Kategori:Apropå

Dick Bruna 1927-2017

”I thought it was nice to make everything as simple as possible to give children lots of room for their own imagination.” – Dick Bruna, The Guardian, 2006

Just efter att jag nattat sonen med Tittut Miffy! får jag höra att Dick Bruna gått bort, 89 år gammal. Bortom den armé av Miffy-produkter, där hon ofta klumpas ihop med tomma figurer som Hello Kitty*, som finns ute på marknaden är Dick Brunas författar- och konstnärsskap totalt lojalt med det lilla barnet och dess fantasi. Inspirerad av Matisse skapade Bruna en hel värld med hjälp av endast den svarta linjen och de klara färgfälten.

Bruna skrev och illustrerade mer än 200 böcker. Mitt bästa tips är pekboken Muuu, säger kon och underbara Miffy spökar.

 

* Bruna tyckte för övrigt att Hello Kitty var lite väl lik Miffy. Första boken med Miffy gavs ut 1955, tjugo år innan Kitty dök upp.

PS! Det blåser upp en vind

Eftersom jag för några veckor sen skrev om Studio Ghiblis Ronja Rövardotter-anime så måste jag också tipsa om att Det blåser upp en vind, med regi av Hayao Miyazaki, har premiär på svenska biografer nu i början av april! Filmen sägs vara den 73-åriga Miyazakis sista film som regissör, men vi får väl se hur det blir med den saken. 

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så ville Miyazaki väldigt gärna göra animerad film av Pippi Långstrump, men fick nej av Astrid Lindgren. Synd, för Lindgren och Miyazaki har mycket gemensamt som berättare. Viljestarka flickor, deras förmåga att skildra barndomens – och barnets – inre och yttre konflikter och inte minst hur gränsen mellan fantasi och verklighet är under ständig prövning.

Nu vänder sig Det blåser upp en vind till äldre barn (och vuxna), men för barn under sju år så tipsar jag varmt om Ponyo på klippan vid havet, Kikis expressbud och älskade Min granne Totoro.

Litteralund, fredag

På fredagens Litteralund kretsade mycket om barnkultur i bemärkelsen kultur som barn uppskattar och känner igen sig i. Först seminariet om skräck och spänning med Amanda Hellberg och Ingelin Angerborn, skickligt lett av Jens Heimdahl. Samtalet handlade om på vilket sätt statusen hos genren har minskat sedan det blev en genre tillgänglig för barn. Heimdahl ställde frågan om det var så att skräck- och spänningslitteraturen kunde vara både uppbygglig och underhållande. En fråga som aldrig verkar bli inaktuell. Det verkade författarna i fråga vara överens om att den kunde.

På ett annat seminarium diskuterade Eva Lindström och makarna Thomas och Anna-Clara Tidholm skillnaderna mellan att gå i barnets skor (det empatiska barnperspektivet) eller att låna ut sina skor till barnet (det sympatiska barnperspektivet). Samtalet leddes av Ulla Rhedin (bilderbokskritiker och forskare). Diskussionen kom att handla om hur svårt det är att komma förbi den vuxnes tolkning och istället direkt nå barnet. Som Thomas Tidholm sa: “Generellt är det ett dilemma att det är den vuxne som ska läsa texten för barnet.” Inte helt utan anledning satt jag i publiken och undrade om inte Pija Lindenbaum hade passat väldigt bra att ha med i panelen apropå  barnperspektivet. Men kanske har hon fullt upp med att motivera sin utflykt till vuxenvärlden efter alla dessa år som barnens ambassadör.

Förresten

Alla som trodde att Jesper Juul skulle ge Gunilla Bergström en känga för hot om stryk i Skratta lagom! sa pappa Åberg under seminarium på Bokmässan. Det gjorde han inte! Faktum är att vi i publiken nog ibland undrade om den danske barnuppfostrargurun ens var vaken.

Bokunge på Bokmässa

Än så länge bra föreläsningar, mingel bland montrar och ex antal bokfynd. (Som vanligt med andra ord). Bästa igår: seminarium om bilderbokens poetik med bla Gunna Grähs, Ulla Rhedin, Gro Dahle. De ville mynta uttrycket ”svävning”, tillståndet som uppstår när bild och text lyfter och skapar något nytt i sinnesstämning. Om jag nu fattade det hela rätt. I vilket fall ville de slå ett slag för bilderboken som en egen konstform, och det kan man ju ofta hålla med om.

Mycket snack om böcker nu.

Igår la Svenska barnboksinstitutet ut sin årliga dokumentation över barn- och ungdomsboksutgivningen i Sverige. Och imorse läste jag en artikel av Sverker Lenas i DN om det relativt nya begreppet crossover.  Med crossover menas de böcker som marknadsförs mot en viss yngre målgrupp men som lika gärna kan läsas av vuxna. Oftast rör det sig om ungdomsböcker. Personligen har jag stött på en hel del crossover böcker när jag har betat mig igenom den svenska vårbokfloden 2011. En av de allra knepigaste (i bemärkelsen “svår att utse målgrupp till”) är boken Lägret av Oscar K och Dorte Karrebæk. Jag kommer snart att skriva om den på bloggen. I SBI:s dokumentation nämns även Barbro Lindgrens bok Dagbok från Hönshuset som en crossoverbok. Bara så att ni vet på ett ungefär vilken typ av böcker som menas.

SBI konstaterar att bland bilderböckerna är 50-tals nostalgin påtaglig. Ett exempel som jag inte har tänkt på är att FLERA av illustratörerna använder sig av rutiga golv. Rolig iakttagelse! Sen att det även har dykt upp en del återutgivningar från andra decennier har också märkts, men kanske inte lika tydligt som med blinkningarna till femtiotalet. I övrigt skrivs det en intressant sak om illustratörerna.  Att det finns vissa skillnader mellan yngre och äldre bilderboksskapare. Yngre använder sig av mer luft, “större vita bildytor och frilagda figurer” medan de äldre använder “en mer uppdriven färgtemperatur och undviker vita partier”.

Borde bloggen bli mer kritisk?

Idag skriver Andreas Palmaer i DN Kultur om barnboksbloggar under rubriken “Barnboksbloggen lovebombar de recensionslösa”.

“Vuxenboksförfattare som kommer ut på stora förlag sover ofta oroligt när de släpper en ny bok, men barnboksförfattare kan sova gott. Oavsett förlag, många recenseras över huvud taget inte i tidningar, teve eller radio. Därför är barnboksbloggarna viktiga. Ett inlägg på den ambitiösa barnboksbloggen Bokunge kan vara det enda recensionsliknande en författare får.”

Tillsammans med Bokunge får bokbloggarna Flaskposten, Bokfreak, Bokhora, Tokig i barnböcker, Böcker kan ta dig vart du vill, Bokträdet och Barnboksprat en släng uppmärksamhet, och det gillar man ju givetvis! Dessutom skriver Palmaer att vår (bokbloggarnas) främsta förtjänst är att vi är moderna. När dagspressen ältar sin egen barndoms hjältar och skriver om Åke Holmberg och Hellsing, skriver bokbloggarna om nya författare och illustratörer. Också kul, för modern vill man ju gärna vara!

Men (för det kommer ett men)… barnboksbloggarna är lite för entusiastiska, tycker Palmaer. Vi “ääälskar bilderna” och “kastar oss över böckerna” och det eviga lovebombandet blir monotont. Och i det har han så klart också en poäng – det blir lite tjatigt om man kastar kärlek hela tiden, det har vi på Bokunge reflekterat över själva också. Men det är också lite knivigt att komma runt det där. Bokunge har hela tiden haft som främsta ambition att tipsa om bra böcker i barnboksutgivningen, så att fler barnfamiljer hittar dem. Inte att kritiskt granska allt som ges ut. Den ambitionen får som följd att vi oftare väljer att skriva hyllande inlägg om sådant vi gillar, och ligger lågt med resten. Och visserligen håller vi med om att det verkligen kan behövas att någon axlar det kritiska ansvaret när det gäller barnkultur (dagspressen själva gör det ju snart inte alls längre) – men är det vi som ska göra det? Vi vet inte, riktigt. Vi skulle absolut kunna lägga vår tid på att dissa böcker vi inte gillar i lika hög grad som vi hyllar sådant som faller oss på läppen – men vill vi det? Och vill du som läser (förälder/författare/illustratör/barnboksjunkie eller vem du nu kan vara) att vi ska göra det?

Tyck hemskt gärna till om det här i omröstningen i högerspalten, eller i kommentarsfältet! Vi vill ha din åsikt.

Läs Palmaers text här.

Ensambarn i litteraturen

Det kom ett mejl till bokungeredaktionen.

“Jag tänkte höra med er som är insatta i barnboksvärlden om ni kan komma
på några böcker som har “ensambarn”, det vill säga barn utan syskon, som
tema. Den enda jag kan komma på är Gittan och älgbrorsorna, men nog
måste det finnas fler?”

Och det måste det ju! Men jag kommer inte på! Inte som har just ensambarnet som tema, som det är i Gittan och älgbrorsorna, där Gittan längtar så mycket efter ett syskon att hon till och med kan tänka sig att adoptera tre älgar som brorsor (en stund i alla fall).

Gott om ensambarn finns det ju, däremot. 

Alfons har inga syskon. Pippi har inga. Hedvig i Frida Nilssons Hedvigböcker är ensam. Fia (hon med alla djuren) har inte heller några syskon. Så ej heller Vilda bebin. Eller Max. Eller Findus i Pettsonböckerna. (Yeah, yeah, han ser ut som en katt, men egentligen fattar man ju att han är ett barn.) Och säkert en massa till.

Men jag kan faktiskt inte komma på några just nu där syskonlösheten är temat. Kan ni?

Gittan och älgbrorsorna är skriven och illustrerad av Pija Lindenbaum, Rabén & Sjögren. Det är från den boken illustrationen här ovan är hämtad. Alfons Åberg illusteras av Gunilla Bergström. Och Pippi Långstrump av Ingrid Vang Nyman.