Kategori:Läskiga böcker

Jag tror varenda kotte är lite rädd

Vissa av er känner kanske till Lemony Snicket (pseud. för Daniel Handler) som författaren till serien om syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Här kommer han med sin första bilderbok tillsammans med illustratören Jon Klassen. I Mörkret längst ner får vi träffa Alfred. Alfred är rädd för mörkret och han är väldigt medveten om att mörkret bor i samma hus som han. Ibland gömmer det sig i klädkammaren, ibland bakom duschdraperiet och det ligger alltid på lur nere i källaren, inklämt bakom några lådor och en gammal byrå. Men på natten kommer mörkret upp och är överallt, fast i Alfreds rum lyser nattlampan starkt. Men så en natt går lampan sönder och Alfred hör hur mörkret kallar på honom, längst ner från källaren hör han dess röst och han följer den dit han aldrig annars skulle våga gå.

Det är en inkännande berättelse om hur det läskiga kan ta över det mest välbekanta, hur ett hem kan förvandlas till knakande väggar, kalla fönster och mörka garderober. Men vi får också ta del av hur Alfred övermannar sin rädsla och upptäcker att mörkret faktsikt inte är farligt. Och det helt utan någon vuxens inblandning, vilket känns befriande. Såklart är Jon Klassens bilder fantastiska med och snudd på filmiska. Men ändå inte för läskigt för ett lässuget barn!

Provläs boken här

Mörkret längst ner är skriven av Lemony Snicket och illustrerad av Jon Klassen. Den är översatt av Katarina Kieri och ges ut av Rabén&Sjögren.

Djupsjöns hemlighet

Äntligen en ny bok om den underbara familjen Kanin! I den här berättelsen har Lillebror Kanin följt med Storasyster och Storebror till Djupsjön. Inte för att han gillar att bada, nej tvärtom, han avskyr det! Men han tycker om att hänga med sina syskon (förutom när de retas och hotar med Sjöodjuret). Efter en klassisk syskonincident sitter Lillebror och surar inne i ett tält. Så han ser inte när syskonen blir tagna av det stora Sjöodjuret! Han hör det såklart, men utgår från att de retas med honom som vanligt. Fast när han tittar ut ur tältet efter att det varit märkligt tyst lite för länge så förstår han att något nog faktiskt hänt. Och att han själv måste vara obehagligt modig och hoppa i sjön för att leta efter sina syskon. Vad som händer under vattenytan tänker jag inte avslöja, men det är oväntat, fyndigt och med en viss sensmoral som insektssamlande småbarn kan behöva ta till sig…

Jag har älskat Jonna Björnstjernas böcker om Sagoskogen sen dag ett. De är humoristiska, listiga och underhållande. Och alla slutar på något sätt med budskapet att var snäll, så försvinner det otäcka. På så sätt blir en bok som egentligen borde vara lite för läskig för en fyraåring alldeles perfekt, för det läskiga kan få finnas där bredvid det välbekanta utan att blir för skrämmande. Precis som det ska vara.

Sagan om den underbara familjen Kanin och Djupsjöns hemlighet är skriven och illustrerad av Jonna Björnstjerna. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Poesi för små och lite större

Jag grät tre gånger förra veckan. Samtliga var Tranströmer-relaterade. För äntligen fick han sitt pris, en fin stund för Tomas och uppenbarligen även för mina tårkanaler. För att inspirera till nya stordåd inom poesin tipsar Bokunge idag om två diktböcker som rör sig i dygnets mörka timmar…

 

Barnboksparet Nyhus och Dahles God natt, natt är en bok för alla mellan 2 och 299 år om att säga “God natt”. En uppgörelse i kvällstimmen mot lismande grisar, dörrar som smäller, mössor som gömmer sig för att luras och kråkor som inte håller löften. Men även en lovsång till hundar, hjärtan som slår, cyklar och bröd som ligger på bordet och är bröd. Allt fult och allt fint – som ju finns kvar när man vaknar.

Illustrationerna går i dova nattfärger. Varje sida börjar med ett “God natt…”, vilket gör läsningen närmast meditativ. Som små böner. Bokunge har tidigare pratat med Nyhus och Dahle om deras samarbete och konstnärskap, går att läsa här.

God natt, natt (2010) är skriven och illustrerad av av Gro Dahle och Svein Nyhus. Ges ut av Daidalos.


 

Mårten Melins Varm tass i mörkret utspelar sig under en fullmåne. Ett jag släcker lampan och ska sova, men tankarna vandrar. Ut på gården där varulven gömmer sig bakom gungorna och funderar på om han ens finns, ut i rymden där man kan yla så det känns i hela kroppen – “Karlavagnen kan köra själv. Vi sätter oss i baksätet och tittar ut.”

Varm tass i mörkret visar hur få men väl valda ord kan få en hel värld att vakna till liv. En rysar-favorit att läsa själv eller som högläsning, helt klart en spännande introduktion till poesins värld. Läsålder? Tänk mellanstadiet, men vilken tröttmössa som helst känner nog igen sig i rader som…

“Ibland tycker jag

att det alltid borde vara natt.

På dagarna är det så mycket

man måste göra.”

 Varm tass i mörkret (2007) är skriven av Mårten Melin. Ges ut av Hegas, på deras hemsida kan man ladda ner läsprov och elevmaterial.

 

Läskigt för barn i stan.

Här kommer en bok för barn med lite skinn på näsan. I Sandy, Villy Vilse och andra monster på stan får vi träffa otrevligheter som kvicksandlådor, rulltrappor med stora slukande munnar och skyltdockor som egentligen är zombies. Det är hårda tider för barnet som bor i staden, just när man har kommit hem till sin lägenhet i tron att man är trygg väntar de gamla välkända monstrena El-Ak, Sopnedgasten och Ola Toa bakom dörren… Inget för den lättskrämde med andra ord. Men det finns ju barn som älskar såna här berättelser, de vill bli lite rädda och då passar Andreas Palmaers och Per Gustavssons monsterböcker utmärkt. Den förra: Sopnedgasten och andra moderna monster använde jag som högläsning för f-klass och en etta under Halloween och det fungerade alla tiders.

Sandy, Villy Vilse och andra monster på stan är skriven av Andreas Palmaer och illustrerad av Per Gustavsson, den ges ut av Natur & Kultur.

Psykologisk thriller för det nyblivna trotsbarnet

Här har ni höstens mesta psykologiska thriller för det nyblivna trotsbarnet. Fransmannen Benjamin Chaud som står bakom de inlevelsefulla illustrationerna i böckerna om Binta, Lalo och Babo försöker sig nu också på att sätta text till sina illustrationer i nya boken Min kanin Sockan.

Plotten är enkel men ändå ganska otippad. En pojke har bestämt sig för att göra sig av med sin leksakskanin. Antagligen har han fått höra av någon vuxen att han är för gammal för att leka med mjukisdjur för han intalar sig själv: ”… jag måste ha människor som kompisar som alla andra barn.” Så han ska helt enkelt sätta ut kaninen som heter Sockan i skogen och låta den bli en fri kanin medan han själv går vidare. Det går sådär. Varken han eller Sockan är redo för omställningen. Så någonstans där i mitten av boken lyckas Benjamin Chaud genom sina bilder förmedla den där ångesten man har när man tvingas göra något som man absolut inte vill. Ögonblicket när han binder fast Sockan, vänder om och springer (för att snart vända och springa ännu fortare tillbaka).

Det är bilderna som är styrkan i den här boken. Och formatet, de långsmala illustrationerna, förstärker allt det som skulle kunna te sig kusligt i en verklig skog. Framförallt blir träden och fåglarna hotfulla och i alla fall min tvååring upprepar läskigt! läskigt! (i bemärkelsen: läs mer jag vill veta hur det går!). Det är något med texten i boken som skiljer sig från andra bilderböcker. Jag kan inte sätta finget på vad det är. Kanske är det franska sättet att skriva på som går igenom i översättningen, eller så är det bara så att texten helt enkelt inte är så stark som bilderna. Oavsett så gör det faktiskt inte så mycket. Tack vare Benjamin Chauds egensinniga stil är detta en favorit som tål att läsas om och om igen. Och trots läskigheter så slutar allting fantastiskt bra men ändå utan att bli alltför sockersött. Helt i min smak!

Min kanin Sockan är skriven och illustrerad av Benjamin Chaud, översatt av Sofia Hahr och ges ut av Rabén och Sjögren.

Psykologisk thriller för det nyblivna trotsbarnet

Här har ni höstens mesta psykologiska thriller för det nyblivna trotsbarnet. Fransmannen Benjamin Chaud som står bakom de inlevelsefulla illustrationerna i böckerna om Binta, Lalo och Babo försöker sig nu också på att sätta text till sina illustrationer i nya boken Min kanin Sockan.

Plotten är enkel men ändå ganska otippad. En pojke har bestämt sig för att göra sig av med sin leksakskanin. Antagligen har han fått höra av någon vuxen att han är för gammal för att leka med mjukisdjur för han intalar sig själv: ”… jag måste ha människor som kompisar som alla andra barn.” Så han ska helt enkelt sätta ut kaninen som heter Sockan i skogen och låta den bli en fri kanin medan han själv går vidare. Det går sådär. Varken han eller Sockan är redo för omställningen. Så någonstans där i mitten av boken lyckas Benjamin Chaud genom sina bilder förmedla den där ångesten man har när man tvingas göra något som man absolut inte vill. Ögonblicket när han binder fast Sockan, vänder om och springer (för att snart vända och springa ännu fortare tillbaka).

Det är bilderna som är styrkan i den här boken. Och formatet, de långsmala illustrationerna, förstärker allt det som skulle kunna te sig kusligt i en verklig skog. Framförallt blir träden och fåglarna hotfulla och i alla fall min tvååring upprepar läskigt! läskigt! (i bemärkelsen: läs mer jag vill veta hur det går!). Det är något med texten i boken som skiljer sig från andra bilderböcker. Jag kan inte sätta finget på vad det är. Kanske är det franska sättet att skriva på som går igenom i översättningen, eller så är det bara så att texten helt enkelt inte är så stark som bilderna. Oavsett så gör det faktiskt inte så mycket. Tack vare Benjamin Chauds egensinniga stil är detta en favorit som tål att läsas om och om igen. Och trots läskigheter så slutar allting fantastiskt bra men ändå utan att bli alltför sockersött. Helt i min smak!

Min kanin Sockan är skriven och illustrerad av Benjamin Chaud, översatt av Sofia Hahr och ges ut av Rabén och Sjögren.

Snygga monster

En pekbok som verkligen gått hem både hos de vuxna och hos barnet i det här hemmet på sistone är Kenneth Anderssons Lilla Monsterboken. Snygg som tusan (tycker de vuxna, som verkligen gillar de grafiska monstrena till utseendet) och extremt rolig (tycker barnet). På sida efter sida får man se olika slags monster: Kramismonstret, Tittutmonstret, Pussmonstret, Minimonstret, Glassmonstret, Vrålmonstret, Blygismonstret, Sprattelmonstret och Kladdmonstret. Inte särskilt skräckinjagande, som ni hör.

Pussmonstret, Sprattelmonstret och Vrålmonstret är klart roligast, för de är så lätta att demonstrera och härma. Mon dieu, vad vrålmonstret vrålar, alltså! Och gosse, vad mycket pussar det delas ut av det där pussmonstret! Glassmonstret däremot – mycket svårare. Och Blygismonstret också, hur visar man att man är blyg så att en ettochetthalvtåring inte tolkar det som rädd? Vet inte, men det gör heller ingenting. De andra monstrena väger liksom upp.

Lilla monsterboken är gjord av Kenneth Andersson, och ges ut av Alfabeta. Den är i hård kartong.

Mer om mörker

VARNING! Läs inte den här boken för dina barn om du bor i flerfamiljshus med sopnedkast och vill att barnen ska fortsätta (eller börja??) hjälpa till att ta ut soporna. Sopnedgasten bor nämligen längst ner i sopornas underjord och väntar på de små barnen. Så sjukt läskigt:

Har du nånsin känt en kall vind när du öppnat sopnedkastet? Har du nånsin hört ett mystiskt susande? Det är sopnedgasten som kallar på dig […] Du har väl hört om den lilla flickan som skulle slänga sopor och aldrig sågs till igen? Lilith. Det var flickans namn.

Sopnedgasten och andra moderna monster slår hål på myten att monster bara trivs i gamla hus med knarrande trappor och fuktiga källare. De vill tydligen vara hemma hos oss människor i våra varma och snygga hem. Till exempel El-Ak som bor bakom eluttagen, småmonstren Brr! i brödrosten och Ola Tola i toan som skäller och surar över alla som stör honom. Monstrena finns alldeles nära och är härligt mysrysliga. Förutom Sopnedgasten då, där blir det läskigt på riktigt! Jag vet att jag i alla fall hade vägrat  gå ut med soporna om jag varit ett barn. Tänk på det när ni läser den, okej!

Sopnedgasten och andra moderna monster är skriven av Andreas Palmaer och är illustrerad av Per Gustavsson. Den ges ut av Natur & Kultur.