Kategori:Känslor

När pappas farmor dog

Böcker med fotografier är sällsynta i bilderboksutgivningen. Att barn skulle uppskatta att titta i vackra fotoböcker är inget orimligt antagande och därför är i alla fall jag tacksam för att Farzad Farzaneh (känd från bla Bomibompa) och Viktor Gårdsäter i höst gett ut boken När pappas farmor dog.

I berättelsen har pappas farmor dött och Frank är på väg med sin pappa till hennes lägenhet. Vägen dit är lång och de cyklar men får punka och tvingas gå istället. Det blir en tur via pappas barndomsplatser: den gamla skogen, klätterberget och utsiktsplatsen. När de till slut når lägenheten är det ett klassiskt farmorshem, ombonat med tavlor, mjuk matta och soffgrupp. Uppkrupen i soffan tittar Frank på en glänsande liten porslinsask, den får han ta med sig som ett fint minne.

Det är en väldigt behaglig ton genom hela berättelsen. Det är lågmält och farmoderns död – som är grunden till berättelsen – leder såklart Frank och hans pappa till samtal om död och sorg och åldrande, men också till lek, bus och picknick och diskussioner om favoritfärger. Bilderna och texten samspelar i sin enkelhet och lämnar läsaren till betraktande, särskilt fastnar både jag och de barn jag läst boken för framför den fina asken som Frank hittar. Den kan man titta länge på och det är inte konstigt att Frank fortfarande har den i sin hand när han i bokens sista bild, utmattad efter dagens utflykt, somnat med sin pappa i sängen.

Att det är fotografier och inte tecknade bilder i berättelsen skapar en dokumentär känsla. De barn som känner Farzad från tv kommer nog vara helt övertygade om att hans farmor har dött och att allt i boken är sant. Och kanske har det funnits en medvetenhet kring detta för på de flesta bilder är Farzad bortvänd, med huvan uppfälld eller ur fokus. Och dessutom med ett stort skägg som vi inte sett på tv tror jag (fast VAR är skägget på cykelpunkabilden?).

Hoppas på fler böcker av det här slaget! Fotografier öppnar för en helt annan sorts läsning och jag älskar att Gårdsäter och Farzaneh lagt ribban högt för både bilder och berättelse!

Provläs.

När pappas farmor dog är skriven av Farzad Farzaneh och fotografierna är tagna av Viktor Gårdsäter. Boken ges ut av Rabén&Sjögren

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta

För ett tag sen skrev Johanna Palm om bilderböcker som behandlar ämnet döden – ett svårt men viktigt ämne att prata med barn om. Bara några dagar senare fick jag Grethe Rottböll och Emma Virkes Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta till min ena skola.

Det är en helt fantastisk bok som inte väjer för känslolivet inne i kroppen på Jon som förlorat sin pappa. Man kan som läsare känna Jons sorg och den stora frånvaron av pappan. Jon tillåts sörja hela boken genom utan att det görs gulligt eller barnsligt utan bara får vara så som sorgen är: ett stort svart hål i hjärtat. Pappans frånvaro är påtaglig överallt, skor och väska som väntar i hallen, den röda fåtöljen vid Jons säng där ingen pappa sitter och säger “Godnatt och sov som allra jättegodast!” och ingen pappa som bygger klart den där flygmaskinen. Men Jon har något som inte ens det svarta hålet kan ta ifrån honom – alla minnen av pappan som bevisar att pappa fortfarande är hans och att Jon är pappas:

För vem var det pappa vände upp och ner på ängen? Och vem var det han byggde kojan åt i skogen? Och vem var det han räddade den där dagen när Amandas pappa blev galen av ilska?
Jo, det var JON. Och det kommer alltid att vara Jon vad som än händer!

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta är skriven av Grethe Rottböll och illustrerad av Emma Virke. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

La visite de petite mort

Bild: svt.se

Grattis Snoffe, döden & jag som vann priset för bästa barn- och ungdomsprogram på tv-festen Kristallen! Jag minns själv hur insikten att livet inte är förevigt drabbade mig, tanken svindlade och gjorde ont. Därför är det ju så fint att man kan närma sig det svåra genom tv och böcker! Här kommer ett urval bilderböcker på tema döden: 

Lilla Döden hälsar på – Kitty Crowther

Rut & Knut tittar ut på liv och död – Mats Wänblad, Carin Wirsén, m.fl.

Grodan och fågelsången – Max Velthuijs

Adjö, herr Muffin – Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm (illustration)

En stjärna vid namn Ajax – Ulf Stark och Stina Wirsén (illustration)

Mitt svarta liv – Amanda Eriksson

Vem är död? – Stina Wirsén

Dödenboken – Pernilla Stalfelt

Är dessutom nyfiken på Lilla Piratförlagets Ett syskon från yttre rymden av Ulf Stark som dyker upp nu i september – “En liten pojke saknar systern han aldrig hade. Storasystern som dog vid födseln. När en ny flicka dyker upp på gatan stämmer allt – det måste väl vara hon?”. Kanske det också kan bli en titel på dödslistan (förlåt, jag var tvungen…)!

2 x Gustavsson

Vi är vana vid att se Per Gustavssons illustrationer ganska grafiska, med skarpa konturer och fylliga färger, som i böckerna om Kompisen, eller Prinsess- och Prinsböckerna. Men nu har det kommit några böcker med lite mjukare utformning. Det är lätt att känna igen Gustavssons stil: karaktärerna är sig lika och det är ungefär samma färgskalor, men det är som om de hårda linjerna fått ge vika för färgerna som vill breda ut sig över sidorna. Och det ger onekligen ett mjukare intryck vilket passar bra för innehållet som är djupare och mer filosofiskt än i tex Prinsessböckerna.

I alla fall. I Maskrosdagen kämpar Martin mot sin maskroshatande pappas ogräsrensariver. Han lyckas rädda tre maskrosor och tillsammans leker de hela dagen. Allteftersin dagen lider växer maskrosorna och blir längre och äldre, från att vara så små att de måste sitta i Martins knä till de blir så stora så de kan klättra i träd. Och till slut inträffar det oundvikliga, varje maskros öde… Den här boken har verkligen gått hem hos oss. Det är något fascinerande med maskrosorna och deras utveckling under berättelsen. Dessutom verkar det vara en blomma många barn älskar, medan deras föräldrar tycker annorlunda (det ÄR ju vackra blommor, om de bara inte vore så sablars många och stora och fröiga och envetna…) Det här blir berättelsen om maskrosen som antihjälten som aldrig förlorar, den återuppstår i stället starkare än någonsin (enveten som sagt).

I Skuggsidan får vi träffa Ragnar som fått en ny penna i födelsedagspresent. Han är glad för den, ute skiner solen och det är långt till natten. Vi fattar redan på sida ett att berättelsen inte kommer vara soligt glad hela tiden och att Ragnar nog är ganska mörkrädd. Han ger sig ut för att rita med sin nya penna medan skuggorna blir allt längre. Han ritar hus, en korvkiosk och bilar till att börja med. Sen tar skuggorna över:

När vinden blåser kittlar grenarnas skuggor huset,
men huset skrattar inte.
En skuggfågel landar på en gren.
Den kvittrar inte. Skuggdjur kan inte det.

Ragnar ger sig in i skuggornas värld och med hjälp av sin penna lär han sig hantera sin mörkerrädsla.

Båda de här böckerna tar upp tyngre ämnen än vi tidigare är vana vid från Per Gustavsson. Men nog har vi sett det innan, i till exempel böckerna om Kompisen som är för liten, arg och rädd och skräckisarna Sopnedgasten och Villy vilse. Och personligen tycker jag att ämnena behandlas med både omsorg och inlevelse i barnens världsuppfattning.

Maskrosdagen och Skuggsidan är skrivna och illustrerade av Per Gustavsson. De är utgivna av Alfabeta och Natur&Kultur förlag.

Inför 2013 special: Innan jag fanns

I januari kommer en bok av Petrus Dahlin och Maria Nilsson Thore, en matchning som lovar stort! I Innan jag fanns ställs viktiga och svåra frågor om livets mysterier, frågor som inte alltid kan få svar. My och Py åker med sin morfar till landet. Stugan ligger ödsligt och det är en kall och stjärnklar vinternatt. De får ta in ved för inne i stugan är det lika kallt som utomhus och under tiden börjar barnen resonera: My har ju varit i stugan förut, men då fanns inte Py. Fast var fanns hon då? I rymden kanske? Var tar morfar vägen när han dör? Och hur lång är egentligen en evighet? Räcker veden så länge?

Bokunge har fått tjuvläsa Innan jag fanns och så här tycker Lisa H och Johanna P i en chattrecension.

Lisa H: Ok, boken nu då! Ett rymdäventyr… Om livet, döden, evigheten och rymden.

Johanna P: Alltid intressant med böcker som närmare sig ämnet döden. Och ja, hur man blir till, kretsloppet liksom.

Lisa H: Ur ett barns ögon.

Johanna P: Det är fint hur man skriver ihop rymden (som vi inte vet så mycket om) med döden (som vi inte vet någonting om).

Lisa H: Mycket fint. Och jag gillar att vi genom bilderna faktiskt blir placerade mitt i rymden. Det är natt och stjärnklart och rymden tar upp större delen av uppslagen på nästan varje bild. För att inte tala om utzoomningen på sista uppslaget, när man ser jordens rundning. Det ger en viss känsla av litenhet.

Johanna P: Precis. Ensam på jorden ser det lilla huset ut att vara. Och stora rymdkroppen runt.

Lisa H: Som ju förstärks av barnens litenhet ännu mer. Och deras “oförstånd” inför de stora frågorna blir väldigt naturlig i och med att de är barn. Barn kan liksom tänka fritt och spekulera på ett annat sätt jämfört med vuxna. Morfarn är ju faktiskt inte med och resonerar alls, han bara ställer frågor och sen går han ut.

Johanna P: Ja, jag tycker mycket om hur berättelsen är som ett långt samtal mellan syskonen. Det är pågående tankar med fantasieggande beskrivningar också, “rymdbebis”, “äggplanet”.

Johanna P: En sak jag tänkte på dock är att talspråket är rätt avancerat för yngre barn? Alltså att riktiga barn inte pratar så. Kanske jag reagerade eftersom det är vanligt att man idag låter barnbokskaraktärer “prata” som riktiga barn, mer “barnspråk” med grammatiska fel, osv. Här är språket korrekt. Säger inte att det är fel eller så. Bara en reflektion. Bra att det finns olika!

Lisa H: Dahlin har ju mest skrivit för mellanåldern innan, där kan karaktärerna också kännas lite lillgamla ibland.

Johanna P: Ah, lillgamla – just det. SÅ.

Lisa H: Vissa barn är ju det iofs. Jag tycker nog bokens starka sida är temat tillsammans med illustrationerna. Men på något sätt känns det som om texten haltar. Det är liksom lite för mycket som ska klämmas in i ganska lite text.

Johanna P: Mm, det är sant. “Som ett litet grodyngel bland miljoners miljarders grodyngel som simmade i en jättestor svart sjö, säger Py.” Det blir bara nåt med trovärdigheten.

Lisa H: Ja, kan man miljoner och miljarder när man är så liten? Har man den begreppsvärlden?

Johanna P: Precis. Kanske en 6-åring? Men detta är den yngre.

Lisa H: Fast å andra sidan har ju hela boken en stark poetisk sida och miljoners och miljarders ger ju ett svindlande perspektiv.

Johanna P: Ja, och en jättestor svart sjö. Som rymden. Det är nog bara att man reagerar på trovärdigheten. Men egentligen så finns det såklart inget facit till hur en skönlitt-karaktär ska prata. Finns dock risk att folk inte “köper” karaktären, och då blir det svårare att gilla boken fullt ut.

Lisa H: Frågan är vilken ålder boken vänder sig till?

Johanna P: Först tänkte jag att temat kanske skulle vara ogreppbart för Rut, som är 4 år, men samtidigt har hon faktiskt börjat ställa frågor om livet och döden – så det passar nog. För en 6-åring, som ju verkligen brukar fundera kring dessa ämnen, är boken nog inte så intressant.

Lisa H: Ja, för barnsligt för dem kanske. Sen tror jag att boken skulle passa bättre för vissa barn. En pojke jag känner är mer av en liten filosof, han hade nog tagit till sig boken bättre än mitt barn.

Johanna P: Ja, den har verkligen en filosofisk sida. Jag gillar böcker som öppnar upp stora frågor för mindre barn, men det är en jädra balansgång det där. Man har samtidigt ett ansvar som vuxen att inte skrämma, osv.

Lisa H: Nej, supersvårt! Jag tror Petrus Dahlin drabbats av stora känslor när han skrev (särskilt efter hand som illustrationerna blivit klara). Det är lätt att bli högtidlig och känslosam och filosofisk när man gräver ner sig i de svåraste frågorna som finns. Så han tappade kanske perspektivet lite?

Johanna P: Ja, undrar om det ens finns knepigare tema att skriva om? Så modigt att ge sig på. Och viktigt att våga.

Lisa H: Men å andra sidan kanske det inte gör något? Det är ju meningen att man ska diskutera med barnet vid högläsningen. Allt kan ju inte heller vara lättserverat och räkmacka.

Johanna P: En annan sak jag tänkte på, uppskattar mycket att man “dras in” i My och Pys värld. Lugnet. Ingen som bråkar, syskonen blir inte osams.

Lisa H: Drömbarn.

Johanna P: Måste vara påhittade!

Lisa H: Haha! Men det är säkert väldigt tyst där de är, kallt, tyst och mörkt. Som i rymden!

Johanna P: Ja, och illustrationerna gör verkligen sitt där. Gillar hur kylan nästan går att ta på. Samtidigt är det värme mellan karaktärerna. Och just ja, mormorn! Är hon död?

Lisa H: Säkert död, för hon är ju på foto i fönsterkarmen.

Johanna P: Och i slutet ler hon. Nej, VINKAR till morfar när han åker runt i rymden.

Lisa H: Haha, det har du rätt i! Klart hon är död.

Johanna P: Fast jag, den cyniske vuxna, tänker “JAHA. Nu dog morfar och drar upp i rymden? Och barnen är ensamma i huset!” Fast så var det ju inte. Hoppas jag.

Lisa H: Det kanske är barnens ögon vi ser med.

Johanna P: Just ja! Så är det nog på den bilden för man ser morfars axel och sen rymdmorfar genom fönstret. Bra barnperspektiv. Fint hur deras funderingar blir små detaljer i illustrationerna. Samma med rymdbebisen.

Lisa H: Ja, det är många detaljer att upptäcka efter hand.

 

Innan jag fanns är en stämningsfull vintervärld som stillsamt väcker tankar om livet, tiden och vad som är när man inte finns. Läs, titta och fundera. Boken ges ut i början på nästa år.

Innan jag fanns är skriven av Petrus Dahlin och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Leni och svartsjukan

Nu är Leni tillbaka igen och den här gången tar hon sig an svartsjukans eländiga nylle. Leni har en kompis som heter Olle, och det är hon väldigt glad för. Men när hon måste dela Olle med grannen Kiran lackar hon ur och surar hela dagen, varken bullar eller roliga miner får henne på gott humör. Och när Kiran till på köpet vinner i fia med knuff är måttet rågat. Leni häller sitt slajm och sin kladdhand (som hon tänkt visa Olle) i Kirans nya fina skor. Fast när Kiran ska ta på sig skorna blir det lite läskigt…

Fint och inkännande om svårigheten att dela med sig när saker och ting inte blir som man tänkt sig. Men också om hur snabbt humöret hos en liten kan växla, från sur och hämndgirig till skamsen och till sist glad och leksugen. Underbart!

Lenis Olle är skriven och illustrerad av Emma Adbåge. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

”Oändligt är vårt stora äventyr”

 

Molly och Sus har alltid varit tillsammans. Det blir lätt så när man föds med två långa flätor mellan sig. Men, vad händer när man inte längre vill vara fast? När man vill bli sin egen, hur känns det? Klara Perssons debutbok Molly & Sus knyter an till barnbokens älsklingstema, sökandet. Längtan efter förändring, att söka sin egen plats i värden och bege sig ut i det okända, om det så bara är runt hörnet. Ett riktigt identitetsdrama!

Att berättelsen skildras genom barnets ögon och tankar gör dramat precis sådär mystiskt och surrealistiskt som det faktiskt är att växa upp. Det blir på allvar. Varför svarar inte Molly på brevet som Sus skriver (men inte skickar), vart försvinner hon? Handlar det om minuter eller dagar? Varför är det så nedrans jobbigt att bli sin egen?

Berättelsen är driven och saknar “slösidor”, det ger en bra lyssnar- och läsrytm. Att låta funderingar och aviga känslor ta plats i barnlitteraturen är viktigt, och det tycker jag Persson gör på ett fint sätt. Inget snuttifierande. Precis som texten ligger Perssons illustrationer nära det naiva, och påminner om exempelvis Eva Lindström och Jockum Nordström. Dessutom, hur vanligt är det med böcker om tvillingar? Jag kan bara dra mig till minnes Lennart Hellsing och Stig Lindbergs Musikbussen (som har 64 år på nacken).

En av de bästa böckerna jag fått i min hand hittills i år!

 Molly & Sus är skriven och illustrerad av Klara Persson, den ges ut av det nystartade bokförlaget Urax.

Känslonystan

Ibland, för att inte säga ofta, tycker jag att barnboken misslyckas med att skildra barn som människor. Låter det hårt? Det jag menar är att vi vuxna tenderar att romantisera barndomen, och glömmer kaoset. Minns ni exempelvis vänskapens snårigheter? Thomas och Anna-Clara Tidholms nya Nilla och jag handlar om just det, eller snarare hur vänskap kan uppstå trots att man först tycker att kompisen är rätt korkad och har en hund med fula kläder.

Nilla och jag lyckas fånga upp, och trassla ut, ett nystan av aviga känslor. Inget snuttifierande, istället svärta och värme blandat med charm! En bok som tar barn på allvar helt enkelt. Jag kan dessutom inte dra mig till minnes många böcker där bokens jag hellre spelar Gameboy än leker, tänk så fint hur Tidholms placerat berättelsen i ett omedelbart nu – inte i en nostalgisk dåtid.

För egen del skulle jag gärna se mer av Ida (bokens jag), när hon ligger lojt utsträckt över solstolen påminner hon mig om en rebellisk Eloise.  

Nilla och jag är skriven och illustrerad av Thomas och Anna-Clara Tidholm. Ges ut av Alfabeta.

Känslonystan

Ibland, för att inte säga ofta, tycker jag att barnboken misslyckas med att skildra barn som människor. Låter det hårt? Det jag menar är att vi vuxna tenderar att romantisera barndomen, och glömmer kaoset. Minns ni exempelvis vänskapens snårigheter? Thomas och Anna-Clara Tidholms nya Nilla och jag handlar om just det, eller snarare hur vänskap kan uppstå trots att man först tycker att kompisen är rätt korkad och har en hund med fula kläder.

Nilla och jag lyckas fånga upp, och trassla ut, ett nystan av aviga känslor. Inget snuttifierande, istället svärta och värme blandat med charm! En bok som tar barn på allvar helt enkelt. Jag kan dessutom inte dra mig till minnes många böcker där bokens jag hellre spelar Gameboy än leker, tänk så fint hur Tidholms placerat berättelsen i ett omedelbart nu – inte i en nostalgisk dåtid.

För egen del skulle jag gärna se mer av Ida (bokens jag), när hon ligger lojt utsträckt över solstolen påminner hon mig om en rebellisk Eloise.  

Nilla och jag är skriven och illustrerad av Thomas och Anna-Clara Tidholm. Ges ut av Alfabeta.