– Tror du inte att han blir uttråkad av att ha så många böcker överallt hela tiden? Att överflödet gör honom bortskämd?

Frågan kom när sonen hade ratat den fjortonde boken farmor föreslog ur bokhyllan efter två meningar och slängt iväg den över golvet, och jag förstår ju varför hon undrar. Han var för tillfället inte alls olik Astrid Lindgrens prinsessa, hon som inte kan leka, och sitter uttråkad i sitt överflöd av dockor och leksaker och inte vet hur man gör när man har roligt. Ändå har jag aldrig tänkt tanken själv förut.

Så här: Jag är bortskämd med extremt stor tillgång på barnböcker genom jobbet, och allihop (åtminstone de som passar ungefär för åldern) finns inom räckhåll för 1,5-åriga sonen att bläddra i, leka med, kasta omkring, tugga på eller läsa. Han älskar dem. Jag ljuger inte ens det minsta när jag säger att böcker är hans favoritgrej i livet, och vi läser och pekar och bläddrar och gudvetallt så många gånger om dagen att det inte går att hålla räkningen.

Men det är ett hårt liv för böckerna, att leva med en 1,5-åring. Många har gått sönder, en del har försvunnit spårlöst, några har tuggade hörnor, och andra är helt tillknycklade och sneda. Och jo, han tröttnar snabbt. Skakar frenetiskt på huvudet redan på andra sidan om boken inte faller honom på läppen just nu och pekar uppfordrande mot bokhyllan för att jag ska föreslå en annan berättelse. Kanske gör faktiskt överflödet honom uttråkad? Jag kanske borde ransonera, och plocka bort alla utom tre, som de gör med leksakerna i nannyakuten? Eller så struntar jag i det, och låter honom bada i böcker nu när han kan. Lyxigt, ju.

Hur som helst – är mycket nyfiken på hur ni tänker (om ni tänker) kring det här. Får era barn slänga, bita, bläddra i böcker bäst de vill, eller vad gäller? Ransonerar ni antalet böcker hemma? Och var förvarar ni böckerna – så att barnen själva når dem och kan välja, eller utom räckhåll? Berätta gärna!

I dagsfärska numret av tidningen Vi Läser finns en mycket, mycket intressant artikel med titeln “Förlagen censurerar barnböckerna!”

“Får man svära i en barnbok? Får man dricka öl, röka och syssla med farligheter? Ja, säger författarna. Men det finns förläggare och föräldrar som säger nej.”

I artikeln uttalar sig flera författare (Ulf Stark, Frida Nilsson, Viveca Lärn, Gunna Grähs, Inger Brattström) som upplever att förlagen numera är alldeles för politiskt korrekta och rädda för svordomar, alkohol, och allt som kan anses det minsta lilla farligt eller obehagligt. Dagens föräldrar vill inte läsa sådant i barnböcker, får de höra. Stryk!

– Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild på en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig, säger Ulf Stark.

Det är inte utan att man undrar, känner jag. Är det så vi (dagens föräldrar of the world unite!) känner? Ska svordomarna och öldrickandet bort från barnböckerna? Och varför då, i så fall? Själv tycker jag den nya manteln som “nymoralist” känns ganska obekväm, om jag ska vara ärlig. För mig får det gärna finnas svordomar, kraftuttryck, obekväma ämnen och en och annan öl i barnböckerna. Finns väl ingen anledning att rätta till och försköna bara för att det är för barn, tänker jag. Men det kanske det finns?

Använd kommentarsfältet nu!

Här kan du se en diskussion i SVTs morgonsoffa mellan författaren Ulf Stark och Rabén & Sjögrens förlagschef Ann Sköld Nilsson om det här. Och klickar du här kan du läsa mer i DN. Och här i GP. Själva ursprungsartikeln från Vi Läser hittar du här.

Saker man kanske inte trodde fanns: Forskare som tillbringar dagarna med att studera påklädda djur i barnlitteratur. Men jodå! I förra veckan intervjuade jag Eva Söderberg, lektor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet. Hennes forskning är inriktad på barn- och ungdomslitteratur, och just nu studerar hon bland annat förmänskligade djur i barnböcker.

De har fått ta en hel del skit genom åren, de påklädda djuren. “Vad ska barnen tro?” har kritikerna bland annat menat. “Där sitter Kalle Anka och äter kalkon på julbordet som om det inte fanns någon morgondag!” Andra har tyckt att författarna gör det alldeles för lätt för sig genom att låta djuren ta människornas plats. Ta Richard Scarry (1919–1994), till exempel. Han är en av världens bäst säljande barnboksförfattare, och hans mest älskade bok heter Vad gör folk hela dagarna. Den skildrar staden Sysselbo, som befolkas av djur i olika skepnader. Massor av barn har älskat den där boken, men kritikerna har inte varit nådiga. Richard Scarry använder sina djur ”till att slinka undan sanningen om verkligheten”, skrev en kritiker i Sydsvenskan. När människorna får ge plats för djur i kläder kan författaren ”skildra en värld utan ras- eller invandrarproblem, utan könsdiskriminering eller andra orättvisor”, skrev en recensent.

Eva Söderberg är inte alls inne på samma linje som kritikerna ovan. “Tvärtom! Djuren ger ju författaren världens chans att förtydliga sådana här saker!” säger hon. “Det blir väldigt tydligt för ett barn att individer kan vara olika när det gestaltas genom djur. Någon kan flyga, någon kan springa snabbt, någon lever i havet, någon är liten och någon är stor. Om man hade bytt ut alla de här djuren mot människor hade det i många fall blivit mycket tråkigare, och då hade barnen tappat intresset. Att förmänskliga djur är ett litterärt grepp som jag tror både tilltalar barnen och som blir en kreativ utmaning för författaren.”

Själv har jag många favoriter bland de förmänskligade och pratande djuren (Grisen Benny! Spyflugan Astrid! Kråkan! Edward Tulane!). Ändå kan jag tycka att det störande ofta halkar med tråkigt stereotypa skildringar av flickor och pojkar när det handlar om djur (oftare än när det handlar om människor, faktiskt). Irriterande ofta har mamma Björn förkläde och står hemma vid spisen, medan pappa Björn är ute och snickrar/kör bil/slåss med bovar, och sådant gör mig inte så lite trött.

Vad tycker du? Ska djuren få ha kläder och prata eller inte? Vi vill veta!

Bilden är från Nöff nöff Benny, skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Olof Landström. Den ges ut av Rabén & Sjögren.