Kategori:Bokunge recenserar

Kära döden och Mammas liv

Vi får ibland frågor om böcker som handlar om svårare ämnen, som döden eller sjukdom. Här kommer två nyare tips:

Mammas liv av Mi Tyler och Malin Ahlin

Mammas liv skildrar ur ett barnperspektiv hur det blir och känns när en förälder får cancer. Det är en ömsint berättelse om barnets upplevelse, om hur det känns när mamma inte längre orkar sitta med och äta middag vid bordet. Om längtan och rädsla, men också lek och fantasi. Illustrationerna fångar på ett pricksäkert vis barnets oro, och texten lyckas vara både enkel och tydlig utan att bli pedagogiskt tråkig.

Här kan du läsa mer om boken.

Kära döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak

När en pappa plötsligt går bort blir tre systrar och en mamma ensamma kvar. Sorgen bedövar, mellansystern berättar: “Oroliga fiskar simmar runt, runt inuti mig och det känns som om någon satt en stor fiskskål på mitt huvud.”

Familjemedlemmarna går som in i sin egen sorg och det blir svårt att se varandra. Men berättelsen lämnar oss med hopp, för även dimma kan lätta. Mamman börjar höra och se igen. Det tunga finns kvar, kanske alltid, men det blir lite lättare att andas emellanåt.

Här kan du läsa mer om Kära döden

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

”- Den är genial, men den kräver några genomläsningar.” Så sa en kollega som jag har stort förtroende för när det gäller barnlitteratur angående Augustprisnominerade Jag blir en bubbla av Malin Axelsson och Klara Persson. Det var tur att hon sa det, för annars är det mycket möjligt att jag inte hade gett den en chans. Det är nåt med det pastellfärgat spretiga och knepiga som jag har sett lite för mycket av nu.

För knepigt, spretigt och pastellfärgat är det. Inga versaler i början av meningarna och mycket annat som vän av ordning kan värja sig mot. Men när man börjar läsa högt för sig själv, eller någon annan, så fastnar man. Det är en oemotståndlig lekfullhet och flamsighet i texten, som dessutom är rytmisk och språkligt skön. Här finns ett driv som gör att man flyger lätt över sidorna och de liksom utspridda och till synes osammanhängande illustrationerna får ett sammanhang. Gorillor, tårtor, bebisar, monster och doktorer som blir sjuka. Man gillar sin egen röst när man läser den här boken högt. Man får lust att dramatisera och frasera och göra konstpauser. Man fattar inte riktigt vad man läser, eller vem det är som säger vad, eller när och var saker händer, men det är på nåt sätt i sin ordning. Det är lite som att prata med barn.

Man blir glad. 

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson och Klara Persson ges ut av Urax förlag.

En bok i lekvärlden

Karin Cyrén är precis aktuell med en av årets roligaste läsupplevelser, Vem hämtar vem?, tillsammans med Siri Ahmed Backström. Men Cyrén är även aktuell med den här boken, Strandstaden, som kom ut tidigare i år på Alfabeta.

Strandstaden är ett barns lekvärld. Ett barn springer glatt ner mot stranden, bygger en stad i sanden för alla fantasifigurer som dyker upp. Alla vill ha hus! Det blir mycket att göra…

Berättelsen berättas i jag-form, vilket ger ett bra driv och fin känsla för lekens alla röster. Jag gillar skildringen av ensamleken, den ohämmade fantasin som blir när ingen annan är med. Illustrationerna är detaljerade, färgerna klara. Bokens sista uppslag är nog min favorit, stranden i lila skymning.

En bit in i berättelsen får barnet, tyngd av alla figurers byggkrav, dock ett ilsket utbrott och förstör staden. Tyvärr, tycker jag. Berättelsens styrka är den finurliga skildringen och förståelsen av ensamleken, och då känns vredesutbrottet onödigt. Berättelsen behöver inte det. Inte för att jag har något emot starka känslor i barnböcker (tvärtom), men just här bryts magin.

Slutet gott allting gott när staden byggs upp igen, och strandfigurerna hälsar (hotar?) – “Vi kommer hem till dig nån dag” när barnet åker hem från stranden. 

Strandstaden (2014) är skriven och illustrerad av Karin Cyrén, boken ges ut av Alfabeta.

Blubbla tänker

Egentligen är jag lite trött på barnböcker som handlar om att tänka, dagdrömma, fantisera och filosofera. Vad är det som får oss vuxna att romantisera barns inre liv något så kopiöst? Vår egen brist på detsamma?

Just nu letar jag egentligen efter väldigt konkreta böcker, böcker som är fulla av bilder på lagom nya saker och lagom bekanta situationer som kan matcha en ett och ett halvtårings raketsnabba ordförrådsutveckling.

Med detta sagt är det kanske lite konstigt att jag väljer att skriva om en bok som heter Blubbla tänker. Men boken har en massa kvalitéer och sticker ut lite i höstens utgivning, så den är värd lite uppmärksamhet. Författaren heter E A Johansson och boken är en fotobok. Vi får möta Blubbla, som är en apa, typ monchichi, fast inte lika söt. Blubbla ser rätt gammal och använd ut, samt har ett permanent grubblande och lätt bekymrat uttryck i ansiktet. Det ser verkligen ut som om Blubbla tänker.

Kanske är det dockan och nattmössan i kombination, men något för tankarna till Bebbes godnattstund. Blubbla ligger till sängs och funderar, låter tankarna vandra i olika miljöer. Hen åker ut i rymden, besöker en popcornfabrik och funderar lite på döden. Det kommer till och med en liten tår på den skrovliga kinden när “tankarna tänker” på den döda mamman.

Det som gör att Blubbla tänker inte blir pretto, vilket många andra böcker med uttrycket “tankarna tänker” nog hade blivit, är de fantastiska bilderna. Här finns massor av humor. Och bilderna är så kärleksfullt, finurligt och noggrannt arrangerade. Det är riktig fotokonst och man ser hur roligt författaren måste ha haft. Här finns en mängd detaljer som jag bara älskar att upptäcka. Allt i miniatyr. Blubbla har en liten kobratelefon, små pryttlar och kastruller på sin lilla järnspis, en liten klocka och en liten blommig byrå vid sin säng. Han käkar popcorn och dricker te i minikopp. Allt är slitet och fotograferat i varmt ljus. Popcornfabriken är ett litet mästerverk i sin detaljrikedom.

Det faktum att Blubbla sitter i rullstol, även när han är ute och flyger i rymden eller hoppar fallskärm, är också något helt fantastiskt. Det är nämligen inget som på något sätt nämns eller görs en poäng av. Detta råkar bara vara en gosedjursapa som sitter i rullstol.

Blubbla tänker är skriven av E A Johansson och ges ut av Natur och Kultur. 

Chattrecension: Nu leker vi den fula ankungen

Vi chattar om Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren och Eva Lindströms bok som är nominerad till Augustpriset i år. Berättelsen utspelar sig i två barns fantasi, en lekvärld där barnen spelar alla huvudpersoner i den klassiska sagan – här på ett nytt vis.

Emelie – Jag tänker såhär. Undra om detta är en bok som de fick i uppdrag att skriva, liksom parades ihop… 

Johanna – Mm, det är ju lite av ett “dream team”!

Emelie – Vad tänkte du när du läst den?

Johanna – Att den innehåller mer än den ger sken av vid första anblick. Du?

Emelie – Det språkliga greppet, tänker jag på. Det bidrar med ett direkt och autentisk tilltal till en gammal sliten saga.

Johanna – Att låta två barn berätta historien utan att “ses i bild” tycker jag är väldigt intressant och spännande.

Emelie – Helt klart nytänkande. Hur tar barnen det?

Johanna – Jag har bara läst för dottern och hon undrade först vilka som pratade, men då sa jag bara att det är barn som leker och vi ser deras fantasi, vilket hon helt köpte.

Emelie – Samma här, har bara läst för sonen som tyckte hela historien var “lite trist” eftersom man kallar någon ful. Men jag börjar genast analysera maktförhållandet mellan de två barnen som pratar… “Nu kommer du simmande med alla dina fina barn säjer vi”, det är nog en del maktlekar i en viss ålder.

Johanna – Mm, håller med. Vi pratar ofta om vem som bestämmer vad och hur i lekar, det är ju ett vardagsämne för barn.

 

Emelie – Vad säger du om Lindströms insats? Jag gillar vattnet, och gillar helt klart strukturen på färgen på pärmens insida (parantes).

Johanna – Lindström kan vara en vattendelare (haha, förlåt), vissa älskar och andra förstår inte alls. Jag gillar ju! Just här tycker jag om färgerna och ankungens uttryck, och det finns mycket fint att se på när det gäller teknik.

Emelie – Jag tänker så också, hon är ingen publikfriare Eva Lindström, mer en stillsam, subtil charmör.

 

Johanna – Och Barbro, hur briljant barnspråk har hon inte? Eller lekspråk, snarare.

Emelie – Avundsvärt! Jo, jag undrar hur man behåller det där barnet inom sig så nära sitt andra jag genom hela livet…

Johanna – Barbro är min målbild, ska bli som henne när jag blir stor!

Emelie – Är det Lindström eller Lindgren som kom på att barnen inte skulle vara med i bild? Vad tror du?

Johanna – Lindgren! Eller nä, vet inte… 

Emelie – Hm, jag undrar hur samarbetet sett ut. Vissa träffas ju inte alls när de skapar ihop.

 

Emelie – Men ett samlat omdöme?

Johanna – Titthål in i barnens lekvärld, relationen mellan barnens prat och fantasins illustrationer. Detta är bra!

Emelie – Trygg gammal klassiker berättad med nytt berättartekniskt grepp á la lekvärlden med smart samarbete mellan Lindströmsk bild och Barbros text.

Johanna – Perfekt.

 

Nu leker vi den fula ankungen (2014) är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Lindström. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Tilly som trodde att..

 

Den här boken har jag nästan läst sönder den sista tiden. Barnen älskar den och jag älskar den. Bokens författare Eva Staaf är radiodramatiker och regissör till vardags men debuterar här som bilderboksförfattare. Den fenomenala illustratören Emma Adbåge känner de flesta till sedan tidigare genom bilderbokskaraktärer som Sven och Leni. Och nu är boken nominerad till Augustpriset. Med rätta, säger jag.

Vem är då den här Tilly som trodde att? Tilly går på dagis. Hon och hennes kompis Tage är nyfikna på att få veta hur det är att vara någon annan. De undrar till exempel varför vissa barn inte har några badkläder med sig till badhuset och varför andra bara har möglig ost och nagellack hemma i sitt kylskåp? Och varför vissa, som Tages mamma, vill ha persiennerna nere istället för uppe mitt på dagen? Sen finns han killen på gatan utan för affären, som bara har tunna, tunna skor fast det är vinter..och varför får mamma alltid så förtvivlat bråttom varje gång de ser honom?

Tilly som trodde att.. är en helt fantastisk bok. Det är en bok som med stor respekt visar på olikheter människor emellan. Framförallt visar den ömsint hur olika människorna i vår direkta närhet kan vara. En klasskompis mamma gör inte på samma sätt som min mamma, en hemlös på gatan där jag bor lever under helt andra villkor än vad jag gör.

Boken kan läsas linjärt från pärm till pärm men öppnar också för att läsas på andra sätt. Vid behov kanske? Bilderna är en historia för sig som jag helt enkelt inte kan få nog av. Tips: Tages mammas beiga, välordnade kök (där Tilly hör klockorna ticka) är kort och gott hjärtknipande. 

Blompojken

Barndomens romantiska skimmer är förljuget, det vet alla som varit barn. Speciellt om du uppfattas avvika ifrån trånga normer.

Blompojkens text är fåordig, rytmiskt. 

 

“Liten pojke

Gillar blommor

Gillar fina

Fina saker”.

 

Orden påminner om en bön, en vädjan om att få vara sig själv. Berättelsen står helt på blompojkens sida. Plågoandarna illustreras i mörka färger, arga ansikten. Bara blompojken strålar i färg. Kanske kan det upplevas som förenklat, men å andra sidan ger det läsaren möjlighet att helt liera sig med blompojken.

Ibland tränger röster från världen utanför in, frökens “säg ifrån” eller killgängets “mespojken, fjollpojken”. Det låter mörkt, men samtidigt är berättelsen hoppfull. Blompojken illustrerar det ljusa, trots hårda ord så blir han kvar i det som är sant och riktigt för just honom.

Att boken ens finns inger också hopp, och den kan säkert fungera som tröst och styrka. För att inte tala om tankeställare och samtal för världens alla killgäng, av alla åldrar och kön.

En bilderbok för lite äldre barn, 5 år och uppåt. Och vuxna!

Blompojken är skriven och illustrerad av Elias S. Ericson. Boken ges ut av Kabusa.

Vad säger räven?

Ni har hört låten va? Den där hysteriska låten som jag trodde var alla barns ursäkt att få svära lite (se videon på youtube). Nu har Svein Nyhus gjort illustrationer till “The Fox (What Does The Fox Say?”) och resultatet är en psykedelisk, fantasifull och väldigt vacker bilderbok. Nyhus är en fantastisk konstnär och det är hans illustrationer som bär den här boken. För att texten ska fungera får den som läser högt vara beredd på att ge järnet, det funkar liskom inte att läsa “Hati-hati-hati-ho! Hati-hati-hati-ho! Hati-hati-hati-ho! Eller kanske … Joff-tjoff-tjoff-tjoff-tjoffo-tjoffo-tjoff!” hur som helst. För bästa resultat krävs en högläsare med mod och riktigt höga toner. Det kan bli hur kul som helst! Känns det inte helt bekvämt (vilket är fullt förståeligt) kan en ju alltid lyssna på låten tillsammans med barnen och sno ljuden därifrån. Eller varför inte lyssna samtidigt som ni läser? Jag lovar, snart vet ALLA hur räven låter.

Bild lånad av Svein Nyhus.

Vad säger räven? är skriven av Bård Ylvisåker, Vegard Ylvisåker och Christian Löchstöer. Den är illustrerad av Svein Nyhus och ges ut av Notfabriken.

Bockarna Bruse kommer igen

”- Har ni varit på TV? frågade hermelinerna.

– Vi har varit med i sagan, sa bockarna.

– Vad är det för nåt? sa hermelinerna.

Vilken kanal är det?”

Nja, hermelinerna på fjället kanske inte känner till bockarna Bruse, men vi gör det! Genom Bockarna Bruse på badhuset (2012) fick den välkända sagan ett helt nytt och inte minst fantasifullt skruvat liv. Boken blev väldigt populär och röstades fram till 2012 års bästa bilderbok av Bokjuryn.

I uppföljaren är det semestertid för bockarna, vilket betyder en tur till fjället (vi pratar trots allt om norska bockar här). Men våffelstugan är stängd och trollet under bron har flyttat ner till byn och in på äldreboende, där han tillbringar dagarna med att skrämma livet ur gamlingar.

Ja, ni hör ju. 

I Bockarna Bruse kommer igen är vi långt ifrån den ursprungliga sagan, men samtidigt helt nära. Både en och två gånger får vi klampa tripp-trapp, tripp-trapp, tripp-trapp över bron. Gry Moursunds uttryck, hennes kollage av naivistiska illustrationer, liknar ingenting annat. Vackert, tycker jag! Humor och befriande galenskap löper genom både bild och text, där Pija Lindenbaum står för översättningen till svenska. 

Den galna blicken! Både trollet och bockarnas minspel är pricksäkra och kul att titta på.

 

Bockarna Bruse kommer igen är illustrerad av Gry Moursund och skriven av Bjørn F. Rørvik, det är Pija Lindenbaum som står för översättningen till svenska. Boken ges ut av Lilla Piratförlaget.