Kategori:Döden

Lilla döden med gammelmormor och Daisy

gammeldaisydoden

Gammelmormor och Daisy har det gott med varandra på ett somrigt västkusten. Genom Lotta Geffenblads mjuka, men inte mesiga, vattenfärger stiger läsaren in i en nästan drömsk trädgårdsscen. Men plötsligt händer något! Precis intill hallonbusken som dignar av solmogna bär kliver Daisy på något mjukt, en död liten näbbmus. På så vis kommer berättelsen att handla om döden, och om varför man lever.

Läs mer

Kära döden och Mammas liv

Vi får ibland frågor om böcker som handlar om svårare ämnen, som döden eller sjukdom. Här kommer två nyare tips:

Mammas liv av Mi Tyler och Malin Ahlin

Mammas liv skildrar ur ett barnperspektiv hur det blir och känns när en förälder får cancer. Det är en ömsint berättelse om barnets upplevelse, om hur det känns när mamma inte längre orkar sitta med och äta middag vid bordet. Om längtan och rädsla, men också lek och fantasi. Illustrationerna fångar på ett pricksäkert vis barnets oro, och texten lyckas vara både enkel och tydlig utan att bli pedagogiskt tråkig.

Här kan du läsa mer om boken.

Kära döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak

När en pappa plötsligt går bort blir tre systrar och en mamma ensamma kvar. Sorgen bedövar, mellansystern berättar: “Oroliga fiskar simmar runt, runt inuti mig och det känns som om någon satt en stor fiskskål på mitt huvud.”

Familjemedlemmarna går som in i sin egen sorg och det blir svårt att se varandra. Men berättelsen lämnar oss med hopp, för även dimma kan lätta. Mamman börjar höra och se igen. Det tunga finns kvar, kanske alltid, men det blir lite lättare att andas emellanåt.

Här kan du läsa mer om Kära döden

Dom som är kvar

I Dom som är kvar får vi följa pappa, lillebror och storebror tiden efter att mamman har gått bort. Det är en stillsam och enkel med väldigt gripande berättelse om hur svårt det är att fortsätta att leva med en förlamande sorg. Vi får se dem i vardagliga situationer som helt plötsligt blivit absurda och vi får se hur de handskas med sin sorg på olika sätt. Så här tyckte Emelie Ljungberg och Lisa Hamfors i en chattrecension:

Lisa: Boken är så gripande att det nästan är nervöst att skriva om den. Första gången läste jag till sidan där pappan slagit sönder en tallrik, sen var jag tvungen att sluta för att det blev för känslosamt.

Emelie: Jag läste den högt för förberedelseklassen, 4-9. Det var nog tyst i fem minuter efteråt. Den går djupt in. Jag älskar hur boken bygger på en slags korta understatements. Om man tänker på dimensioner och hur oändlig deras sorg måste vara.

Lisa: Ja, det är fantastiskt att få med alla personers smärta på så få sidor, med så enkla illustrationer och så kort text. Pappa som stannar upp och gråter, storebror som pratar, pratar, pratar maniskt och lillebror som bara bråkar tills pappa får nog och dänger tallriken i bordet.

Emelie: Barn följer inte de vuxnas beteende oavsett var de kommer ifrån. De har sina egna uttryck.

Lisa: Ja, och så blir det extra sorgligt med pappan som inte alltid orkar med barnen utan blir rasande. Bilden när storebror ringer mormor är helt otrolig, man kan ta på tystnaden och det känns som att en sorgematta vilar över hela uppslaget. Det var där jag fick en klump i halsen: pappans blick, hans känsla av otillräcklighet och sonen som ringer mormor. Tänk en förälders känsla av att kämpa hela tiden, men så kommer man ändå alltid till det där ögonblicket när allt brister. Det dåliga samvetet efter det … hur mycket värre blir det när en tung sorg dessutom vilar över familjen och man VET varför ungen gör som den gör?

Emelie: Ja, den bilden är faktiskt en bok i sig. “Brister”, det är nog det ord som är mest slående här. Inte alls bra. Jag tänker på den där Pluralåten “Nånting måste gå sönder”. Hoppas verkligen att vuxna läser den här boken för barn. Om vuxna tycker att ämnet är svårt så undviker de kanske den här boken. Det är en bok som behöver läsas, inte bara hamna på temalistor om döden och sorg.

Emelie: Vad tycker du om slutet?

Lisa: Jag gillar slutet enormt, igen: med bara två uppslag får vi en långsam avslutning på berättelsen. Eller, avslutning är kanske fel ord. Det är snarare en långsam fortsättning in i livet utan mamman.

Emelie: Och SÅ himla viktigt. Att inte glömma bort att de som lever – faktiskt lever

Lisa: Ja, kolla insidan av pärmarna, på första får vi se en fotovägg med bilder på mamman, på sista pärminsidan är det samma bilder, men också nya och positiva foton på familjen efter mammans död. Så himla fint det också.

Emelie: Åh! Hade inte sett det. Bara: Den lilla noten som kommer ur fågelns näbb där på sista uppslaget. Ljus i sikte. Med tanke på hur världen ser ut just nu idag så måste något av allt detta mörka ju avspeglas i bilderböckerna. Även om det är på en annan nivå. Men jag ÄLSKAR hur bilderböckerna och faktiskt alla böcker även för de äldre barnen följer den där heliga oskrivna regeln att inte lämna barn i sticket i en berättelse. Att aldrig lämna dem med något mörkt.

Lisa: Verkligen. Några kloka människor sa någon gång (bla Gunna Grähs) att när text och bild i en bilderbok samspelar lyfter berättelsen och blir något mer, ett stycke konst. Så är det med Dom som är kvar tycker jag.

Emelie: Faktiskt. Och vad jag förstår så är det Karin Salers debut! Hon och Siri Ahmed Backström verkar vara bra människor. Såna som besitter förmågan att skapa magi.

Dom som är kvar är skriven av Karin Saler och illustrerad av Siri Ahmed Backström. Den ges ut av Urax förlag.

Om dom som är kvar..

Siri Ahmed Backströms illustrationer håller jag högt och nära hjärtat. Nu är hon aktuell med illustrationer i en ny bok tillsammans med debutanten Karin Saler. Boken Dom som är kvar handlar, vad jag förstår, om döden och de efterlevande. Borde passa utmärkt för femåringen som just nu inte kan sluta tänka på döden. Dom som är kvar kommer på Urax förlag nu i maj.

Här kan ni provläsa lite av boken. Kolla även in de andra två titlarna som Urax släpper nu i maj! Parkvarelser & andra varelser och Pappersväxten

Råttor bland molnen

“Snart var dagens första grav färdig”, det är väl en kittlande inledning om någon?

Nä, nu handlar det inte om någon barnboks-Dexter, bara en vanlig hederlig råttkyrkogård. Ett sista vilorum komplett med flygplats, så att råttornas själar kan flyga upp till himlen. Allt det där som händer under täta syrenbuskar är barnets hemlis, men en morgon står en flicka där och tittar.

Bengt-Erik Engholm, text, och Sara Gimbergsson, illustration, skildrar finstämt sommardagarnas äventyr. Ett äventyr som inte ens behöver lämna gården, ett barnland där vänskap, lek och tankar om döden får ta plats. Det är också intressant hur vi tolkar bokens jag, ett barn utan namn. Jag har läst vissa recensioner som benämner barnet som “han” – men i själva verket så lämnar författarna det öppet för oss tycker jag. Själv läste jag in min dotter i barnet, och det var först under andra genomläsningen jag insåg att barnet faktiskt inte benämns med könsbestämt pronomen.

I min bok var Råttornas själar en av förgående års finaste böcker.

Råttornas själar – Bengt-Erik Engholm och Sara Gimbergsson, ges ut av Berghs förlag. 

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta

För ett tag sen skrev Johanna Palm om bilderböcker som behandlar ämnet döden – ett svårt men viktigt ämne att prata med barn om. Bara några dagar senare fick jag Grethe Rottböll och Emma Virkes Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta till min ena skola.

Det är en helt fantastisk bok som inte väjer för känslolivet inne i kroppen på Jon som förlorat sin pappa. Man kan som läsare känna Jons sorg och den stora frånvaron av pappan. Jon tillåts sörja hela boken genom utan att det görs gulligt eller barnsligt utan bara får vara så som sorgen är: ett stort svart hål i hjärtat. Pappans frånvaro är påtaglig överallt, skor och väska som väntar i hallen, den röda fåtöljen vid Jons säng där ingen pappa sitter och säger “Godnatt och sov som allra jättegodast!” och ingen pappa som bygger klart den där flygmaskinen. Men Jon har något som inte ens det svarta hålet kan ta ifrån honom – alla minnen av pappan som bevisar att pappa fortfarande är hans och att Jon är pappas:

För vem var det pappa vände upp och ner på ängen? Och vem var det han byggde kojan åt i skogen? Och vem var det han räddade den där dagen när Amandas pappa blev galen av ilska?
Jo, det var JON. Och det kommer alltid att vara Jon vad som än händer!

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta är skriven av Grethe Rottböll och illustrerad av Emma Virke. Den ges ut av Bonnier Carlsen.