Kategori:Bilderböcker

Farligt när Sally hittar en sax

Ibland hyser jag gammaldags farhågor, säkert mycket oklädsamma för en barnboksrecensent år 2013. Ni som har större barn får rätta mig om jag har fel. Men finns det inte en liten risk att barn får för sig att testa saker de läser om, på riktigt? Är det inte då lite farligt att högläsa en bok om en liten flicka som klipper av sin sovande pappa håret och klistrar fast det på sin lillebrors huvud med plåster?
Kanske en fråga om uppfostran. Hur som helst så är det väldigt, väldigt roligt. 
Sally hittar en sax av norska Björn Arild Ersland och Lilian Brögger är en ball bok där det inte är så ängsligt, det där med utseende och hår och vad man hittar på när pappa sover. Pappa är inte heller särskilt ängslig. När han upptäcker vad som skett så sätter han helt sonika vad jag uppfattarsom en grön potta på sitt tofsiga, halvskalliga huvud och går till den riktiga frisören med barnen. Förmodligen för att rätta till det hela. Men det vet man inte. Det kan precis lika gärna vara så att han ska sitta där och skvallra med damerna i slinghätta. Illustrationerna är sneda och vinda, glada och rättframma. Det hela påminner en aning om Barbro Lindgrens Loranga och Ole Lund Kierkegaards Gummi-Tarzan. Noterar också att det saknas en förälder nummer två i berättelsen, utan att det överhuvudtaget kommenteras. Här är det en ensam pappa och barnen som delar på dubbelsängen.

Sally hittar en sax är skriven av Björn Arild Ersland och Lilian Brögger och ges ut av Lilla Piratförlaget.  

 

Givande möte mellan Kina och Sverige

Den svenska LasseMaja-duon Martin Widmark och Helena Willis har slagit sig samman med en kinesisk författare och en illustratör, Cao Wenxuan och Yanling Gong och gett ut en dubbelbok: Den sovande Guden och Koppen som försvann.

Båda berättelserna har sagans magiska prägel och handlar om barn som letar efter försvunna bägare. I Den sovande Guden (Widmark/Gong) bor barnen Sami och Lea vid en flod i ett land där det regnat i åratal och alla fiskar försvunnit. När barnen en dag hittar en bägare får de veta att den tillhör Flodguden som en gång använde bägaren för att måla världen i färger och ljud. Men bägaren försvann och himlen täcktes av moln, fåglarna tystnade och Flodguden försvann. Nu måste Sami och Lea hitta honom, men vägen dit är svår och kantad av hinder.

I Koppen som försvann (Wenxuan/Willis) får vi träffa en familj som har en vacker teservis. Allra mest älskar dottern servisen, hon leker med den och genom ett barns fantasi blir kannan mamma och kopparna hennes barn. Koppen som ser yngst ut får heta Tingting och blir flickans speciella favorit. En dag ringer en försäljare på och när han ser servisen ute i trädgården kan han inte låta bli att lägga vantarna på Tingting. Familjen blir alldeles förkrossad över försvinnandet och letar överallt efter koppen. Även den här bägaren är magisk, den får försäljaren att bränna sig på tungan och vinet att smaka kloak.

Det är ett spännande projekt att låta författare och illustratörer från olika kulturer skapa berättelser tillsammans. Resultatet är fängslande, och jag hade nog inte utan hjälp kunnat avgöra vilken av berättelserna som kom från Kina eller Sverige. Det blir tydligt vilken avgörande roll illustrationer kan spela för att rikta berättelsen och fördjupa känslor och kontext. Yanling Gongs bilder är svävande vackra som kinesisk konst ofta är, mörkt och skirt på samma gång. Helena Willis använder alla färger utom svart i sina illustrationer och bilderna blomstrar. En ren fröjd helt enkelt och jag hade kunnat skriva en spaltmeter till om böckerna, men det tänker jag inte. Läs själva!

Koppen som försvann är skriven av Cao Wenxuan och illustrerad av Helena Willis. Den sovande Guden är skriven av Martin Widmark och illustrerad av Yanling Gong. De ges ut som en dubbelbok av Bonnier Carlsen.

Monster som överraskar men inte övertygar

“Det är väl nåt jag åt igår: en sten, en flöjt, min farfars tår.”

I Willa Holma förlags andra bok, Ett monster med snurrig päls, är det något som inte står helt rätt till med Monstret. Det är magen, något gör ont. Men vad ska man göra?

På humoristiskt rim följer vi Monstret genom berättelsen, sökandet driver oss framåt. Drakar, häxor och allehanda goda råd – Monstret försöker hitta bot. Hur det slutar? Ja, med en överraskning såklart. Jutta Falkengren, bokens illustratör, har skapat en detaljerad och ostädad värld åt Monstret och hens vänner. Det mörkt trassliga i Monstrets uppenbarelse går igenom även i illustrationerna. En kontrast mot bilderboksvärldens ofta klara och pastelltonade färgval. Bokens inledande uppslag – en gles skogsvy, solnedgång, Monstret ser på oss – fångar läsarens blick. Illustratörens ton känns säker i en skiss/kollageinspirerad stil. Tyvärr fångar inte varje sida mig på samma vis, exempelvis övertygas jag inte av hur draken tecknas. Vissa uppslag saknar den genomarbetade stämning läsaren möts av inledningsvis.

Det trassliga och sotiga är ett intressant grepp, och berättelsens rim rinner fint – men ändå fångas jag inte helt av boken. Den är förvisso kul och har ett överraskande slut, vilket kanske är gott nog ibland, men jag saknar ändå den bilderboksmagi som fick mig att utse Willa Holma förlags Den vindlande vägen och lilla grodan till en av 2012 års bästa böcker. Den filosofiska fantasivärlden hoppas jag förlaget kan bjuda på igen!

Det är förövrigt roligt att se mindre förlag, exempelvis Willa Holma, Urax och Hippo förlag, visa att små aktörer kan tillverka bilderböcker som håller lika hög klass som de etablerade storförlagen. Både sett till den fysiska boken som dess innehåll.

Ett monster med snurrig päls är skriven av Rikard Ask och illustrerad av Jutta Falkengren på Willa Holma förlag.

Syskonlojalitet när den är som bäst.

Sedan Siri Ahmed Backström avslutade sin utbildning på Konstfack i Stockholm har hon gått från klarhet till klarhet. Tidigare i år var hon en av 31 illustratörer att representera Sverige på barnboksmässan i Bologna. Det relativt nystartade förlaget Urax (aka Familjen Hedenhös hund) har tidigare gett ut en bok av Siri Ahmed Backström, Jag ska försöka beskriva dig precis så fin som du är (läs mer om den här) och nu i september gav de ut boken Syskondagen.

Syskondagen är en stillsam och samtidigt färgsprakande historia om ett syskonpar en helt vanlig dag. Storasyster ska lämna lillebror på dagis och själv gå till skolan, därefter ska hon hämta upp en klänning hos sömmerskan. Men lillebror vill inte gå till dagis och storasyster vill inte hämta klänningen som deras mamma har lagt undan. Så dagen blir en annan. Det är svårt att inte känna för karaktärerna i Syskondagen. Storasyster känns befriande självständig och lillebrors sätt att ty sig till sin storasyster är hjärtknipande på ett bra sätt. Stundtals får jag samma känsla i Syskondagen som jag fick när jag läste Pija Lindenbaums småbarnsbok Kan jag med, även den en bok om en syskonrelation mellan storasyster och lillebror. Filmkänsla, som om boken vore en liten film skildrad i varmt sommarljus, en film om starka och viktiga band.

Syskondagen är skriven och illustrerad av Siri Ahmed Backström och ges ut av Urax förlag.

Fint om att ljuga litegrann

Det är så lätt hänt att det far en liten lögn ur munnen. Men sen kan det bli jobbigt, när den ena lögnen leder till den andra. Och vips har man snurrat in sig. Om den, för både barn och vuxna, bekanta känslan handlar boken Jag har visst ett djur! av Anton Bergman och Mia Maria Güettler.
Lill råkar säga på dagis att hon har en piraya i badkaret. Alla andra pratar om sina husdjur, och Lill vill också ha något att berätta. Så hon berättar om Filibabba i badkaret. Som äter korv och tacos ibland. När sedan Melissa följer med hem för att leka, så riskerar dock lögnen att avslöjas. Som tur är har Lill en väldigt snäll storasyster som fattar grejen. Och nån storasyster, det har inte Melissa.

Väldigt söt och rak berättelse om hur det kan bli ibland, och att det inte behöver bli så farligt fast man har gjort nåt lite dumt. Skönt. Fina illustrationer som går i turkosgrönt allihop. Dock tycker jag inte att omslaget gör boken rättvisa.

 Jag har visst ett djur! av Anton Bergman och Mia Maria Güettler ges ut på Hippo Bokförlag

Sagotravesti i mangamiljö bryter mot heteronorm

Trots att prinsen äger allt man kan önska sig så är han inte lycklig. För alla de flickor som prinsens föräldrar låter sända upp till slottet känner han “inget i sitt hjärta”. Prinsen söker en hjärtevän, men bryter mot den förväntade Disneyromansen och söker en pojke som kärlek, inte en flicka. Ensam på sitt rum skriver prinsen ett brev som han viker till ett pappersflygplan och låter flyga över landet.

Så kan man ungefär presentera Prinsen och pojken, en mangainspirerad bilderbok med hbtq-tema.

Pappersflygplanet landar tillslut hemma hos Pojken, som bestämmer sig för att söka rätt på den ensamma prinsen. I sitt sökandet efter slottet möter Pojken såväl flygande guldfiskar som mäktiga hjältinnor. Även om jag förstår Pojkens vandring som metafor för inre sökande – som ju sällan är kort eller enkelt – så saknar jag tempo i läsningen. Vandringen går för långsamt och vissa möten upplevs som omotiverade. Kanske att boken hade tjänat på ett raskare berättande? Pojken får helt enkelt gå snabbare.

Berättelsen är i grunden den traditionella sagan, som genom att ifrågasätta vem prinsar kan älska också bryter mot bilderbokens heteronorm, vilket är välkommet. I pressutskicket så beskrivs bokens målgrupp som 6 år och uppåt. Vad tror ni om det, fungerar bilderböcker för 6-åringar och äldre barn, som kanske mer börjar söka sig mot kapitelböcker? Det mangainspirerade tilltalet kan förvisso locka till läsning, i och med mangakulturens popularitet.

Själv läste jag boken tillsammans med två 4-åringar. En tanke som slog mig då var: Varför har man valt att låta prinsen oroa sig för vad hans föräldrar ska tycka om Pojken? Vad hade hänt med berättelsens känsla om denna oro inte funnits där, om det hade varit självklart att man får älska vem man vill. För vad vill berättelsen lära oss? Jo, att kärlek inte har något kön – så varför då plantera detta frö av oro? Nu vet jag att boken är skriven för äldre barn, som tydligare känner till och förhåller sig till en heteronorm – men frågan kanske kan vara relevant ändå. Och obs! att jag inte påstår att alla 4-åringar lever omedvetna om samhällets heteronorm, men för just de barn jag läste tillsammans med var Prinsen och pojken en berättelse om kärlek, prinsens oro var inte relevant.

Bokens illustrationer kan beskrivas som västerländsk tolkning av manga. I en tid där japansk kultur (manga/anime) är så lättillgängligt ställs det höga krav på illustratörer som inspireras av denna stil. Jag tycker att bokens illustrationer är ojämna, tänk om man valt att använda mangans detaljerade och händelserika estetik fullt ut istället! Bokens karaktärer är exempelvis tydligt inspirerade av manga, men berättartekniken är mer avskalad och västerländsk – en blandning som inte alltid är bra.

Sammanfattningsvis tycker jag att Prinsen och pojken är en bok vars kärleksbudskap är viktigt, välkommet och efterlängtat, men där utförandet inte riktigt når ända fram.

Recension av Johanna Palm

 

Prinsen och pojken är skriven av Isak Fearon och illustrerad av Roberth Gearon, boken ges ut av Vombat förlag.

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta

För ett tag sen skrev Johanna Palm om bilderböcker som behandlar ämnet döden – ett svårt men viktigt ämne att prata med barn om. Bara några dagar senare fick jag Grethe Rottböll och Emma Virkes Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta till min ena skola.

Det är en helt fantastisk bok som inte väjer för känslolivet inne i kroppen på Jon som förlorat sin pappa. Man kan som läsare känna Jons sorg och den stora frånvaron av pappan. Jon tillåts sörja hela boken genom utan att det görs gulligt eller barnsligt utan bara får vara så som sorgen är: ett stort svart hål i hjärtat. Pappans frånvaro är påtaglig överallt, skor och väska som väntar i hallen, den röda fåtöljen vid Jons säng där ingen pappa sitter och säger “Godnatt och sov som allra jättegodast!” och ingen pappa som bygger klart den där flygmaskinen. Men Jon har något som inte ens det svarta hålet kan ta ifrån honom – alla minnen av pappan som bevisar att pappa fortfarande är hans och att Jon är pappas:

För vem var det pappa vände upp och ner på ängen? Och vem var det han byggde kojan åt i skogen? Och vem var det han räddade den där dagen när Amandas pappa blev galen av ilska?
Jo, det var JON. Och det kommer alltid att vara Jon vad som än händer!

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta är skriven av Grethe Rottböll och illustrerad av Emma Virke. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Den lilla mullvaden och Matriciaria Chamomilla

Bokunge har tidigare skrivit om Parabellum Nords fina utgivning av Zdeněk Milers bilderböcker. Nu finns ytterligare en bok i samlingen, Hur den lilla mullvaden botade musen. Här beger sig den lilla mullvaden ut i världen på jakt efter Matriciaria Chamomilla – vad nu det kan vara? Sökandet efter blomman som ska göra en vän till mullvaden frisk tar honom runt hela jorden. Holländska tulplanfält, märkliga sjöanemoner och Afrikas djungel, allt färgrikt och lekfullt illustrerat. 

Berättelsen följer den klassiska barnboksmönstret hem – äventyr – hemhemkomst, det finns ett tydligt driv framåt i berättelsen. Mullvaden själv kännetecknas av sin uppriktiga vänlighet och nyfikenhet, både i text och bild. Den finns verkligen en sympatisk lekfullhet i Milers bildvärld som visar sig i Hur den lilla mullvaden botade musen. Ja, det kanske är humorn? Karaktärernas livlig kroppspråk, att det faktiskt finns isbjörnar som väntar på valbåtar och den där märkliga blomman som får mullvaden att konstatera – “Allt känns så bra. Inte ens om den där elefanten trampar på mig skulle jag bry mig.”

Kan man använda ordet färgsprakande utan att någon svimmar av på grund av slitet uttryck? Jag hoppas färgsprakande går bra, för så är det att bläddra Parabellum Nords senaste mullvadsberättelse. Illustrationerna är skarpa, klara och tillåts breda ut sig. Ibland får man motstå impulsen att riva ut en sida eller två för att rama in och spika upp på väggen. Boken känns överlag påkostad, tidigare utgivning har absolut varit bra, men Hur den lilla mullvaden botade musen är bäst hittills – kul!

Bokunge har även recenserat Den lilla mullvaden och snögubben, Den lilla mullvaden och raketen och Den lilla mullvaden och den gröna stjärnan.

 

Hur den lilla mullvaden botade musen (2013) ges ut av Parabellum Nord Förlag. Koncept & bild: Zdeněk Miler, Text: Hana Doskocilová.

Vi blåste bort ibland

Vi blåste bort ibland, är det inte en helt fantastisk titel? Denna nya bilderbok av Viveka Sjögren är en poetisk och ganska munter historia. I centrum står ett träd. Det är samma träd på varje uppslag, men årstiden, aktiviteterna och attiraljerna kring trädet varierar. Vad sägs om den vackra formuleringen: och när kvällen kom slog stjärnor ut på grenarna i vårat träd. (Språkpolisen i mig invänder i och för sig mot vårat).

Det är minimalt med text i den här boken, bara en mening per uppslag. Handlingen är enkel. Två barn bygger en koja, ibland med stor möda, som när när hösten kommer och de….ja, blåser bort ibland. Eller när havet faller ner från himlen. Den är som en lek, en dikt eller en sång, luftig och lite drömlik. Samtidigt är de korta textraderna väldigt konkreta och liksom rakt på sak. Det var dags för oss att börja bygga, eller det behövdes mycket vatten.

Illustrationerna som fyller varje uppslag helt med färg, är även de luftiga och lätta och visar årstidernas och dygnets variationer i ett träds liv på ett väldigt fantasifullt och varmt sätt.

Vi blåste bort ibland är skriven av Viveka Sjögren och ges ut av Kabusa Böcker.