Kategori:Bilderböcker

Fin vänskapsskildring

 Senaste bilderboksförälskelsen: Flyg Gonza, flyg! Så väldigt, väldigt fin skildring av vänskapen mellan en pojke och hans gosedjur! 

Så här: Ugglan är ensam. Alla hennes syskon som kom på samma gång från leksaksfabriken i Kina har gått åt, och nu sitter bara Ugglan kvar på hyllan i butiken. Det värker i bröstet. Men en dag står en pojke där. Han heter Rufus, och han stirrar på Ugglan tills hon blir alldeles generad. ”Jag vill köpa den här ugglan” säger Rufus. ”Hon heter Gonza Fågelholm.” Inne i ugglan ljuder ett glädjeskrik som ingen hör. Hon har fått ett namn! Och en pojke!

Tillsammans hjälper Gonza Fågelholm och Rufus varandra att övervinna sina svårigheter (mörkerrädsla, övergivenhet och våndan av att inte kunna prata rent, till exempel). Och de gör det så bra att man som läsare blir glad ända in i hjärteroten, som det så fint heter. Yej!

Flyg Gonza, flyg! är skriven av Ann-Luise Bertell och illustrerad av Terese Bast. Den ges ut av Söderströms.

Charmigaste godnattsagan på länge

Är lite smått golvad av charmen i nya bilderboken Räven i den kolsvarta natten faktiskt. Så… mustigt MYSIG, liksom!

Kort resumé: Det är kallt och mörkt i skogen, och Kanin rusar hemåt med pickande hjärta och snabba fötter, för han jagas av en Räven i den kolsvarta natten. Det är med stor lättnad han drämmer igen dörren och låser, men det dröjer inte länge förrän det hörs ett KNACKELIBANG! mot dörrplankorna. Där ute står en vettskrämd anka och propsar på att få komma in i värmen. Han är också rädd för Räven i den kolsvarta natten, och han är inte ensam. Gång på gång måste Kanin öppna dörren för allehanda livrädda små djur, och till slut är det så överfullt i hans hem att han börjar tappa humöret.

“Nu är sängen knökfull

den börjar att knaka.

Kanin knuffar Musen

och Musen ger tillbaka.

Och av misstag får Ankan

en smäll på sin haka.

Fy tusan för Räven i den kolsvarta natten!”

Nästa gång det knackar bryr sig Kanin inte ens om att titta i fönstret. Han sliter bara irriterat upp dörren, och (SPÄNNINGEN, SPÄNNINGEN!) där ute står EN RÄV I DEN KOLSVARTA NATTEN! PANIK! Men… vänta lite nu. Ser inte den livsfarliga Räven lite väl liten ut? Ynklig och hjälplös, rent av?

Den här boken är skriven på rim, är fnissigt rolig och samtidigt spännande, och har varma, mjuka superengelska illustrationer som är så sockersöta att det är inte riktigt klokt. Dessutom är tvisten på slutet så bedårande att man smälter direkt. En riktig feel good-godnattsaga är vad det är. Och det behöver man ju faktiskt allt som oftast!

Räven i den kolsvarta natten är skriven av Alison Green, illustrerad av Deborah Allwright och översatt av Brita Ekberg. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Missförstådd bok?

Innan jag öppnar Lotta Geffenblads bok Betty mitt i natten läser jag på baksidan och det står:

Betty flyttar hemifrån! Där har en skrikig bebis flyttat in och ingen kommer ihåg att fylla på Bettys matskålar. Men hur katten ska Betty fixa mat till sin kurrande lilla mage?

Det låter precis som läget hos oss. En katt som blev åsidosatt när bebisen kom. Så himla fiffigt att göra en bok om detta (tänker jag med fina, mysiga Aston i bakhuvudet) och sätter igång att läsa boken. Men ganska snart inser jag att boken inte alls handlar om nån katt som går och känner sig utanför på grund av nån skrikig bebis. Den handlar om katten Betty som seglar runt i en potta på Kattegatt där hon (i och för sig) försöker fånga nåt ätbart för att stilla sin kurrande mage. Genast blir jag irriterad för att man har bemödat sig med att sätta en helt överflödig baksidestext på boken. Lotta Geffenblad är en fantastisk illustratör det är det inget tvivel om. Jag älskar retrokänslan i hennes böcker och de trolska, lite dimmiga bilderna. Så jag läser boken en gång till. Men det händer inget nu heller. Kanske är det bara så att den här historien inte tilltalar mig? För enligt mitt tycke har Betty inte tillnärmelsevis samma karisma som varken Aston eller Prick&Fläck. Så nu undrar jag: var det bara mina förväntningar som förstörde eller var boken helt enkelt inte lika tilltalande som de tidigare?

Betty mitt i natten är skriven och illustrerad av Lotta Geffenblad och ges ut av Bonnier Carlsen.

Rimmade godingar

Sugen på finurliga rim och färgsprakande, serieliknande och finfina bilder? Missa för allt i världen inte bilderböckerna av Julia Donaldson och Axel Scheffler. De har gjort en hel del tillsammans (Donaldson skriver och Scheffler tecknar, och allt som oftast är det självaste Lennart Hellsing som översätter texterna till svenska. Det blir bra!) Gruffalon är min favorit. Den rimmade berättelsen om den lilla musen som överlistar alla djuren i skogen (inklusive den ruskiga Gruffalon) har med all rätt gjort stor succé i massor av länder. Näst mest gillar jag Lilla Spigg – berättelsen om den kroniskt försenade fisken som med MYCKET livlig fantasi kommer på undanflykt efter undanflykt inför sin fröken. Eller kanske gillar jag Herr Pinnemans äventyr lika mycket? Eller den senaste, Kurre kommer bort? Oklart. Tror hur som helst att de skulle kunna falla många tre, fyra, femåringar på läppen. Allihop.

Gruffalon, Herr Pinnemans äventyr, Kurre kommer bort och Lilla Spigg är skrivna av Julia Donaldson, illustrerade av Axel Scheffler och översatta av Lennart Hellsing. De ges ut av Alfabeta.

Annorlunda och roligt

Från Vilda förlag (numera sammanslaget med Olika förlag) kommer boken Mormor & Morfar – Älgfångardagen och andra busigheter. Det är en bok som verkligen passar in i Vildas KRAMtanke, att man ska få vara som man vill oavsett hur man ser ut eller hur gammal man är. Mormor och morfar är helt galna, de gör vad som helst som de tycker är kul. Till exempel leker de cowboys med en kossa och en ilsken älg, de sticker till förskolan med snabbaste rutschkanebrallorna på och de drar till stranden för att mormor ska få peta i gamla brasor och bli så skitig av aska så hon måste rengöras med tandborste mellan tårna. Deras dagar verkar helt enkelt kunna innehålla precis vad som helst. Boken är uppdelad i tre kapitel, och varje kapitel är en dag i mormors och morfars liv. Det börjar med att de vaknar och slutar med att de går och lägger sig (att de vaknar i sängen innebär inte att de somnar i den, grävskopans skopa, under ett träd eller i ladan verkar mycket roligare). Äventyren är fint illustrerade av Pia Niemi, i bilderna hittar man hela tiden nya detaljer som bygger på berättelsen och som man kan prata om med barnen.

Och förresten: att vuxna leker så lite beror ju på att de måste arbeta. Så vad skulle ett par pensionärer utan jobb göra hela dagarna annat än att leka och busa? Helt logiskt.

Mormor & Morfar – Älgfångardagen och andra busigheter är skriven av Cecilia Rihs och illustrerad av Pia Niemi. Den ges ut av Olika förlag.

Vem ska trösta bråkstaken?

Jaha. Så sitter jag här och känner mig lite mjuk i hjärtat efter att ha läst Lo Fridlyst – en bilderbok som faller utanför ramarna åtminstone från det som jag är van vid. Den är rätt svår vid en första anblick: Handlingen hoppar lite hit och dit och språket är poetiskt, men ändå: Så himla fin!

Huvudpersonen Lo är den vildaste lokatten på hela Gittan Ugglas nattodagis. Han smyger omkring med hela kroppen på spänn. Alla barnen vet: Snart ska han störta fram och sluka någon av dem. Det gör han alltid. Och PANG! Plötsligt har han slukat lille Edvin med hull och hår. ”Spotta ut. Genast!” säger Gittan Uggla. ”Sådär gör man inte.”

Det är inte lätt att vara Lo. Alla är rädda för honom. När de andra barnen leker får han inte vara med, och när han försöker kramas blir det bara fel: alldeles för hårt och läskigt, hårda tag och vassa klor och plötsligt måste Lo sitta på bänken med Gittan Uggla tills han har lugnat ner sig igen. Då är det tur att Gittan Uggla förstår. Förstår att man kan vara både vild och arg och mjuk och snäll på samma gång…

I den här bilderboken ryms det så mycket känslor att man nästan blir gråtfärdig. Stora, bråkiga, stökiga Lo i sin rosa kapuschong är så ful och fel hela tiden att man vill krypa in till honom och trösta. Men det behöver man inte, för han får sin revansch. I slutet, när det är natt och alla andra är rädda, är det Lo som talar lugnande med dem. 

“Sov bara lugnt, jag ska skydda er”, säger Lo, och vaktar elden. För det kan han. Det har han gjort förut.

Då barnen somnat smyger Lo omkring. Han lägger sin stjärnsten i Edvins hand. Den ska Edvin hitta då han vaknar och är rädd och liten. Långt borta i städerna tänds gatubelysningen, men i mörkret över skogen lyser stjärnorna.

Lo Fridlyst är skriven av Minna Lindberg och illustrerad av Linda Bondestam. Den ges ut av Söderströms.

Lycke och Lage lagom för de minsta

Idag har jag stiftat bekantskap med två nya bilderbokskaraktärer för små barn: Lycke och Lage. Lycke är liten, Lage är stor, och de bor tillsammans. I den första boken handlar det just om hur olika stora de är, och vilka fördelar de kan dra av sin storlek. Ibland (när man ska gömma sig i ihåliga trädet eller leka i bollhavet) är det till exempel MYCKET bättre att vara liten, som Lycke. Andra gånger (när man vill nå till äpplena i träden eller köpa biljett på bussen) är det bättre att vara stor, som Lage.  Fast vissa saker (mata fåglarna och äta glass) går lika bra att göra oavsett hur stor man är. Det är bra! I den andra boken Ibland är det bra att det är mörkt ska Lycke och Lage egentligen sova. Men det går inte så bra, för Lage vill ha lampan släckt och Lycke vill ha den tänd. Det tänds och släcks och tänds och släcks och tänds igen – och sedan är det lika bra att gå upp och leka en stund istället. Fast när man leker kurragömma, och vill gömma sig riktigt megasvårt, DÅ är det faktiskt bra om det är mörkt. För då ser inte den som letar lika bra…

Det är charmiga böcker, det här! Precis lagom nivå på vardagsäventyren för någon liten som tröttnat på de enklaste pekböckerna och behöver lite, lite mer att bita i. Roligt verkar de ha tillsammans också, Lycke och Lage. Klättra i träd, mata fåglar, åka på bussutflykt, käka glass, och leka kurragömma jättelänge fast man egentligen borde sova, liksom. Man blir ju avundsjuk!

Ibland är det bra att vara liten och Ibland är det bra att det är mörkt är skrivna av Lena Arro och illustrerade av Sara Gimbergsson. De ges ut av Opal.

Mer om mörker

VARNING! Läs inte den här boken för dina barn om du bor i flerfamiljshus med sopnedkast och vill att barnen ska fortsätta (eller börja??) hjälpa till att ta ut soporna. Sopnedgasten bor nämligen längst ner i sopornas underjord och väntar på de små barnen. Så sjukt läskigt:

Har du nånsin känt en kall vind när du öppnat sopnedkastet? Har du nånsin hört ett mystiskt susande? Det är sopnedgasten som kallar på dig […] Du har väl hört om den lilla flickan som skulle slänga sopor och aldrig sågs till igen? Lilith. Det var flickans namn.

Sopnedgasten och andra moderna monster slår hål på myten att monster bara trivs i gamla hus med knarrande trappor och fuktiga källare. De vill tydligen vara hemma hos oss människor i våra varma och snygga hem. Till exempel El-Ak som bor bakom eluttagen, småmonstren Brr! i brödrosten och Ola Tola i toan som skäller och surar över alla som stör honom. Monstrena finns alldeles nära och är härligt mysrysliga. Förutom Sopnedgasten då, där blir det läskigt på riktigt! Jag vet att jag i alla fall hade vägrat  gå ut med soporna om jag varit ett barn. Tänk på det när ni läser den, okej!

Sopnedgasten och andra moderna monster är skriven av Andreas Palmaer och är illustrerad av Per Gustavsson. Den ges ut av Natur & Kultur.