Kategori:Illustratörer

Vem är Hilary Knight?

its_me_hilary_the_man_who_drew_eloise_xlg

Bokbloggaren Prickiga Paula tipsade på sin Instagram om HBO-dokumentären It’s me Hilary: The Man Who Drew Eloise.

Eloise är Hilary Knight och Kay Thompsons härligt fria Pippi Långstrump-kusin som bor på lyxhotellet Plaza i New York, en flicka som gör det hon vill – när hon vill. I år är det sextio år sen boken gavs ut i USA. När Hilary Knight fick höra talas om att Lena Dunham, skapare och stjärna av Girls, har en tatuering av Eloise så bjöd han genast hem henne på middag. Mötet blev till vänskap som blev till en dokumentär.

Läs mer

Cecilia Torudd strikes again.

en_dag_med_morfar_sova_borta-torudd_cecilia-30364164-2585549952-frntl en_dag_med_mormor_taget_hem-torudd_cecilia-30364107-137345254-frntl

Cecilia Torudd är en gammal favoritillustratör som de flesta därute säkert känner till. Hon står bland annat bakom serien Den ensamma mamman som blev enormt stor i slutet av 80-talet samt serien Familjeliv som har gått att läsa i Kamratposten under många år. Nyss kom Torudd ut med två bilderböcker som ska ingå i en ny serie som kallas ”Barnbarnsböckerna” (Bonnier Carlsen). Temat är den förnyade roll mor- och farföräldrar runtom i landet har fått i  sina barnbarns liv de senaste åren. För i tider av evinnerligt livspusslande och (ibland  lite tvångsmässigt) självförverkligande hos föräldrarna är en mormor/farmor eller en morfar/farfar ofta en förutsättning för att få det hela att gå ihop. Just detta sätter Cecilia Torudd fingret på i dessa två böcker. En morfar som för första gången ska ha sitt barnbarn över natten (när mamman ska på klassåterträff) och en mormor som (rycker in och) ska hämta barnbarnet på dagis. Det är så pricksäkert fångat att det är svårt att överträffa. Skaffa böckerna och läs tillsammans nu!

 

90441.jpg.resize Torudd_sova_borta

Bokunge frågar: Stian Hole

Den norske illustratören och författaren Stian Hole är ständigt aktuell i biblioteket. Holes illustrationer i collageteknik, bearbetade i photoshop fängslar oerhört många. Annas himmel var den senaste boken av Stian Hole som kom ut på svenska; vi hoppas klart att det kommer fler. Medan vi väntar skickade vi några frågor till Stian för att få veta lite om hur han arbetar och vad han jobbar med just nu. Han svarade nästan direkt.

Här i Sverige är din senast utgivna bok Annas himmel. Har du fler bilderböcker på gång? Exempelvis Nattevakt, diktboken som du illustrerade för Synne Lea kommer den på svenska? 

Ja, jeg arbeider med en ny bok som kommer ut i Norge i mars. Den heter “Morkels alfabet”. Den handler om fugler, og å lengte etter en venn.
Synne Lea er en av mine favorittforfattere, jeg ble veldig glad for å få lage bildene til de fine diktene hennes i Nattevakt. Den har ikke kommet på svensk, men jeg håper noen oversetter den.

Hur hittar du de foton som du använder i dina böcker? Och hur gör du rent copyrightmässigt med de bilder som föreställer människor, som till exempel bröderna i Den gamle mannen och valen eller Herman och tvillingflickorna i Hermans hemlighet.

Illustrasjonene er digitale montasjer, satt sammen av mange biter fra en hel rekke forskjellige kilder, ofte digitalfoto som jeg tar selv eller fra gamle bøker og databaser på internett. Ansiktene til karakterne er også klippet og diktet sammen, så det er ikke virkelige mennesker, men avatarer.

Beskriv hur arbetar och tänker när du när du planerar dina verk? Tänker du uppslag i förväg, scen för scen redan från början eller bygger du upp efter hand?

Hver bok er som er som en lang reise som jeg ikke riktig vet hvor ender. Hittil har alle bøkene mine startet med et bilde: Ei jente som henger opp-ned i en huske, en papirlapp på et jorde, noe metallskrot i en skog som lignet en romkapsel … Et glimt som minnet meg om noe, og som jeg deretter blir nysgjerrig på om kan romme en hel fortelling? Om tanken spirer og vokser, så er det sannsynligvis en fortelling der. Da kommer flere puslespillbiter til, som jeg forsøker passe sammen. Eller, om du vil, flere koordinater i et kart som jeg forsøker å finne en sti mellom. 

Vilken ålder tror du din genomsnittlige läsare har? 

Jeg vet ikke. Jeg håper det er flest barn, små og store barn. Noen kaller disse fortellingene for “allalder-bøker”. For meg er ikke alderen på leseren så viktig, jeg er mer nysgjerrig på det som leseren bringer med seg inn i historien. Alle fortellingene trenger leseren som meddikter.

Stian Holes böcker ges ut på svenska av Alfabeta.

Vi är vänner.

Eva Lindströms böcker är inget för den glättige. Jag har märkt en tydlig uppdelning mellan de barn som gärna lånar hennes böcker och de som inte gör det. Barn som vill ha en snabb kick lånar nämligen något i stil med Jag vill hellre äta ett barn av Sylviane Donnio eller kanske När Leo blev uppäten av John Fardell medan andra barn visar ren och skär igenkänningsglädje när de ser Eva Lindströms karäkteristiska bokomslag i skyltningen. Samma gäller för den vuxne högläsaren, vilket är olyckligt och trist eftersom den vuxne oftast fungerar som länk mellan barnet och boken. 

Det jag försöker säga är att det kräver sin läsare och lyssnare för att fullt bejaka Eva Lindströms bilderboksestetik. För mig personligen klickade det först efter det att jag hade läst hennes bok Sonja Boris och Tjuven, en helt suverän bilderboksthriller. Som många kanske vet är Eva Lindström den författare som har nominerats flest gånger till Augustpriset. Tio gånger. Men endast en gång har hon belönats med det. I år är hon nominerad med två böcker. Vi är vänner är den av dessa två som Lindström både har illusterat och skrivit.

När Lilly en sommardag ger sig ut i skogen möter hon haren och kopparormen. Efter att ha presenterat sig för varandra är de vänner. Ungefär på samma sätt som när barn blir vänner. Snabbt och odramatiskt men icke en desto mindre värd vänskap. De gör saker som “inget särskilt” “låg på rygg och hostade” och “leker husdjur”. Det sistnämnda en lek som enkelt nog utförs genom att sitta still tills någon ropar ens namn och då ska deltagarna bli glada. De äter mat, majrovor när haren bjuder och maskar när ormen får bestämma. När det blir november säger vännerna hejdå, kopparormen försvinner in i ett hål och haren och Lilly går skilda vägar. En till synes stillsam historia, men under ytan händer det mycket. I dialogen skymtar de olika karaktärernas egenheter. Leken påminner på många sätt om de lekar som ett barn i tidig skolålder brukar delta i, likaså relationerna. Inget inlindat utan rakt på sak. Det enda som bryter lite är ormen som “bantar”, det känns som ett uttryck som man tidigast använder som tweenie. Hursomhelst är det en bok helt i stil med Eva Lindströms tidigare, absurd och underfundig humor i ett nära samspel med illustrationer som inte väjer för starka uttryck (syns framförallt i karaktärernas ögon) typiska för hennes senare verk.

Om att komma nästan nära.

Någonting som fascinerar mig är böcker där bilden berättar mycket mer än vad texten låter oss förstå. Särskilt härligt är det att läsa sådana böcker högt för barn. Det är som att ge barn kunskap och samtidigt lyckas med bedriften att få dem att förstå hur ensamt det kan vara att sitta med kunskap när man inte kan förmedla den (läs: till bokens huvudperson). I förra veckan läste jag Sam och David gräver en grop ihop för 6,7,8-åringarna och de blev tokfrustrerade. Samtidigt mynnande frustrationen ut i en abstrakt diskussion, ni vet abstrakt tänkande är svårt för barn, om det här med att det i princip alltid finns minst två möjliga händelseförlopp till allt som görs och sker. Herreminje – vad de tänkte!

Sam och David har helt enkelt lite tråkigt en dag och bestämmer sig då för att gräva en grop. De båda är väldigt flitiga och gräver och gräver för att hitta något häftigt. Men det de inte vet är att varje gång de närmar sig något häftigt (oftast en magnifik diamant) beslutar de sig för att gräva i en annan riktning. Barnen ser hur nära de är men Sam och David vet helt enkelt inte vad de missar och hur nära diamanterna de hela tiden kommer.

Sam och David gräver en grop ihop är illustrerad av Jon Klassen och skriven av Mac Barnett, boken ges ut av Hippo Förlag.

Årets bilderboksskräll!

 

Kanske den finaste bilderboken jag har läst i år (vågar jag skriva redan i juni). Sara Lundbergs illustrationer och Joar Tibergs text blir tillsammans till ett bestående intryck. Två barn som springer bort från husen där de bor och bort från allt det som är det vanliga. De passerar Island, Grönland, Grötland, Kamomilla stad, Villa Villerkulla och så vidare. Och allt är så in i bomben vackert. Den enkla texten flyter så lätt men orden fastnar och stannar i barnens huvud. Efter en första läsning tillsammans med en grupp om tjugo femåringar bubblar barnen: “Grötland finns det?” Vilka är de där tre som smyger i Kamomilla stad?” “Båtar som blöder?” “Vinka med cigaretter?” “Åke satt först till vänster, sen bytte han plats och satt till höger om han som berättar!”

Detta är en bok som är sin egen men samtidigt en slags metabilderbok där inte bara verkliga miljöer passeras utan även miljöer från böckernas värld. Pippis veranda, Kamomilla stad, Mumindalen. Ett relativt oprövat grepp i bilderboksvärlden – men så lyckat! Barnen älskar det. Så nu är både Pippi Långstrump, några av Muminböckerna och Folk och Rövare i Kamomilla stad utlånade. Coolt.

Vi springer! är skriven av Joar Tiberg och illustrerad av Sara Lundberg och ges ut av Rabén&Sjögren

Böckernas magi!

Djupsjöns hemlighet är ju den fjärde boken om den underbara familjen Kanin som kom ut förra året. Lisa skrev om den här. Precis som med övriga böcker i Jonna Björnstjernas serie känner många barn ovanligt starkt för den här boken. De vill jämt höra just den när det är dags för högläsning. Häromdagen satt en jättegrupp med barn och lyssnade stilla och med gapande munnar (när Lillebror och tomtarna är på väg in i Sjöodjurets grotta) på den magiska berättelsen. Vid en längre konstpaus i läsningen – spänningsmoment – ser jag hur det droppar saliv ur munnarna på några av mina åhörare. Helt fantastiskt, kände jag då! Att barn kan bli så fascinerade av en bok att de helt glömmer tid och rum!

Jonna Björnstjernas illustrationer samspelar fantastiskt bra med texten. Eftersom illustrationerna är så detaljrika dyker det upp nya historier i historien när man läst boken några gånger. Jag älskar hur hon visualiserar de femton gastarna på en död mans kista. Ett slitet begrepp i piratkretsar som jag personligen aldrig riktigt har förstått mig på.  Om ni är sugna så se avsnittet av Lässugen när den enastående Ulla Skoog läser Sagan om den underbara familjen Kanin och Fru Skräck för Amanda. En berättarröst att avundas!

Koko och Bosse – ni är bäst!

Det har kommit två minibokungar i maj månad. En Stina (Tove) och en Joyce (Emelie). Därför har det ibland varit svårt att hinna med den här bokungen. Men inget dåligt som inte har något bra med sig – snart kommer det bli  fler recensioner av pekböcker och småbarnsböcker här på bloggen – en genre som lätt glöms bort.

Det har trots alla bebisbestyr blivit en del bilderböcker på sistone och jag tänkte flagga för en riktig favoritduo bland bilderbokskaraktärerna. Lisen Adbåges böcker om Koko och Bosse, nu senast med Koko och Bosse – Törs inte! Bara så alla vet, jag älskar den här boken förbehållslöst! Koko och Bosse får faktiskt Alfons Åberg och hans pappa att verka omoderna och stela, något jag aldrig trodde var möjligt. Bosse har en känslighet, en nerv som är så himla fin och ovanlig hos pappor i böcker. Koko är både underbar och odräglig på en och samma gång, mest underbar så klart! Samspelet mellan Koko och Bosse är det riktigt fina. Vuxenrollen och barnrollen som hela tiden växlar mellan dem. Ibland är det Bosse som trotsar och Koko som tar ansvar och viceversa. Sedan tycker jag så mycket om bifigurerna som ofta påminner om karaktärerna i Gunna Grähs Hej-hej böcker. Vanliga, dödliga människor som alkistanten på bänken eller den rödkindade och lite för angelägna Lydia Bertilsson i lägenheten bredvid. Ja ni hör ju själva, det är bara till att skaffa boken genast. Någon tre- fyra- femåring kan ni säkert hitta att läsa den för!