Kategori:Få syskon

Du ska få gröt och en lillasyster

9789150116472

Det är många barn i Sverige som får syskon varje år och därför är tematiken “att få syskon” i bilderböcker väldigt tacksam ur ett marknadsperspektiv. Många av dessa böcker flimrar dock förbi i utgivningen utan att lämna något bestående intryck. Men i år har det äntligen kommit ett intressant tillskott till denna utgivning, nämligen Du ska få gröt och en lillasyster av Solja Krapu-Kallio och Anna Bengtsson utgiven av Alfabeta förlag.

Läs mer

Orättvist!

Orättvist! handlar om Storskrot och Lillskrot. Ett syskonpar i vilken familj som helst och med ungefär samma problem som alla syskonpar: livet är väldigt orättvis och ibland får Lillskrot sånt som Storskrot inte får. Till exempel måste Storskrot kämpa sig hem till fots i tunga kängor från dagis, medan Lillskrot får åka vagn och bli kittlad av pappa. Lillskrot får dessutom slänga sina ytterkläder lite hursomhelst och kladda med maten, medan Storskrot får onda ögat om en sko inte hittar sin plats i hyllan. Det är ju orättvist! MEN, å andra sidan får Storskrot vara uppe och mysa med mamma och en bok när Lillskrot skrikande måste lägga sig och Storskrot får använda saxen och cykla till dagis. Det får inte Lillskrot!

Det här är en bok av skaparna bakom Tesslaböckerna. Det är lite samma tema, hur kan man se på vardagsdramatiken och lösa konflikter på ett smidigt sätt? Genom att vända upp och ner på olika tillstånd och jämföra, kanske? Men jämfört med de tidigare böckerna tycker jag faktiskt att Orättvist! är strået vassare! Mycket hög igenkänningsfaktor utlovas.

Och förresten, Lillskrot och Storskrot är adoptivbarn, det märkte jag inte ens förrän jag läste om det i faktatexten i slutet av boken. Dessutom är de inte uttalat av något specifikt kön, vilket man inte heller reflekterar över under läsningen. Olikas förlags föresatser om att visa på mångfald klaffar här utan att det tar plats från berättelsen, och det gillar i alla fall jag! 

Orättvist! är skriven av Åsa Mendel-Hartvig och illustrerad av Caroline Röstlund. Den ges ut av Olika förlag.

Det kom en fråga…

…om syskonböcker för barn som ännu inte fyllt tre.

Här kommer några snabba tips: 
Vems bebis? av Stina Wirsén är en mästare på svåra, stora känslor som vi kanske förvisso läst om otaliga gången innan, men hennes böcker känns ändå alltid nytänkande och välbehövda.

Nejlika och lilla lilla syster av Hanna Zetterlund Struwe. Nejlika är två år och får en liten syster, som hon vill så mycket med, men inte får. Försiktigt och lugnt, tycker föräldrarna och det blir lite svårt till en början men löser sig som tur till slut.


 
Nelly packar av Anna-Clara Tidholm. Handlar om hur det är efter att ett syskon kommit och det kanske kan vara så där tråkigt, för mammorna och papporna inte kan avsätta så mycket tid för det stora barnet som innan. Nelly blir less och packar sin väska och ger sig iväg på ett litet äventyr. Den här var en storfavorit hos oss för ett par år sedan, men jag brukade alltid vara noga med smygbyta genus på Nellys föräldrar.
 
Uno i mammas mage av Sara Gimbergsson ger ett inifrånperspektiv på bebistillväxten i magen. Vi får se Uno leva sitt liv där inne, som i symbios med utanförvärlden. En bok med fina illustrationer och säkert också roligt för den om gillar att fundera över hur syskonet har det där inne innan utkomst. 
 
Ett litet urval men det finns så klart mer där ute. På biblioteken brukar det även finnas särskilda Få syskon-hyllor, så ett hett tips är att kolla där.

Den här ser jag fram emot:

Leni är ett sockerhjärta var ju fantastisk, och nu kommer det snart en bok till: Leni blir en bebis. Nu har Leni fått en lillebror, Sigge. I förra boken var Leni vuxen ibland, och ibland ett sockerhjärta. I den här verkar hon bli en bebis, precis som sin bror. Spännande. Jag har höga förväntningar minsann! Det går att provläsa här.

Leni blir en bebis är både skriven och illustrerad av Emma Adbåge. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

Vad en oföding bör veta

Nu fortsätter få syskontemat in på 10-talet! Först ut är Hallå där inne – eller vad en oföding bör veta av Ulf Stark och Stina Wirsén. I boken väntar Micke Storebror på sitt syskon Mikro Magsimmarn. Han har en massa att berätta för det lilla syskonet om vad som väntar i livet utanför magen. Det blir rätt många sidor, det finns ju så mycket en oföding behöver veta: Till exempel att farfar har varit död i två år och kanske har blivit ett UFO. Att det finns saker att akta sig för som varma spisplattor, klättra på svaga grenar och brännässlor. Att åskan inte är farlig för det finns åskledare (och två föräldrar att sova mellan om det kniper). Att familjen åker till Finland på sommaren så att mamman får se den finska solnedgången. Att Micke sjunger en godnattsång på hemmasnickrad engelska för sig själv när han ska somna. Att pappan blir på gott humör av tango och att mamman svär på finska för att Micke inte ska förstå. Det skulle nog kunna fortsätta i en evighet om det inte vore för att Magsimmarn till sist kommer ut.

Det fattar man ju att det finns så himla mycket en liten ofödd måste veta, tänk vilka tankar en sån här bok borde kunna väcka hos blivande storasyskon. Jag tycker Ulf Stark lyckas fånga barnets väntan och tankar på ett fint sätt och tillsammans med Stina Wirséns teckningar blir det så bra, så bra så!

Tjo läj tjoläj jo doddodäj

jo swissi missi mäj.

Jo diddidoo, jo kidditoo,

jo swissi missi mäj.

Hallå därinne eller vad en oföding bör veta är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

00-talet

00-talet! Som precis tagit slut. Vad hände då egentligen? Det gavs ut en flod av böcker och några av dem handlade om hur barn kommer till. Tre har jag läst: Håkan Bråkan och bebismysteriet, Familjeboken och Kråke i mammas mage. Det är svårt att se tendenser i ett årtionde på bara tre böcker. Och just de här böckerna är väldigt olika. Men kanske är något på väg att hända?


Kråke i mammas mage berättar på ett traditionellt sätt hur barn blir till. Det är mamma och pappa som träffas och blir kära, gifter sig och får barn. Inga snuskiga bilder, utan bara en liten illustration av ägget i livmodern omsvärmat av spermier. Historien förklarar tydligt och klart hur Kråke kom till och är uppbyggd som en bilderbok med början och slut. Det är som gjort för högläsning och diskussion. Möjligtvis är det lite för traditionellt och för mycket pastellfärger för min smak. Det är väldigt sött alltihop men liiiite för mycket helyllefamiljeidyll. Då är det mer fart i Håkan Bråkan och bebismysteriet. Historien utspelar sig på förskolan där barnen försöker komma underfund med varför fröken Camilla är så rund om magen. Har hon ätit för många bullar? Håkan får förklara för de andra barnen om hur snoppen ska in i snippan och hur ämnen med bebispartiklar blandas. Så trenden från 90-talet håller i sig: det är barnen som berättar. Och varför inte? Men också här blir det lite blygt (efter Filip frågar är allt för mesigt).

 

Familjeboken från Vombat förlag är helt annorlunda. Här försöker man visa på mångfalden kring familjebegreppet och hur barn kan komma till. Det är den första boken jag läser där man tar upp insemination som ett sätt att få barn, och dessutom i en ton som gör det lika självklart som det traditionella sättet. På sätt och vis liknar den här boken litteraturen från 70-talet med sin agenda att bryta normer och få med en större mångfald. Det är kejsarsnitt och vaginal förlossning, det är amning och bröstmjölkersättning och det är mamma, pappa barn eller mamma, mamma barn osv. I sin föresats att få med allting kan det bli lite förvirrat, det är liksom för mycket information och det blir svårt att få en överblick. Men boken behövs definitivt, för det finns redan barn på förskolan som kanske har två pappor och allt fler barn kommer att vara tillkomna genom insemination. Och jag tror inte att de barnen nöjer sig med bara Håkan Bråkan och bebismysteriet. Familjeboken kan vara den knuff övrig litteratur behöver för att bli mer alternativ och vidga sina gränser. Förhoppningsvis bjuder det kommande årtiondet på titlar som Kråkes moster åker till Danmark och blir inseminerad? (jag vet, dålig titel, men ni fattar poängen)

Familjeboken är skriven av Eddie Summanen och illustrerad av C. Kåberg, den gavs ut 2008 av Vombat förlag. Håkan Bråkan och bebimysteriet är skriven av Sören Olsson och Anders Jacobsson och illustrerad av Eva Lindén, den gavs ut 2004 av Rabén & Sjögren. Kråke i mammas mage är skriven av Marie Bosson Rydell illustrerad av Jessica Lindholm, den gavs ut 2002 av Gleerups utbildning.

90-talet

Under 90-talet verkar det helt plötsligt ha gått upp för folk att det kan vara lite genant att tala med barn om vissa saker. Bäst att skoja till det lite, eller varför inte låta barnen själva fråga och berätta? Det är så stor skillnad på böckerna från 70-talet att man kan förstå att det låg i tiden med ny litteratur. Och det är på gott och ont. Borta är känslan av släng behån och att alla ska med (vilket jag saknar) men borta är också det alltför detaljerade (behöver barn veta vad spiral är?).

Det finns en mängd böcker skrivna under 90-talet som tar upp hur barn kommer till världen. Jag har läst tre: Mamma lägger ägg!, Kan man beställa en bror? och Så här gör man barn!, plus en bok som jag inte minns namnet på. Och om man jämför med böckerna från 70-talet så tycker jag att det är tråkigare läsning. Jag har lite svårt för det här att skämta bort svåra ämnen. De förtjänar att tas på allvar och barn kan hantera det (fast det kanske är för de vuxnas skull det skojas?). Klart att det inte behöver vara dödligt allvar, men kom igen, lägger mamma ägg? Växer barn i krukor? Plus att jag tycker att det finns ganska mycket humor i 70-talets sätt att behandla ämnet, allvaret till trots. Men jag har ju som sagt bara läst fyra böcker och har såklart missat en massa bra. Kan man beställa en bror? gillar jag faktiskt. Den utgår från barnets frågor och försöker svara på dem. Av det lilla jag läst verkar det vara 90-talets stora grej, att utgå från barnets perspektiv. Det är barnen som berättar i alla fyra böcker, antingen resonerande eller frågande. Vare sig det är på skoj eller inte. Och det är ju bra.

Kan man beställa en bror? är skriven av Dan Höjer och illustrerad av Boel Werner, den gavs ut 1997 av Rabén & Sjögren. Så här gör man barn! är skriven av Liller Møller och översatt av Barbro Lagergren, den gavs ut 1991 av Alfabeta bokförlag. Mamma lägger ägg! är skriven av Babette Cole och översatt av Gun-Britt Sundström, den gavs ut 1993 av Berghs förlag.

80-talet

Det är magrare med litteratur om hur barn blir till från 80-talet. Jag har faktiskt bara hittat en bok: Lasses klokbok för vetgiriga barn, och det är en encyklopedi där delen om människans reproduktion bara är ett uppslag bland många. Jämfört med böckerna från 70-talet där folk såg ut som folk gör mest, med magar och hängtuttar, så är kvinnan och mannen i Lasse Åbergs bok (som för övrigt är översatt från det franska orginalet Ma première encyclopédie) perfekt snygga med muskler och ansiktsdrag på rätt ställen. Barnaskapandet är beskrivet i sann uppslagsboksanda: äggstockar, spermier, nio månader i taget osv. Hade det inte varit för de spännande nakenbilderna så hade det nog inte varit vidare rolig läsning. Fast helt klart överskådlig.

Men frågan: varför finns det inte fler böcker från 80-talet? Antingen är det jag som är usel på att leta (jag tog såklart hjälp av experterna på biblioteket), eller så beror det på att böckerna från 70-talet var så bra att de räckte för ett årtionde till. Ett bevis för att det kan vara så är att Filip frågar ännu inte magasinerats på Malmös stadsbibliotek och att Per, Ida och Minimum återutgavs flera gånger. Men det kanske är någon som sitter på fler skatter från 80-talet? Hojta till i så fall och berätta hur de ser ut!

Lasses klokbok för vetgiriga barn är skriven av Simone Lamblin och formgiven för den svenska upplagan av Jerry Nilsson och Lasse Åberg. Den gavs ut 1984 av Brombergs.

80-talet

Det är magrare med litteratur om hur barn blir till från 80-talet. Jag har faktiskt bara hittat en bok: Lasses klokbok för vetgiriga barn, och det är en encyklopedi där delen om människans reproduktion bara är ett uppslag bland många. Jämfört med böckerna från 70-talet där folk såg ut som folk gör mest, med magar och hängtuttar, så är kvinnan och mannen i Lasse Åbergs bok (som för övrigt är översatt från det franska orginalet Ma première encyclopédie) perfekt snygga med muskler och ansiktsdrag på rätt ställen. Barnaskapandet är beskrivet i sann uppslagsboksanda: äggstockar, spermier, nio månader i taget osv. Hade det inte varit för de spännande nakenbilderna så hade det nog inte varit vidare rolig läsning. Fast helt klart överskådlig.

Men frågan: varför finns det inte fler böcker från 80-talet? Antingen är det jag som är usel på att leta (jag tog såklart hjälp av experterna på biblioteket), eller så beror det på att böckerna från 70-talet var så bra att de räckte för ett årtionde till. Ett bevis för att det kan vara så är att Filip frågar ännu inte magasinerats på Malmös stadsbibliotek och att Per, Ida och Minimum återutgavs flera gånger. Men det kanske är någon som sitter på fler skatter från 80-talet? Hojta till i så fall och berätta hur de ser ut!

Lasses klokbok för vetgiriga barn är skriven av Simone Lamblin och formgiven för den svenska upplagan av Jerry Nilsson och Lasse Åberg. Den gavs ut 1984 av Brombergs.