Kategori:Chattrecensioner

Chattrecension: Tre

Emelie och Johanna chattar om bilderboken Tre. En berättelse om Jonatan som har tre ögon, tre rumpor och tre leksaker… eller?

Johanna: Ska vi prata om boken? Tyckte den var toppen! Klart slut.

Emelie: Jag blir alltid lika glad när Lisen Adbåge har gjort något nytt. Önskar att jag kunde vara lite mer kritisk. Men hon gör mig inte besviken.

Johanna: Nilsson och Adbåge, ett drömlag! Jättekul att Nilsson gör bilderböcker nu.

Emelie: Det är en bedrift. Att ständigt förnya sig, som jag tycker att hon gör. Och Nilsson är oförutsägbar när han gör både Tvåan med Emelie Östergren (Kul med 2:an) och nu då Tre (3). Två bilderböcker efter trettio år som ungdomsboksförfattare! Kanske har han fått barnbarn?

Johanna: Undrar hur deras samarbete har sett ut? Det undrar jag alltid när det är fler än en inblandad.

Emelie: Ja, spännande och undrar lite över vilken förläggare som parade ihop dem eller om de kom på’t själva.

Johanna: Finns säkert nån klubb för genier där de träffats.

Läs mer

Emelie & Johanna chattar om tidskriften Koko.

koko_fbimg

Johanna: Koko! Vad sägs?

Emelie: Jag gillar den. Högsta betyg till den grafiska formen, layouten. Det är kanske rätt väntat när man tittar på redaktionen och vilka som ingår. Innehållet. Känner att jag ”tar hänsyn” till att det är första numret. Har försökt att tänka mig hur andra numret ser ut, innehållsmässigt.

Johanna: Ja, blir intressant! Är tveksam till 800 kronors klädtips (Stella McCartney) och vissa andra grejer känns också lite omotiverade (eller mer vuxentillvända). Men tror det beror på första nummer, andra ska bli mer spännande nästan. Gillar Darling-feelingen såklart! Överlag hög kvalla.

Emelie: Det är ju sagt att tidningen ska komma fyra ggr per år och då ges ut innan längre lov. Så kan vi vänta oss ett nummer till jul, tror du?

Johanna: Det vore kul! En julspecial. Då kan kanske fler föräldrar tänka sig att betala, som en jullovspresent/julklapp. Tänker att det höga priset (obs jag vet att det kostar att göra tidning/kultur, osv) har ju två problem. Dels om du inte har råd och dels vuxna som inte tycker att barnkultur ska kosta.

Emelie: Lätt att ta hänsyn till allt men eftersom vi lever i ett land där det är riktigt svårt att få en tidskrift att överleva så tänker jag också att vi måste vara realistiska här. Så vad tänker du om målgruppen 6-13 år?

Johanna: Tänker att det borde funka, är väl lite samma som KP?

Läs mer

Chattrecension: Nu leker vi den fula ankungen

Vi chattar om Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren och Eva Lindströms bok som är nominerad till Augustpriset i år. Berättelsen utspelar sig i två barns fantasi, en lekvärld där barnen spelar alla huvudpersoner i den klassiska sagan – här på ett nytt vis.

Emelie – Jag tänker såhär. Undra om detta är en bok som de fick i uppdrag att skriva, liksom parades ihop… 

Johanna – Mm, det är ju lite av ett “dream team”!

Emelie – Vad tänkte du när du läst den?

Johanna – Att den innehåller mer än den ger sken av vid första anblick. Du?

Emelie – Det språkliga greppet, tänker jag på. Det bidrar med ett direkt och autentisk tilltal till en gammal sliten saga.

Johanna – Att låta två barn berätta historien utan att “ses i bild” tycker jag är väldigt intressant och spännande.

Emelie – Helt klart nytänkande. Hur tar barnen det?

Johanna – Jag har bara läst för dottern och hon undrade först vilka som pratade, men då sa jag bara att det är barn som leker och vi ser deras fantasi, vilket hon helt köpte.

Emelie – Samma här, har bara läst för sonen som tyckte hela historien var “lite trist” eftersom man kallar någon ful. Men jag börjar genast analysera maktförhållandet mellan de två barnen som pratar… “Nu kommer du simmande med alla dina fina barn säjer vi”, det är nog en del maktlekar i en viss ålder.

Johanna – Mm, håller med. Vi pratar ofta om vem som bestämmer vad och hur i lekar, det är ju ett vardagsämne för barn.

 

Emelie – Vad säger du om Lindströms insats? Jag gillar vattnet, och gillar helt klart strukturen på färgen på pärmens insida (parantes).

Johanna – Lindström kan vara en vattendelare (haha, förlåt), vissa älskar och andra förstår inte alls. Jag gillar ju! Just här tycker jag om färgerna och ankungens uttryck, och det finns mycket fint att se på när det gäller teknik.

Emelie – Jag tänker så också, hon är ingen publikfriare Eva Lindström, mer en stillsam, subtil charmör.

 

Johanna – Och Barbro, hur briljant barnspråk har hon inte? Eller lekspråk, snarare.

Emelie – Avundsvärt! Jo, jag undrar hur man behåller det där barnet inom sig så nära sitt andra jag genom hela livet…

Johanna – Barbro är min målbild, ska bli som henne när jag blir stor!

Emelie – Är det Lindström eller Lindgren som kom på att barnen inte skulle vara med i bild? Vad tror du?

Johanna – Lindgren! Eller nä, vet inte… 

Emelie – Hm, jag undrar hur samarbetet sett ut. Vissa träffas ju inte alls när de skapar ihop.

 

Emelie – Men ett samlat omdöme?

Johanna – Titthål in i barnens lekvärld, relationen mellan barnens prat och fantasins illustrationer. Detta är bra!

Emelie – Trygg gammal klassiker berättad med nytt berättartekniskt grepp á la lekvärlden med smart samarbete mellan Lindströmsk bild och Barbros text.

Johanna – Perfekt.

 

Nu leker vi den fula ankungen (2014) är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Lindström. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Dom som är kvar

I Dom som är kvar får vi följa pappa, lillebror och storebror tiden efter att mamman har gått bort. Det är en stillsam och enkel med väldigt gripande berättelse om hur svårt det är att fortsätta att leva med en förlamande sorg. Vi får se dem i vardagliga situationer som helt plötsligt blivit absurda och vi får se hur de handskas med sin sorg på olika sätt. Så här tyckte Emelie Ljungberg och Lisa Hamfors i en chattrecension:

Lisa: Boken är så gripande att det nästan är nervöst att skriva om den. Första gången läste jag till sidan där pappan slagit sönder en tallrik, sen var jag tvungen att sluta för att det blev för känslosamt.

Emelie: Jag läste den högt för förberedelseklassen, 4-9. Det var nog tyst i fem minuter efteråt. Den går djupt in. Jag älskar hur boken bygger på en slags korta understatements. Om man tänker på dimensioner och hur oändlig deras sorg måste vara.

Lisa: Ja, det är fantastiskt att få med alla personers smärta på så få sidor, med så enkla illustrationer och så kort text. Pappa som stannar upp och gråter, storebror som pratar, pratar, pratar maniskt och lillebror som bara bråkar tills pappa får nog och dänger tallriken i bordet.

Emelie: Barn följer inte de vuxnas beteende oavsett var de kommer ifrån. De har sina egna uttryck.

Lisa: Ja, och så blir det extra sorgligt med pappan som inte alltid orkar med barnen utan blir rasande. Bilden när storebror ringer mormor är helt otrolig, man kan ta på tystnaden och det känns som att en sorgematta vilar över hela uppslaget. Det var där jag fick en klump i halsen: pappans blick, hans känsla av otillräcklighet och sonen som ringer mormor. Tänk en förälders känsla av att kämpa hela tiden, men så kommer man ändå alltid till det där ögonblicket när allt brister. Det dåliga samvetet efter det … hur mycket värre blir det när en tung sorg dessutom vilar över familjen och man VET varför ungen gör som den gör?

Emelie: Ja, den bilden är faktiskt en bok i sig. “Brister”, det är nog det ord som är mest slående här. Inte alls bra. Jag tänker på den där Pluralåten “Nånting måste gå sönder”. Hoppas verkligen att vuxna läser den här boken för barn. Om vuxna tycker att ämnet är svårt så undviker de kanske den här boken. Det är en bok som behöver läsas, inte bara hamna på temalistor om döden och sorg.

Emelie: Vad tycker du om slutet?

Lisa: Jag gillar slutet enormt, igen: med bara två uppslag får vi en långsam avslutning på berättelsen. Eller, avslutning är kanske fel ord. Det är snarare en långsam fortsättning in i livet utan mamman.

Emelie: Och SÅ himla viktigt. Att inte glömma bort att de som lever – faktiskt lever

Lisa: Ja, kolla insidan av pärmarna, på första får vi se en fotovägg med bilder på mamman, på sista pärminsidan är det samma bilder, men också nya och positiva foton på familjen efter mammans död. Så himla fint det också.

Emelie: Åh! Hade inte sett det. Bara: Den lilla noten som kommer ur fågelns näbb där på sista uppslaget. Ljus i sikte. Med tanke på hur världen ser ut just nu idag så måste något av allt detta mörka ju avspeglas i bilderböckerna. Även om det är på en annan nivå. Men jag ÄLSKAR hur bilderböckerna och faktiskt alla böcker även för de äldre barnen följer den där heliga oskrivna regeln att inte lämna barn i sticket i en berättelse. Att aldrig lämna dem med något mörkt.

Lisa: Verkligen. Några kloka människor sa någon gång (bla Gunna Grähs) att när text och bild i en bilderbok samspelar lyfter berättelsen och blir något mer, ett stycke konst. Så är det med Dom som är kvar tycker jag.

Emelie: Faktiskt. Och vad jag förstår så är det Karin Salers debut! Hon och Siri Ahmed Backström verkar vara bra människor. Såna som besitter förmågan att skapa magi.

Dom som är kvar är skriven av Karin Saler och illustrerad av Siri Ahmed Backström. Den ges ut av Urax förlag.

Chattrecension: Den lilla sjöjungfrun

Lisa finner ett danskt mörker och Johanna lackar ur på en vacker sjöjungfru. En helt vanlig chattrecension på Bokunge med andra ord, idag om illustratören Charlotte Gastauts tolkning av Den lilla sjöjungfrun.

Lisa: Vad tyckte du då?

Johanna: Jag avskydde den.

Lisa: Oo! Spännande! Varför?

Johanna: Började med “finaste vita hyn” på första sidan, INTE EN GÅNG TILL kände jag då.

Lisa: Du får tänka på att H.C. Andersen inte kände till så många med annan hy…

Johanna: Historiska typer är så historiska.

Lisa: Väldigt kontextbundna!

 

Johanna: Mm, bara så trött på det heteronormativa och utseende som tävling mellan tjejer (“den yngsta prinsessan var den vackraste”). Varför inte förhålla sig friare till grundberättelsen? Det går ju att göra en fantastiskt fint illustrerad bok utan gammalt mög. 

Lisa: Alltså, jag gillar ju sagor väldigt mycket, men jag blir otroligt trött på temat svag och vacker flicka behöver bli älskad för att bli något. Därför tyckte jag att det var en bra version där hon inte får prinsen i slutet utan istället ska knivhugga honom! Men såklart väljer hon inte det utan blir en ande istället…

Johanna: Ja, slutet gillade jag. Att hon dog. HAHA.

Lisa: Hahaha, mean! Jag gillade att hennes systrar visade en omänsklig sida och uppmuntrade systern att ha ihjäl prinsen. De blev lite “fiskigare” av det.

Johanna: Vad tyckte du om slutet? Olyckligt? 

Lisa: Inte att det var olyckligt egentligen, bara inte lyckligt i egentlig mening. Jag tyckte det var lyckligt, min snart femåriga dotter tyckte det var fruktansvärt.

Johanna: Precis, sjöjungfrun fick ju som hon ville, men rätt deppigt för läsaren kanske.

Lisa: Inte ens allt silver fick henne på fall. 

 

Johanna: Ja, jag tänker att det är svårare för ett barn att omfamna slutet, “men lilla vän, nu fick hon ju sin odödliga själ…”

Lisa: “Själ? Vad är det?”

Johanna: Evig själ = att bli älskad av en man. Så deppigt.

Lisa: Oh, the joy! Men slutet gav i alla fall berättelsen en sorgsenhet och tyngd den inte fått om allt slutat “bra”, som i Disneys version. H.C. Andersen är väl inte känd för muntra berättelser med lyckliga slut? Tänk svavelflickan, död och elände.

Johanna: Ja, inte så danskt. För lite öl och korv.

Lisa: Haha, och tänk en bok som Idiot – den är ju rätt lik en saga av Andersen nåt vis. Kanske finns en Andersen-tradition i Danmark ändå?

Johanna: Ja, sant! I barnboken får danskarna utlopp för sitt mörker.

 

Johanna: Varför tror du Rabén ger ut den här boken? 

Lisa: Jag tror de är förälskade i Charlotte Gastaut! Jag gillar också henne, även om det kan bli lite mycket presentbok över det hela med för mycket lek med grafik och tryck. Och det är ett kulturarv som ska förvaltas antar jag, men förlaget skulle kunna ge ut parallellböcker till de klassiska där de twistar temat!

Johanna: Bra idé! Göra berättelsen samtida, annars kanske risken är att den upplevs som irrelevant? Jag vill exempelvis inte läsa den för min dotter…

 

Lisa: Vad tycker du om Gastauts grafiska formgivning?

Johanna: Det var ett stort härligt format på boken, och silvret var fint. Skrev “slemmig” om sjöjungfrun, men hon kanske var mer som du skrev – “fiskig”. Hon kommer från havet, helt grå. Och supersmal, som ett barn.

Lisa: Hon är ju ett barn, 15 bast.

Johanna: Haha, ett läbbigt fiskbarn.

 

Johanna: Som du märker så var jag i ett mörkt tillstånd när jag läste den här boken, likt H.C. Andersen.

Lisa: Haha! Jag hade Ariel och Sebastian i huvudet, och de var ju inte ens med!

Johanna: Ariel har redan offrat sig för en annan prins.

 

 Lisa: Nähe, ska vi ta och knyta ihop påsen? Annars blir det här väldigt svårredigerat.

Johanna: Det gör vi, god natt!

 Lisa: God natt!

 

Charlotte Gastauts tolkning av Den lilla sjöjungfrun (2014) ges ut av Rabén & Sjögren.

Chattrecension: Cirkusloppor på luffen

Hur lever en loppa? I Lena Sjöbergs nya bilderbok Cirkusloppor på luffen upplever du storstaden ur småkrypens perspektiv. Det där livet som pågår i kvarglömda kartonger och under våra skor. Bokens två huvudpersoner lever ett kringflackande loppliv som är lika delar äventyrslust som tröttsamt slit.

Bokunge har läst Cirkusloppor på luffen och såhär tycker Lisa och Johanna i en chattrecension.

Johanna: Okej, boken! Ett konstverk, med både illustration och text av Lena Sjöberg.

Lisa: Jag gillar att lopporna känns så små som loppor är, i språket och i bilderna. Fast de är inzoomade och huvudpersoner.

Johanna:  Ja, fint att man får se staden med loppornas ögon. Aktuellt tema också, två individer utan hem. Nya i landet. Jag blev nästan lite lipig redan på första sidan, “… vi var smutsiga och trötta, du hade just fyllt fem, jag ville inget hellre än att hitta oss ett hem”.

Lisa: Då blir användandet av insekter desto bättre, de är liksom redan så krakiga och lite oomtyckta av de flesta. Särskilt loppor.

Johanna: Mm, längst ner i samhällshierarkin.

Lisa: Bilden när de går utanför nattklubben när två kackerlackor slåss, en mal står och deppar i ett hörn och syrsan sitter och spelar fiol i ett eget litet regnoväder är ju smått fantastisk. En ölburk är en bar också, haha!

Johanna:  Och “Bar Amor” med syrsatjejen i fönstret…

Lisa: Det är riktigt skumraskiga kvarter!

Lisa:  Nu när du nämnt likheten med flyktingar så är det ju svårt att släppa det temat. Hemskt att de i slutet av boken åker vidare i en koffert (container), men sjysst att de hittar upp till bönpallen sen.

Johanna: Ja, slutet på boken är ändå hoppfull, det finns bättre platser att söka! Fast äventyrspeppen kan ju även läsas som att den äldre loppan försöker göra resan rolig, att hen vill skydda den yngre från den hårda lopp-verkligheten.

Lisa: Mm, och lopporna samexisterar med människorna, äter på samma ställen, vilar på samma ställen, spelar cirkus för människorna (som typ den klassiska bilden av “zigenare”) ända tills cirkusen brinner ner, då är de själva.

Johanna: Ja, och precis efter att cirkusen brunnit ner så försöker loppan peppa sig själv – “ta nya friska tag”. Så bra kommentar till samtidens individualistiska hjälp dig själv-samhälle!

Lisa: Visst är det individualistiskt! Inte ens myran slår de sig samman med efter branden…

Johanna: Lopporna är verkligen ensamma i sin tvåsamhet. Nu låter det kanske som om boken är sjukt deppig, men så är det ju verkligen inte – både text och bild har humor!

Lisa: När man läser för en liten är det mer av ett äventyr som är lite läskigt och konstigt ibland – men spännande. Ett litet barn kan ju inte tolka i nåt i Bar Amor…

Johanna: Det är verkligen läsning på flera nivåer!

Lisa:  Jag gillar att lopporna är könlösa.

Johanna:  Ja, det är sant, jag visste inte om jag skulle skriva “mamma” eller “pappa” om den vuxna loppan. Eller så är det en kusin, en vän eller ett äldre syskon kanske.

Lisa: Nej, de ser inte ut som varken det ena eller det andra, bara som små loppor med hattar. Hatt är ju annars ett rätt manligt attribut, och så är både de och myran klassiskt fängelsekundsrandiga.

Johanna: En annan rolig sak är ju att människorna går och ser loppcirkusen, det är väl den enda gången människa och insekt beblandar sig?

Lisa:  Ja, tänkte också på det. Började fundera på vem som arrangerat cirkusen och gjort affischerna och var den personen tar vägen efter branden…

Johanna: Den administrativa personalen fick nog också gå 🙁

Lisa: Och lönen brann inne.

Johanna: Vad säger vi om bokens språk?

Lisa:  I en Litteraturmagazinet-recension jämförs Sjöberg med Hellsing, som att Sjöberg lyckats axla arvet, men jag tycker det är lite trist att jämföra. Som att man inte kan rimma alls utan att snegla på Hellsing.

Johanna:  Mm, och jag blev faktiskt glatt överraskad, “Cirkusloppor på luffen” är kanske inte tidernas mest spännande titel? Men texten är målande, både vacker och humoristisk.

Johanna:  I förra boken vi chattrecenserade (Innan jag fanns) var döden närvarande, och det är den ju här också – via kyrkogården. Ett övergripande tema i tiden eller bara en slump?

Lisa:  Döden och rymden, ja. Kanske vi som väljer våra böcker, det är ju rätt filosofiska böcker.

Johanna:  Ja, och berättelser som fungerar på flera nivåer.

Lisa: Innan jag fanns väckte frågor direkt, det var ju rätt explicita frågor i Dahlins/Nilsson Thores bok. Den här berättelsen kan man läsa som den är eller diskutera, här är det exempelvis bara två frågetecken i texten, men desto fler om man stannar upp och diskuterar!

Johanna:  Just så, och det är ett annat tempo i den här boken – storstadstempo!

Lisa: Ja, den spanska stämningen i stan är skön! Men jag måste nog sluta nu, känner att loppan inom mig behöver sova…

Johanna:  Samma här!

Lisa: Hej svej!

Johanna:  Natt natt!

 

Cirkusloppor på luffen är skriven och illustrerad av Lena Sjöberg, boken ges ut av Rabén & Sjögren.

Inför 2013 special: Innan jag fanns

I januari kommer en bok av Petrus Dahlin och Maria Nilsson Thore, en matchning som lovar stort! I Innan jag fanns ställs viktiga och svåra frågor om livets mysterier, frågor som inte alltid kan få svar. My och Py åker med sin morfar till landet. Stugan ligger ödsligt och det är en kall och stjärnklar vinternatt. De får ta in ved för inne i stugan är det lika kallt som utomhus och under tiden börjar barnen resonera: My har ju varit i stugan förut, men då fanns inte Py. Fast var fanns hon då? I rymden kanske? Var tar morfar vägen när han dör? Och hur lång är egentligen en evighet? Räcker veden så länge?

Bokunge har fått tjuvläsa Innan jag fanns och så här tycker Lisa H och Johanna P i en chattrecension.

Lisa H: Ok, boken nu då! Ett rymdäventyr… Om livet, döden, evigheten och rymden.

Johanna P: Alltid intressant med böcker som närmare sig ämnet döden. Och ja, hur man blir till, kretsloppet liksom.

Lisa H: Ur ett barns ögon.

Johanna P: Det är fint hur man skriver ihop rymden (som vi inte vet så mycket om) med döden (som vi inte vet någonting om).

Lisa H: Mycket fint. Och jag gillar att vi genom bilderna faktiskt blir placerade mitt i rymden. Det är natt och stjärnklart och rymden tar upp större delen av uppslagen på nästan varje bild. För att inte tala om utzoomningen på sista uppslaget, när man ser jordens rundning. Det ger en viss känsla av litenhet.

Johanna P: Precis. Ensam på jorden ser det lilla huset ut att vara. Och stora rymdkroppen runt.

Lisa H: Som ju förstärks av barnens litenhet ännu mer. Och deras “oförstånd” inför de stora frågorna blir väldigt naturlig i och med att de är barn. Barn kan liksom tänka fritt och spekulera på ett annat sätt jämfört med vuxna. Morfarn är ju faktiskt inte med och resonerar alls, han bara ställer frågor och sen går han ut.

Johanna P: Ja, jag tycker mycket om hur berättelsen är som ett långt samtal mellan syskonen. Det är pågående tankar med fantasieggande beskrivningar också, “rymdbebis”, “äggplanet”.

Johanna P: En sak jag tänkte på dock är att talspråket är rätt avancerat för yngre barn? Alltså att riktiga barn inte pratar så. Kanske jag reagerade eftersom det är vanligt att man idag låter barnbokskaraktärer “prata” som riktiga barn, mer “barnspråk” med grammatiska fel, osv. Här är språket korrekt. Säger inte att det är fel eller så. Bara en reflektion. Bra att det finns olika!

Lisa H: Dahlin har ju mest skrivit för mellanåldern innan, där kan karaktärerna också kännas lite lillgamla ibland.

Johanna P: Ah, lillgamla – just det. SÅ.

Lisa H: Vissa barn är ju det iofs. Jag tycker nog bokens starka sida är temat tillsammans med illustrationerna. Men på något sätt känns det som om texten haltar. Det är liksom lite för mycket som ska klämmas in i ganska lite text.

Johanna P: Mm, det är sant. “Som ett litet grodyngel bland miljoners miljarders grodyngel som simmade i en jättestor svart sjö, säger Py.” Det blir bara nåt med trovärdigheten.

Lisa H: Ja, kan man miljoner och miljarder när man är så liten? Har man den begreppsvärlden?

Johanna P: Precis. Kanske en 6-åring? Men detta är den yngre.

Lisa H: Fast å andra sidan har ju hela boken en stark poetisk sida och miljoners och miljarders ger ju ett svindlande perspektiv.

Johanna P: Ja, och en jättestor svart sjö. Som rymden. Det är nog bara att man reagerar på trovärdigheten. Men egentligen så finns det såklart inget facit till hur en skönlitt-karaktär ska prata. Finns dock risk att folk inte “köper” karaktären, och då blir det svårare att gilla boken fullt ut.

Lisa H: Frågan är vilken ålder boken vänder sig till?

Johanna P: Först tänkte jag att temat kanske skulle vara ogreppbart för Rut, som är 4 år, men samtidigt har hon faktiskt börjat ställa frågor om livet och döden – så det passar nog. För en 6-åring, som ju verkligen brukar fundera kring dessa ämnen, är boken nog inte så intressant.

Lisa H: Ja, för barnsligt för dem kanske. Sen tror jag att boken skulle passa bättre för vissa barn. En pojke jag känner är mer av en liten filosof, han hade nog tagit till sig boken bättre än mitt barn.

Johanna P: Ja, den har verkligen en filosofisk sida. Jag gillar böcker som öppnar upp stora frågor för mindre barn, men det är en jädra balansgång det där. Man har samtidigt ett ansvar som vuxen att inte skrämma, osv.

Lisa H: Nej, supersvårt! Jag tror Petrus Dahlin drabbats av stora känslor när han skrev (särskilt efter hand som illustrationerna blivit klara). Det är lätt att bli högtidlig och känslosam och filosofisk när man gräver ner sig i de svåraste frågorna som finns. Så han tappade kanske perspektivet lite?

Johanna P: Ja, undrar om det ens finns knepigare tema att skriva om? Så modigt att ge sig på. Och viktigt att våga.

Lisa H: Men å andra sidan kanske det inte gör något? Det är ju meningen att man ska diskutera med barnet vid högläsningen. Allt kan ju inte heller vara lättserverat och räkmacka.

Johanna P: En annan sak jag tänkte på, uppskattar mycket att man “dras in” i My och Pys värld. Lugnet. Ingen som bråkar, syskonen blir inte osams.

Lisa H: Drömbarn.

Johanna P: Måste vara påhittade!

Lisa H: Haha! Men det är säkert väldigt tyst där de är, kallt, tyst och mörkt. Som i rymden!

Johanna P: Ja, och illustrationerna gör verkligen sitt där. Gillar hur kylan nästan går att ta på. Samtidigt är det värme mellan karaktärerna. Och just ja, mormorn! Är hon död?

Lisa H: Säkert död, för hon är ju på foto i fönsterkarmen.

Johanna P: Och i slutet ler hon. Nej, VINKAR till morfar när han åker runt i rymden.

Lisa H: Haha, det har du rätt i! Klart hon är död.

Johanna P: Fast jag, den cyniske vuxna, tänker “JAHA. Nu dog morfar och drar upp i rymden? Och barnen är ensamma i huset!” Fast så var det ju inte. Hoppas jag.

Lisa H: Det kanske är barnens ögon vi ser med.

Johanna P: Just ja! Så är det nog på den bilden för man ser morfars axel och sen rymdmorfar genom fönstret. Bra barnperspektiv. Fint hur deras funderingar blir små detaljer i illustrationerna. Samma med rymdbebisen.

Lisa H: Ja, det är många detaljer att upptäcka efter hand.

 

Innan jag fanns är en stämningsfull vintervärld som stillsamt väcker tankar om livet, tiden och vad som är när man inte finns. Läs, titta och fundera. Boken ges ut i början på nästa år.

Innan jag fanns är skriven av Petrus Dahlin och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Första pekboken – en chattrecension.

Emelie:  Alors...vassejs om den Den första pekboken?
Lisa B:  Lite kluven, tror jag.
Emelie:  Jag också. Några uppslag är SÅ himla estetiska och snygga och sen är där några som inte tilltalar oss alls.
Lisa B:  Mmm. Jag tycker EGENTLIGEN att fotopekisar är rätt fula och… billiga på något sätt. Föredrar pekisar med illustrationer. Men jag kan ändå inte låta bli att vara rätt förtjust i delar av den här.
Emelie:  Gillar till exempel det där med skrivbordslampan och gerberan så himla mycket.
Har du nåt favvouppslag?
Lisa B: Gillar också det bäst. Sonen däremot, han älskar det med nappen på mest. Skriker av lycka när han ser det. Men så har han ett mycket kärleksfullt förhållande till nappar också…
Får förresten lite epilepsi av alla prickarna på “mat”uppslaget.
Emelie:  Här är uppslaget med majskrokarna och bananen mycket poppis. Och ja, vi bläddrar förbi det där prickiga uppslaget hela tiden utan att förstå varför. Det är förstås väldigt prickigt. Precis som du säger kan fotpekisar bli rätt fula, 70-tals fula, men jag tycker de har lyckats gå runt det här, som du skriver.
Lisa B:  Gillar verkligen att de har med majskrokarna! Känns väldigt rätt i tiden. Vet tamejfan ingen förälder som inte använder sig av de där majskrokarna.
Emelie:  Nä, det visar helt klart att de på förlaget är nere med blöjbarnen. En sak som jag starkt ogillar är att de har använt sin egen pekbok på bilden inuti.

Lisa B: Ja, det fattar dessutom inte min son någonting av heller. Jag pekar på bilden av pekboken och säger “bok”, och han skakar på huvudet och säger “nalle”. Han ser liksom inte att det är en bok, han ser bara nallen på omslaget.

Emelie:  Barn ser inte sånt.
Lisa B:  Gillar inte heller det där ganska vanliga greppet, att karaktärer i en bok som läser på bild nödvändigtvis måste läsa samma bok som den man själv läser. Du fattar? Smygreklamen som inte är i smyg. Gillar inte.
Emelie:  Ja smygreklamen. Inte alls charmig. Men nappflaskan är snygg. Undra om den är fri från bisphenol?
Lisa B:  Det finns faktiskt ett behov av sådana här böcker – fotopekisar som INTE är skitfula och massmarknad rakt igenom. Folk frågar efter sådant till sina bebisar. Så det är kul att det kommit en nu!
Emelie:  Ja, det är behövligt. Och jag önskar att ALLA barn fick boken med en medföljande påse majskrokar till.
Lisa B:  Ha ha! Ja, det var ohyggligt poppis.
Emelie:  Som biogodis, fast pekboksgodis.
 Lisa B: Det är ju ett koncept man måste gilla ohämmat.
Emelie: Ja men jag kan inte låta bli att undra hur man tänker runt ett sånt här projekt. När man får idén att man vill göra en pekbok, hur tänker man då liksom? Tänker man: Första uppslaget: gult/rött Andra uppslaget: randigt Tredje uppslaget: minimalistiskt
FÖRRESTEN såg du att boken är tryckt i Tyskland? Inte Kina!
Lisa B:  Tänkte jag inte på! Kul.
 Emelie: Jo det är ju en ny struktur i bakgrundsmaterialet på varje uppslag förutom på de två sista..
Lisa B:  Undrar också lite över idén bakom. Vissa bilder känns så klockrena just NU (majskrokarna) men andra känns ganska omoderna (vanlig tvål). Vem använder vanlig tvål nu för tiden? Gör ni det? Jag trodde alla körde med pumpflaskor.
Emelie:  Vi använder faktiskt vanlig tvål. Det gör man här i södra Sverige.
Lisa B:  HA! Inte i hufvudstaden.
Emelie:  Nä kunde just tro det. Och du..bilen och bollen?
Lisa B:  Ja?
Emelie:  Varför just en bil och en boll? Och inte något mer neutralt. Väldigt laddat med fälgar i det här hushållet till exempel..
Lisa B: Hmm. Tror jag upplever den där typen av bil (klumpig plastbil utan nörddetaljer) och en boll som ganska neutrala. För vi snackar pojk- och flickneutrala nu va?
Emelie: Okejdå den kanske var lite långsökt.
Lisa B Inte HELT långsökt. Hade säkert reagerat om det hade varit en docka och en leksaksspis på första uppslaget. Liksom allmänt mer godkänt för tjejer att leka med bollar och bilar än för killar att leka med dockor och spisar.
Emelie:  En av varje hade varit najs. En spis och en boll kanske..
Lisa B: Tycker förresten att omslaget nog är den sämsta bilden av alla. Det är ju väldigt synd.
Emelie: Ja, jag hade gillat majskrokarna där!
Men som helhet. Ska vi sammanfatta..?
Lisa B:  Föredrar egentligen illustrerade pekisar, men tycker den är är ovanligt snygg och bra i genren. Men lite svajig! En del uppslag är supersnygga (speciellt det med lampan och gerberan), andra rätt fula (ogillar starkt bilden på pekboken). Gillar verkligen att de har med majskrokarna! De känns modernt och mitt i prick. Och min son Rufus gillar verkligen boken, vi övar på att säga ord med den. Väldigt pedagogiskt, med tydliga bilder på föremål han känner igen.
Emelie:  Det där var en riktigt bra sammanfattning!

Första pekboken ges ut av Gilla Böcker. Kolla in hela boken här!

Första pekboken – en chattrecension.

Emelie:  Alors...vassejs om den Den första pekboken?
Lisa B:  Lite kluven, tror jag.
Emelie:  Jag också. Några uppslag är SÅ himla estetiska och snygga och sen är där några som inte tilltalar oss alls.
Lisa B:  Mmm. Jag tycker EGENTLIGEN att fotopekisar är rätt fula och… billiga på något sätt. Föredrar pekisar med illustrationer. Men jag kan ändå inte låta bli att vara rätt förtjust i delar av den här.
Emelie:  Gillar till exempel det där med skrivbordslampan och gerberan så himla mycket.
Har du nåt favvouppslag?
Lisa B: Gillar också det bäst. Sonen däremot, han älskar det med nappen på mest. Skriker av lycka när han ser det. Men så har han ett mycket kärleksfullt förhållande till nappar också…
Får förresten lite epilepsi av alla prickarna på “mat”uppslaget.
Emelie:  Här är uppslaget med majskrokarna och bananen mycket poppis. Och ja, vi bläddrar förbi det där prickiga uppslaget hela tiden utan att förstå varför. Det är förstås väldigt prickigt. Precis som du säger kan fotpekisar bli rätt fula, 70-tals fula, men jag tycker de har lyckats gå runt det här, som du skriver.
Lisa B:  Gillar verkligen att de har med majskrokarna! Känns väldigt rätt i tiden. Vet tamejfan ingen förälder som inte använder sig av de där majskrokarna.
Emelie:  Nä, det visar helt klart att de på förlaget är nere med blöjbarnen. En sak som jag starkt ogillar är att de har använt sin egen pekbok på bilden inuti.

Lisa B: Ja, det fattar dessutom inte min son någonting av heller. Jag pekar på bilden av pekboken och säger “bok”, och han skakar på huvudet och säger “nalle”. Han ser liksom inte att det är en bok, han ser bara nallen på omslaget.

Emelie:  Barn ser inte sånt.
Lisa B:  Gillar inte heller det där ganska vanliga greppet, att karaktärer i en bok som läser på bild nödvändigtvis måste läsa samma bok som den man själv läser. Du fattar? Smygreklamen som inte är i smyg. Gillar inte.
Emelie:  Ja smygreklamen. Inte alls charmig. Men nappflaskan är snygg. Undra om den är fri från bisphenol?
Lisa B:  Det finns faktiskt ett behov av sådana här böcker – fotopekisar som INTE är skitfula och massmarknad rakt igenom. Folk frågar efter sådant till sina bebisar. Så det är kul att det kommit en nu!
Emelie:  Ja, det är behövligt. Och jag önskar att ALLA barn fick boken med en medföljande påse majskrokar till.
Lisa B:  Ha ha! Ja, det var ohyggligt poppis.
Emelie:  Som biogodis, fast pekboksgodis.
 Lisa B: Det är ju ett koncept man måste gilla ohämmat.
Emelie: Ja men jag kan inte låta bli att undra hur man tänker runt ett sånt här projekt. När man får idén att man vill göra en pekbok, hur tänker man då liksom? Tänker man: Första uppslaget: gult/rött Andra uppslaget: randigt Tredje uppslaget: minimalistiskt
FÖRRESTEN såg du att boken är tryckt i Tyskland? Inte Kina!
Lisa B:  Tänkte jag inte på! Kul.
 Emelie: Jo det är ju en ny struktur i bakgrundsmaterialet på varje uppslag förutom på de två sista..
Lisa B:  Undrar också lite över idén bakom. Vissa bilder känns så klockrena just NU (majskrokarna) men andra känns ganska omoderna (vanlig tvål). Vem använder vanlig tvål nu för tiden? Gör ni det? Jag trodde alla körde med pumpflaskor.
Emelie:  Vi använder faktiskt vanlig tvål. Det gör man här i södra Sverige.
Lisa B:  HA! Inte i hufvudstaden.
Emelie:  Nä kunde just tro det. Och du..bilen och bollen?
Lisa B:  Ja?
Emelie:  Varför just en bil och en boll? Och inte något mer neutralt. Väldigt laddat med fälgar i det här hushållet till exempel..
Lisa B: Hmm. Tror jag upplever den där typen av bil (klumpig plastbil utan nörddetaljer) och en boll som ganska neutrala. För vi snackar pojk- och flickneutrala nu va?
Emelie: Okejdå den kanske var lite långsökt.
Lisa B Inte HELT långsökt. Hade säkert reagerat om det hade varit en docka och en leksaksspis på första uppslaget. Liksom allmänt mer godkänt för tjejer att leka med bollar och bilar än för killar att leka med dockor och spisar.
Emelie:  En av varje hade varit najs. En spis och en boll kanske..
Lisa B: Tycker förresten att omslaget nog är den sämsta bilden av alla. Det är ju väldigt synd.
Emelie: Ja, jag hade gillat majskrokarna där!
Men som helhet. Ska vi sammanfatta..?
Lisa B:  Föredrar egentligen illustrerade pekisar, men tycker den är är ovanligt snygg och bra i genren. Men lite svajig! En del uppslag är supersnygga (speciellt det med lampan och gerberan), andra rätt fula (ogillar starkt bilden på pekboken). Gillar verkligen att de har med majskrokarna! De känns modernt och mitt i prick. Och min son Rufus gillar verkligen boken, vi övar på att säga ord med den. Väldigt pedagogiskt, med tydliga bilder på föremål han känner igen.
Emelie:  Det där var en riktigt bra sammanfattning!

Första pekboken ges ut av Gilla Böcker. Kolla in hela boken här!