Kategori:Debatt

Barnen och böckerna – vilka regler har ni?

– Tror du inte att han blir uttråkad av att ha så många böcker överallt hela tiden? Att överflödet gör honom bortskämd?

Frågan kom när sonen hade ratat den fjortonde boken farmor föreslog ur bokhyllan efter två meningar och slängt iväg den över golvet, och jag förstår ju varför hon undrar. Han var för tillfället inte alls olik Astrid Lindgrens prinsessa, hon som inte kan leka, och sitter uttråkad i sitt överflöd av dockor och leksaker och inte vet hur man gör när man har roligt. Ändå har jag aldrig tänkt tanken själv förut.

Så här: Jag är bortskämd med extremt stor tillgång på barnböcker genom jobbet, och allihop (åtminstone de som passar ungefär för åldern) finns inom räckhåll för 1,5-åriga sonen att bläddra i, leka med, kasta omkring, tugga på eller läsa. Han älskar dem. Jag ljuger inte ens det minsta när jag säger att böcker är hans favoritgrej i livet, och vi läser och pekar och bläddrar och gudvetallt så många gånger om dagen att det inte går att hålla räkningen.

Men det är ett hårt liv för böckerna, att leva med en 1,5-åring. Många har gått sönder, en del har försvunnit spårlöst, några har tuggade hörnor, och andra är helt tillknycklade och sneda. Och jo, han tröttnar snabbt. Skakar frenetiskt på huvudet redan på andra sidan om boken inte faller honom på läppen just nu och pekar uppfordrande mot bokhyllan för att jag ska föreslå en annan berättelse. Kanske gör faktiskt överflödet honom uttråkad? Jag kanske borde ransonera, och plocka bort alla utom tre, som de gör med leksakerna i nannyakuten? Eller så struntar jag i det, och låter honom bada i böcker nu när han kan. Lyxigt, ju.

Hur som helst – är mycket nyfiken på hur ni tänker (om ni tänker) kring det här. Får era barn slänga, bita, bläddra i böcker bäst de vill, eller vad gäller? Ransonerar ni antalet böcker hemma? Och var förvarar ni böckerna – så att barnen själva når dem och kan välja, eller utom räckhåll? Berätta gärna!

Svensktryckta pekböcker – finns de?

”Vilket bullshit! Det kan väl ändå inte vara sant?”

Det var min första tanke när jag såg att Alvina förlag skrivit att Sommar (som vi skrev om här) var ”Sveriges första miljömärkta pekbok”. Men det kanske det visst kan vara, visade det sig. I alla fall om man menar pekbok som i småbarnsbok med hårda kartongsidor.

Efter en snabb koll bland de sexton hårda kartongpekisar (från olika svenska förlag) jag hittar i bokhyllan hemma kan jag konstatera att 100% av dem har tryckts i Kina, och inte är miljömärkta. Och det är ju inget statistiskt underlag att skriva hem om egentligen, men ändå en fingervisning om vart det lutar. Varför böckerna trycks i Kina är inte så konstigt egentligen. Dels kan de kinesiska tryckerierna trycka de hårda kartongböckerna (till skillnad från många svenska tryckerier), dels är det också mycket billigare för förlagen.  Men så speciellt miljösnällt är det inte, om man jämför med att trycka böckerna i Sverige.

Alvina förlag själva säger att de fick kontakta ungefär 25 svenska (Svanen och FSC-certifierade) tryckerier innan de hittade något som vågade försöka sig på att trycka en pekbok med hårda kartongsidor. ”Ett tryckeri sa till och med att det troligen inte har tryckts någon pekbok i Sverige sedan 70-talet” säger Kristina Hoas på Alvina.

Och igen smyger sig den där skeptiska känslan på. Kan det verkligen vara så länge sedan? PÅ RIKTIGT? Om du som läser Bokunge vet mer (eller vill tycka till) i den här frågan – speak up!  Kanske sitter du rent av med en hel rad exempel på svensktryckta pekböcker med hårda kartongsidor? Kommentera!

Borde bloggen bli mer kritisk?

Idag skriver Andreas Palmaer i DN Kultur om barnboksbloggar under rubriken “Barnboksbloggen lovebombar de recensionslösa”.

“Vuxenboksförfattare som kommer ut på stora förlag sover ofta oroligt när de släpper en ny bok, men barnboksförfattare kan sova gott. Oavsett förlag, många recenseras över huvud taget inte i tidningar, teve eller radio. Därför är barnboksbloggarna viktiga. Ett inlägg på den ambitiösa barnboksbloggen Bokunge kan vara det enda recensionsliknande en författare får.”

Tillsammans med Bokunge får bokbloggarna Flaskposten, Bokfreak, Bokhora, Tokig i barnböcker, Böcker kan ta dig vart du vill, Bokträdet och Barnboksprat en släng uppmärksamhet, och det gillar man ju givetvis! Dessutom skriver Palmaer att vår (bokbloggarnas) främsta förtjänst är att vi är moderna. När dagspressen ältar sin egen barndoms hjältar och skriver om Åke Holmberg och Hellsing, skriver bokbloggarna om nya författare och illustratörer. Också kul, för modern vill man ju gärna vara!

Men (för det kommer ett men)… barnboksbloggarna är lite för entusiastiska, tycker Palmaer. Vi “ääälskar bilderna” och “kastar oss över böckerna” och det eviga lovebombandet blir monotont. Och i det har han så klart också en poäng – det blir lite tjatigt om man kastar kärlek hela tiden, det har vi på Bokunge reflekterat över själva också. Men det är också lite knivigt att komma runt det där. Bokunge har hela tiden haft som främsta ambition att tipsa om bra böcker i barnboksutgivningen, så att fler barnfamiljer hittar dem. Inte att kritiskt granska allt som ges ut. Den ambitionen får som följd att vi oftare väljer att skriva hyllande inlägg om sådant vi gillar, och ligger lågt med resten. Och visserligen håller vi med om att det verkligen kan behövas att någon axlar det kritiska ansvaret när det gäller barnkultur (dagspressen själva gör det ju snart inte alls längre) – men är det vi som ska göra det? Vi vet inte, riktigt. Vi skulle absolut kunna lägga vår tid på att dissa böcker vi inte gillar i lika hög grad som vi hyllar sådant som faller oss på läppen – men vill vi det? Och vill du som läser (förälder/författare/illustratör/barnboksjunkie eller vem du nu kan vara) att vi ska göra det?

Tyck hemskt gärna till om det här i omröstningen i högerspalten, eller i kommentarsfältet! Vi vill ha din åsikt.

Läs Palmaers text här.

I valet och kvalet

Måste säga att jag inte vet vad jag egentligen tycker om Adlibris nya barnsatsning. Visst, bra att de separerar barnlitteraturen från det övriga gyttret men ändå. Det är nåt som skaver i mina ögon. Kanske är jag en  sån som tycker det är jobbigt med all sorts marknadsföring som riktas mot barn och deras välvilliga föräldrar? Nä, det tror jag faktiskt inte. Jag tror mer att det handlar om min rädsla för att Adlibris bara ska tänka sälja sälja sälja och mest fronta de där böckerna som jag skrev om här. Flams-tramset. Som att de vore de enda böckerna som fanns. Men det är ju en delikat fråga så klart för om det är dessa böcker som mest efterfrågas så måste det väl vara så? Eller måste det det? Om man som förälder och konsument inte har tid att sätta sig in i barnboksvärlden är det då inte rätt självklart att man köper det som barnen verkar vilja ha, det som finns på dagis, det som kompisarna har eller då det som Adlibris erbjuder? Hade man gjort annorlunda köp/val om man hade fått fler alternativ presenterade för sig? Jag vet faktiskt inte. Kanske biter jag mig själv i svansen nu, men vi på Bokunge är ju faktiskt inget vinstdrivande företag, vi är bara tre personer som råkar älska barnböcker. Och vi försöööker så in i Norden, trots att det ibland är svårt med tanke på de stora förlagens mycket bredare utgivning, att skriva om så många böcker från så många förlag vi bara kan hitta.

Tycker du att barnböcker ska censureras?

I dagsfärska numret av tidningen Vi Läser finns en mycket, mycket intressant artikel med titeln “Förlagen censurerar barnböckerna!”

“Får man svära i en barnbok? Får man dricka öl, röka och syssla med farligheter? Ja, säger författarna. Men det finns förläggare och föräldrar som säger nej.”

I artikeln uttalar sig flera författare (Ulf Stark, Frida Nilsson, Viveca Lärn, Gunna Grähs, Inger Brattström) som upplever att förlagen numera är alldeles för politiskt korrekta och rädda för svordomar, alkohol, och allt som kan anses det minsta lilla farligt eller obehagligt. Dagens föräldrar vill inte läsa sådant i barnböcker, får de höra. Stryk!

– Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild på en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig, säger Ulf Stark.

Det är inte utan att man undrar, känner jag. Är det så vi (dagens föräldrar of the world unite!) känner? Ska svordomarna och öldrickandet bort från barnböckerna? Och varför då, i så fall? Själv tycker jag den nya manteln som “nymoralist” känns ganska obekväm, om jag ska vara ärlig. För mig får det gärna finnas svordomar, kraftuttryck, obekväma ämnen och en och annan öl i barnböckerna. Finns väl ingen anledning att rätta till och försköna bara för att det är för barn, tänker jag. Men det kanske det finns?

Använd kommentarsfältet nu!

Här kan du se en diskussion i SVTs morgonsoffa mellan författaren Ulf Stark och Rabén & Sjögrens förlagschef Ann Sköld Nilsson om det här. Och klickar du här kan du läsa mer i DN. Och här i GP. Själva ursprungsartikeln från Vi Läser hittar du här.

Anna eller Jesper? Eller båda två?

I dessa babyboomdagar går man vilse i bibliotekets Dofa hyllor. Det finns så otroligt många människor som har en åsikt om hur man ska uppfostra sina barn. Två stycken som verkar vara särskilt tongivande är Anna Wahlgren och Jesper Juul. Anna Wahlgrens Barnaboken och Sova hela natten är både älskade och hatade. Jesper Juuls böcker har inte riktig hunnit bli hatade ännu men han är helt klart älskad av många för Ditt kompetenta barn och Nu ska vi äta. Nu undrar jag så klart vad ni därute tycker och tänker. Om ni inte helt sonika dissar den ena eller den andra, vad finns det för godbitar i dessa böcker? Berätta!

De påklädda djuren i litteraturen

Saker man kanske inte trodde fanns: Forskare som tillbringar dagarna med att studera påklädda djur i barnlitteratur. Men jodå! I förra veckan intervjuade jag Eva Söderberg, lektor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet. Hennes forskning är inriktad på barn- och ungdomslitteratur, och just nu studerar hon bland annat förmänskligade djur i barnböcker.

De har fått ta en hel del skit genom åren, de påklädda djuren. “Vad ska barnen tro?” har kritikerna bland annat menat. “Där sitter Kalle Anka och äter kalkon på julbordet som om det inte fanns någon morgondag!” Andra har tyckt att författarna gör det alldeles för lätt för sig genom att låta djuren ta människornas plats. Ta Richard Scarry (1919–1994), till exempel. Han är en av världens bäst säljande barnboksförfattare, och hans mest älskade bok heter Vad gör folk hela dagarna. Den skildrar staden Sysselbo, som befolkas av djur i olika skepnader. Massor av barn har älskat den där boken, men kritikerna har inte varit nådiga. Richard Scarry använder sina djur ”till att slinka undan sanningen om verkligheten”, skrev en kritiker i Sydsvenskan. När människorna får ge plats för djur i kläder kan författaren ”skildra en värld utan ras- eller invandrarproblem, utan könsdiskriminering eller andra orättvisor”, skrev en recensent.

Eva Söderberg är inte alls inne på samma linje som kritikerna ovan. “Tvärtom! Djuren ger ju författaren världens chans att förtydliga sådana här saker!” säger hon. “Det blir väldigt tydligt för ett barn att individer kan vara olika när det gestaltas genom djur. Någon kan flyga, någon kan springa snabbt, någon lever i havet, någon är liten och någon är stor. Om man hade bytt ut alla de här djuren mot människor hade det i många fall blivit mycket tråkigare, och då hade barnen tappat intresset. Att förmänskliga djur är ett litterärt grepp som jag tror både tilltalar barnen och som blir en kreativ utmaning för författaren.”

Själv har jag många favoriter bland de förmänskligade och pratande djuren (Grisen Benny! Spyflugan Astrid! Kråkan! Edward Tulane!). Ändå kan jag tycka att det störande ofta halkar med tråkigt stereotypa skildringar av flickor och pojkar när det handlar om djur (oftare än när det handlar om människor, faktiskt). Irriterande ofta har mamma Björn förkläde och står hemma vid spisen, medan pappa Björn är ute och snickrar/kör bil/slåss med bovar, och sådant gör mig inte så lite trött.

Vad tycker du? Ska djuren få ha kläder och prata eller inte? Vi vill veta!

Bilden är från Nöff nöff Benny, skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Olof Landström. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Så här tyckte ni

om samarbetet mellan Mcdonalds och Läsrörelsen:

58 % Jättebra idé!

21 % Skandal!

21 % Ingen uppfattning

43 personer var med och röstade. 1-0 till Mackan!

Hårda kartongsidor – hit eller miss?

Det rivs sönder en och annan boksida i det här hushållet nu för tiden. Kombinationen bilderböcker i golvhöjd + en tiomånaders son som verkar tycka att det här med själva bläddrandet i böcker är en av de allra finaste delarna med litteraturinmundigande resulterar oundvikligen i sådant. Han har inte direkt silkesvantarna på sig när han bläddrar…

Hur som helst – det våldsamma bläddrandet utmynnade i alla fall nyss i en diskussion om hårda kartongsidor på småbarnsböcker. Visst är det ett relativt nytt fenomen? Jag kan inte minnas att mina egna småbarnsböcker var i hård kartong när det begav sig. Vi läste Max kaka i gammalt hederligt format, med rivbara sidor. Men nu – nu är ju i stort sett varenda småbarnsbok i hård kartong. Och vad tycker man om det egentligen? Bara praktiskt och bra? Eller lite synd också – för (och nu vill jag varna känsliga läsare för att jag kommer att låta som en hundraårig bakåtsträvare) är det ändå inte lite mer Riktig Bok över vanliga papperssidor? Jag får för mig att dåtidens barn snabbare var tvungna att lära sig visa respekt för de värdefulla böckerna och inte behandla dem som vilken random leksak som helst. Nu bara: Tuggvänliga böcker! Ta med dem i badkaret! Kör dem i flismaskinen! DE HÅLLER FÖR ALLT!

Känner mig lite kluven, men lutar nog ändå så smått åt klang och jubel-hållet.

Det ÄR ju ändå rätt skönt att böckerna håller för mer än en läsning…