Kategori:Bilderböcker

Liten och rädd?

Det känns som att det finns ganska många böcker där barns olika känslor får speglas i en låtsasvän av något slag. Så får barnen vara stora och duktiga och ta hand om sin mindre tuffa kompis. Så är det i Kompisen är för liten. Olivia och kompisen är hos gammelfarmor, och kompisen (som förresten är en gammal hederlig nallebjörn) är rädd för nästan allting. Och inte får han vara med och bestämma heller, för det får man inte när man är liten. Alltså sätter Olivia och kompisen igång att pyssla, fastän kompisen tycker att det är tråkigt. När gammelfarmor har somnat kommer saxen fram. Oooops! så har Olivia klippt av kompisens ena öra, fast han inte vill. Nu hör han bara med ena örat och det blir lite läskigt. Hjärtat pickar. Olivia syr fast kompisens öra igen, fast han tycker att det är otäckt. Örat hamnar dessutom helt fel, mitt i pannan. När kompisen blir ledsen erbjuder sig Olivia att plåstra om honom, men då säger kompisen äntligen nej. Han gråter inte alls och han kan förresten plåstra om sig själv. Så han sätter plåster över ögonen och tårarna slutar att rinna. Och plötsligt händer något: kompisen växer och blir stor och modig! Äntligen är han inte för liten längre. Det är inte svårt att förstå berättelsens budskap. Även små barn behöver bestämma själva ibland, annars är det svårt att känna sig annat än liten och rädd.

Historien är bra i sig, men det jag gillar mest med Kompisen är för liten är de fina illustrationerna. Särskilt den där kompisen hänger ut över en taklampa och gråter så att tårarna är som stora pärlor över hela bilden. Det är enkelt tecknat men Per Gustavsson är grym på att fånga olika känslouttryck så att även en nalle kan se sur, arg, rädd eller stolt ut. Mycket snyggt!

Kompisen är för liten  är skriven av Moni Nilsson illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Rabén & Sjögren.

Farligt, farligt men härligt, härligt

Läste precis i tidningen Svensk Bokhandel att 2009 ser ut att bli ett svart år för barnböckerna. Det är vampyrer och spöken och skräck och läskigheter vart man än vänder sig, säger svenska barnboksinstitutet. Jag tror i och för sig att den trenden syns tydligast om man tittar på böcker för lite äldre barn och ungdomar (där är det VERKLIGEN vampyrer överallt), men visst finns det gott om läskigheter i böcker för mindre barn också! Fick frågan häromdagen om jag tyckte man skulle undvika att läsa otäcka böcker för små barn, och nope, det tycker jag verkligen inte att man ska. En lagom dos rysligheter (som man helst får ta del av i knät på någon snäll och trygg vuxen) tror jag är bra. Och kittlande, spännande och kul verkar det också vara! 

På bilden syns två av årets rysligaste bilderböcker – Fru Skräck av Jonna Björnstjerna, Bonnier Carlsen,  och En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga av Carin och Stina Wirsén, Bonnier Carlsen – tillsammans med några lite äldre böcker på samma ruskiga tema. Monster överallt är skriven av Mattias Danielsson, illustrerad av Lisen Adbåge, och ges ut av Rabén & Sjögren. Läskiga boken är skriven och illustrerad av Pernilla Stalfeldt, Rabén & Sjögren. Svarta barnkammarboken ges ut av Bonnier Carlsen, och Gunilla Bergströms Vem spökar Alfons Åberg ges ut av Rabén & Sjögren.

Kärlek för apor och barn

Det här är lätt årets finaste kärleksberättelse för barn! I början av boken får vi se ett gäng apor uppklättrade i ett träd. Det är natt med dansande eldflugor och den äldsta apan ska berätta sagor. Den mest omtyckta sagan av dem alla är den som handlar om den stora kärleken. Kärleken mellan två apor. Om Amos och Soma som är så förälskade i varandra att de kan höra varandras tankar:

När dom speglade sig i vattenytan

såg Amos bara Soma.

Och Soma såg bara Amos.

Nu gungar vi i bambuträden,

tänkte Soma.

Ja, det gör vi, tänkte Amos

Amos (som jag hela tiden vill stava Amor…) och Soma leker, badar och slänger sig i lianer tillsammans. Och när de blir trötta samlas de med de andra aporna i det stora trädet för att lyssna på när den äldsta apan berättar sagor. De älskar framförallt smakar-gott-sagan: Långt bortom bergen, bakom molnen och på andra sidan floden finns en trädgård med himmelskt goda äpplen. Men äpplena ägs av en hemsk man som har vassa knivar och som äter apor. En dag berättar Soma att hon har ett litet barn i magen. Amos blir så glad att tjuter mot månen och han bestämmer sig för att bege sig till trädgården med den hemske mannen för att hämta hem ett äpple till Soma.

Om en litteraturvetare skulle läsa Amos och Soma skulle denne säkerligen hitta ett dussin olika sätt att tolka boken på. Det finns till exempel en rätt tydlig koppling till Bibelns Adam och Eva och syndaäpplet.  Det förekommer berättelser i berättelsen. Och det vilar ett lätt sagoskimmer över berättelsen i och med Amos resa mot det magiska äpplet och kampen mellan det goda och det onda. Men jag väljer att se Amos och Soma som en kärlekshistoria med ett vackert språk. Som det här, det är som en dikt:

En kväll tog Soma Amos huvud

och la det mot sin mage:

Hör, sa hon. Och känn!

Han hörde en syrsa som sjöng.

En porlande bäck.

Och kände grodornas hopp därinne.

Vad har du där? sa han.

Det är våra ungar, sa hon.

Det är dom som hoppar härinne

och väntar på att få komma ut.

Amos och Soma är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Anna Höglund och ges ut av Rabén & Sjögren.

Till alla som tröttnat på Stora och Lilla Fordonsboken

Kanske känner ni er träffade. Ni som har ansträngt er till bristningsgränsen för att era söner inte enbart ska hemfalla åt saker som har hjul (det var innan sonen började dagis och träffade andra barn). Ni som till slut köpte Stora fordonsboken för att slippa höra tjatet varje gång ni gick förbi en parkerad bil. Ni som har läst Stora fordonsboken högt för era barn en sisådär fem ziljoner gånger. För er kan boken Kom till Lukas mycket väl fungera som ett alternativ.

Kom till Lukas handlar om just Lukas som ska fylla år. Till hans kalas kommer gästerna från olika håll. Och så klart vill Lukas veta HUR de kommit till kalaset. Var och en som möter Lukas berättar hur de tagit sig dit och märkligt nog (!) har alla kommit med nån slags fordon. Behållningen med den här boken är utan tvekan illustrationerna. Akin Düzakin är helt klart en fena på att teckna! Det känns som att han inspirerats av gamla antika leksaker som han själv blåser liv i på pappret. Men med detta menar jag inte att texten är dålig eller onödig. Nej, faktiskt följer den bilderna på ett mycket fint sätt. Allting upprepas både i text och i bild och därför lämpar sig boken bra även för de yngre läsarna. Det jag vill protestera mot är att det är lite för många aktiva män i boken. Den enda som bryter normen är storasyster Lena som inte kunde komma på kalaset för att hon var på motorcykelsemester. Tänka sig!

Kom till Lukas är skriven och illustrerad av Akin Düzakin och ges ut av Eriksson & Lindgren.
Akin Düzakin

Läskigt värre

Maja är en modig tjej. Först (för ungefär ett år sedan, när Mot spökslottet släpptes) travade hon orädd in i ett spökslott med enbart en ficklampa i handen. Hon öppnade den tunga porten, gick igenom de stora salarna, uppför långa trappor, upp på vinden… och fick inte nog förrän hon hittade en kista med en livs levande vampyr i. Då blev det för otäckt, och Maja flydde hals över huvud ut från slottet igen. Den här gången ska hon ge sig in i djungeln, och tar med sig sin kniv. Och gissa om det är spännande i djungeln! Det finns pirayor, sumpiga träsk, långa lianer och ringlande, slingrande, krälande kryp där. Först är det bara coolt. Men sedan blir det mörkt, och när Maja plötsligt hör ett frustande brööööl någonstans ifrån blir det lite väl spännande. Hon måste rusa tillbaka, innan den läskiga varelsen får tag i henne!

Jag tror säkert att de här böckerna kan falla en relativt modig och spänningssökande liten läsare på läppen. Själv gillar jag 1: Kenneth Anderssons skönt ogulliga och färgstarka illustrationer och 2: Formen. Böckerna är nämligen illustrerade och formgivna på vis så att man som läsare måste vända boken upp och ner efter halva läsningen, och följa med Maja på den hastiga vägen tillbaka ut ur spökslottet/djungeln. Festligt, tycker jag, för det ökar verkligen på känslan av action.

Mot djungeln (ny!) och Mot spökslottet är skrivna av Thomas Halling och illustrerade av Kenneth Andersson. De ges ut av Alfabeta.

Inte utan min mössa

Eva Lindströms nya bilderbok Hit med våra mössor handlar om Sofi, Tom, Mia och Marko och deras nya mössor. Mössorna är viktiga. De får följa med när det är kalas hos Jim till och med. Det är ett trevligt kalas. Först blir det presentutdelning, och sedan trolleri. Jims pappa trollar fram servetter ur en kruka som är tom. När han är klar vill kompisarna se om han kan trolla bort saker också, och lånar ut sina nya mössor. Tyvärr visar det sig att Jims pappa är jättebra på att trolla bort grejer. Mössorna försvinner, och hur de än letar så hittar de inte dem…

“Alla andra gick hem. Det var bara vi kvar. Vi vägrade att gå. Jim sa hejdå till oss men vi tänkte aldrig i livet gå. Vi ville ha tillbaka våra mössor.”

Jag vet att många (läs: nästan alla jag vet) älskar Eva Lindström och att hennes böcker hyllas och prisas åt både höger och vänster, det vet jag verkligen. Men den kommer i alla fall inte naturligt till mig, den här översvallande kärleken till hennes böcker och bilder. Jag gillar dem, javisst, men bara lite lagom mycket. Ingenting jag studsar upp och ner av, direkt. Hit med våra mössor är inget undantag. Ja, den är bra och rolig, men nej, jag känner inte för att studsa. Tala gärna om för mig: Vad är det jag missar som alla andra ser?

Hit med våra mössor är skriven och illustrerad av Eva Lindström, och ges ut av Alfabeta.

Fantasin kan man inte bestämma över.

Siv ska sova över hos sin nya bästis Cerisia. Cerisia som har två marsvin, en hund och en storebrorsa som heter Elme. När pappa lämnar hemma hos Cerisia är Siv kaxigare än kaxigast. Hon kan knappt vänta tills han har pratat klart med Cerisias mamma. Allt är så annorlunda, nytt och spännande. Men så fort pappa har gått noterar Siv att det luktar messmör i hallen och att det finns glasrutor i ytterdörren så att “man vet var man går hem”. Cerisia springer hemtamt några meter före. När Siv inte vill klappa familjens skabbiga hund Pållan konstaterar Cerisia krasst: “Då är du ingen djurvän”. Lite senare är det dags för glass i köket. Cerisia tar två, men Siv får bara en. Snart sänker sig mörkret över lägenheten och i takt med det sjunker Sivs mod. När det väl är läggdags bestämmer Cerisia att lampan ska vara släckt. Sedan vänder hon sig med ryggen mot Siv och somnar. Kvar i mörkret ligger Siv och önskar innerligt att det ska bli morgon nångång. Efter ett tag upptäcker hon att både Cerisia och hunden är borta. Siv smyger ut i korridoren. Hon går på upptäcksfärd och stöter på Cerisias gnälliga gammelfarmor och två knepiga vuxna (väldigt lika Cerisias föräldrar) som bara verkar vilja bestämma. I köket brottas två bråkstakar (som nog ska föreställa marsvinen) under diskbänken. Så dyker Cerisia upp. Medan hon har varit på toaletten har Siv, med hjälp av sin fantasi, vunnit tillbaka något av sitt mod. Så när Cerisia föreslår att bråkstakarna ska ha koppel för att lugna ner sig säger Siv: “Dom vill nog inte bli bestämda över”. Sedan visar hon Cerisia bråkstakarnas gömställe under diskbänken. Cerisia hämtar kuddar och så bäddar de ner sig och somnar båda två.

Det finns bilderböcker som är fantastiska men som tilltalar vuxna mer än barn. Det här är definitivt inte en av dem. Pija Lindenbaum har än en gång skapat en bilderbok som i första hand talar direkt till barnen. Som vanligt står vi vuxna, mäkta imponerade av hennes begåvning, redo att tolka berättelsen om Siv och Cerisia. Den tolkningen kan vi behålla för oss själva. Det viktiga är att de barn som läser den, eller får den läst för sig, får tolka boken precis som de vill utan att någon annan visar vägen. För det är precis som med Siv. Då fungerar fantasin som bäst.

Siv sover vilse är illustrerad och skriven av Pija Lindenbaum. Bok ges ut på Raben&Sjögren.

Till Vildingarnas Land.

 

 

I höst/vinter är det dubbel lycka för dem som har vuxit upp med Maurice Sendaks bilderboksfigur Max. Max som busar så mycket i sin vargkostym att mamma får nog och skickar in honom på rummet.  Därifrån seglar han Till Vildingarnas land. Boken som inte har gått att köpa under några år kommer i nytryck den 5 oktober. Och den 29 januari har filmen premiär på de svenska biograferna i regi av Spike Jonze. Kan inte bli annat än magiskt. Gör en insats och ge bort boken i julklapp till någon mellan 3-6 år.

Till vildingarnas land är skriven av Maurice Sendak, översatt av Boris Persson. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Sluta med napp

Nejlika och gosankan är den andra boken om Nejlika av Hanna Zetterberg Struwe och Anna-Karin Garhamn. Det är en väldigt söt berättelse om hur svårt det kan vara att sluta med nappen. Nejlika ser i början av boken stora barn på lekplatsen. De har inte napp. Nejlika vill också vara stor så hennes pappa tar med henne till en butik där man kan byta bort sina nappar mot en leksak. Nejlika väljer en gosanka som är mycket fin, men hur går det när hon ska sova? Det går inte att suga på gosankan dessvärre. Hemma hos oss har vi ganska nyligen introducerat nappen, men jag tänker redan på dagen den ska hamna på hyllan och då kommer jag säkert använda den här boken som inspiration. Det är ju en strålande idé med en affär där man kan köpa leksaker för nappar! Bytt är bytt liksom. Bilderna i boken är färgglada och snygga, helt i min smak. Och det känns ju väldigt modernt att det är pappan som hjälper Nejlika med nappdilemmat.

Nejlika och gosankan är skriven av Hanna Zetterberg Struve och illustrerad av Anna-Karin Garhamn. Den ges ut av Rabén & Sjögren.