Kategori:Bokunge möter

Gro Dahle och Svein Nyhus.

Foto: Simon D. Nyhus

Gro Dahle och Svein Nyhus är det norska konstnärsparet som står bakom böcker som Snäll, Den Arge och Roy. Böcker som väcker känslor och debatt, men som också gör nytta..

Hej Gro och Svein! Hur kom det sig att ni började göra bilderböcker tillsammans?

Gro: Det är ganska enkelt. Vi bor i samma hus och vi är bägge intresserade av bilderböcker. Jag har varit tillsammans med Svein sedan 1981. Vi samlade på bilderböcker redan innan vi fick barn tillsammans. Dessutom var Svein min favoritillustratör. Jag hade skrivit vuxenböcker (dikter, kortare texter, noveller och ännu fler dikter) i nästan tio år. Och så en barnbok som jag illustrerade själv. Svein hade tecknat till Sesam stasjon (den norska versionen av Mupparna) och hade varit illustratör för den serien med böcker tillsammans med sin tvillingbror, Egil Nyhus. Mitt förlag ville inte ha en kommersiell Sesam stasjon-tecknare. De ville ha ett mer konstnärligt uttryck. Så det tog fyra bilderböcker till innan jag lyckades övertala mitt förlag om att Svein var det bästa valet för nästa bilderbok.

Svein: Gro var författare, jag tecknare. Så enkelt. Gro har dock gett mig en konstärlig stimulans som ingen annan. Utan henne hade jag fortfarande ritat dåliga skämtteckningar till intetsägande broschyrer och lokaltidningar. Vi började förresten göra bilderböcker tillsammans 1993. Då var vi båda 31 och hade varit ihop i tolv år.

Var det svårt att hitta förlag som vågade tro att era böcker skulle kunna sälja, trots sina ämnen?

Gro och Svein: Nej, inte i Norge. Men det var svårare att övertyga förlag i andra städer, utanför Norge. Det är ju inte direkt lättsålda böcker som är gångbara rent kommersiellt. Att trycka stora, färgrika bilderböcker är väldig dyrt och krävande för ett förlags ekonomi. Så en sådan handling var en ren chansning och en modig handling. I Sverige är det Daidalos som ger ut våra böcker, och det är Daidalos som har visat ett stort mod och ett imponerande engagemang när det gäller detta.

Vilken typ av läsare skriver ni för? Och hur förställer ni er målgruppen för era böcker?

Gro:Våra böcker är all-ålders-böcker, en egen kategori för en viss typ av norska bilderböcker. Bilderböcker som är lika mycket för den vuxne, som för barnet, bilderböcker som har olika historier i sig, olika nivåer i texten, olika sidor beroende på vem som tittar i den. Böcker som Snäll och Den Arge (på norska: Sinna Mann) läses helt olika av barn och vuxna, för barn är det äventyr, för vuxna är det metaforer för psykologiska och sociala problemställningar och därför mycket starkare och farligare som texter.

Svein: Jag gör bilder för människor, inte enbart barn eller vuxna. Jag tror åldersindelning och traditionellt målgruppstänkande kan bli lite fel. Det handlar oftast mer om personlighetstyper och temperament än åldrar. Jag försöker ändå göra böckerna och bilderna begripliga för barn. Samtidigt vill jag ge dem något lite annorlunda, lite nytt och stimulerande, kanske. Något som rör deras känslor och ger dem något att tänka på. Det gäller även för de vuxna. Därför gillar jag mångfalden – olika stimuli, böcker, bilder, genrer, stilar och uttryck. Till olika människor. Då blir ingenting fel. 

Vilken typ av bilderböcker uppskattar ni själva att läsa?

Gro: Mina favoriter är Tomas Tidholms och Anna Clara Tidholms bilderböcker. De har varit en stor inspiration för mig, och jag är definitivt ett stort fan! Resan till Ugri-La-Brek är en klassiker med all-ålders-djup och med ett fantastiskt poetiskt språk.

Svein: Jag håller med. Den lätta vardagspoesin och de, ofta, gulliga, naivistiska bilderna i svenska bilderböcker är ett ideal. Jag växte upp med svensk TV och radio på 60- och 70-talet i Norge och bland mina första favoriter var Televinken, Pellepennan och Suddagumman med flera. Leif Krantz’ och Ulf Löfgrens Barnen i det blå var en tidig höjdare. Leken med verklighet och fantasi där var mycket fascinerande. Men det fanns, och finns, även Babar, Tove Jansson och tusentals andra fantastiska böcker och bilderbokskapare, gamla som nya.

Slutligen, vilken av era böcker är ni mest nöjda med och varför?

Gro: Jag är väldigt stolt över Den Arge (Sinna Mann) helt enkelt för att den har blivit mycket uppmärksammad i Norge. Den används i terapisammanhang och har visat sig ha god effekt på både barn och vuxna, samtidigt bidrar den till att ta bort tabun runt det här med våld i hemmet, synliggöra våldet, öppna temat både för barn och vuxna, göra det möjligt att prata om det. På så sätt har det varit en viktig bok, och det har blivit en offentlig debatt i Norge, där denna bok har varit central, och fokus på det tysta våldet har blivit större, och de som har behövt hjälp har kunnat få hjälp. På det sättet har den boken varit viktig. Och det är fantastiskt. Att en bok kan vara till hjälp och nytta. 

Svein: Jag blir sällan riktig nöjd med något jag gör, men tycker om enstaka bilder och detaljer där motiv, uttryck, komposition och former fungerar okej – både kommunikativt, estetiskt och känslomässigt. När jag lägger våra böcker på bordet och betraktar dem samlat, tycker jag dock mest om mångfalden. Att jag har vågat försöka, gjort fel och försökt igen. 

Läs vad Bokunge skrev om Roy. Kolla också in Sveins blogg.

Hallå, Emma Adbåge!

    

 

 

 

 

 

 

När Emma Adbåges senaste bilderbok Vi hittar Smulbert recenserades i DN hopade sig frågorna. Varför åker barnen hem från stranden i en helt annan bil än den de kom i? Och vem är mannen med de svarta badbyxorna? Det är ju inte utan att man blir lite nyfiken…

Hej Emma! Hur är det egentligen – VARFÖR åker barnen i Vi hittar Smulbert hem i en annan bil än den de åkte till stranden med?
– Jag har så roligt åt det här, men jag måste tyvärr erkänna att det är en stor, skämsig miss från mitt illustratörs-jag. Jag glömde nack-kuddarna på den ena bilden – det finns inga medvetna försök till mystiska undertoner, det är tänkt att vara samma bil.

Och VEM är mannen i de svarta badkallingarna?
– Jag tror att mannen blir med ens mindre intressant när jag avslöjat den tråkiga missen med bilens interiör. Men jag älskar verkligen att Ulla Rhedin (som skrev recensionen i DN) tolkar in mer än väntat i de små misstagen och det säger verkligen allt om hur viktig bilden är – och hur många dimensioner den faktiskt kan lägga till en text, beroende på vem som är betraktaren.

Kan du berätta om hur det var att skriva Vi hittar Smulbert?
– Smulbert är sprungen ur en helt annan idé från början, men som jag sedan transformerade under kalla & tidiga novemberpromenader. Vissa texter minns man exakt hur de kom till, Smulbert är en sådan. När ursprungsidén plötsligt förvandlades till “Vi hittar Smulbert” gick arbetet fort och intensivt. Jag tyckte om att skriva den och förflyttades helt till en av min barndoms stränder vid Vättern. Att jobba fram illustrationerna var som att plocka filmcellerna från en film – Smulbertfilmen i mitt huvud.

Varför skriver/illustrerar du böcker?
– Det har alltid varit mitt bästa sätt att uttrycka mej på. Så kan jag forma både frågor och svar. Jag var inte så pratig som barn, -vilket ju inte betyder att man har mindre uttrycksbehov – man hittar  bara sin egen form. Själva tecknandet bygger från början också bara på en stor lust att just teckna.

Vad är det viktigaste att tänka på när man både illustrerar och skriver en bok?
– För mig är det viktigaste att jag själv har roligt, det är en bra sak att gå efter. Har jag roligt när jag arbetar, då blir det oftast bra och vice versa. Jag kan titta på en del arbeten som jag tyckte var tråkiga eller jobbiga, och såhär i efterhand se att det blev skrutt.

 Vad är det svåraste med att skriva för barn?
– Att man själv är vuxen och att man därför tänker och vet för mycket om allt. Att inte tänka ÅT barnen, fast man ibland råkar inbilla sej att man måste det.

Vilken ålder är roligast att skriva för?
– Jag tänker aldrig på vilken ålder jag skriver för, så det är något som förlaget i efterhand får sätta. Jag skriver det jag själv tycker är roligt och jag skule hellre vara utan kategorier som “6-8 år”, för att slippa
skrämma bort någon läs-sugen 9-åring som inte vill verka daddig.

Vilken bok minns du själv bäst från när du var barn?
– Många är dom, men det fanns en bok som hette Äppelfesten (Apple Pigs) som jag minns tydligt. Av Ruth Orbach (text+bild). Efterlyses härmed! Och så förstås “Det underbara dagishemmet” av Gun-Britt Sundström. Både texten och illustrationerna (Gunna Grähs) där, har nog lite att göra med mitt nuvarande yrke!

Läs vad vi på Bokunge skrev om Vi hittar Smulbert här!

Ulf Nilsson är en av Sveriges absoluta barnboksgiganter, med massor av titlar i bagaget. Just nu är han aktuell med bilderboken När vi var ensamma i världen.

Hej Ulf! Varför skriver du böcker?

– Jag har alltid haft ett behov av att berätta på något sätt. Som ung ägnade jag mig åt dagdrömmar och jag tror de kommer ur samma källa. När berättelsen fångar något viktigt inuti mig själv blir jag så nöjd, så nöjd.

Kan du berätta om hur det var att skriva När vi var ensamma i världen?

Vissa berättelser är en fröjd, ett rus att skriva. Jag går runt och småskrattar och skriver. Efteråt får jag inte ro utan måste ändra ett ord, byta ut en replik. Det är som en förälskelse, inga tankar på något annat. Så var det med När vi var ensamma i världen.

Är huvudpersonen i boken lik dig?

Jag gick ofta med den tanken när jag var liten. Mamma och pappa försvinner. Jag måste ta hand om lillebror och vi kommer inte in i huset. Den lilla berättelsen var kanske den första i mitt  huvud. Det är väldigt mycket en barnslig oro och efteråt ett barnsligt lugn att det faktiskt går. Berättelsen i sig blir befriande för berättaren. Kanske också för läsaren.

Vad är det svåraste med att skriva för barn?

Att inte förställa sig, utan våga tala ärligt om rädslor, problem och tillkortakommanden. Jag vet inte om jag lyckats.

Vilken av dina böcker är du mest fäst vid?

Vandraren, en novellsamling för ungdomar. Men den sålde inte så bra och finns inte i bokhandeln. Jag har bara några lådor under sängen.

Vilken ålder är roligast att skriva för?

Tre – femåringar är vilda och med på alla berättelsens upptåg. Nioåringar är mycket bra och intellektuellt kapabla dessutom.

Vilken bok minns du själv bäst från när du var barn?

Elsa Beskows Den lille vävaren. Det är många sagor, inga bilder. Så bra skrivet och så djupt. Jag har frågat förlaget om de kan ge ut den på nytt, men det är något problem med familjens önskemål har de sagt mig.

Läs vår recension av När vi var ensamma i världen här!

Foto: Cato Lein. Bilden är hämtad från Bonnier Carlsens pressarkiv.