jag om färgerna och ankungens uttryck, och det finns mycket fint att se på när det gäller teknik.

Emelie – Jag tänker så också, hon är ingen publikfriare Eva Lindström, mer en stillsam, subtil charmör.

 

Johanna – Och Barbro, hur briljant barnspråk har hon inte? Eller lekspråk, snarare.

Emelie – Avundsvärt! Jo, jag undrar hur man behåller det där barnet inom sig så nära sitt andra jag genom hela livet…

Johanna – Barbro är min målbild, ska bli som henne när jag blir stor!

Emelie – Är det Lindström eller Lindgren som kom på att barnen inte skulle vara med i bild? Vad tror du?

Johanna – Lindgren! Eller nä, vet inte… 

Emelie – Hm, jag undrar hur samarbetet sett ut. Vissa träffas ju inte alls när de skapar ihop.

 

Emelie – Men ett samlat omdöme?

Johanna – Titthål in i barnens lekvärld, relationen mellan barnens prat och fantasins illustrationer. Detta är bra!

Emelie – Trygg gammal klassiker berättad med nytt berättartekniskt grepp á la lekvärlden med smart samarbete mellan Lindströmsk bild och Barbros text.

Johanna – Perfekt.

 

Nu leker vi den fula ankungen (2014) är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Lindström. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Vi är vänner.

Eva Lindströms böcker är inget för den glättige. Jag har märkt en tydlig uppdelning mellan de barn som gärna lånar hennes böcker och de som inte gör det. Barn som vill ha en snabb kick lånar nämligen något i stil med Jag vill hellre äta ett barn av Sylviane Donnio eller kanske När Leo blev uppäten av John Fardell medan andra barn visar ren och skär igenkänningsglädje när de ser Eva Lindströms karäkteristiska bokomslag i skyltningen. Samma gäller för den vuxne högläsaren, vilket är olyckligt och trist eftersom den vuxne oftast fungerar som länk mellan barnet och boken. 

Det jag försöker säga är att det kräver sin läsare och lyssnare för att fullt bejaka Eva Lindströms bilderboksestetik. För mig personligen klickade det först efter det att jag hade läst hennes bok Sonja Boris och Tjuven, en helt suverän bilderboksthriller. Som många kanske vet är Eva Lindström den författare som har nominerats flest gånger till Augustpriset. Tio gånger. Men endast en gång har hon belönats med det. I år är hon nominerad med två böcker. Vi är vänner är den av dessa två som Lindström både har illusterat och skrivit.

När Lilly en sommardag ger sig ut i skogen möter hon haren och kopparormen. Efter att ha presenterat sig för varandra är de vänner. Ungefär på samma sätt som när barn blir vänner. Snabbt och odramatiskt men icke en desto mindre värd vänskap. De gör saker som “inget särskilt” “låg på rygg och hostade” och “leker husdjur”. Det sistnämnda en lek som enkelt nog utförs genom att sitta still tills någon ropar ens namn och då ska deltagarna bli glada. De äter mat, majrovor när haren bjuder och maskar när ormen får bestämma. När det blir november säger vännerna hejdå, kopparormen försvinner in i ett hål och haren och Lilly går skilda vägar. En till synes stillsam historia, men under ytan händer det mycket. I dialogen skymtar de olika karaktärernas egenheter. Leken påminner på många sätt om de lekar som ett barn i tidig skolålder brukar delta i, likaså relationerna. Inget inlindat utan rakt på sak. Det enda som bryter lite är ormen som “bantar”, det känns som ett uttryck som man tidigast använder som tweenie. Hursomhelst är det en bok helt i stil med Eva Lindströms tidigare, absurd och underfundig humor i ett nära samspel med illustrationer som inte väjer för starka uttryck (syns framförallt i karaktärernas ögon) typiska för hennes senare verk.

Det våras för bilderboken!

Hörrni! Är det inte jätteskoj att fem av sex nomineringar till Augustpriset 2014, kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är bilderböcker!? Det tycker vi här på Bokunge, vi jublar! Här nedan kommer de nominerade och förlag. 

Vi är vänner, Eva Lindström, Alfabeta bokförlag

Vi springer, Joar Tiberg, Sara Lundberg, Rabén & Sjögren

Tilly som trodde att…, Eva Staaf, Emma Adbåge, Rabén & Sjögren

Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren, Eva Lindström, Rabén & Sjögren

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn, Malin Axelsson, Klara Persson, Urax 

Mördarens apa, Jakob Wegelius, Bonnier Carlsen (Kapitelbok)

Tilly som trodde att..

 

Den här boken har jag nästan läst sönder den sista tiden. Barnen älskar den och jag älskar den. Bokens författare Eva Staaf är radiodramatiker och regissör till vardags men debuterar här som bilderboksförfattare. Den fenomenala illustratören Emma Adbåge känner de flesta till sedan tidigare genom bilderbokskaraktärer som Sven och Leni. Och nu är boken nominerad till Augustpriset. Med rätta, säger jag.

Vem är då den här Tilly som trodde att? Tilly går på dagis. Hon och hennes kompis Tage är nyfikna på att få veta hur det är att vara någon annan. De undrar till exempel varför vissa barn inte har några badkläder med sig till badhuset och varför andra bara har möglig ost och nagellack hemma i sitt kylskåp? Och varför vissa, som Tages mamma, vill ha persiennerna nere istället för uppe mitt på dagen? Sen finns han killen på gatan utan för affären, som bara har tunna, tunna skor fast det är vinter..och varför får mamma alltid så förtvivlat bråttom varje gång de ser honom?

Tilly som trodde att.. är en helt fantastisk bok. Det är en bok som med stor respekt visar på olikheter människor emellan. Framförallt visar den ömsint hur olika människorna i vår direkta närhet kan vara. En klasskompis mamma gör inte på samma sätt som min mamma, en hemlös på gatan där jag bor lever under helt andra villkor än vad jag gör.

Boken kan läsas linjärt från pärm till pärm men öppnar också för att läsas på andra sätt. Vid behov kanske? Bilderna är en historia för sig som jag helt enkelt inte kan få nog av. Tips: Tages mammas beiga, välordnade kök (där Tilly hör klockorna ticka) är kort och gott hjärtknipande. 

Blompojken

Barndomens romantiska skimmer är förljuget, det vet alla som varit barn. Speciellt om du uppfattas avvika ifrån trånga normer.

Blompojkens text är fåordig, rytmiskt. 

 

“Liten pojke

Gillar blommor

Gillar fina

Fina saker”.

 

Orden påminner om en bön, en vädjan om att få vara sig själv. Berättelsen står helt på blompojkens sida. Plågoandarna illustreras i mörka färger, arga ansikten. Bara blompojken strålar i färg. Kanske kan det upplevas som förenklat, men å andra sidan ger det läsaren möjlighet att helt liera sig med blompojken.

Ibland tränger röster från världen utanför in, frökens “säg ifrån” eller killgängets “mespojken, fjollpojken”. Det låter mörkt, men samtidigt är berättelsen hoppfull. Blompojken illustrerar det ljusa, trots hårda ord så blir han kvar i det som är sant och riktigt för just honom.

Att boken ens finns inger också hopp, och den kan säkert fungera som tröst och styrka. För att inte tala om tankeställare och samtal för världens alla killgäng, av alla åldrar och kön.

En bilderbok för lite äldre barn, 5 år och uppåt. Och vuxna!

Blompojken är skriven och illustrerad av Elias S. Ericson. Boken ges ut av Kabusa.

Om drömmar

“Sindre är ingen fotbollsspelare. Ändå står han där. Mitt på planen. Men när de andra spelarna ser en fotboll ser Sindre en … måne.”

Så börjar berättelsen om Sindre och hans dröm om månen. Många är vi som befinner oss i en situation men som samtidigt drömmer om något annat. Inte alla gör något åt saken, men Sindre tänker förverkliga sin dröm, han ska ta sig till månen. Men hur? I vuxenvärlden finns inget stöd att hämta, astronauten förklarar att man måste kunna aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och en massa andra saker som slutar på ik. Byggmästaren menar att ett torn till månen skulle kräva alldeles för många bultar och stålbalkar. De vuxna svarar och skojar bort. Men ingen dröm är för stor eller svår! Sindre bygger ett eget torn av pinnar och lyckas klättra högre än molnen.

Det är en blåtonad, fin berättelse om att gå sin egen väg och följa sina egna drömmar. Den som försöker hittar alltid något, kanske en ny vän att dela drömmarna med?

Så här skriver Per Gustavsson själv om Måntornet

Måntornet är skriven och illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Natur&Kultur.

Skuggsidan vinner!

Grattis Per Gustavsson, vinnare av Elsa Beskow-plaketten 2014! Gustavsson tilldelas plaketten för sin bok Skuggsidan. Läs motivering här.

Elsa Beskow-plaketten delas ut årligen av Svensk Biblioteksförening, priscermonin hålls den 20 oktober på Stockholms stadsbibliotek. Vid samma tillställning tilldelas Anna Höglund Nils Holgersson-plaketten för sin bok Om detta talar man endast med kaniner och Sarah Sheppard går hem med Carl von Linnné-plaketten för Viktiga kartor. Så många plaketter, så lite tid! Grattis alla!