Kategori:Böcker för vuxna

Att gå i ettan

Jag ska erkänna att när jag först hörde talas om Att gå i ettan – föräldrahandbok om skolan kände jag mig skeptisk. Mm, jaha… en självhjälpsbok för curlingpäronet? Samtidigt blev jag intresserad, tänk att det finns handböcker om att gå i skolan – vilket intressant samtidsfenomen!

Att gå i ettan inleds med fyra kapitel som utifrån barnet, föräldern, skolan och hemmet beskriver hur det är att börja skolan. Boken avslutas med ett kapitel som presenterar skolans olika ämnen och vad som är bra att kunna i slutet av årskurs 1. Och ja, det är här man (jag) inser att man (fortfarande jag) befinner sig på en ettagluttares mattenivå (Algebra? Vem är det?!).

Mycket av det som skrivs och tipsas om är egentligen självklarheter. Sunt förnuft. Barn ska använda reflexer, klä sig efter väder och föräldrar bör intressera sig för vad ens teling sysslar med i skolan. Boken är dock inte sträng, tonen är snäll och humoristisk. Trevlig. Men samtidigt, även då jag tycker om bokens tilltal så är det svårare att “värja sig” mot pekpinnar vilka levereras med ett leende. Lite i smyg vill man ju ändå vara den där perfekta föräldern, även fast till och med författarna får oss att lova att inte följa alla tips i boken.

Det gäller att komma ihåg att det är författarnas tips utifrån deras skolperspektiv, det behöver inte vara mina (och inte heller alla lärares). Ett problem (om det nu är det) för handböcker i allmänhet är att de sprids hos de redan invigda, i detta fall – föräldrar som redan är intresserade, kunniga och engagerade i sina barns skolgång. Det är egentligen ingen kritik, bara ett konstaterande. Något man däremot kan fundera över när det gäller Att gå i ettan är den normalisering som boken skapar. Främst i de kapitel som handlar om att vara förälder och hemmet. Vad sägs inte och hur ska avvikelser förstås, i relation till vad och vem? Den hegemoniska vita medelklassnormen gör sig påmind.

Vad jag verkligen uppskattar med Att gå i ettan är de konkreta övningarna man kan göra tillsammans med sitt barn, exempelvis läsloppar och konversationskort som man kan klippa ut (eller skriva ut från hemsidan, smart!). För en som mest bara minns att vi studsade studsmatta det första året i skolan så är kapitlet med de olika skolämnena bra kom ihåg. Där fick jag mig faktiskt en tankeställare, det är mycket en 7-åring ska lära sig och som förälder (eller annan målsman, skulle jag vilja lägga till) har du en viktig uppgift i att hjälpa ditt barn.

Att gå i ettan känns påkostad både i format och sidantal, boken är mjukt illustrerad av Caroline Röstlund. För föräldrar kan boken fungera som ett uppslagsverk att läsa i då och då, för att få tips om specifika ämnen eller övningar att göra hemma. På ett annat plan är Att gå i ettan också ett intressant samtidsfenomen i relation till tider av “skräckpropaganda” om vikande resultat i skolan, hårdare konkurrens och individualisering i och av elevers vardag.

 

Att gå i ettan är skriven av Katarina Hedensjö (huvudförfattare), Annika Mårtensson och Ellinor Lundsten. Boken ges ut av Majema.

Måste ha!

Jag blir HELT lyrisk över boken Little Big Books som kom i augusti förra året. Detta är en bibel för alla som är intresserade av samtida bilderbokskonst. Det roliga är att man känner igen en hel del av illustratörerna. Några av dem har vi skrivit om här på Bokunge. Som Kitty Crowther och Kaatje Vermeire och även Marion Billet och Oliver Jeffers. Jag föreslår att ni slänger ett öga på den här lilla boktrailern och sedan tror jag ni kommer vara lika övertygade som jag om att ni bara måste ha boken i er ägo.

Arga föräldrar!

Du har hämtat nallar, fyllt på vattenglas, läst så tungan domnat. Ögonlocken blir tyngre och tyngre. Dina alltså, inte på barnet bredvid dig. Känner du igen dig? Den där krypande irritationen…

Sov nu för fan!

Adam Mansbach har skrivit en godnattsaga man inte ska läsa för barn. En bok om frustrationen inombords när barnet inte somnar, om all den där förbjuda ilskan som bubblar upp. Sov nu för fan är ett #prataomdet för trötta småbarnsföräldrar. För även om bloggar, forum och allehanda sociala medier svämmar över av råd och åsikter om hur man bäst får barnet att somna, äta eller bli ett litet geni så känns det sällan så under huden-nära. Hur kan jag bli så arg på den jag älskar mest av allt i hela, hela världen? 

Kritik mot boken har tagit fasta på textens råhet, inte pratar man väl så till ett barn? Visst, texten är hård ibland, men jag uppfattar de rimmade verserna som tankebubblor (“Sov nu för fan, vill jag svara helt rått”) – inte prat. Föräldraskapets oförnuft. Och kanske handlar Sov nu för fan inte bara om irriterade tankar och frustration utan även om den kärlek som gör att vi faktiskt sitter där kväll efter kväll på sängkanten.  

Sov nu för fan har gjort stor succe och tagit sig upp på både New York Times och Amazons bästsäljarlista. Nu är boken översatt till 30 språk och ska bli film. Men, vad tror ni, hur skulle reaktionerna blivit om det var en kvinna, den ömma modern, som skrivit boken? Får mammor bli lika arga?

Sov nu för fan är skriven av Adam Mansbach, illustrerad av Ricardo Cortés och ges ut av Bokförlaget Känguru.

♥ Mats kamp

Det här är ingen bilderbok eller ens en bok som vänder sig till barn. Men jag älskar att vältra mig i igenkännande litteratur om de spännande småbarnsåren och slukar med hull och hår all litteratur i ämnet, bra som dålig faktiskt. Mats kamp tillhör de bättre inom kategorin.

När berättelsen dessutom serveras i späckad serieform som till på köpet är bra, intressant, angelägen (och värdig för att citera en av karaktärerna i boken) så blir det extra kul. Mats Jonsson kombinerar glädjen, förvirringen, besluts-, prestations- och allmänångest över den första tiden innan barn och efter ett barns födelse. Och han gör det helt utlämnande utan att dölja eller försköna. Nu handlar Mats kamp om mer än att bara vara förälder, den handlar även om Mats liv som indiehipp serietecknande 30 nånting på Söder. Men även hippa söderkisar blir alltså pappor emellanåt och tvingas stångas mot en ny trög värld som småbarnsförälder (säger bara föräldrakooperativ, skulle aldrig våga ta steget!). Så: läs, våndas och älska!
(Även om böckerna inte är särskilt lika så vill jag ändå passa på att tipsa om den här igen. Lika bra)

Spana in Mats blogg här.

Mats kamp är skriven och illustrerad av Mats Jonsson och ges ut av Galago (Ordfront förlag)

”Den där sommaren som sprang förbi i regnet.”

På 80-talet jobbade Mikael Andersson på en barnkoloni för stockholmsbarn i Dalarna. Han hade alltid kameran med sig och kunde på så sätt dokumentera och följa barnens lek på nära håll. Barnen i boken är i åldrarna mellan 8 och 13 år. Vid något tillfälle skickade Mikael Andersson sina bilder till Göran Tunström. Tunström blev berörd av äktheten och närheten i bilderna och satte text till dem. Inte förrän nu, elva år efter Tunströms död ges materialet ut för första gången.

Den här boken är en skildring av tillvaron ett antal barn har skapat sig en av de allra sista somrarna innan tonåren träder in. En skildring helt befriad från vuxna. För mig är det något ångestladdat och samtidigt väldigt befriande över den där tiden i livet. Barnmark borde läsas av alla så att vi minns hur det känns att befinna sig där och så att vi mer ofta låter våra egna barn få skapa sina egna rum dit vi vuxna aldrig någonsin går.

Barnmark. Foto av Mikael Andersson och med text av Göran Tunström. Ges ut av Bokförlaget Max Ström.

Prisbelönt barnmatsbok

Jag har hunnit kolla igenom både en och annan barnmatsbok sedan jag blev förälder, och den här – Josses barnmat – är definitivt min favorit hittills. Delvis för att den är sjukt snygg (INUTI! Omslaget ger jag inte jättemycket för) och har spiralrygg (mkt praktiskt when it comes to kokböcker). Men också för att innehållet är väldigt bra. Jag pallade visserligen inte laga min egen barnmat ens hälften av måltiderna som bebisförälder, men NÄR jag orkade så var den här boken perfekt som guide.

Den riktar sig främst till föräldrar med riktigt små barn, och innehåller recept och tips kring de första smakportionerna, den mosade första maten och hur man kan göra “vuxnare” smak på recepten så att de passar flera i familjen. Ett axplock bland recepten: Potatis & Purjogratäng, Krämig risotto, Laxfilé med koriander och ingefära, Indisk kycklinggryta… Jag tycker det mesta låter gott, och det tycker jag sannerligen inte alltid när det kommer till bebismat. Gillar dessutom att det finns gott om vegetariska recept, ett ekotänk (som inte blir jobbigt präktigt) och goda efterrättstips.

Författaren har tidigare skrivit “Annas och Hugos barnmatsbok” och hållit barnmatskurser för nyblivna föräldrar runt om i landet. Jag tycker det märks att det ligger väldigt mycket erfarenhet bakom tipsen i den här boken, och köper det mesta hon tipsar om rakt av. Läste också precis att den fått pris: Årets Svenska Måltidslitteratur 2010 för bästa bok i kategorin “Barn och mat”. Yej för det, säger jag! Det här är en riktigt bra barnmatsbok.

Josses barnmat är skriven av Josefine Haamer von Hofsten och ges ut av Jure förlag.

Prisbelönt barnmatsbok

Jag har hunnit kolla igenom både en och annan barnmatsbok sedan jag blev förälder, och den här – Josses barnmat – är definitivt min favorit hittills. Delvis för att den är sjukt snygg (INUTI! Omslaget ger jag inte jättemycket för) och har spiralrygg (mkt praktiskt when it comes to kokböcker). Men också för att innehållet är väldigt bra. Jag pallade visserligen inte laga min egen barnmat ens hälften av måltiderna som bebisförälder, men NÄR jag orkade så var den här boken perfekt som guide.

Den riktar sig främst till föräldrar med riktigt små barn, och innehåller recept och tips kring de första smakportionerna, den mosade första maten och hur man kan göra “vuxnare” smak på recepten så att de passar flera i familjen. Ett axplock bland recepten: Potatis & Purjogratäng, Krämig risotto, Laxfilé med koriander och ingefära, Indisk kycklinggryta… Jag tycker det mesta låter gott, och det tycker jag sannerligen inte alltid när det kommer till bebismat. Gillar dessutom att det finns gott om vegetariska recept, ett ekotänk (som inte blir jobbigt präktigt) och goda efterrättstips.

Författaren har tidigare skrivit “Annas och Hugos barnmatsbok” och hållit barnmatskurser för nyblivna föräldrar runt om i landet. Jag tycker det märks att det ligger väldigt mycket erfarenhet bakom tipsen i den här boken, och köper det mesta hon tipsar om rakt av. Läste också precis att den fått pris: Årets Svenska Måltidslitteratur 2010 för bästa bok i kategorin “Barn och mat”. Yej för det, säger jag! Det här är en riktigt bra barnmatsbok.

Josses barnmat är skriven av Josefine Haamer von Hofsten och ges ut av Jure förlag.

Perspektiv på livet.

Barbro Lindgren har skrivit en bok om det stora och lilla livet på gården Ugglan i Glömminge by på Öland. Det är en fantastisk bok om livets små mysterier och om betydelsen av att rå om och respektera sina päls- eller fjäderbeklädda vänner. Huvudpersonerna i boken är vallhunden Mimmi, katten Elsa och hennes moster Elin, tuppen Mahatma och hans fruar och den indiska ankan Gösta Bernhard. Bitvis är det magiskt, som när Gösta Bernhard får en ny fru:

Men innerst inne drömde Gösta Bernhard om en fru, Mahatma hade ju fyra, även om en var förskjuten.

Så det var bara att fara iväg till Småland med en pappkartong i bakluckan och köpa en fru av Johnny.  (…)

Väl hemma hoppade hon glad ur kartongen på ladugårdsbacken, den väna Julia Cesar, där Gösta Bernhard väntade.

Knappt hade de fått syn på varandra förrän de vaggade in i trädgården tillsammans, som om de hade känt varandra hela livet.

Tyvärr slutar sagan om Gösta och Julia inte lyckligt. En varm natt när paret vill sova ute, som sina indiska släktingar, kommer räven och tar Julia och lämnar Gösta med sorg. Livet går vidare. Tuppen Putte Kock gal med ett ny slags läte och ytterligare några hönor försvinner spårlöst. Vissa kommer tillbaka med kycklingar, andra förblir försvunna. Dagbok från hönshuset är en bok för stora och små tänkare. Inte för de allra yngsta utan snarare för de som kanske uppskattar högläsning och böcker som Sandvargen (av Åsa Lind). Kristina Digmans vykortslika bilder fungerar som en ljuv andrastämma vid sidan av texten och ger berättelsen ännu fler dimensioner.  Finstämt och filosofiskt om livets vedermödor.

Dagbok från hönshuset är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Kristina Digman och ges ut av Rabén&Sjögren.

Perspektiv på livet.

Barbro Lindgren har skrivit en bok om det stora och lilla livet på gården Ugglan i Glömminge by på Öland. Det är en fantastisk bok om livets små mysterier och om betydelsen av att rå om och respektera sina päls- eller fjäderbeklädda vänner. Huvudpersonerna i boken är vallhunden Mimmi, katten Elsa och hennes moster Elin, tuppen Mahatma och hans fruar och den indiska ankan Gösta Bernhard. Bitvis är det magiskt, som när Gösta Bernhard får en ny fru:

Men innerst inne drömde Gösta Bernhard om en fru, Mahatma hade ju fyra, även om en var förskjuten.

Så det var bara att fara iväg till Småland med en pappkartong i bakluckan och köpa en fru av Johnny.  (…)

Väl hemma hoppade hon glad ur kartongen på ladugårdsbacken, den väna Julia Cesar, där Gösta Bernhard väntade.

Knappt hade de fått syn på varandra förrän de vaggade in i trädgården tillsammans, som om de hade känt varandra hela livet.

Tyvärr slutar sagan om Gösta och Julia inte lyckligt. En varm natt när paret vill sova ute, som sina indiska släktingar, kommer räven och tar Julia och lämnar Gösta med sorg. Livet går vidare. Tuppen Putte Kock gal med ett ny slags läte och ytterligare några hönor försvinner spårlöst. Vissa kommer tillbaka med kycklingar, andra förblir försvunna. Dagbok från hönshuset är en bok för stora och små tänkare. Inte för de allra yngsta utan snarare för de som kanske uppskattar högläsning och böcker som Sandvargen (av Åsa Lind). Kristina Digmans vykortslika bilder fungerar som en ljuv andrastämma vid sidan av texten och ger berättelsen ännu fler dimensioner.  Finstämt och filosofiskt om livets vedermödor.

Dagbok från hönshuset är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Kristina Digman och ges ut av Rabén&Sjögren.