Kategori:Bokunge…

Marie Tomicic

Marie Tomicic står  tillsammans med Karin Salmson bakom bokförlaget Olika som är ett förlag med idén att ge ut “berättelser som speglar samtiden, utmanar könsstereotyper och ger barn mod att vara sig själva”. Marie är också en av författarna bakom boken Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2.

Hej Marie! Hur föddes idén till ett förlag med genustänkande?

Böcker är viktiga när våra barns värderingar och världsbild formas. Inför bildandet av Olika läste vi gång på gång forskning som visade hur könsstereotypa bilderböckerna fortfarande var. Var fanns berättelserna om vårt mångkulturella samhälle? Om de bredare könsroller som trots alls finns? Och vad händer med de barn som inte känner igen sig? Eftersom inget förlag verkade tycka att det här var viktiga frågor så startade jag och Lovisa Almborg ett eget förlag. Sedan dess har mycket hänt och numera drivs Olika av mig och Karin Salmson. Karin startade Vilda förlag som nu ingår i Olika förlag. 

Vad har ni fått för respons på förlaget?

Överlag positiv respons. Många föräldrar och pedagoger som var glada över att inte behöva ändra på texten när de läste. I början drogs också en debatt igång av Lotta Olsson på DN. Hon menade att det var oseriöst med förlag med så tydliga värderingar och att det inte gick att kombinera kvalitet med “propaganda”. Men Olika har en tydlig idé att göra bra böcker med hög kvalitiet som samtidigt är genusmedvetna. Vi erbjuder helt enkelt genuskoll som en extra kvalitet. Genom att spegla den mångfald som finns kan vi bidra till många olika förebilder för alla barn. Vår genuskoll innebär att vi tittar igenom både text och bild med ambitionen att undvika de vanliga genusfällorna. Vi har inga problem att knyta bra och intressanta författare och illustratörer till oss, Anna-Clara Tidholm är exempel på en av författarna vi arbetar med.

Varför satsar ni extra på pojkarnas könsroll?

Det är ett större steg att erbjuda böcker som skildrar pojkar med egenskaper och sysselsättningar som anses vara traditionellt feminina än vad det är att få fram böcker om starka och handlingskraftiga flickor. Det beror bland annat på att det klassiskt feminina i vårt samhälle fortfarande betraktas som mindre värt än det klassiskt maskulina. Och det är fortfarande mer tabu att både göra och skriva om, därför är det också svårare att hitta bra manus som speglar pojkar i nya roller. Det är helt enkelt coolare och  lättare med flickor som tänjer på sina könsroller än när pojkar gör detsamma. Och det här tycker vi är viktigt att arbeta med, för alla barn ska ha samma breda spektra av roller i barnlitteraturen att spegla sig i.

Ni säljer böcker via Lindex, hur kommer det sig?

Vår affärsidé är att ge ut nytänkande barnböcker med spännande författare och illustratörer. Och Lindex är ju ett modeföretag och som också vill satsa på det nya. Vi är också först ut med att erbjuda böcker av hög kvalitet i en pocketform för barn, något som Lindex tyckte passade deras kunder.  Pocketformatet gör att böckerna blir billigare och tillgängliga för en större kundgrupp. Fler barn får helt enkelt tillgång till fler berättelser. Och det har gått bra, vi har nått ut i hela Sverige och Lindex är intresserade av ett fortsatt samarbete.

Salut Benjamin Chaud!

Benjamin Chaud är illustratören bakom de underbara bilderna i böcker som Binta dansar och Lalo trummar. Bilderna tillsammans med författaren Eva Sussos rytmiska text har fått våra bebisar att jubla. I mitten av juli kommer också Babo pekar, boken om minstingen i den färgstarka familjen. Vi kunde klart inte hålla oss utan mailade iväg några frågor till den franske charmören.

Hej Benjamin! Kommer det fler böcker tecknade av dig på svenska efter Babo pekar? En om Aischa kanske!?
Ja, vi planerar att göra en bok om varje barn. Nästa kommer att handla
om Aischa och den boken ska bidra ytterligare till att läsaren får en
bättre helhetsbild av familjen. Efter det skulle jag vilja göra en bok
om hunden och en om hönan (där det framgår att det är hönan som är
chefen). Men det får jag prata mer med Eva om.

Jag har läst att du inspirerades av Sverige och det svenska under
tiden du arbetade med böckerna. Berätta!

Eftersom jag illustrerade böckerna för ett svenskt förlag verkade det
logiskt att berättelsen skulle utspela sig i Sverige.  Jag föreslog
att jag skulle få komma och jobba i Stockholm (det verkade trevligare
än att bara kommunicera via Internet) och min redaktör sa ja. Hon lånade
ut en lägenhet till mig och upplät en plats på förlaget där jag kunde
sitta och jobba. Det ändrade helt min syn på Sverige (jag hade aldrig
varit där förut) och även synen på mitt arbete. För från början var
böckerna tänkta att handla om en afrikansk familj, men det förstod
inte jag (jag trodde att Binta var ett svenskt namn), så jag började
rita en svensk familj och under arbetet enades jag, redaktören och Eva
om att göra det till en familj där pappan var afrikansk, mamman svensk
och barnen en blandning av de båda. Såhär i efterhand tycker jag att
det blev mycket bättre än vad jag först hade tänkt.

Tänker du annorlunda när du illustrerar för svenska förlag än vad du gör när du illustrerar för franska? I så fall på vilket sätt?
Helt klart. Själva resan och mötena med författaren Eva Susso och
redaktören Birgitta Westin och möten med andra gav så otroligt mycket
energi som jag i sin tur kunde investera i mitt arbete. Jag gjorde den
här boken med dem, och för dem. Deras synpunkter, deras goda råd och
deras skratt berikade hela projektet enormt mycket. På så sätt har jag
känt mig friare än i Frankrike: det har varit ett riskfritt projekt
eftersom ingen känner mig (till exempel är det inte hela världen om
jag tabbar mig) och det får en att våga prova nya saker, nya grepp.
Jag kunde teckna det jag verkligen ville och strunta i att göra sånt
jag inte ville göra. I Frankrike har jag ibland känt mig tvungen att
göra vissa saker mot min vilja, något som inte är bra alls. Numera
försöker jag behålla den konstnärliga friheten i allt jag gör, men det
är svårt ibland.

Vilken av alla dina böcker har varit mest populär?
Det beror på vilken typ av popularitet du menar. Om man räknar
popularitet i antalet sålda böcker är det en serie kallad Fée
coquillette
, som sedan en vecka tillbaka visas som animerad serie
en av de största franska tevekanalerna (TF1 red anm) så med andra ord
finns det en risk att den att blir ännu mer populär. Men jag har också
gjort några böcker om elefanten Pomelo tillsammans med en kompis (Ramona Badescu red anm) där hon skrev och jag tecknade, den har blivit väldigt populär hos barn. Förlagssiffrorna är mindre viktiga för mig, det är mycket roligare att få höra att barn verkligen tycker om att läsa
något som jag har varit med och gjort. Pomelo har blivit översatt till
många språk, däribland svenska och det var till och med så att en
dockteater i Stockholm (Dockteatern Tittut red anm) satte upp Pomelo
som teater nu i höstas.

Vad inspireras du av?
Svår fråga. Jag vet faktiskt inte, allt inspirerar mig utan att jag
tänker på det. Böcker, andra illustratörers böcker, speciellt det jag
läste när jag var mindre, filmer och färgstarka ögonblicksbilder, sånt
jag ser en kort sekund och tycker är vackert och sedan sparar och
liksom rekonstruerar i mitt huvud.

Här kan du läsa mer om Benjamin Chaud och Eva Sussos arbete med nya boken Babo pekar.

Böckerna om Binta, Lalo och Babo och böckerna om Pomelo ges ut av Rabén&Sjögren.

Per Gustavsson

Per Gustavssons böcker om den driftiga prinsessan som tacklas hårdast i hockeyrinken har blivit favoriter hos många de senaste åren. Nu får prinsessan sällskap av en prins i rosa brallor i den nya bilderboken När prinsar fångar drakar.

Hej Per! Det är mycket rosa i både prinsboken och i prinsessböckerna. Är det din favoritfärg?
– Alla färger är mina favoritfärger! Förr hade jag svårt för mörkgrönt men jag har försonats även med den färgen nu.

Hur kommer det sig att du skrivit en prinsbok?
– Dels har det funnits ett behov. Många har mailat mej och undrat om jag inte kunde skriva en prinsbok. Sen kändes det som en utmaning. Det är ganska effektivt att vända på könsrollerna och att göra en söt tjej tuff och framåt. Om prinsessan är tuff och slagkraftig skulle då en historia om en prins vara tvärtom? Jag märkte ganska tidigt att det blev en hel del bekymmer med det där. Därför har det  tagit ganska lång tid. Historien har ändrat riktning flera gånger.

Vad är roligast under skrivprocessen?
– Det är roligast när alla bitarna börjar falla på plats och det blir en historia.

Svårast då?
– Att hitta alla bitarna när historien inte vill falla på plats.

Varför fick prinsessan vara med i prinsboken också? Syns inte hon tillräckligt i sina egna böcker?
– Jag ville att prinsen skulle ha en tjejkompis. Bara det att ta hjälp av någon från det andra könet verkar vara provocerande för många barn (och vuxna!). Både killar och tjejer. Därför ville jag visa ett sånt samarbete och vem vore naturligare att samarbeta med än en prinsessa? Sen tyckte jag att det var festligt att dom kunde börja dyka upp i varandras böcker. Till slut vet man inte om man köper en prinsessbok med en prins i eller en prinsbok med en prinsessa i…

Kommer det att komma fler titlar om prinsen?

– Ja det finns planer på två nya böcker. En prins och en prinsessbok.

Läs vad vi skrivit om När prinsar fångar drakar här.

Gro Dahle och Svein Nyhus.

Foto: Simon D. Nyhus

Gro Dahle och Svein Nyhus är det norska konstnärsparet som står bakom böcker som Snäll, Den Arge och Roy. Böcker som väcker känslor och debatt, men som också gör nytta..

Hej Gro och Svein! Hur kom det sig att ni började göra bilderböcker tillsammans?

Gro: Det är ganska enkelt. Vi bor i samma hus och vi är bägge intresserade av bilderböcker. Jag har varit tillsammans med Svein sedan 1981. Vi samlade på bilderböcker redan innan vi fick barn tillsammans. Dessutom var Svein min favoritillustratör. Jag hade skrivit vuxenböcker (dikter, kortare texter, noveller och ännu fler dikter) i nästan tio år. Och så en barnbok som jag illustrerade själv. Svein hade tecknat till Sesam stasjon (den norska versionen av Mupparna) och hade varit illustratör för den serien med böcker tillsammans med sin tvillingbror, Egil Nyhus. Mitt förlag ville inte ha en kommersiell Sesam stasjon-tecknare. De ville ha ett mer konstnärligt uttryck. Så det tog fyra bilderböcker till innan jag lyckades övertala mitt förlag om att Svein var det bästa valet för nästa bilderbok.

Svein: Gro var författare, jag tecknare. Så enkelt. Gro har dock gett mig en konstärlig stimulans som ingen annan. Utan henne hade jag fortfarande ritat dåliga skämtteckningar till intetsägande broschyrer och lokaltidningar. Vi började förresten göra bilderböcker tillsammans 1993. Då var vi båda 31 och hade varit ihop i tolv år.

Var det svårt att hitta förlag som vågade tro att era böcker skulle kunna sälja, trots sina ämnen?

Gro och Svein: Nej, inte i Norge. Men det var svårare att övertyga förlag i andra städer, utanför Norge. Det är ju inte direkt lättsålda böcker som är gångbara rent kommersiellt. Att trycka stora, färgrika bilderböcker är väldig dyrt och krävande för ett förlags ekonomi. Så en sådan handling var en ren chansning och en modig handling. I Sverige är det Daidalos som ger ut våra böcker, och det är Daidalos som har visat ett stort mod och ett imponerande engagemang när det gäller detta.

Vilken typ av läsare skriver ni för? Och hur förställer ni er målgruppen för era böcker?

Gro:Våra böcker är all-ålders-böcker, en egen kategori för en viss typ av norska bilderböcker. Bilderböcker som är lika mycket för den vuxne, som för barnet, bilderböcker som har olika historier i sig, olika nivåer i texten, olika sidor beroende på vem som tittar i den. Böcker som Snäll och Den Arge (på norska: Sinna Mann) läses helt olika av barn och vuxna, för barn är det äventyr, för vuxna är det metaforer för psykologiska och sociala problemställningar och därför mycket starkare och farligare som texter.

Svein: Jag gör bilder för människor, inte enbart barn eller vuxna. Jag tror åldersindelning och traditionellt målgruppstänkande kan bli lite fel. Det handlar oftast mer om personlighetstyper och temperament än åldrar. Jag försöker ändå göra böckerna och bilderna begripliga för barn. Samtidigt vill jag ge dem något lite annorlunda, lite nytt och stimulerande, kanske. Något som rör deras känslor och ger dem något att tänka på. Det gäller även för de vuxna. Därför gillar jag mångfalden – olika stimuli, böcker, bilder, genrer, stilar och uttryck. Till olika människor. Då blir ingenting fel. 

Vilken typ av bilderböcker uppskattar ni själva att läsa?

Gro: Mina favoriter är Tomas Tidholms och Anna Clara Tidholms bilderböcker. De har varit en stor inspiration för mig, och jag är definitivt ett stort fan! Resan till Ugri-La-Brek är en klassiker med all-ålders-djup och med ett fantastiskt poetiskt språk.

Svein: Jag håller med. Den lätta vardagspoesin och de, ofta, gulliga, naivistiska bilderna i svenska bilderböcker är ett ideal. Jag växte upp med svensk TV och radio på 60- och 70-talet i Norge och bland mina första favoriter var Televinken, Pellepennan och Suddagumman med flera. Leif Krantz’ och Ulf Löfgrens Barnen i det blå var en tidig höjdare. Leken med verklighet och fantasi där var mycket fascinerande. Men det fanns, och finns, även Babar, Tove Jansson och tusentals andra fantastiska böcker och bilderbokskapare, gamla som nya.

Slutligen, vilken av era böcker är ni mest nöjda med och varför?

Gro: Jag är väldigt stolt över Den Arge (Sinna Mann) helt enkelt för att den har blivit mycket uppmärksammad i Norge. Den används i terapisammanhang och har visat sig ha god effekt på både barn och vuxna, samtidigt bidrar den till att ta bort tabun runt det här med våld i hemmet, synliggöra våldet, öppna temat både för barn och vuxna, göra det möjligt att prata om det. På så sätt har det varit en viktig bok, och det har blivit en offentlig debatt i Norge, där denna bok har varit central, och fokus på det tysta våldet har blivit större, och de som har behövt hjälp har kunnat få hjälp. På det sättet har den boken varit viktig. Och det är fantastiskt. Att en bok kan vara till hjälp och nytta. 

Svein: Jag blir sällan riktig nöjd med något jag gör, men tycker om enstaka bilder och detaljer där motiv, uttryck, komposition och former fungerar okej – både kommunikativt, estetiskt och känslomässigt. När jag lägger våra böcker på bordet och betraktar dem samlat, tycker jag dock mest om mångfalden. Att jag har vågat försöka, gjort fel och försökt igen. 

Läs vad Bokunge skrev om Roy. Kolla också in Sveins blogg.

Hallå, Emma Adbåge!

    

 

 

 

 

 

 

När Emma Adbåges senaste bilderbok Vi hittar Smulbert recenserades i DN hopade sig frågorna. Varför åker barnen hem från stranden i en helt annan bil än den de kom i? Och vem är mannen med de svarta badbyxorna? Det är ju inte utan att man blir lite nyfiken…

Hej Emma! Hur är det egentligen – VARFÖR åker barnen i Vi hittar Smulbert hem i en annan bil än den de åkte till stranden med?
– Jag har så roligt åt det här, men jag måste tyvärr erkänna att det är en stor, skämsig miss från mitt illustratörs-jag. Jag glömde nack-kuddarna på den ena bilden – det finns inga medvetna försök till mystiska undertoner, det är tänkt att vara samma bil.

Och VEM är mannen i de svarta badkallingarna?
– Jag tror att mannen blir med ens mindre intressant när jag avslöjat den tråkiga missen med bilens interiör. Men jag älskar verkligen att Ulla Rhedin (som skrev recensionen i DN) tolkar in mer än väntat i de små misstagen och det säger verkligen allt om hur viktig bilden är – och hur många dimensioner den faktiskt kan lägga till en text, beroende på vem som är betraktaren.

Kan du berätta om hur det var att skriva Vi hittar Smulbert?
– Smulbert är sprungen ur en helt annan idé från början, men som jag sedan transformerade under kalla & tidiga novemberpromenader. Vissa texter minns man exakt hur de kom till, Smulbert är en sådan. När ursprungsidén plötsligt förvandlades till “Vi hittar Smulbert” gick arbetet fort och intensivt. Jag tyckte om att skriva den och förflyttades helt till en av min barndoms stränder vid Vättern. Att jobba fram illustrationerna var som att plocka filmcellerna från en film – Smulbertfilmen i mitt huvud.

Varför skriver/illustrerar du böcker?
– Det har alltid varit mitt bästa sätt att uttrycka mej på. Så kan jag forma både frågor och svar. Jag var inte så pratig som barn, -vilket ju inte betyder att man har mindre uttrycksbehov – man hittar  bara sin egen form. Själva tecknandet bygger från början också bara på en stor lust att just teckna.

Vad är det viktigaste att tänka på när man både illustrerar och skriver en bok?
– För mig är det viktigaste att jag själv har roligt, det är en bra sak att gå efter. Har jag roligt när jag arbetar, då blir det oftast bra och vice versa. Jag kan titta på en del arbeten som jag tyckte var tråkiga eller jobbiga, och såhär i efterhand se att det blev skrutt.

 Vad är det svåraste med att skriva för barn?
– Att man själv är vuxen och att man därför tänker och vet för mycket om allt. Att inte tänka ÅT barnen, fast man ibland råkar inbilla sej att man måste det.

Vilken ålder är roligast att skriva för?
– Jag tänker aldrig på vilken ålder jag skriver för, så det är något som förlaget i efterhand får sätta. Jag skriver det jag själv tycker är roligt och jag skule hellre vara utan kategorier som “6-8 år”, för att slippa
skrämma bort någon läs-sugen 9-åring som inte vill verka daddig.

Vilken bok minns du själv bäst från när du var barn?
– Många är dom, men det fanns en bok som hette Äppelfesten (Apple Pigs) som jag minns tydligt. Av Ruth Orbach (text+bild). Efterlyses härmed! Och så förstås “Det underbara dagishemmet” av Gun-Britt Sundström. Både texten och illustrationerna (Gunna Grähs) där, har nog lite att göra med mitt nuvarande yrke!

Läs vad vi på Bokunge skrev om Vi hittar Smulbert här!

Smakprov

Helena från Barnboksprat tipsade i en kommentar om sidan Smakprov. Istället för att gå ner till bokhandeln (kanske man inte alltid orkar, trots att det är trevligt) så kan man gå in på smakprov.se och tjyvläsa lite i den där boken man kanske tänkt köpa. Varför inte spana in de läckra bilderna i Kompisen är för liten? Ganska bra idé om man tänkt handla på nätet och vill se vad det är man klickar hem, framförallt när det gäller bilderböcker tycker jag.

Här är smakprov på några andra titlar som vi recenserat på Bokunge.

Amos och Soma

Siv sover vilse

Nejlika och gosankan

När vi var ensamma i världen

Ulf Nilsson är en av Sveriges absoluta barnboksgiganter, med massor av titlar i bagaget. Just nu är han aktuell med bilderboken När vi var ensamma i världen.

Hej Ulf! Varför skriver du böcker?

– Jag har alltid haft ett behov av att berätta på något sätt. Som ung ägnade jag mig åt dagdrömmar och jag tror de kommer ur samma källa. När berättelsen fångar något viktigt inuti mig själv blir jag så nöjd, så nöjd.

Kan du berätta om hur det var att skriva När vi var ensamma i världen?

Vissa berättelser är en fröjd, ett rus att skriva. Jag går runt och småskrattar och skriver. Efteråt får jag inte ro utan måste ändra ett ord, byta ut en replik. Det är som en förälskelse, inga tankar på något annat. Så var det med När vi var ensamma i världen.

Är huvudpersonen i boken lik dig?

Jag gick ofta med den tanken när jag var liten. Mamma och pappa försvinner. Jag måste ta hand om lillebror och vi kommer inte in i huset. Den lilla berättelsen var kanske den första i mitt  huvud. Det är väldigt mycket en barnslig oro och efteråt ett barnsligt lugn att det faktiskt går. Berättelsen i sig blir befriande för berättaren. Kanske också för läsaren.

Vad är det svåraste med att skriva för barn?

Att inte förställa sig, utan våga tala ärligt om rädslor, problem och tillkortakommanden. Jag vet inte om jag lyckats.

Vilken av dina böcker är du mest fäst vid?

Vandraren, en novellsamling för ungdomar. Men den sålde inte så bra och finns inte i bokhandeln. Jag har bara några lådor under sängen.

Vilken ålder är roligast att skriva för?

Tre – femåringar är vilda och med på alla berättelsens upptåg. Nioåringar är mycket bra och intellektuellt kapabla dessutom.

Vilken bok minns du själv bäst från när du var barn?

Elsa Beskows Den lille vävaren. Det är många sagor, inga bilder. Så bra skrivet och så djupt. Jag har frågat förlaget om de kan ge ut den på nytt, men det är något problem med familjens önskemål har de sagt mig.

Läs vår recension av När vi var ensamma i världen här!

Foto: Cato Lein. Bilden är hämtad från Bonnier Carlsens pressarkiv.