Kategori:Debatt

Poesi för barn = poesi för alla

Igår var jag ute och gick och lyssnade på radio i lurarna. Klockan 12.01 kom Dagens dikt och jag tyckte att jag hört raderna förut! Det brukar ju aldrig någonsin hända. Jag kände igen texten från Joar Tibergs barnbok Vad säger fågeln? Som vi recenserade i Bokunge här. Vad glad jag blev när en barnbokstext användes som dagens dikt i p1! Det fungerade utmärkt och vårtemat med fågelkvitter kändes passande. Men sen när verket och författaren presenterades sades inget alls om att det var en bok för barn (klassad som sådan både i bokhandlar och på bibliotek), Joar Tiberg presenterades som poeten som läst dikter ur hans diktverk Vad säger fågeln?, utgiven 2010. Jag vet inte, men något kändes fel med att det inte alls nämndes att det är tänkt som en barnbok? Fint att den fick vara med som Dagens dikt, men lite skämmigt att den egentligen vänder sig till barn? Eller vad säger ni? Kanske helt ointressant bara?

Men att det är poesi, det går inte att förneka:

“Tji-tjue tji-tjue tji-tjue vioddlar Koltrasten”, “PO DO, PO DO, PO DO stånkar Jordugglan”, “sing sing si sing sing siasi tvillrar Flugsnapparen”

Om att smussla undan böcker

Idag har jag gjort det. Gömt undan min första bok för sonen, för att jag “inte tycker att han borde läsa den”. Känner mig mycket kluven inför tilltaget. Å ena sidan – vill verkligen inte vara en sådan där förälder med moralpanik som vill bädda in sina barn i bomull och servera pasteller och snällhet till alla måltider, och därmed inte låta dem läsa något som kan anses vara det minsta olämpligt/läskigt/chockerande. Å andra sidan – han är bara tre år. Och när han pekar på en bild av en tecknad hand som håller i ett vapen och konstaterar att “Nu skjuter Alfons pappa på Alfons så han blir död!”. Då fegar jag ändå ur och väljer den enkla vägen*.

Alfons och soldatpappan förpassas härmed högt upp i min bokhylla i något år till. Inte alls för att jag tycker att den är dålig, eller för att jag inte tycker att den bör läsas för barn. Den bör absolut läsas för barn! Men kanske snarare för en fem, sex, sjuåring?

Eller?

VA?

Åååå, jag kanske bara är fånig?

Fast också: Jag gör det lite för bokens skull också, faktiskt. Den är uppenbart riktad till äldre barn/mer avancerade läsare än så här. För även om treåringen tycker att det är spännande att höra om Alfons och hans kompis Hamdi, så märker jag ju att 80% av berättelsen går rakt förbi honom. Och det är ju synd på en bra berättelse.

Eller?

VA?

Åååå, jag kanske bara är fånig?

Hur gör ni när det gäller sådant här? Finns det något facit? Om era barn släpar med sig en alldeles för avancerad och lite halvläskig bok hem från biblioteket, till exempel – läser ni den då, eller smusslar ni undan? Skulle verkligen vilja veta!

*Och nej, Alfons pappa skjuter givetvis inte på Alfons så att “han blir död” i Alfons och soldatpappan. Bilden i fråga föreställer Alfons och Hamdi som leker med låtsaskrig, och Hamdi som siktar på Alfons med en leksakslaserpistol. Men det fattar inte min treåring. Obviously.

Kivi och monsterhund

Nu har den första boken med ordet “hen” istället för hon eller han getts ut! Det är Olika förlag, författaren Jesper Lundqvist och illustratören Bettina Johansson som ligger bakom Kivi och monsterhund. Spännande tycker jag, och lite ovant (läser hen nästan som ett namn). Hur ska det här fungera och kommer andra författare och förlag att våga följa efter? Hoppas det! Inte så att jag tycker att alla barnkaraktärer i alla böcker måste bli könsneutrala, men att det finns några sådana alternativ på marknaden, det kan inte vara annat än bra. Precis som det är bra att Kivis familj består av mappor, pammor, morbrostrar och parvelpysor.

I Barnboksbloggens recension uttrycks farhågor att boken kommer reduceras till att enbart bli ett debattinlägg. Precis som Lisa Jannerling hoppas jag verkligen att det inte blir så. För Kivi och mosterhund är mer än bara en bok om “hen”. Det är en humoristisk berättelse med färglada snygga illustrationer och med text som rimmar så det sjunger om det (lite som Hellsings “Moster Ester älskar fester”), lyssna bara:

Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova

Och kanske barn inte bryr sig så mycket om det där med hen, de vänjer sig snabbare än vuxna. Men de kommer inte undan den feta mögliga monsterhunden. Sjukt skabbig och äcklig! Jag som inte gillar hundar så värst mycket kommer lätt att använda den här boken den dagen mina barn börjar tjata om husdjur. Kolla, så här kan det gå! Bajs på mattan och uppätna skor och loppbiten päls. Kivi inser efter det brutala mötet med monsterdjuret precis samma sak. Det där med hundar är ingen hit, bättre att önska sig en gorilla! (ska tillägga att jag visst känner hundar som är jättefina)

Kivi och monsterhund är skriven av Jesper Lundqvist och illustrerad av Bettina Johansson. Den ges ut av Olika förlag. Smakprov här.

Mer barnkultur – inte mindre!

Vi vuxna tycker om att prata om barns rätt till lite allt möjligt. Kultur, exempelvis. Inte minst utformas barnkulturens mening och förutsättningar på vuxnas villkor. Plågsamt tydligt inte minst nu när barnkulturhuset Palatset försatts i konkurs. Jaja, skrockar olyckskorparna, det var väl det vi visste! 

Och visst, det finns absolut saker att diskutera när satsningar på kultur för barn ska göras. Hur alla barn ska få tillgång till skapande rum, exempelvis. Var du bor tillsammans med dina föräldrars utbildning och ekonomiska situation är faktorer som för ett barn bestämmer dina möjligheter. “Slump och uppväxtvillkor”, kallar Aktionsgruppen för barnkultur det i sin utredning. En smula kulturvana också förmodligen, du ska ha tur nog att hamna i en familj där skapande verksamheter ses som kul och viktigt. På Twitter, i kommentarsfält och i bloggar muttras det på sin höjd om höga biljettpriser, men någon vidare diskussion om barnkulturens ställning och varför så många barn blir utan finns tyvärr inte. 

I höstas hörde jag en kulturtjänsteman “skämtsamt” konstatera att satsningar på barnkultur bara görs för att pengarna, som faktiskt finns att hämta, kan smygas in i verksamheter för vuxna. Snacka om ett uttryck för den generationsordning som man inom barndomsforskningen brukar hävda! Det är därför så oändligt tråkigt när satsningar som Palatset, med ett verkligt barnperspektiv, inte fungerar.

Tänk om Palatset skulle kunna fungera som inspiration till det vi vill ha – mer barnkultur, inte mindre! Ett barnkulturhus i varje kommun! Eller, varför inte, ett Palats i varje skola. Kultur skapar mening och låter oss förstå samhället vi lever i, att vi låter barn ta del av kulturens språk spelar roll både idag och imorgon.

 

Läs vad andra har skrivit: SvdSvdDNUnicefKulturbloggenSR

Mer barnkultur – inte mindre!

Vi vuxna tycker om att prata om barns rätt till lite allt möjligt. Kultur, exempelvis. Inte minst utformas barnkulturens mening och förutsättningar på vuxnas villkor. Plågsamt tydligt inte minst nu när barnkulturhuset Palatset försatts i konkurs. Jaja, skrockar olyckskorparna, det var väl det vi visste! 

Och visst, det finns absolut saker att diskutera när satsningar på kultur för barn ska göras. Hur alla barn ska få tillgång till skapande rum, exempelvis. Var du bor tillsammans med dina föräldrars utbildning och ekonomiska situation är faktorer som för ett barn bestämmer dina möjligheter. “Slump och uppväxtvillkor”, kallar Aktionsgruppen för barnkultur det i sin utredning. En smula kulturvana också förmodligen, du ska ha tur nog att hamna i en familj där skapande verksamheter ses som kul och viktigt. På Twitter, i kommentarsfält och i bloggar muttras det på sin höjd om höga biljettpriser, men någon vidare diskussion om barnkulturens ställning och varför så många barn blir utan finns tyvärr inte. 

I höstas hörde jag en kulturtjänsteman “skämtsamt” konstatera att satsningar på barnkultur bara görs för att pengarna, som faktiskt finns att hämta, kan smygas in i verksamheter för vuxna. Snacka om ett uttryck för den generationsordning som man inom barndomsforskningen brukar hävda! Det är därför så oändligt tråkigt när satsningar som Palatset, med ett verkligt barnperspektiv, inte fungerar.

Tänk om Palatset skulle kunna fungera som inspiration till det vi vill ha – mer barnkultur, inte mindre! Ett barnkulturhus i varje kommun! Eller, varför inte, ett Palats i varje skola. Kultur skapar mening och låter oss förstå samhället vi lever i, att vi låter barn ta del av kulturens språk spelar roll både idag och imorgon.

 

Läs vad andra har skrivit: SvdSvdDNUnicefKulturbloggenSR

”What will become of that bad child?”

Vårt avlånga land rymmer flera fina författare vars böcker letat sig utanför landets gränser. I Ulla Rhedins Bilderbokens hemligheter beskrivs bland annat vad som hänt Barbro Lindgrens Max och Vilda bebin när de styrt kosan utomlands…

Exempelvis berövas alla stackars franska barn på chans till fniss när översättaren sätter ord på allt istället för att lita på att barn kan förstå när texten säger en sak, bilden något annat. När Max i Max boll knuffar katten över stenmuren läser vi “Ramlar kissen” och skrattar, i den franska översättningen konstateras torrt “Han puttar katten”. Ack, en sån tråkmåns! Franska barn riskerar dessutom att bli en smula förvirrade då Max och Vilda bebin får dela på samma namn, Mini Bill, trots att de är två helt skilda karaktärer. I de senare versionerna av Max har han dock fått byta namn till Tom. Mindre förvirrande. 

På tal om Vilda bebin, i både den franska och den engelska versionen blir bebin “elak” istället för “arg” när han upptäcker att den efterlängtade hunden blott är av tyg. I danska Mors vilde unge ifrån 1992 är bebin dessutom så “fräck” att han borde ha “smäck” (dask, smäll)!

Jag är nog inte ensam om att protestera mot den behandlingen av Lindgrens barnperspektiv (och av bebin!). Är det skillnader i barnsyn eller nödrim som spökar?

 

Bilderbokens hemligheter är skriven av Ulla Rhedin. Ges ut av Alfabeta förlag. Barbro Lindgrens böcker om Max och Vilda bebin ges ut av Rabén & Sjögren.

”What will become of that bad child?”

Vårt avlånga land rymmer flera fina författare vars böcker letat sig utanför landets gränser. I Ulla Rhedins Bilderbokens hemligheter beskrivs bland annat vad som hänt Barbro Lindgrens Max och Vilda bebin när de styrt kosan utomlands…

Exempelvis berövas alla stackars franska barn på chans till fniss när översättaren sätter ord på allt istället för att lita på att barn kan förstå när texten säger en sak, bilden något annat. När Max i Max boll knuffar katten över stenmuren läser vi “Ramlar kissen” och skrattar, i den franska översättningen konstateras torrt “Han puttar katten”. Ack, en sån tråkmåns! Franska barn riskerar dessutom att bli en smula förvirrade då Max och Vilda bebin får dela på samma namn, Mini Bill, trots att de är två helt skilda karaktärer. I de senare versionerna av Max har han dock fått byta namn till Tom. Mindre förvirrande.

På tal om Vilda bebin, i både den franska och den engelska versionen blir bebin “elak” istället för “arg” när han upptäcker att den efterlängtade hunden blott är av tyg. I danska Mors vilde unge ifrån 1992 är bebin dessutom så “fräck” att han borde ha “smäck” (dask, smäll)!

Jag är nog inte ensam om att protestera mot den behandlingen av Lindgrens barnperspektiv (och av bebin!). Är det skillnader i barnsyn eller nödrim som spökar?

 

Bilderbokens hemligheter är skriven av Ulla Rhedin. Ges ut av Alfabeta förlag. Barbro Lindgrens böcker om Max och Vilda bebin ges ut av Rabén & Sjögren.

Vad tycker ni?

Läste Pia Huss kloka artikel i DN strax innan 2010 tog slut. Läs den här! Om hela industrin runt våra kära barnboksfigurer. Blev minst sagt irriterad på mig själv och min tvivelaktiga ställning i frågan. För av någon konstig anledning tycks det vara så att alla ideal, som vi tidigare höll fast vid i det här hushållet, smög ut bakvägen när vi fick barn. Hur känner ni som läser bloggen? Tycker ni det är okej att barnen har Pippi eller Lilla spöket Laban på mockasinerna eller på haklappen? Eller hör ni till dem som tycker att Pippi hör hemma i Astrid Lindgrens böcker enkom? Berätta! Vi har tänkt så mycket på det här och det vore intressant att få veta hur andra resonerar.

Barnen och böckerna – vilka regler har ni?

– Tror du inte att han blir uttråkad av att ha så många böcker överallt hela tiden? Att överflödet gör honom bortskämd?

Frågan kom när sonen hade ratat den fjortonde boken farmor föreslog ur bokhyllan efter två meningar och slängt iväg den över golvet, och jag förstår ju varför hon undrar. Han var för tillfället inte alls olik Astrid Lindgrens prinsessa, hon som inte kan leka, och sitter uttråkad i sitt överflöd av dockor och leksaker och inte vet hur man gör när man har roligt. Ändå har jag aldrig tänkt tanken själv förut.

Så här: Jag är bortskämd med extremt stor tillgång på barnböcker genom jobbet, och allihop (åtminstone de som passar ungefär för åldern) finns inom räckhåll för 1,5-åriga sonen att bläddra i, leka med, kasta omkring, tugga på eller läsa. Han älskar dem. Jag ljuger inte ens det minsta när jag säger att böcker är hans favoritgrej i livet, och vi läser och pekar och bläddrar och gudvetallt så många gånger om dagen att det inte går att hålla räkningen.

Men det är ett hårt liv för böckerna, att leva med en 1,5-åring. Många har gått sönder, en del har försvunnit spårlöst, några har tuggade hörnor, och andra är helt tillknycklade och sneda. Och jo, han tröttnar snabbt. Skakar frenetiskt på huvudet redan på andra sidan om boken inte faller honom på läppen just nu och pekar uppfordrande mot bokhyllan för att jag ska föreslå en annan berättelse. Kanske gör faktiskt överflödet honom uttråkad? Jag kanske borde ransonera, och plocka bort alla utom tre, som de gör med leksakerna i nannyakuten? Eller så struntar jag i det, och låter honom bada i böcker nu när han kan. Lyxigt, ju.

Hur som helst – är mycket nyfiken på hur ni tänker (om ni tänker) kring det här. Får era barn slänga, bita, bläddra i böcker bäst de vill, eller vad gäller? Ransonerar ni antalet böcker hemma? Och var förvarar ni böckerna – så att barnen själva når dem och kan välja, eller utom räckhåll? Berätta gärna!