Kategori:Kapitelböcker

Förr i tiden del 2

Jag fortsätter på temat förr i tiden med en tid som förvisso inte är jätteförr, men ändå en bit ifrån oss. Speciellt om man råkar vara barn.

Böckerna om Gitta är baserade på Annika Huetts mammas egen dagbok. Dagboksskrivande Gitta växer upp i 30-talets Stockholm (eller Huddinge om man ska vara petig), och i Åkerbo – sju syskon, fyra våningar och Gittas dagbok får vi följa hennes vardag. Gitta bor i ett stort rött trähus tillsammans med syskon, föräldrar och hembiträdet Svea. Varje dagboksanteckning är som en liten berättelse i sig, en inblick i 30-talets olika vardagssysslor och göranden sedda genom ett barns ögon.

Läs mer

”Jag går till stallet istället”

Vi är många som gråtit, pirrat och LEVT oss igenom böcker som utspelat sig i och runt ett stall. Kanske hade du tur och fick stryka med handen över en varm mule i verkligheten också, eller så älskade du (precis som jag) hästböcker precis lika mycket som du var allergisk mot hästar, dvs jättemycket.

Men hästboken ja, det är ju en riktig litterär lågstatusgenre. Givetvis, eftersom det är flickor som främst läser. Lisa Bjärbo skriver jättebra på sin blogg om hur inte ens vi, hästbokslovers, alltid vågar stå upp för den läsupplevelse som var så intensiv och viktig för oss. Så därför, för att locka ännu fler in i stallet och för att få skriva lite om hästböcker, så måste jag tipsa om att Pia Hagmars bokserie om hästtjejen Klara nu finns i lättläst bearbetning. Kul!

Läs mer

Bruno 3000.

bruno3000juliathorell-590x738Bruno 3000 handlar om åttaårige Bruno som gillar lego och Minecraft och går på judo. Han bor med sin mamma och pappa någonstans i Sverige. Bruno har levt strax över 3000 dagar, därav titeln. Bruno är ett efterlängtat barn och på ett ställe i boken får läsaren veta att Brunos pappa och mamma har fått kämpa hårt innan de kunde få Bruno:

”Han (läs: pappa) och mamma fick åka till sjukhuset många gånger och längta och vänta väldigt länge innan jag kom.”

Brunos bästa kompisar är tvillingarna Tom och Ture. Tvillingarna bor i porten bredvid Brunos och de lever ungefär samma liv. Den största skillnaden mellan Brunos familj och Tom och Tures verkar vara att tvillingarnas pappa reser utomlands en del i jobbet. Till USA, dit Tom och Ture så småningom berättar att de ska flytta. Utlandsresorna genererar en del presenter vilket gör att Tom och Ture har en betydande samling legobyggen hemma. Bruno älskar lego och är mäkta imponerad av mängden och mångfalden i tvillingarnas legosamling. Och vid ett tillfälle råkar han stoppa på sig en, för honom, särskilt ovanlig legogubbe med murbräcka. Incidenten med legogubben skapar en hel del samvetskval hos Bruno och till slut lämnar han diskret tillbaka den.

I skolan är det grupparbete om forntiden och Bruno hamnar i en grupp med en kille som han inte förstår sig på. Ville. Genom ett antal grupparbetstillfällen går Bruno från att inte vilja vara i samma grupp som Ville till att slutligen bli imponerad av Villes dolda talanger och i smyg önska att han kanske flyttar in i tvillingarnas lägenhet när de har flyttat.

Jag läste Bruno 3000 högt med sjuåringen här hemma. Det kan tilläggas att vi hade höga förväntningar. Särskilt jag, som är enormt imponerad av Åsa Anderbergs Strollos prosa i de tidigare böckerna. Och ja, på en del sätt infriades förväntningarna. Julia Thorells bilder är pricksäckra och förstärker texten och alla dråpligheter som Bruno hamnar i (lite Tom Gates, Dagbok för alla mina fans-känsla). Åsa Anderberg Strollo gör ett av de första lyckade försöken att skildra en samtida sju-åttaåring, med alla tidsmarkeringar det innebär. Däremot måste jag vara helt ärlig och säga att ingen av oss förstod oss på Bruno som person. Sjuåringen var skeptisk till hans svordomar (många barn älskar förekomsten av svordomar i böcker och särskilt i den här boken – jag vet!) och han gillade inte hans sätt att vara mot föräldrar och kompisar. Min invändning är att även om man läser om till exempel Brunos våndor efter att han har tagit legogubben från sina bästisar så kände jag inte dem; jag känner ingen sympati för Bruno helt enkelt. Däremot kände jag att jag skulle vilja veta mer om Ville och om Tom och Ture, som alla kändes mer ödmjuka. Så fel av mig, men innerst inne önskar jag att Anderberg-Strollo och Thorell kanske gör något i stil med Håkon Øvreås böcker om Svartle och Brune och skrev uppföljare om både Ville och Tom och Ture.

Bruno 3000 är skriven av Åsa Anderberg-Strollo och illustrerad av Julia Thorell och ges ut av Alfabeta.

Riktiga fotbollsstjärnor!

fotboll2

Om någon råkat ha missat det så pågår fotbolls-EM för herrar just nu. Sverige har åkt ut och vi har alla blivit islänningar. Men egentligen är det inte förrän nästa år det händer, för då spelar damerna EM! För Zlatan, Källström och Berg i all ära, men vi vet ju alla att de riktiga stjärnorna heter Asllani, Fischer och Schelin – eller hur?

Värsta målet, Kosse! är inspirerad av just landslagsstjärnan Kosovare Asllanis barndom. En kapitelbok med korta kapitel och lagom text, för högläsning eller för nybörjarläsaren att läsa själv. Varför inte för den som vill testa något annat än Lassemaja-böckerna, om man nu vågar föreslå något så vågat…

Läs mer

Pappa och jag

Jag tipsade tidigare i veckan om Pappa och jag som årets julklappsbok för högläsning, för det är verkligen en av mina favoriter från året som har gått. Lisen Adbåges finurliga illustrationer och Ulf Nilssons vardagsnära berättelse skapar en humoristisk och varm skildring av relationen mellan pappa och dotter i storstan. “Barnnära” står det på baksidan av boken, och det stämmer verkligen.

Maja och hennes pappa (en mamma finns också, men hon är inte med så mycket) bor i Stockholm, i Vasastan. Med andra ord ett sånt tidstypiskt barn vars föräldrar inte flyttat ut till en närförort. Det är roligt att många platser och gator får vara med, det blir som att Maja verkligen traskar runt här i stan. Jag kommer själv ifrån en liten byhåla ute på den sörmländska landsbygden och fann det oerhört fascinerande med storstadsberättelser som barn, tänk Mio i Tegnérlunden och Mimmis familj i Göteborg (fast nu läste jag att Mimmi-böckerna utspelar sig i Kungälv, men det var tydligen tillräckligt storstad för mig).

Pappa och jag är en kapitelbok med små eller större illustrationer på varje sida. Adbåge plockar upp detaljer från texten, men illustrerar även närheten mellan Maja och pappan. Pappan förresten, jag gillar hans velourpappa-stil med glasögon, träskor och fladdriga brallor. Se bara på omslaget hur pappans långa ben formar A:et, genialiskt ju! På samma vis som Adbåge fångar detaljer i texten så berättar Nilsson om det lilla i vardagen, de små detaljerna som alla som är eller har varit 4 år känner igen sig i. Roligt är vad det är!

 

Pappa och jag är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Lisen Adbåge. Boken ges ut av Bonnier Carlsen.

Hugo och Holger går i skolan

Oj, vad jag skrattade! Började läsa boken på väg upp i hissen efter att ha hämtat den i brevlådan, och skrattade så att jag nästan inte fick upp nycklarna till ytterdörren.

Hugo och Holger går i skolan är en bok för den som just har börjat läsa själv, men fungerar förstås lika bra att läsa högt. Den handlar om Hugo, en liten kille som ser väldigt dåligt. Så dåligt att han inte vet att den hund han fick från Glömda djur egentligen är en elefant. Holger heter den. Det faktum att Holger är just en elefant kommenteras heller inte i boken, men bilderna talar sitt tydliga språk. Holger är både snabelförsedd och rätt så stor. Även relativt pälsfri.

Holger är jättesnäll och bryr sig om sin husse. Därför oroas han lite över att Hugo uppenbarligen inte går i skolan, och samlar till slut mod nog att fråga. Då berättar Hugo att han har blivit utkastad från skolan, för att han hade skolkat i två års tid. Men i själva verket hade han bara gått fel. Tagit fel på dörrarna. Lätt hänt när man ser dåligt.

“Det var mycket lugnt, men jag lärde mig ingenting, även om jag gick dit varje dag.”

säger Hugo och på bilden ser man hur han sitter inne på skolans WC.

Så det kan gå. 

Som tur är så blir det ett lyckligt slut på historien och både Hugo och Holger hamnar i skolbänken. 

Den här lilla berättelsen är så full av underbara detaljer, både i bild och text, och de båda samspelar på ett briljant sätt. En lätt lakonisk och absurd, men rar ton präglar texten och bilderna liksom kommenterar berättelsen och tillför ny information.

Hugo har ett par enorma colabottnar till glasögon, och det känns väl lite sådär att skratta åt barn med en synnedsättning på typ -34, men det finns nåt varmt och icke-problematiserande i skildringen som kan betraktas som en förmildrande omständighet.

Boken är skriven av den danske författaren Oscar K, en pseudonym för Ole Dalgaard. Eller om det är tvärtom. Tittar man på hans hemsida är det mesta ganska oklart på ett uppfriskande danskt sätt. 

Det finns två tidigare böcker i serien om Hugo och Holger, och det kommer flera. Det ser jag fram emot.

Här är en liten film om Hugo och Holger också. Notera bajspåsen.

Hugo och Holger går i skolan är skriven av Oscar K, illustrerad av Teddy Kristiansen och ges ut på Hegas förlag. 

 

 

 

 

Mysig högläsning om hunden Puzzel


Ni vet den där mysiga känslan man kan få av att betrakta djur? Den har jag fått flera gånger den senaste tiden. Förra helgen hälsade jag på mina föräldrar, som just då var kattvakter. Min systers katt fick oss alla tre, vuxna människor utan särskilt djurintresse, att mysa runt och prata nåt slags hemmagjort kattspråk. Förundrat tittade vi på när den söta lilla tingesten drack vatten ur kranen, kröp in bakom böckerna i bokhyllan och puttade ut några band för sitt höga nöjes skull eller gömde sig i en papperskasse.

I ungefär samma veva läste jag Puzzel hittar ett spår, en vansinnigt charmig berättelse om den lilla Jack russell-terriern Puzzel som tack vare sin ovanligt välutvecklade nos hamnar i allsköns äventyr. Boken rekommenderas till barn från sex år, men det jag kände när jag läste den var att jag omedelbart ville läsa den högt och då funkar den även för yngre barn. Språket är så rytmiskt och puttrigt, och berättelsen så spännande, att jag tror att även en djurintresserad femåring skulle älska att höra den.

I den här boken, som är den tredje om Puzzel, får vi följa henne när hon råkar nosa upp en stulen sällsynt växt och på så sätt avslöjar tjuvarna och hamnar i lokaltidningen. Men det är minst lika spännande när hon jagar en spyfluga eller råkar reta upp ett vildsvin.

Författaren Isabelle Halvarsson, som också har skrivit böckerna om katten Fräs, lyckas fånga just den där värmen och humorn som ofta dyker upp när man betraktar djur. Det är Puzzels perspektiv, hennes berättelse, och på något sätt förstår man som läsare precis hur läckert det kan lukta med nystekta köttbullar i matskålen eller en bit leverpastej i en påse. För att inte tala om hundfödelsedagsbakelser gjorda på skinka, potatismos och korv. (Och jag äter inte ens kött längre.)
Illustrationerna av Margareta Nordqvist är enkla och söta, och väldigt lekfulla. Har man någon gång umgåtts med Jack russell-hundar så känner man igen den energiska svansen och de fladdriga, mjuka öronen.

Något jag också gillar med den här boken är att Isabelle Halvarsson vågar ta med enstaka “vuxna” ord, som när spyflugan lurpassar på Puzzel, eller när en katt beskrivs som väldigt överflödig, i Puzzels ögon. Orden lyfts fram och görs intressanta. Perfekt läge att förklara dem, om man är pedagogiskt lagd och gillar tanken på att vidga sina barns ordförråd. Det är troligt att frågan kommer. Annars går det precis lika bra att strunta i det och bara mysa och fnissa lite tillsammans åt Puzzel och hennes äventyr.

Läs en intervju med författaren Isabelle Halvarsson på barnensbibliotek.se

Puzzel hittar ett spår är skriven av Isabelle Halvarsson, illustrerad av Margareta Nordqvist och kom ut i höstas på Bonnier Carlsen. 

Mickan for president!

”- Jag vet ju att du kan! sa fröken. Men du måste visa det också!

Det tyckte jag var konstigt. För om fröken redan vet att jag kan, varför måste jag då hålla på och räcka upp handen och berätta det för henne igen?”

Mickan fyller snart åtta år, och är nog (i alla fall om fröken får beskriva henne) en rätt blyg och försynt tjej. Hon gillar inte riktigt att räcka upp handen i klassen, hon gillar inte att gå på kalas och umgås med en massa andra, och hon gillar definitivt inte att tvingas stå på scen och spela teater. Ändå måste hon! “Alla ska vara med!” säger fröken. “Det blir roligt!”

I Jag är jag får vi följa Mickans tankar om sin tillvaro i korta kapitel. Det är inte en dagbok, men nästan. Och det är så VANSINNIGT bra! Jag älskar Mickan! Och Mickans föräldrar! 

Önskar jag hade en 6,7,8-åring i närheten, så jag kunde få högläsa den och prata om allt viktigt som Mickan tänker på. Varför dör husdjur? Varför är man på olika sätt med olika personer? Varför skriker tjejerna i klassen när de ser en spindel om det är någon söt kille i närheten, men inte om de är själva? Varför får de vuxna ha blommor och duk på sitt bord i matsalen när inte barnen får det? Och varför säger alla att Pecka har problem? Mickan tycker mest det verkar som om Pecka har extra mycket bus i sig.

Det här är viktig, rolig, allvarlig och mysig högläsning när den är som allra bäst.

Jag är jag är en kapitelbok som är skriven och illustrerad av Emma Adbåge. Den ges ut av Rabén och Sjögren.

 

I sann Ole Lund Kirkegaard anda

Som det är just nu finns det bara en enda bok som förtjänat sin plats i bokhyllan (på samma sätt som Lalo trummar och Sagan om det lilla huset tidigare gjort). Det är Den otroliga historien om det jättestora päronet av den danske författaren och illustratören Jakob Martin Strid. Det har nu nått nivån att om någon väckte mig mitt i natten så skulle jag kunna citera vissa kapitel. Ni som är bekanta med boken vet att det rör sig om en hundra sidor (!) lång och bildrik skröna.

Boken handlar om radarparet Mitcho och Sebastian. Deras lilla trivsamma stad Solköping har blivit av med sin borgmästare som istället har ersatts av den folkilskne Viceborgmästare Kvist. En dag hittar Mitcho och Sebastian en flaskpost som visar sig vara avsedd för dem. Flaskpostens avsändare är ingen mindre än deras förre Borgmästare som nu säger sig leva på Den Hemliga Ön där han verkar ha stött på något enastående. I flaskan ligger ett frö och av nyfikenhet planterar Mitcho och Sebastian fröet i sitt trädgårdsland redan samma kväll. Under en enda natt växer det upp ett gigantiskt jättepäron i deras trädgård..

Det här är en fantastisk bok för alla som har längtat efter en brygga mellan bilderboken och kapitelbokens värld. Boken är i alla avseende lysande. (Så när som på att jag kan sakna några kvinnliga karaktärer som inte vattnar blommor eller hänger tvätt.) Jag tror att den här boken på samma sätt som Ole Lund Kirkegaards böcker kan väcka både fantasi och läslust hos var och varannan unge. Och det är minsann inte lite det.

Den otroliga historien om det jättestora päronet är skriven och illusterad av Jakob Martin Strid och ges ut av Opal.