Kategori:Bilderböcker

Bockarna Bruse kommer igen

”- Har ni varit på TV? frågade hermelinerna.

– Vi har varit med i sagan, sa bockarna.

– Vad är det för nåt? sa hermelinerna.

Vilken kanal är det?”

Nja, hermelinerna på fjället kanske inte känner till bockarna Bruse, men vi gör det! Genom Bockarna Bruse på badhuset (2012) fick den välkända sagan ett helt nytt och inte minst fantasifullt skruvat liv. Boken blev väldigt populär och röstades fram till 2012 års bästa bilderbok av Bokjuryn.

I uppföljaren är det semestertid för bockarna, vilket betyder en tur till fjället (vi pratar trots allt om norska bockar här). Men våffelstugan är stängd och trollet under bron har flyttat ner till byn och in på äldreboende, där han tillbringar dagarna med att skrämma livet ur gamlingar.

Ja, ni hör ju. 

I Bockarna Bruse kommer igen är vi långt ifrån den ursprungliga sagan, men samtidigt helt nära. Både en och två gånger får vi klampa tripp-trapp, tripp-trapp, tripp-trapp över bron. Gry Moursunds uttryck, hennes kollage av naivistiska illustrationer, liknar ingenting annat. Vackert, tycker jag! Humor och befriande galenskap löper genom både bild och text, där Pija Lindenbaum står för översättningen till svenska. 

Den galna blicken! Både trollet och bockarnas minspel är pricksäkra och kul att titta på.

 

Bockarna Bruse kommer igen är illustrerad av Gry Moursund och skriven av Bjørn F. Rørvik, det är Pija Lindenbaum som står för översättningen till svenska. Boken ges ut av Lilla Piratförlaget.

Om drömmar

“Sindre är ingen fotbollsspelare. Ändå står han där. Mitt på planen. Men när de andra spelarna ser en fotboll ser Sindre en … måne.”

Så börjar berättelsen om Sindre och hans dröm om månen. Många är vi som befinner oss i en situation men som samtidigt drömmer om något annat. Inte alla gör något åt saken, men Sindre tänker förverkliga sin dröm, han ska ta sig till månen. Men hur? I vuxenvärlden finns inget stöd att hämta, astronauten förklarar att man måste kunna aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och en massa andra saker som slutar på ik. Byggmästaren menar att ett torn till månen skulle kräva alldeles för många bultar och stålbalkar. De vuxna svarar och skojar bort. Men ingen dröm är för stor eller svår! Sindre bygger ett eget torn av pinnar och lyckas klättra högre än molnen.

Det är en blåtonad, fin berättelse om att gå sin egen väg och följa sina egna drömmar. Den som försöker hittar alltid något, kanske en ny vän att dela drömmarna med?

Så här skriver Per Gustavsson själv om Måntornet

Måntornet är skriven och illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Natur&Kultur.

I vårt lunchrum idag..

Vissa böcker stannar inte bara kvar i hjärtat utan får också konsekvenser i verkliga livet. Bra sådana! Boken Tilly trodde att.. av Eva Staaf och Emma Adbåge som kom ut på Rabén&Sjögren i augusti är en helt UNDERBAR bok. Jag kommer att skriva om den inom kort och då antagligen höja den till skyarna. Bara så att ni vet.

Dom som är kvar

I Dom som är kvar får vi följa pappa, lillebror och storebror tiden efter att mamman har gått bort. Det är en stillsam och enkel med väldigt gripande berättelse om hur svårt det är att fortsätta att leva med en förlamande sorg. Vi får se dem i vardagliga situationer som helt plötsligt blivit absurda och vi får se hur de handskas med sin sorg på olika sätt. Så här tyckte Emelie Ljungberg och Lisa Hamfors i en chattrecension:

Lisa: Boken är så gripande att det nästan är nervöst att skriva om den. Första gången läste jag till sidan där pappan slagit sönder en tallrik, sen var jag tvungen att sluta för att det blev för känslosamt.

Emelie: Jag läste den högt för förberedelseklassen, 4-9. Det var nog tyst i fem minuter efteråt. Den går djupt in. Jag älskar hur boken bygger på en slags korta understatements. Om man tänker på dimensioner och hur oändlig deras sorg måste vara.

Lisa: Ja, det är fantastiskt att få med alla personers smärta på så få sidor, med så enkla illustrationer och så kort text. Pappa som stannar upp och gråter, storebror som pratar, pratar, pratar maniskt och lillebror som bara bråkar tills pappa får nog och dänger tallriken i bordet.

Emelie: Barn följer inte de vuxnas beteende oavsett var de kommer ifrån. De har sina egna uttryck.

Lisa: Ja, och så blir det extra sorgligt med pappan som inte alltid orkar med barnen utan blir rasande. Bilden när storebror ringer mormor är helt otrolig, man kan ta på tystnaden och det känns som att en sorgematta vilar över hela uppslaget. Det var där jag fick en klump i halsen: pappans blick, hans känsla av otillräcklighet och sonen som ringer mormor. Tänk en förälders känsla av att kämpa hela tiden, men så kommer man ändå alltid till det där ögonblicket när allt brister. Det dåliga samvetet efter det … hur mycket värre blir det när en tung sorg dessutom vilar över familjen och man VET varför ungen gör som den gör?

Emelie: Ja, den bilden är faktiskt en bok i sig. “Brister”, det är nog det ord som är mest slående här. Inte alls bra. Jag tänker på den där Pluralåten “Nånting måste gå sönder”. Hoppas verkligen att vuxna läser den här boken för barn. Om vuxna tycker att ämnet är svårt så undviker de kanske den här boken. Det är en bok som behöver läsas, inte bara hamna på temalistor om döden och sorg.

Emelie: Vad tycker du om slutet?

Lisa: Jag gillar slutet enormt, igen: med bara två uppslag får vi en långsam avslutning på berättelsen. Eller, avslutning är kanske fel ord. Det är snarare en långsam fortsättning in i livet utan mamman.

Emelie: Och SÅ himla viktigt. Att inte glömma bort att de som lever – faktiskt lever

Lisa: Ja, kolla insidan av pärmarna, på första får vi se en fotovägg med bilder på mamman, på sista pärminsidan är det samma bilder, men också nya och positiva foton på familjen efter mammans död. Så himla fint det också.

Emelie: Åh! Hade inte sett det. Bara: Den lilla noten som kommer ur fågelns näbb där på sista uppslaget. Ljus i sikte. Med tanke på hur världen ser ut just nu idag så måste något av allt detta mörka ju avspeglas i bilderböckerna. Även om det är på en annan nivå. Men jag ÄLSKAR hur bilderböckerna och faktiskt alla böcker även för de äldre barnen följer den där heliga oskrivna regeln att inte lämna barn i sticket i en berättelse. Att aldrig lämna dem med något mörkt.

Lisa: Verkligen. Några kloka människor sa någon gång (bla Gunna Grähs) att när text och bild i en bilderbok samspelar lyfter berättelsen och blir något mer, ett stycke konst. Så är det med Dom som är kvar tycker jag.

Emelie: Faktiskt. Och vad jag förstår så är det Karin Salers debut! Hon och Siri Ahmed Backström verkar vara bra människor. Såna som besitter förmågan att skapa magi.

Dom som är kvar är skriven av Karin Saler och illustrerad av Siri Ahmed Backström. Den ges ut av Urax förlag.

Back in business!

Hur liten kan man bli egentligen? Alfred verkar kunna bli hur liten som helst, och mindre blir han för varje gång någon tittar på honom. “Titta inte på mig” säger han och krymper. På en släktträff råkar Alfred rapa högt och alla tittar på honom, hur ska det gå nu? Men så börjar alla skratta och Alfred växer! På dagis pruttar han och växer ännu mer. När han tjongar till hyllan och får småbarnen att gråta så blir han ännu större. Till slut är han så stor att han inte får plats i sin egen säng och när mörkret kommer är det inte så kul.

Boken handlar såklart om känslan och skräcken inför att stå i centrum. Många barn kan säkert känna igen sig i Alfred som helst vill vara i fred och lika många kan relatera till clownen Alfred som växer när han får andra att skratta eller gråta. För hur ska man förhålla sig till andras blickar? Johan Unenges text tar temat på allvar utan att det blir tungt och Maria Nilsson Thore lyfter berättelsen ytterligare ett snäpp med färgstarka och vardagsnära bilder. Det är nästan som att hon fotograferat en riktig Alfred i olika situationer och sen teckat av det med ett Thore-filter. Med ett strålande resultat!

Alla tittar på Alfred är skriven av Johan Unenge och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Årets bilderboksskräll!

 

Kanske den finaste bilderboken jag har läst i år (vågar jag skriva redan i juni). Sara Lundbergs illustrationer och Joar Tibergs text blir tillsammans till ett bestående intryck. Två barn som springer bort från husen där de bor och bort från allt det som är det vanliga. De passerar Island, Grönland, Grötland, Kamomilla stad, Villa Villerkulla och så vidare. Och allt är så in i bomben vackert. Den enkla texten flyter så lätt men orden fastnar och stannar i barnens huvud. Efter en första läsning tillsammans med en grupp om tjugo femåringar bubblar barnen: “Grötland finns det?” Vilka är de där tre som smyger i Kamomilla stad?” “Båtar som blöder?” “Vinka med cigaretter?” “Åke satt först till vänster, sen bytte han plats och satt till höger om han som berättar!”

Detta är en bok som är sin egen men samtidigt en slags metabilderbok där inte bara verkliga miljöer passeras utan även miljöer från böckernas värld. Pippis veranda, Kamomilla stad, Mumindalen. Ett relativt oprövat grepp i bilderboksvärlden – men så lyckat! Barnen älskar det. Så nu är både Pippi Långstrump, några av Muminböckerna och Folk och Rövare i Kamomilla stad utlånade. Coolt.

Vi springer! är skriven av Joar Tiberg och illustrerad av Sara Lundberg och ges ut av Rabén&Sjögren

Böckernas magi!

Djupsjöns hemlighet är ju den fjärde boken om den underbara familjen Kanin som kom ut förra året. Lisa skrev om den här. Precis som med övriga böcker i Jonna Björnstjernas serie känner många barn ovanligt starkt för den här boken. De vill jämt höra just den när det är dags för högläsning. Häromdagen satt en jättegrupp med barn och lyssnade stilla och med gapande munnar (när Lillebror och tomtarna är på väg in i Sjöodjurets grotta) på den magiska berättelsen. Vid en längre konstpaus i läsningen – spänningsmoment – ser jag hur det droppar saliv ur munnarna på några av mina åhörare. Helt fantastiskt, kände jag då! Att barn kan bli så fascinerade av en bok att de helt glömmer tid och rum!

Jonna Björnstjernas illustrationer samspelar fantastiskt bra med texten. Eftersom illustrationerna är så detaljrika dyker det upp nya historier i historien när man läst boken några gånger. Jag älskar hur hon visualiserar de femton gastarna på en död mans kista. Ett slitet begrepp i piratkretsar som jag personligen aldrig riktigt har förstått mig på.  Om ni är sugna så se avsnittet av Lässugen när den enastående Ulla Skoog läser Sagan om den underbara familjen Kanin och Fru Skräck för Amanda. En berättarröst att avundas!

Söt trio

Det här är en väldigt fin och inkännande berättelse om tre förskolebarn (Idde, Ester och Valle). Det är dags för vila och barnen samlar ihop sina saker, filt, kudde och gosedjur. Ester får ha tre gosedjur. Men det gör inget för det är tre likadana som heter Muskot, Muskot och Muskot. Idde och Valle är trötta och somnar snabbt, men inte Ester och Muskotarna trasslar under filten och rymmer. Snart är vilan slut! Varför är alla andra så bra på att sova utom Ester?

Maria Nilsson Thore är en mästare på att fånga det lilla barnets kropp och rörelser i bildens helhet och i de små detaljerna. Valle (med pärlat armband) sover nästan redan när han hämtar sina sovs

aker, med tunga ögonlock, medan Ester (i kattdiadem och ballerinakjol över de vanliga kläderna) spritter och klättrar på väggarna. Det är lätt att skapa sig en känsla för barnens personligheter och det är lätt att tycka om dem och berättelsen.

Alla tre vilar är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore och ges ut av Bonnier Carlsen. Läs också Alla tre gräver en grop.

Hästfesten vinnare i årets Bokjury

Hästfesten av Grethe Rottböll och Lisen Adbåge vann kategorin Bilderböcker i årets upplaga av Bokjuryn. Trumpetfanfar och hurra! Det är en jättecharmig bok.
Vinnarna presenterades idag på Världsbokdagen under bokfestivalen LitteraLund i Lund. Bokjuryn är inte hästskit – 35 000 barn hade röstat i år! Smått otroligt och ett väldigt gott betyg till de böcker som vinner.

Läs mer om de andra vinnarna i Bokjuryn 2013 på Bokjuryn.se.