Kategori:Bilderböcker

Vive la mer franska böcker!

I Frankrike vet man hur barnböcker ska se ut minsann! Jag har precis kommit hem från en veckas semester i trakterna kring Montpellier och jag kunde såklart inte låta bli att botanisera runt bland barnböcker så fort jag fick tillfälle. Och vilken FRÖJD det var! Jösses, Emelie här på Bokunge efterlyste i ett tidigare inlägg fler taktila böcker. Om inte förlagen här hemma pallar fixa fram några svenska sådana så kan de åtminstone översätta valfri fransk barnbok för de är ta mig tusan taktila hela bunten. De låter, blänker, är mjuka och luddiga, går att vika ut och är allmänt lekfulla och snygga. De luktade eller gick inte, men det var typ det enda de inte gjorde. Och det verkar vara ett genomgående tema att alla böcker (åtminstone pekböckerna) ska vara lärorika på något sätt. Barnen får lära sig räkna, hur olika djur ser ut och låter, hur olika färger ser ut och hur olika saker kan kännas. Till exempel kunde man i en bok känna hur klibbigt murbruket är mellan tegelstenar när man murar. Och i en bok kunde man lära sig knäppa kardborreskor och dra upp en dragkedja! Oh my. Det kan ju verka vara lite för mycket, men allt var så snyggt så det var ändå ok. Jag köpte med mig tre av böckerna ovan, La jungle, La ferme och La nature. I dem kan man höra hur regnet smattrar, kossan råmar, apan tjattrar och mest spännande av allt: hur en panda låter (vet ni det va va va? det vet jag nu).

Bilderböckerna för något äldre barn var inte lika pedagogiskt inriktade, men lika snygga för det. De franska barnboksförfattarna/illustratörerna lyckas med konstycket att vara konstnärliga men ändå tilltalande för barn. Det känns så väldigt franskt alltihop. Här kommer lite bildbevis:

Le mariage de Madame Édouard. Bernard Villiot & Muriel Kerba

 La grande fabrique de mots. Valeria Docampo & Agnès de Lestrade
Synd att jag är så usel på franska att bara pekböckerna kan komma på tal… Men som sagt, en stilla önskan till svenska bokförlag, snälla översätt fler franska barnböcker!

Lova! sa Smulan

På Mässan i år presenterades vinnarna i Natur&Kulturs bilderbokstävling. Vi kommer skriva om alla de tre vinnande bidragen. Först ut är Lova! sa Smulan skriven av Moni Nilsson och illustrerad av Joanna Hellgren.

Smulan är en liten hårding. Bara inte när det kommer till sprutor. Hon vet nämligen att det gör skitont att bli stucken av en nål. För när pappa lovar att det inte alls gör ont så testar Smulan att i smyg sticka honom med en knappnål. Självklart skriker pappa i högan sky. Alltså gör det ont. Så Smulan får pappa att lova några saker innan hon går med på att bli stucken hursomhelst. Han lovar till exempel att hästen som står hos doktorn är Smulans. Sen lovar han att Smulan ska få välja “vad hon vill” i affären om hon klarar att ta sprutan. Som alla vet är det livsfarligt att lova saker. Man måste ju hålla det också.

Lova! sa Smulan är en riktig pärla till bilderbok. Jag blir helförtjust i den lilla barska Smulan som i temperamentet påminner om Lotta på Bråkmakargatan. Smulans pappa är en modern man som bakar bullar och går med mobiltelefonen klistrad mot örat. Så klart passar Smulan på att hitta på diverse hyss när pappa är som mest upptagen i telefon. Det sköna med Smulan är att hon heter just Smulan och är tuff som bara den. Hon spottar på storebrorsan och hon siktar med vattenpistol på pensionärer. Bäst är nog ändå när Smulan väl ska ta sin spruta och ångrar sig i samma ögonblick, men så märker hon att den lille skraje killen Leo tittar på henne. Då blir hon stursk och bara: “Jag är inte rädd för nåt!”

Joanna Hellgrens bilder är helt underbara! Det är så fantastiskt när hon förstärker exmpelvis den lite äldre doktorns ansikte genom att låta penseldragen synas. Likaså talar siluetterna av den lilla folkskaran runt Smulan (som just ska få en spruta) för sig själva. Temat är ju dessutom mycket passande såhär i vaccinationstider. Jag hoppas verkligen att vi får se mer av kombinationen Hellgren/Nilsson i framtiden!

Lova! sa Smulan är skriven av Moni Nilsson och illustrerad av Joanna Hellgren.

Känn rytmen!

Förra året kom Eva Susso och Benjamin Chauds första gemensamma bok, Binta dansar, ut i handeln. I det första mötet med den mångkulturella familjen står Binta i huvudrollen, och hon är på danshumör. Trots att månen redan lyser lyckas hon locka med sig hela familjen ut i natten med trummorna i högsta hugg och fötter som vill dansa.

Pappas trumma POM POM POM. Lalos trumma PAM PAM PAM. Babos trumma PIM PIM PIM. Mammas fötter TAM TAM TAM. Aishas fötter TACK TACK TACK. Bintas fötter TIN TIN TIN.

Nu är uppföljaren, Lalo trummar, här, och när den börjar ligger hela familjen och sover. Alla utom Lalo, som smugit ut i trädgården för att trumma för regnet och gräset och grodorna.

PIM PIM POM. PIM PIM POM. Lalo trummar. DRIPP DRIPP DROPP. DRIPP DRIPP DROPP. Regnet droppar.

Båda de här böckerna bygger på uppräkningar, rytmer och ljudeffekter och slår man på stort och läser dem med massor av inlevelse (vilket man gör, det är i stort sett omöjligt att låta bli) blir de sjukt populära hos ganska små lyssnare. Åtminstone hos de tre jag testat…

Kolla in ett smakprov på de fantastiska bilderna här! Visst blir man lite glad i hjärtat?

Lalo trummar och Binta dansar är skrivna av Eva Susso och illustrerade av franska Benjamin Chaud. De ges ut av Rabén & Sjögren.

På pappajakt med Mormors lilla kråka.

 

Mormors lilla kråka har börjat fundera över sitt ursprung. För en dag när mormor börjar visa bilder på sin familj tycker kråkan att det inte är mer än rätt att hon också får veta något om var hon kommer ifrån. Allt hon vet är nämligen att hennes mamma är död men att hennes kråkpappa antagligen lever och finns nånstans. Mormor tycker lite synd om kråkan så snart ger de sig ut för att hitta honom. De letar mest utomhus men för säkerhets skull kollar mormor också i en djuraffär. Ingenstans finns kråkans pappa. Men så under en parkbänk stöter kråkan på motsvarigheten till en parkbänksalkis i fåglarnas värld – så klart en kaja. Kajan, som pratar nån slags söderslang och känns lite som Mods-Kenta, råkar faktiskt veta vem kråkans pappa är. “En sorglig typ. Som brukar bråka” säger han. På det viset får kråkan veta att hennes förmodade far bor på tippen. Och så klart vill kråkan utforska saken. Så vips bär det av till stadens soptipp..

Vad som händer sen tänker jag inte avslöja. För boken måste läsas. Det är en helt underbar bilderbok som håller måttet både i text och bild.  Det här är trejde boken om Mormor och kråkan och det blir bara bättre och bättre. Jag ÄLSKAR att texten är på vers och att man faktiskt skrattar sig igenom rimmen (som för övrigt inte alls är krystade eller tillrättalagda som rim i bilderböcker ofta kan vara). Dessutom är det fina med boken att den lätt kan fungera om man ska prata med barn om varför vissa är adopterade eller varför andra bor i fosterhem. Ett smygtema som kan tolkas fritt. Bläddra lite i boken här och stick sen och skaffa den. Läs den högt för dig själv eller för någon fining du känner. Jag garanterar att du blir lika frälst som jag!

Mormors lilla kråka och pappan är skriven och illustrerad av Björn Bergenholz. Den ges ut av Raben&Sjögren.

På pappajakt med Mormors lilla kråka.

 

Mormors lilla kråka har börjat fundera över sitt ursprung. För en dag när mormor börjar visa bilder på sin familj tycker kråkan att det inte är mer än rätt att hon också får veta något om var hon kommer ifrån. Allt hon vet är nämligen att hennes mamma är död men att hennes kråkpappa antagligen lever och finns nånstans. Mormor tycker lite synd om kråkan så snart ger de sig ut för att hitta honom. De letar mest utomhus men för säkerhets skull kollar mormor också i en djuraffär. Ingenstans finns kråkans pappa. Men så under en parkbänk stöter kråkan på motsvarigheten till en parkbänksalkis i fåglarnas värld – så klart en kaja. Kajan, som pratar nån slags söderslang och känns lite som Mods-Kenta, råkar faktiskt veta vem kråkans pappa är. “En sorglig typ. Som brukar bråka” säger han. På det viset får kråkan veta att hennes förmodade far bor på tippen. Och så klart vill kråkan utforska saken. Så vips bär det av till stadens soptipp..

Vad som händer sen tänker jag inte avslöja. För boken måste läsas. Det är en helt underbar bilderbok som håller måttet både i text och bild.  Det här är trejde boken om Mormor och kråkan och det blir bara bättre och bättre. Jag ÄLSKAR att texten är på vers och att man faktiskt skrattar sig igenom rimmen (som för övrigt inte alls är krystade eller tillrättalagda som rim i bilderböcker ofta kan vara). Dessutom är det fina med boken att den lätt kan fungera om man ska prata med barn om varför vissa är adopterade eller varför andra bor i fosterhem. Ett smygtema som kan tolkas fritt. Bläddra lite i boken här och stick sen och skaffa den. Läs den högt för dig själv eller för någon fining du känner. Jag garanterar att du blir lika frälst som jag!

Mormors lilla kråka och pappan är skriven och illustrerad av Björn Bergenholz. Den ges ut av Raben&Sjögren.

Boktitel efterlyses!

Det kom ett mail från Bristol i England. Om det är någon av er därute som känner igen det här så gör gärna en kommentar och upplys oss!

“Jag söker en bok som handlar om en pojke som hittade en krita (kanske röd?). Pojken började dekorera sitt hus med kritan, han ritade solar och diverse glada ting. Jag minns tyvärr inte själva plotten, men det slutade i alla fall med att alla i hela staden målade sina hus med allsköns regnbågar och blommor och sen tror jag att alla levde lyckliga i alla sina dagar. När jag promenerar runt här i färglada och dekorerade Bristol tänker jag alltid på den här boken.” 

Boktitel efterlyses!

Det kom ett mail från Bristol i England. Om det är någon av er därute som känner igen det här så gör gärna en kommentar och upplys oss!

“Jag söker en bok som handlar om en pojke som hittade en krita (kanske röd?). Pojken började dekorera sitt hus med kritan, han ritade solar och diverse glada ting. Jag minns tyvärr inte själva plotten, men det slutade i alla fall med att alla i hela staden målade sina hus med allsköns regnbågar och blommor och sen tror jag att alla levde lyckliga i alla sina dagar. När jag promenerar runt här i färglada och dekorerade Bristol tänker jag alltid på den här boken.” 

Säg hej till kaninen Simon

Kaninen Simon är en charmig bilderboksbekantskap som gör lite som han vill. I den senaste boken om honom, Löss!, är han kär i Jenny. Tyvärr för Simon är Jenny kär i Benny, och ser inte alls hur Simon kämpar för att få hennes uppmärksamhet. Men när Jenny får löss och blir retad av de andra kaninerna ser Simon sin chans. “Jag gillar löss!” säger han. Och då, äntligen, får han det han strävat efter. En puss av Jenny! (Och, som bonus, massor av löss…)

Jag har faktiskt aldrig läst någon bok som handlar om det här med löss förut, trots att det väl är ett ganska vanligt problem på både förskolor och skolor runt om i landet lite då och då. Smart, för säkert kan den här boken fungera jättebra som start för en diskussion när problemet blir aktuellt. Annars gillar jag de andra två titlarna ännu mer. I Hjälp en varg! använder sig Simon av det klassiska knepet att skrämmas med vargen så fort han inte vill göra det hans föräldrar säger åt honom. Och i Bajskorv! kan han bara säga en enda sak. Så fort någon tilltalar honom svarar han “Bajskorv!” Till och med när vargen kommer och frågar om han får äta upp honom! Både Hjälp en varg! och Bajskorv! bygger mycket på upprepning, och tycker man inte det är det minsta kul med trotsiga karaktärer med bajshumor så ska man nog hålla sig långt borta från de här böckerna. Men om man tycker att det är kul (och det gör man ju!) så kommer kaninen Simon sannolikt att göra succé i barnkammaren.

Löss!, Hjälp en varg! och Bajskorv! är alla skrivna och illustrerade av Stephanie Blake och översatta av Anna Falk, Nina Östlund och Nils-Olof Östergård. De ges ut av Berghs förlag.

Allting har en orsak.

På årets Bokmässa gick Jan Lööf och fick Seriefrämjandets specialpris Unghunden för främjande av barn- och ungdomsserier i Sverige. Jan Lööf är som de flesta vet en mycket populär illustratör och författare. Han står också bakom dockfilmsserien Skrotnisse och hans vänner och  har illustrerat Carl Johan De Geers Örnis bilar.

Personligen är jag inte alls förtjust. Har aldrig varit. Men jag har länge undrat vad det är som gör Jan Lööfs böcker så populära. För i mina ögon är det, trots detaljrikedomen, mest dämpade färger och figurer som ser ut som de förstelnade djuren i Narnia. Konstant sordin på stämningen liksom.

Jan Lööf har några gånger fått på nöten för att han uteslutande gestaltar pojkar, män och karlar i sina böcker. Det har jag också undrat över. För är det en kvinna/flicka med i berättelsen så nog farao är hon mamma till någon eller så tittar hon på en karl eller vinkar till en karl.  Jan Lööf har en förklaring till det hela. För när han fick frågan om varför det han gör är så uteslutande manligt sägs han ha svarat: “Därför att jag var pojke när jag var liten.”

Att jag inte tänkte på det alltså!

Ps. Så är det inte i Matildas katter (från 2008) kanske ni tänker. Och det har ni rätt i! Huvudpersonen är helt klart en hon. Men katterna är han. Och vem är det som är så bra på att ta hand om de sjukt krävande djuren? Inte är det Skrotnisse, inte! D.s

Matildas katter är skriven och illustrerad av Jan Lööf. Den ges ut av Bonnier Carlsen.