Kategori:Högläsning

Den förtrollade parken

  
Eftersom jag är från Kristianstad så har jag varit på Wanås ett antal gånger och förälskat mig i platsen, precis som så många andra. Wanås består av ett slott från medeltiden, en konsthall, en helt fantastisk skulpturpark i en bokskog och ett ekologiskt jordbruk. Det är alltid väldigt hög kvalitet på utställningarna, i år ställer till exempel Yoko Ono och Jacob Dahlgren ut och tidigare år har bland annat Louise Bourgeois skulptur Maman ställts ut. Det som lockar mig mest är skulpturparken. Vackrare plats får man leta efter, med eller utan konst. Den är liksom trolsk med sina skyhöga och urgamla träd och de installationer som anas mellan stammarna förhöjer den magiska känslan.

Just därför blev jag väldigt nyfiken när jag läste om Astrid Trotzig och Fredrik Söderbergs Den förtrollade parken. Berättelsen är först ut i ett konstnärligt projekt där en serie barnböcker om figuren Sams upplevelser av parken ska ges ut. Så här börjar boken:

Det var en gång ett slott. Det var omgivet av en stor park, som i sin tur var omgärdad av en hög stenmur. Slottet var gammalt och slitet. Ingen bodde längre där och det var byggt för så länge sedan att ingen mindes hur det hade sett ut när det var nytt och bebott. Men en gång i tiden hade det varit vitt och vackert och fullt av liv. Nu låg det tyst och övergivet, tomt och trasigt.

Sen fortsätter den i klassisk sagastil med en olycklig vattenhäxa som blivit bitter över sitt öde, fast i en liten damm. Till sist blir bitterheten ondska och avundsjuka och tas ut på intet ont anande barn som förvandlas till stenar, träd och vind. Det är en väldigt vacker historia, men sorglig och med ett tungt slut som får en att önska efter nästa bok i konstprojektet. Och som definitivt kommer få mig att titta mig lite mer noga omkring nästa gång jag är på Wanås.

Den förtrollade parken är skriven av Astrid Trotzig, illustrerad av Fredrik Söderberg och ges ut av Stiftelsen Wanås Utställningar. Bilderna i inlägget är lånade från Wanås hemsida.

Ögongodis

 

 

 En av mina absoluta favoritböcker i höst är utan tvivel Smaskens Damaskens av Laura Ruohonen och Erika Kallasmaa (i supersmart och fiffig översättning av Stella Parland). Konstigt nog, skulle jag vilja säga eftersom jag aldrig varit speciellt fäst vid exempelvis Lennart Hellsings böcker, som denna bok lite påminner om. Missförstå mig rätt. Jag kan verkligen se och förstå kvalitén hos Hellsing men jag har aldrig lyckats läsa hans böcker med hjärtat. Det gör jag däremot omedelbart med Smaskens Damaskens. Det känns så himla härligt med personligheter som Militantan, Kusin Cuisine och Sir Kasimir Mal som alla fastnar i direkt både på näthinnan och i skallen. Som den här om Sir Kasimir Mal :

“Dyr och delikat

är den långlivades mat”

säger playboyn som i tiden

svärma’ för strumpor i siden.

Och så ser vi bilden på honom här ovan där han sitter i slängkappa på en tjusig soffa och delar något av god kvalité med kniv och gaffel. Jag hoppas den här boken blir minst lika spridd i Sverige som den har blivit i Finland, där den har tagit slut och tryckts upp på nytt i flera upplagor. Det är rena fröjden att läsa den högt och bilderna hade jag kunnat ha i ram på väggen allihop.

Allt jag kan är en bok i Bonnier Carlsens retroserie En liten gyllene bok. FIB gav på ett liknande sätt ut sina Gyllene böcker under det tidiga femtiotalet, så det är inte omöjligt att konceptet kommer att kännas igen av nostalgiska far-och morföräldrar. När jag först hörde om de här böckerna tänkte jag direkt att detta är ännu en yttring av det hemmafruideal som har dominerat i några år nu. (Ni vet Mad Men, reklamen för diverse matberedare där det ser ut som om bilden är tagen direkt ur en gammal LIFE tidning, cupcakeyran , Stig Lindbergs revival osv.) Kanske var jag lite för hård. Allt jag kan är jättefin rent grafiskt och likaså är de andra titlarna jag har läst (Jul på landet, Brandkåren rycker ut) men det är däremot svårare med texten i samtliga. I allt jag ser rimmar flickan om hur hon försöker likna olika djur på gården och för ett mycket litet öra kan det nog fungera men för de flesta barn tror jag det blir lite för platt med rim som: “Kycklingarna pickar vant. Jag gör genast likadant.”. Själv är jag inte på något sätt ett undantag. Jag har många gånger tjusats av det på ytan så perfekta femtiotalet. Men när jag känner efter så föredrar jag nog ändå lite mer innehåll och lite ruffigare yta i längden.

Smaskens damaskens är skriven av Laura Ruohonen och illustrerad av Erika Kallasmaa och den ges ut av Söderströms förlag. Allt jag kan är skriven av Rut Krauss och illustrerad av Mary Blair. Den ingår i serien En liten gyllene bok som ges ut av Bonnier Carlsen.

Jakten på en favorit

Det här var min favoritbok när jag var liten, Ruckelbasta, och uppföljaren Vår på Ruckelbasta av Kerstin Niléhn, med bilder av Ilon Wikland. Det är kapitelböcker om en familj som bor på landet, i Ruckelbasta,  och i centrum står barnen Lasse, Anna, Michael och Kajsa. Det händer inga drastiska saker i böckerna egentligen, barnen julstökar, blir insnöade, blir med en massa oväntade får och leker och leker och leker och så har de en rolig farmor och fantastiskt fina föräldrar också – mysigaste högläsningen ever! Det är lite Bullerbyn över det, och jag tror inte det beror bara på Ilon Wiklands bilder, jag tror det är hela stämningen. Fast Ruckelbasta är ännu fnissigare. 

Hur som helst så har Ruckelbasta varit försvunnen från mitt föräldrahem i säkert tio år. Mamma har letat och letat och letat, men boken har varit puts väck, och så kan man ju inte ha det. Man vill ju ha sina favoriter i bokhyllan! Så mamma började forska lite. Sökte på eniro efter Kerstin Niléhn och hittade flera stycken. Messade till samtliga och frågade “är du möjligen den Kerstin Niléhn som skrivit världens bästa högläsningsbok?” och fick flera svar. “Tyvärr, skulle jag gärna varit!” var det vanligaste. Men så ringde det en dag, och där var hon ju! Författaren! Tyvärr hade hon bara sex exemplar kvar av sin bok, och de hade hon sparat till sina sex barnbarn, men vad kul att vi gillade boken så mycket!

Flera månader senare kom det ett kuvert på posten till min mamma. I kuvertet låg Ruckelbasta och ett brev från Kerstin Niléhn. Hon hade hittat en extra bok när hon rensade på vinden, och betalt ville hon inte ha, men det vore fint om mamma kunde sätta in en slant till barncancerfonden eller så.

Och nu finns de här i föräldrarhemsbokhyllan igen, både Ruckelbasta och Vår på Ruckelbasta. Och antingen är det bara jag som är nostalgisk och blödig, eller så är det rätt lyckligt alltihop det här. Ordningen är återställd, favoriten har hittat hem, och mitt barn kommer så småningom också få möjlighet att lyssna på hur min mamma läser den mysigaste boken vi vet i den här familjen. Fint det!

Ruckelbasta och Vår på Ruckelbasta är skrivna av Kerstin Niléhn, illustrerade av Ilon Wikland. De gavs ut av Bonniers 1977 och 1978.

Största semestersuccén

Hittade den här några år gamla boken i bokhyllan igår och tryckte in filmen som medföljer i dvd-spelaren. Sedan satte jag två ungar i mellan 1,5 och 2 år framför skärmen, och jajemän, det var kanske den här semesterns största bokrelaterade succé hittills.

Berättelsen om den tama kaninen Ville och den vilda kaninen Vilda är lite lagom spännande (Kommer Ville hitta hem igen, eller är han fast i den stora skogen för evigt? Är den kraxande kråkan så ond som han låter? Kan man dö av giftsvamp? Och ska Vilda klara sig undan den där hotande rovfågeln?), väldigt gullig (de blir ju liksom bästa, bästa kompisar, Ville och Vilda) och lite lagom stillsam och trygg. Desstuom innehåller den hur många djur som helst, och djur är, som vi alla vet, galet poppis hos de flesta små barn.

Det är samma story i både bok och film, och jag kan absolut tänka mig att det här är en perfekt första kapitelbok att läsa högt för en 3,4,5-åring. Fast filmen känns nästan ännu ett strå vassare än boken. Den kommer gå varm i datorn här i alla fall, det vågar jag lova redan nu.

Ville och Vilda kanin är skriven och gjord av Ylva-Li och Lennart Gustafsson. Den ges ut av Bonnier Carlsen. 

Lennart Hellsing ♥ Stig Lindberg

Jag är sen på det, jag vet, men jag måste ändå få skriva några rader om den fina boken Musikbussen. Boken kom ut 1948 första gången, och i nytryck 2006. Författaren Lennart Hellsing och formgivaren Stig Lindberg gjorde slag i saken och möttes i en bok. Och tro mig, det är faktiskt fråga om ett ovanligt lyckat möte. Boken handlar om en stor familj som bor tillsammans i Musikbussen Bravo. Familjen består av en mamma, en pappa och deras tio tvillingpar som alla spelar varsitt instrument. Över bokens vänstersidor får man berättat vilka instrument som vilket tvillingpar spelar, allt på rim och med bilder i färg. På bokens svartvita högersidor berättas en mer detaljerad historia om de yngsta tvillingarna Knips och Knops och alla deras upptåg. Det är en förvånansvärt modern text får jag säga, och den är härligt underhållande att läsa. Jag hör mig själv sitta och skrocka åt de sjövilda tvillingarna och föräldrarnas befriande låt-gå metod. Ett bra slut har boken också. Vilket är ytterligare ett plus för en bok som delvis är skriven på rim (verkar vara knepigt att åstadkomma i många fall).

Så mitt råd är: låna boken på ett bibliotek, läs högt och med inlevelse för en fyra- femåring som uppskattar rim och låt dig förföras av de underbara bilderna. Ren och skär njutning mina vänner!

Musikbussen är skriven av Lennart Hellsing och tecknad av Stig Lindberg. Boken ges ut av Rabén&Sjögren.

När alla andra sover

Lilla E har fått en resväska av Momma i julklapp. Hon blir sugen på att ge sig ut på resa bara av att titta på den. Alltså: När resten av familjen somnat packar Lilla E väskan full och ger sig iväg. Det är inte så att hon rymmer – hon vill bara ut och se sig om lite. Med knarrande snö under fötterna travar hon iväg i Stockholmsnatten, tar tunnelbanan in mot stan, och börjar sitt äventyr. Ganska snart träffar hon på Valdemar, en stor man med yvigt skägg och snowjoggers. Han berättar för Lilla E om en kokbok som stals från honom för länge sedan, och med hans historia får Lilla Es resa plötsligt en vidare mening. Hon ska hjälpa Valdemar att hitta kokboken!

Så himla mysig högläsning, det här! Jag menar, det hade ju rätt lätt kunnat kännas otäckt och ensamt med en liten flicka på vift i storstadsnatten, men det gör det verkligen aldrig. (Men så har också Lilla E en sällsam förmåga att bli kompis med varenda udda typ hon stöter på.) Det är alltigenom varmt och stillsamt och fint, med ett poetiskt språk som man gillar från första stund.

Värsta fina stadsskildringen, balanserande på gränsen mellan dröm och verklighet. Läs den högt i snöyran! Gör det!

Lilla E ger sig ut på resa är skriven av Charlotta Lannebo, illustrerad av Maria Nilsson Thore och den ges ut av Rabén & Sjögren.

Annorlunda och roligt

Från Vilda förlag (numera sammanslaget med Olika förlag) kommer boken Mormor & Morfar – Älgfångardagen och andra busigheter. Det är en bok som verkligen passar in i Vildas KRAMtanke, att man ska få vara som man vill oavsett hur man ser ut eller hur gammal man är. Mormor och morfar är helt galna, de gör vad som helst som de tycker är kul. Till exempel leker de cowboys med en kossa och en ilsken älg, de sticker till förskolan med snabbaste rutschkanebrallorna på och de drar till stranden för att mormor ska få peta i gamla brasor och bli så skitig av aska så hon måste rengöras med tandborste mellan tårna. Deras dagar verkar helt enkelt kunna innehålla precis vad som helst. Boken är uppdelad i tre kapitel, och varje kapitel är en dag i mormors och morfars liv. Det börjar med att de vaknar och slutar med att de går och lägger sig (att de vaknar i sängen innebär inte att de somnar i den, grävskopans skopa, under ett träd eller i ladan verkar mycket roligare). Äventyren är fint illustrerade av Pia Niemi, i bilderna hittar man hela tiden nya detaljer som bygger på berättelsen och som man kan prata om med barnen.

Och förresten: att vuxna leker så lite beror ju på att de måste arbeta. Så vad skulle ett par pensionärer utan jobb göra hela dagarna annat än att leka och busa? Helt logiskt.

Mormor & Morfar – Älgfångardagen och andra busigheter är skriven av Cecilia Rihs och illustrerad av Pia Niemi. Den ges ut av Olika förlag.

Magisk högläsning

Har de senaste dagarna tänkt mycket på högläsning i allmänhet, och på en glaskanin som heter Edward i synnerhet. Jobbar till vardags på Barnens Bokklubb, som i höstas utlyste en högläsningstävling bland Sveriges skolklasser. Tanken var att klasserna skulle läsa högt, och sedan skapa ett kreativt tävlingsbidrag utifrån läsupplevelsen. Nu är tävlingen avslutad, och bidragen väller in på kontoret. Och många, många är de klasser som valt att arbeta kring Kate DiCamillos Edward Tulanes fantastiska resa. Så klart! Det skulle jag också ha gjort om jag var en skolklass.

Sagan om Edward, glaskaninen som har svårt att förstå sig på det här med kärlek och stora känslor, är en sådan där berättelse som jag fortfarande får gåshud (no kidding!) av så fort jag tänker på den. Trots att han är rätt dryg i början, den där Edward. Han älskas högt och innerligt av flickan Abilene, men sitter mest och är bortskämd i sina sidenkostymer och känner sig blasé. Men så råkar han en dag trilla över bord från en båt, hamnar i havet, och hans livs resa börjar. Som läsare får man följa honom under många år, och ser hur han möter nya människor, färdas till nya platser, får nytt namn, ny insikt och sakta men säkert förstår hur det är att känna glädje, rädsla, sorg och hopplöshet. Att känna över huvud taget, faktiskt.  

Min mamma läraren, som jag tvingade läsa den här boken högt i sin lågstadieklass, ringde upp mig och nästan lipade när läsningen var över.

“Du skulle sett dem!” sa hon. “Varenda elev satt helt blickstilla och stirrade på mig som besatta under läsningen. När jag kom till sista sidan var det knäpptyst i salen. Och jag fick svälja och svälja och svälja för att lyckas läsa den sista meningen utan att börja gråta, och när jag slog ihop boken började alla APPLÅDERA! Vi ÄLSKAR den här boken. Förstår du?”

Och det är ju verkligen det jag gör. Jag sitter på kontoret och tittar på alla tävlingsbidrag om den här boken och känner i det närmsta för att applådera lite själv. Letar du någonsin efter en riktigt spännande och känslodrypande berättelse (på det där gamla hederliga sättet) att läsa högt för någon mellan 6 och 10 år – ta den här. Gör det bara. Okej? 

Edward Tulanes fantastiska resa är skriven av Kate DiCamillo, och översatt av Ulla Rosén. Den ges ut av Kabusa Böcker. Om du vill veta mer om högläsningstävlingen kan du läsa här eller se filmklipp på några av bidragen här.