Kategori:Apropå

Ensambarn i litteraturen

Det kom ett mejl till bokungeredaktionen.

“Jag tänkte höra med er som är insatta i barnboksvärlden om ni kan komma
på några böcker som har “ensambarn”, det vill säga barn utan syskon, som
tema. Den enda jag kan komma på är Gittan och älgbrorsorna, men nog
måste det finnas fler?”

Och det måste det ju! Men jag kommer inte på! Inte som har just ensambarnet som tema, som det är i Gittan och älgbrorsorna, där Gittan längtar så mycket efter ett syskon att hon till och med kan tänka sig att adoptera tre älgar som brorsor (en stund i alla fall).

Gott om ensambarn finns det ju, däremot. 

Alfons har inga syskon. Pippi har inga. Hedvig i Frida Nilssons Hedvigböcker är ensam. Fia (hon med alla djuren) har inte heller några syskon. Så ej heller Vilda bebin. Eller Max. Eller Findus i Pettsonböckerna. (Yeah, yeah, han ser ut som en katt, men egentligen fattar man ju att han är ett barn.) Och säkert en massa till.

Men jag kan faktiskt inte komma på några just nu där syskonlösheten är temat. Kan ni?

Gittan och älgbrorsorna är skriven och illustrerad av Pija Lindenbaum, Rabén & Sjögren. Det är från den boken illustrationen här ovan är hämtad. Alfons Åberg illusteras av Gunilla Bergström. Och Pippi Långstrump av Ingrid Vang Nyman.

Apropå..

Ulla Rhedin skriver om ”Sockrade siffror. Mer flams-trams i barnlitteraturen” under Idé&Kritik i dagens DN (9/3-10). Rhedin skriver i och med publiceringen av Svenska Barnboksinstitutets årliga statistik att statistiken visar upp ”blinda” vilseledande siffror när den säger att fler bilderböcker gavs ut 2009 än under 2008. Det hon menar är att det under 2009 visserligen gavs ut fler bilderböcker men att statistiken inte säger något om böckernas kvalitet. Och visst har hon en poäng. Vi på Bokunge har redan frågat oss flera gånger i år var alla intressanta bilderböcker har tagit vägen. Att bläddra igenom Vårens böcker var dyster läsning, det går inte att förneka, men att läsa Svenska Barnboksinstitutets statistik över fjolårets samlade utgivning var nog ännu dystrare, skulle jag säga. Helt plötsligt blir det glasklart varför det finns och har funnits så lite intressant att skriva om. Och jag förstår precis varför jag aldrig har hört talas om ens hälften av de 508 titlarna som gavs ut under 2009. Svaret är skrattretande enkelt. En stor del av utgivningen var helt enkelt översättningar av engelska eller amerikanska böcker som exempelvis de om Rorri Racerbil eller Molly mus. Då frågar sig Ulla Rhedin hur det kan komma sig att Sverige ”storknar under den utländska subkulturen” när andra nordiska länder inte gör det? Personligen har jag för lite erfarenhet av de andra ländernas utgivning för att kunna ställa den frågan. Men jag undrar om det verkligen kan vara lönsamt i det långa loppet för förlagen att satsa så hårt på denna typ av masskultur. För oavsett hur lätt det än kan vara att rucka på sitt kvalitetsbegrepp i dessa tider bör man vara smärtsamt medveten om att det tar tid att vinna tillbaka sitt anseende som ett kvalitativt förlag.

(Jag instämmer i kritiken mot flams-tramset men vilka böcker som kan betraktas som flams-tramsiga kan diskuteras. Jag gillar ju till exempel detta och detta. Vilket antagligen är rena supertramset i någon annans ögon.)

Apropå..

Ulla Rhedin skriver om ”Sockrade siffror. Mer flams-trams i barnlitteraturen” under Idé&Kritik i dagens DN (9/3-10). Rhedin skriver i och med publiceringen av Svenska Barnboksinstitutets årliga statistik att statistiken visar upp ”blinda” vilseledande siffror när den säger att fler bilderböcker gavs ut 2009 än under 2008. Det hon menar är att det under 2009 visserligen gavs ut fler bilderböcker men att statistiken inte säger något om böckernas kvalitet. Och visst har hon en poäng. Vi på Bokunge har redan frågat oss flera gånger i år var alla intressanta bilderböcker har tagit vägen. Att bläddra igenom Vårens böcker var dyster läsning, det går inte att förneka, men att läsa Svenska Barnboksinstitutets statistik över fjolårets samlade utgivning var nog ännu dystrare, skulle jag säga. Helt plötsligt blir det glasklart varför det finns och har funnits så lite intressant att skriva om. Och jag förstår precis varför jag aldrig har hört talas om ens hälften av de 508 titlarna som gavs ut under 2009. Svaret är skrattretande enkelt. En stor del av utgivningen var helt enkelt översättningar av engelska eller amerikanska böcker som exempelvis de om Rorri Racerbil eller Molly mus. Då frågar sig Ulla Rhedin hur det kan komma sig att Sverige ”storknar under den utländska subkulturen” när andra nordiska länder inte gör det? Personligen har jag för lite erfarenhet av de andra ländernas utgivning för att kunna ställa den frågan. Men jag undrar om det verkligen kan vara lönsamt i det långa loppet för förlagen att satsa så hårt på denna typ av masskultur. För oavsett hur lätt det än kan vara att rucka på sitt kvalitetsbegrepp i dessa tider bör man vara smärtsamt medveten om att det tar tid att vinna tillbaka sitt anseende som ett kvalitativt förlag.

(Jag instämmer i kritiken mot flams-tramset men vilka böcker som kan betraktas som flams-tramsiga kan diskuteras. Jag gillar ju till exempel detta och detta. Vilket antagligen är rena supertramset i någon annans ögon.)