Bokunge

Kategori:Pekböcker

Publicerad av

Hårda kartongsidor – hit eller miss?

Det rivs sönder en och annan boksida i det här hushållet nu för tiden. Kombinationen bilderböcker i golvhöjd + en tiomånaders son som verkar tycka att det här med själva bläddrandet i böcker är en av de allra finaste delarna med litteraturinmundigande resulterar oundvikligen i sådant. Han har inte direkt silkesvantarna på sig när han bläddrar…

Hur som helst – det våldsamma bläddrandet utmynnade i alla fall nyss i en diskussion om hårda kartongsidor på småbarnsböcker. Visst är det ett relativt nytt fenomen? Jag kan inte minnas att mina egna småbarnsböcker var i hård kartong när det begav sig. Vi läste Max kaka i gammalt hederligt format, med rivbara sidor. Men nu – nu är ju i stort sett varenda småbarnsbok i hård kartong. Och vad tycker man om det egentligen? Bara praktiskt och bra? Eller lite synd också – för (och nu vill jag varna känsliga läsare för att jag kommer att låta som en hundraårig bakåtsträvare) är det ändå inte lite mer Riktig Bok över vanliga papperssidor? Jag får för mig att dåtidens barn snabbare var tvungna att lära sig visa respekt för de värdefulla böckerna och inte behandla dem som vilken random leksak som helst. Nu bara: Tuggvänliga böcker! Ta med dem i badkaret! Kör dem i flismaskinen! DE HÅLLER FÖR ALLT!

Känner mig lite kluven, men lutar nog ändå så smått åt klang och jubel-hållet.

Det ÄR ju ändå rätt skönt att böckerna håller för mer än en läsning…

Publicerad av

Populär pekbok

Den lilla människan (9 månader) i hushållet har fått en ny pekboksfavorit på sistone. Tripp trapp – Vem är det? är så omåttligt populär att han flinar så fort han ser omslaget. Idén är enkel: På ena sidan ser man ett par fötter, och när man bläddrar (och här bläddrar man på höjden) framgår det på nästa uppslag vem fötterna tillhör. Mamma, farmor, pappa, morfar, katten eller storebror? Ohyggligt spännande och roligt, tycker testpanelen.

Sick sack – Vad är det? i samma serie är däremot inte samma succé. Här syns ett sick-sackmönster på ena sidan, och bläddrar man framgår det var mönstret egentligen hör hemma. På trumman, aborren, tumstocken eller huggormen? Det är alldeles för svåra ord för att det ska gå hem här (tumstockar göra sig icke besvär ännu, vi har fullt upp med lampor och annat basic), men kanske kan den funka för lite äldre barn?

Tripp trapp – vem är det och Sick sack – vad är det är skrivna av Linda Fridh och illustrerade av Pernilla Lonhage. De ges ut av B Wahlströms.

Publicerad av

Vive la mer franska böcker!

I Frankrike vet man hur barnböcker ska se ut minsann! Jag har precis kommit hem från en veckas semester i trakterna kring Montpellier och jag kunde såklart inte låta bli att botanisera runt bland barnböcker så fort jag fick tillfälle. Och vilken FRÖJD det var! Jösses, Emelie här på Bokunge efterlyste i ett tidigare inlägg fler taktila böcker. Om inte förlagen här hemma pallar fixa fram några svenska sådana så kan de åtminstone översätta valfri fransk barnbok för de är ta mig tusan taktila hela bunten. De låter, blänker, är mjuka och luddiga, går att vika ut och är allmänt lekfulla och snygga. De luktade eller gick inte, men det var typ det enda de inte gjorde. Och det verkar vara ett genomgående tema att alla böcker (åtminstone pekböckerna) ska vara lärorika på något sätt. Barnen får lära sig räkna, hur olika djur ser ut och låter, hur olika färger ser ut och hur olika saker kan kännas. Till exempel kunde man i en bok känna hur klibbigt murbruket är mellan tegelstenar när man murar. Och i en bok kunde man lära sig knäppa kardborreskor och dra upp en dragkedja! Oh my. Det kan ju verka vara lite för mycket, men allt var så snyggt så det var ändå ok. Jag köpte med mig tre av böckerna ovan, La jungle, La ferme och La nature. I dem kan man höra hur regnet smattrar, kossan råmar, apan tjattrar och mest spännande av allt: hur en panda låter (vet ni det va va va? det vet jag nu).

Bilderböckerna för något äldre barn var inte lika pedagogiskt inriktade, men lika snygga för det. De franska barnboksförfattarna/illustratörerna lyckas med konstycket att vara konstnärliga men ändå tilltalande för barn. Det känns så väldigt franskt alltihop. Här kommer lite bildbevis:

Le mariage de Madame Édouard. Bernard Villiot & Muriel Kerba

 La grande fabrique de mots. Valeria Docampo & Agnès de Lestrade
Synd att jag är så usel på franska att bara pekböckerna kan komma på tal… Men som sagt, en stilla önskan till svenska bokförlag, snälla översätt fler franska barnböcker!