Kategori:Fotoböcker

Insekt = monster?

livet som minimonster2

Det är något väldigt fascinerande med insekter. Vissa tycker att de är superläskiga, irriterande, oförutsägbara och myllrande. Vissa bryr sig inte om dem, de bara finns där. Och vissa är nyfikna och älskar de små krypen. Bruno och hans föräldrar (och många fler) hör till den senare sorten och tillsammans har de nu gjort två böcker om insekter: Minimonster i naturen och Livet som minimonster.

Med Brunos nyfikenhet, naturens artrikedom och en riktigt bra kamera har de fångat dem på bild i extremt uppförstorat format. Eftersom jag själv hör till den första kategorin så är det med skräckblandad förtjusning jag läser de här böckerna. Det går liksom inte att undgå att försjunka i det storartat vackra och nästan perfekta guldstekelhuvudet som glänser i olika metallicfärger. Eller att i evighet stirra på myggans fasettögon och fjälliga snabel med en lätt äcklad och samtidigt förtrollad känsla. Och det går definitivt inte att låta bli att jämföra de olika insekterna med diverse monster i tex Star Wars, se bara på fjärilspuppan här under!

Frågan är vad det här gör med min insektsrädsla? Kanske inte botar, men åtminstone ger lite insikt och kunskap om en värld som är lika viktig som min. Och förresten skulle jag inte vilja skärskåda mig själv under lupp.

livet som minimonster puppa mfl

Livet som minimonster är skriven av Hanna Hallmén och fotografierna är tagna av John Hallmén. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

Blubbla tänker

Egentligen är jag lite trött på barnböcker som handlar om att tänka, dagdrömma, fantisera och filosofera. Vad är det som får oss vuxna att romantisera barns inre liv något så kopiöst? Vår egen brist på detsamma?

Just nu letar jag egentligen efter väldigt konkreta böcker, böcker som är fulla av bilder på lagom nya saker och lagom bekanta situationer som kan matcha en ett och ett halvtårings raketsnabba ordförrådsutveckling.

Med detta sagt är det kanske lite konstigt att jag väljer att skriva om en bok som heter Blubbla tänker. Men boken har en massa kvalitéer och sticker ut lite i höstens utgivning, så den är värd lite uppmärksamhet. Författaren heter E A Johansson och boken är en fotobok. Vi får möta Blubbla, som är en apa, typ monchichi, fast inte lika söt. Blubbla ser rätt gammal och använd ut, samt har ett permanent grubblande och lätt bekymrat uttryck i ansiktet. Det ser verkligen ut som om Blubbla tänker.

Kanske är det dockan och nattmössan i kombination, men något för tankarna till Bebbes godnattstund. Blubbla ligger till sängs och funderar, låter tankarna vandra i olika miljöer. Hen åker ut i rymden, besöker en popcornfabrik och funderar lite på döden. Det kommer till och med en liten tår på den skrovliga kinden när “tankarna tänker” på den döda mamman.

Det som gör att Blubbla tänker inte blir pretto, vilket många andra böcker med uttrycket “tankarna tänker” nog hade blivit, är de fantastiska bilderna. Här finns massor av humor. Och bilderna är så kärleksfullt, finurligt och noggrannt arrangerade. Det är riktig fotokonst och man ser hur roligt författaren måste ha haft. Här finns en mängd detaljer som jag bara älskar att upptäcka. Allt i miniatyr. Blubbla har en liten kobratelefon, små pryttlar och kastruller på sin lilla järnspis, en liten klocka och en liten blommig byrå vid sin säng. Han käkar popcorn och dricker te i minikopp. Allt är slitet och fotograferat i varmt ljus. Popcornfabriken är ett litet mästerverk i sin detaljrikedom.

Det faktum att Blubbla sitter i rullstol, även när han är ute och flyger i rymden eller hoppar fallskärm, är också något helt fantastiskt. Det är nämligen inget som på något sätt nämns eller görs en poäng av. Detta råkar bara vara en gosedjursapa som sitter i rullstol.

Blubbla tänker är skriven av E A Johansson och ges ut av Natur och Kultur. 

Minimonster i naturen

Är du en sån som jag, som ställer dig lite ängslig till det här med insekter? Då kanske du inte ska fördjupa dig i Minimonster i naturen. Eller så kanske du ska det, i rent terapeutiskt syfte? Här bjuds det nämligen på härligt ludna, antenniga, guldgrönglänsande och mångfacetterade uppförstoringar på spindlar, spyflugor, fjärilar och myror. Det är otroligt vackert och lite läskigt på samma gång, bilderna suger en fast och det är svårt att sluta glo på maskens klor (ja, den har klor! vem visste?).

I boken ryms tio insekter och de har fått ett uppslag var. På ena sidan en uppförstoring och på den andra en kort text presenterad utifrån barnet Bruno som utforskar naturen omkring sig. Det är ett bra format och ett bra språk där det ibland smugit sig in svårare ord som tex spankulera och kolossal. Men de orden är få och lättförklarade och de förstärker texten snarare än stjälper den. Minimonster i naturen är en vacker fotobok som fungerar lika bra till högläsning, att bläddra i själv eller använda i skolan (på förlaget är boken klassad som bilderbok, men biblioteket sätter den på faktahyllan, uUgj om någon är intresserad).

Minimonster i naturen är skriven av Hanna Halmén och fotografierna är tagna av John Hallmén (Bruno i boken är såklart deras son). Den ges ut av Rabén & Sjögren.

När pappas farmor dog

Böcker med fotografier är sällsynta i bilderboksutgivningen. Att barn skulle uppskatta att titta i vackra fotoböcker är inget orimligt antagande och därför är i alla fall jag tacksam för att Farzad Farzaneh (känd från bla Bomibompa) och Viktor Gårdsäter i höst gett ut boken När pappas farmor dog.

I berättelsen har pappas farmor dött och Frank är på väg med sin pappa till hennes lägenhet. Vägen dit är lång och de cyklar men får punka och tvingas gå istället. Det blir en tur via pappas barndomsplatser: den gamla skogen, klätterberget och utsiktsplatsen. När de till slut når lägenheten är det ett klassiskt farmorshem, ombonat med tavlor, mjuk matta och soffgrupp. Uppkrupen i soffan tittar Frank på en glänsande liten porslinsask, den får han ta med sig som ett fint minne.

Det är en väldigt behaglig ton genom hela berättelsen. Det är lågmält och farmoderns död – som är grunden till berättelsen – leder såklart Frank och hans pappa till samtal om död och sorg och åldrande, men också till lek, bus och picknick och diskussioner om favoritfärger. Bilderna och texten samspelar i sin enkelhet och lämnar läsaren till betraktande, särskilt fastnar både jag och de barn jag läst boken för framför den fina asken som Frank hittar. Den kan man titta länge på och det är inte konstigt att Frank fortfarande har den i sin hand när han i bokens sista bild, utmattad efter dagens utflykt, somnat med sin pappa i sängen.

Att det är fotografier och inte tecknade bilder i berättelsen skapar en dokumentär känsla. De barn som känner Farzad från tv kommer nog vara helt övertygade om att hans farmor har dött och att allt i boken är sant. Och kanske har det funnits en medvetenhet kring detta för på de flesta bilder är Farzad bortvänd, med huvan uppfälld eller ur fokus. Och dessutom med ett stort skägg som vi inte sett på tv tror jag (fast VAR är skägget på cykelpunkabilden?).

Hoppas på fler böcker av det här slaget! Fotografier öppnar för en helt annan sorts läsning och jag älskar att Gårdsäter och Farzaneh lagt ribban högt för både bilder och berättelse!

Provläs.

När pappas farmor dog är skriven av Farzad Farzaneh och fotografierna är tagna av Viktor Gårdsäter. Boken ges ut av Rabén&Sjögren

”Den där sommaren som sprang förbi i regnet.”

På 80-talet jobbade Mikael Andersson på en barnkoloni för stockholmsbarn i Dalarna. Han hade alltid kameran med sig och kunde på så sätt dokumentera och följa barnens lek på nära håll. Barnen i boken är i åldrarna mellan 8 och 13 år. Vid något tillfälle skickade Mikael Andersson sina bilder till Göran Tunström. Tunström blev berörd av äktheten och närheten i bilderna och satte text till dem. Inte förrän nu, elva år efter Tunströms död ges materialet ut för första gången.

Den här boken är en skildring av tillvaron ett antal barn har skapat sig en av de allra sista somrarna innan tonåren träder in. En skildring helt befriad från vuxna. För mig är det något ångestladdat och samtidigt väldigt befriande över den där tiden i livet. Barnmark borde läsas av alla så att vi minns hur det känns att befinna sig där och så att vi mer ofta låter våra egna barn få skapa sina egna rum dit vi vuxna aldrig någonsin går.

Barnmark. Foto av Mikael Andersson och med text av Göran Tunström. Ges ut av Bokförlaget Max Ström.