Kategori:Bokunge möter

Om sakernas tillstånd.

Svein Nyhus bok Sånt som är kom nyss på svenska. En bok som enligt honom blev något helt annat än vad han först hade tänkt.

Nyhus skriver på sin blogg att hans och Åshild Kanstad Johnsens bok Kubbes museum (som kom i våras) liknade varandra så pass mycket att han bestämde sig för att ge sin egen bok en tydligare särprägel, vilket så klart medförde att han fick ändra en hel del i det tänkta innehållet.

Vi flaggade för Kubbes museum i somras här på Bokunge. Jag tänkte skriva lite om båda böckerna eftersom de faktiskt fortfarande har vissa beröringspunkter.

Sånt som är av Svein Nyhus handlar om Eli som inte har någon att leka med. Eli har däremot en enastående fantasi och en tom resväska redo att fyllas med “sånt som är”. På vänstersidorna i boken ställer Eli existentiella frågor om hur olika saker förhåller sig och på högersidorna ges en hel massa förslag på det han just har frågat om. Berättelsen om Eli är en helt annan än den om Kubbe. Det här är en slags alternativ skapelseberättelse där Eli skapar med hjälp av sin fantasi och sin blick. I slutet av boken skapar han en helhet med det han har samlat i sin väska. Först skapar han ett annat “jag” och sist lägger Eli och “jaget” sig för att vila – för att nästa dag eventuellt skapa en hel värld. Det är en mycket vacker bok som Nyhus har gjort och jag tror att den passar de mindre barnen såväl som den intresserade vuxne läsaren. Illustrationerna är detaljerade och drömska och ackompanjerar väl texten. Många av objekten som Eli tänker fram skiljer sig från det gängse. Även i den här boken finns svärtan som man återfinner i många av Nyhus böcker nära till hands och man kan aldrig vara riktigt säker på när den ska överrumpla en.

Kubbe är en liten stubbliknande figur som bor långt in i skogen och som älskar att samla på allsköns pryttlar. Och desto mer han samlar på sig ju svårare får han att rymma sina saker. Kubbe frågar därför sin kära farmor om råd. Farmor föreslår att Kubbe ska ordna ett eget museum. En idé som Kubbe genast nappar på.   Jag tycker mycket om Åshild Kanstad Johnsens illustrationer och jag gillar verkligen färgskalan hon använder sig av här (brunt/grönt med detaljer som bryter av i helt andra färger). Och historien om den prylgalne Kubbe kan jag också relatera till. Den här historien kommer troligen att fängsla många små och halvstora barn som tycker om att organisera och sortera. Det enda jag har svårt för med den här boken är att den är aningens för lång. Jag tror att historien hade mått bra av att kortas ned några uppslag med tanke på hur detaljerad den är. Kanske är det också därför (boken är lite för lång för högläsning) det är svårt avgöra vilken målgrupp som den lämpar sig bäst för.

Kubbes museum är skriven och tecknad av Åshild Kanstad Johnsen och ges ut Rabén&Sjögren. Sånt som är är skriven och illustrerad av Svein Nyhus och ges ut av Daidalos.

Gittan for president

Vet ni, vet ni, veeeet ni vad jag gjort idag? Jag har läst Pija Lindenbaums nya Gittanbok, som precis kommit ut. Gittan gömmer bort sig. Och lyssnat på när Pija herself pratade om den! Det var på en bilderboksfrukost på Rabén och Sjögren som det inträffade, och gemene man kanske inte tycker att det här låter som en världsomvälvande händelse, men det tycker jag. Det finns nämligen nästan inte ord för hur mycket jag gillar Gittanböckerna.

Så här sa Pija bland mycket annat: “Jag tror det är bra om den vuxna personen som ska läsa bilderboken också gillar den. För då läser man mycket bättre.”

Och det är ju just det – jag är ett sådant himla högläsningsproffs när jag får läsa om Gittan! Eller om Kenta. Eller om Åke. Eller om Lill-Zlatan, för den delen. Men kanske mest om Gittan, faktiskt.

Hur som helst. Hann bara lystet bläddra igenom boken i frukosttumultet och har inte tänkt färdigt om den ännu. Men jag fick klump i halsen och tår i ögat, och det brukar båda gott.

Mer om Gittan gömmer bort sig här på Bokunge så småningom!

Gittan gömmer bort sig är skriven och illustrerad av Pija Lindenbaum. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Illustratören: Emma Virke

Namn: Emma Virke

Bor: Stockholm

Har illustrerat: Två utgivna barnböcker hittills: Mops (med text av Eva Lindström, Natur och Kultur) och Brevet till månen (Alvina förlag.). Jobbar just nu med illustrationerna till en tredje bilderbok som kommer i höst: Memmo och Mysen söker efter färger, Alvina förlag.

Teknik: Tecknar först för hand med blyerts på vanligt kopieringspapper. Skannar sedan in bilderna och lägger ihop dem i olika lager. Färglägger på lite olika sätt, ibland med inskannade tyger eller papper, eller genom att måla med akvarellfärger, kritor eller färgpennor och skanna in det som ett eget lager ovanpå.Då och då färglägger hon direkt i datorn också.

Så beskriver Emma själv sin illustrationsstil: “Jag gillar att använda ganska dova färgskalor. Ibland får jag väldig lust att vräka på med färg, men sen sitter jag ändå oftast och tonar ner det igen. När det gäller olika karaktärer är det viktigt för mig att bilderna kan förmedla vad de känner och tänker genom mimik och kroppsspråk. Jag vill gärna att betraktaren ska känna in deras personligheter och känslor.”

Bilderna i inlägget har vi fått låna av Emma själv. Den första är från Mops (Natur & Kultur), den andra från Brevet till månen (Alvina förlag) och den tredje från den kommande boken Memmo och Mysen söker efter färger (Alvina förlag). Hela det här inlägget är en del av en serie där Bokunge planerar att lyfta fram illustratörer vi gillar.

Illustratören: Sara Lundberg

Namn: Sara Lundberg

Bor: Stockholm

Har illustrerat: Bland annat pekboken Sommar och bilderböckerna Vita streck, En blommas liv och Dunderlunds bästa bokstav.

Teknik: Arbetar med “handen på pappret”. Brukar börja med akvarell, sedan bygga på med akryl eller collage. Efter bilden är inscannad så fortsätter hon att arbeta med den i Photoshop. De flesta bilder gör hon om en till två gånger. Eller tills hon blir arg. “De bästa bilderna gör jag när jag är arg.”

Jobbar med just nu: En fortsättning på Vita streck, som hon både illustrerar och skriver.

Så beskriver Sara själv sin illustrationsstil: “Jag skulle nog beskriva mina bilder som absurdt realistiska, med en dos humor, och en portion svärta.”

Bilderna i det här inlägget har vi fått låna från Sara själv. Den översta kommer från Vita streck, utgiven på Alfabeta. Den i mitten från En blommas liv, utgiven på Opal. Den nedersta är från Sommar, utgiven på Alvina förlag. Hela det här inlägget är en del av en serie där Bokunge planerar att lyfta fram illustratörer vi gillar.

Illustratören: Lena Sjöberg

 

Namn: Lena Sjöberg

Bor: I Mörtfors, en pytteliten by i Småland, mitt emellan Västervik och Oskarshamn.

Har illustrerat: Bland annat den augustnominerade bilderboken Tänk om, sagoboken Törnrosa och faktaboken Kalla Fakta om is.

Teknik: Gillar att hoppa mellan olika illustrationsmanér, och jobbar gärna med olika tekniker och olika material. Ibland blir det många lager med tjock och täckande gouache (som är en slags akvarellfärg, fast på tub), ibland bilder i flytande tusch som hon sedan scannar in och färglägger i datorn. Andra gånger klipper hon i papper och gör collage, eller textar sirligt med rörpenna.

Så beskriver Lena själv sin illustrationsstil: “Det är ju lite olika beroende på till vilket sammanhang bilderna är gjorda. Jag vill verkligen vara lyhörd för sammanhanget, som ju avgör ALLT! Men det får gärna finnas humor i illustrationerna. Jag jobbar mycket med att de människor (eller djur) jag tecknar eller målar ska kännas levande, att de ska ha själ. Det är viktigt för mig. Men färgskalan (som ofta är mild och lite gammaldags) vet jag inte var den kommer ifrån. I gouachebilderna är det ofta som att famla i blindo och färgerna liksom väljer sig själva. Inte förrän det absolut sista penseldraget känner jag att bilden håller. Då flyter den liksom ihop och är plötsligt bara färdig. Det är alltid lika magiskt.”

Bilderna i inlägget har vi fått låna från Lena Sjöberg själv. Den översta kommer från Tänk om, utgiven på Rabén & Sjögren. Mittenbilden är från Kalla fakta om is, utgiven på Opal. Den sista bilden är från Törnrosa, utgiven på Rabén & Sjögren. Hela det här inlägget är det första i en serie där Bokunge planerar att lyfta fram olika illustratörer vi gillar.

Bokunge möter Kitty Crowther.

Igår fick Bokunge en stund med 2010 års ALMA-pristagare, den belgiska författaren och illustratören Kitty Crowther. Vi ställde några frågor om läsning och inspiration.


Vad har läsning betytt för dig?

Mycket. Jag har en hörselskada som gjorde att jag ofta kände mig utanför när jag var liten. Så böckerna fungerade länge för mig som en tillflykt och tröst. Det var så fantastiskt hur böckerna kunde ge en möjligheten att se in i andra människors världar.  

Du  har två söner, har du läst för dem?

Ja, mycket. Théodore är snart 13 och Elias är elva och det är framförallt Elias som älskar böcker. Nuförtiden är jag lite tröttare, eller trött är kanske inte rätt ord, men i alla fall blir det inte att vi läser i samma utsträckning. Dessutom är mina barn så olika som personer och när jag läser för dem båda så säger ofta den store: ”Kan du läsa den meningen en gång till mamma..” eller ”vad är det nu den mannen gör för något?”. Jag har mer och mer insett att vissa barn och tonåringar behöver en historia som börjar på en punkt och går rakt framåt mot en annan punkt. För om handlingen går fram och tillbaka med en massa förvecklingar så tappar de bort sig. Förra året när Théodore slutade skolan fick han en bok. En slags detektivroman för ungdomar som är ganska dåligt skriven men han tycker det är en fantastisk bok just för att den har en klar och tydlig handling och för att den följer en rak linje. Jag hade en vän som var författare och skrev fantasyböcker, Pierre Bottero. Han gick bort för inte så länge sedan och jag kände att jag ville läsa hans böcker igen för att jag saknade honom så. Så jag tog med mig en av böckerna på en bilresa och läste högt för Elias. Efter fyra kapitel höll jag på att tappa andan och då sa Elias ”Det är okej mamma, jag läser för dig istället.”. Så det gjorde han och han älskade boken. Elias läser mycket manga och jag läser hans böcker också. Manga är ett fantastiskt ämne att konversera över. Man kan tycka så mycket om personerna i böckerna, om stilen, om animationerna!

Hade ni några favoritbilderböcker när dina barn var små?

Helt klart. Boken Här är det lilla huset av Barbro Lindgren och Eva Eriksson läste vi om och om igen. Vi älskade den! Och sen den franska illustratören och författaren Nadjas bok Le chien bleu var en annan stor favorit.

Vad vill du berätta med dina böcker?

Ingenting! Jag vill bara berätta historier. Se det som att du är ute och vandrar på tundran. Om du vill kan du plocka upp några stenar och fortsätta gå eller så bara går du rakt fram hela tiden, utan att stanna.

Detta är alla skandinaviska bilderböcker som på olika sätt tar upp barns utsatthet. (Idiot! Den arge och Siv sover vilse). Våld i hemmet, barnamord och ren och skär ensamhet. Finns det någonting du tycker skulle vara för svårt att hantera i en barnbok?

Det är svårt för mig att säga för när jag gör böcker så vet jag aldrig vad som kommer att hända. Allt händer under arbetets gång. Men en sak som jag inte tror att jag skulle göra, men man kan ju aldrig veta, är att skriva en bok om en annan kultur än min egen. Det är för mig så främmande när författare och illustratörer gör det. Jag menar, man har ju inte levt i den kulturen..så vad kan man då bidra med?

När du började din karriär som illustratör och författare hade du några förebilder då? Har dessa förändrats över tid eller har du samma inspirationskällor än idag?

Jo visst hade jag förebilder. Bland annat Tomi Ungerer, Maurice Sendak och så förstås Beatrix Potter. Jag brukar kalla Beatrix Potter min ”spirit grandmother”. Jag beundrar hennes liv så mycket. Hon skrev kodad dagbok. Det måste ha varit en svår kamp att vara sig själv och leva ensam som kvinna under den Viktorianska tiden. Två andra inspirationskällor är den svenske konstnären Jockum Nordström och den otroliga illustratören Harriët van Reek. Hennes webbsida är underbar!

Slutligen, vilken av dina böcker är du mest stolt över?

Det var bra att du frågade så för om du hade frågat vilken av mina böcker som var min favorit, så hade det varit som att fråga vilket av mina barn som är min favorit. Mest stolt är jag över boken Moi et Rien. En bok som ännu inte finns på svenska.

Läs mer om Kitty Crowther här.

Se också Ulla Rhedins och Johanna Lindbäcks samtal med Kitty Crowther på Kunskapskanalen nu på måndag den 31/5 klockan 16.00.

Marie Tomicic

Marie Tomicic står  tillsammans med Karin Salmson bakom bokförlaget Olika som är ett förlag med idén att ge ut “berättelser som speglar samtiden, utmanar könsstereotyper och ger barn mod att vara sig själva”. Marie är också en av författarna bakom boken Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2.

Hej Marie! Hur föddes idén till ett förlag med genustänkande?

Böcker är viktiga när våra barns värderingar och världsbild formas. Inför bildandet av Olika läste vi gång på gång forskning som visade hur könsstereotypa bilderböckerna fortfarande var. Var fanns berättelserna om vårt mångkulturella samhälle? Om de bredare könsroller som trots alls finns? Och vad händer med de barn som inte känner igen sig? Eftersom inget förlag verkade tycka att det här var viktiga frågor så startade jag och Lovisa Almborg ett eget förlag. Sedan dess har mycket hänt och numera drivs Olika av mig och Karin Salmson. Karin startade Vilda förlag som nu ingår i Olika förlag. 

Vad har ni fått för respons på förlaget?

Överlag positiv respons. Många föräldrar och pedagoger som var glada över att inte behöva ändra på texten när de läste. I början drogs också en debatt igång av Lotta Olsson på DN. Hon menade att det var oseriöst med förlag med så tydliga värderingar och att det inte gick att kombinera kvalitet med “propaganda”. Men Olika har en tydlig idé att göra bra böcker med hög kvalitiet som samtidigt är genusmedvetna. Vi erbjuder helt enkelt genuskoll som en extra kvalitet. Genom att spegla den mångfald som finns kan vi bidra till många olika förebilder för alla barn. Vår genuskoll innebär att vi tittar igenom både text och bild med ambitionen att undvika de vanliga genusfällorna. Vi har inga problem att knyta bra och intressanta författare och illustratörer till oss, Anna-Clara Tidholm är exempel på en av författarna vi arbetar med.

Varför satsar ni extra på pojkarnas könsroll?

Det är ett större steg att erbjuda böcker som skildrar pojkar med egenskaper och sysselsättningar som anses vara traditionellt feminina än vad det är att få fram böcker om starka och handlingskraftiga flickor. Det beror bland annat på att det klassiskt feminina i vårt samhälle fortfarande betraktas som mindre värt än det klassiskt maskulina. Och det är fortfarande mer tabu att både göra och skriva om, därför är det också svårare att hitta bra manus som speglar pojkar i nya roller. Det är helt enkelt coolare och  lättare med flickor som tänjer på sina könsroller än när pojkar gör detsamma. Och det här tycker vi är viktigt att arbeta med, för alla barn ska ha samma breda spektra av roller i barnlitteraturen att spegla sig i.

Ni säljer böcker via Lindex, hur kommer det sig?

Vår affärsidé är att ge ut nytänkande barnböcker med spännande författare och illustratörer. Och Lindex är ju ett modeföretag och som också vill satsa på det nya. Vi är också först ut med att erbjuda böcker av hög kvalitet i en pocketform för barn, något som Lindex tyckte passade deras kunder.  Pocketformatet gör att böckerna blir billigare och tillgängliga för en större kundgrupp. Fler barn får helt enkelt tillgång till fler berättelser. Och det har gått bra, vi har nått ut i hela Sverige och Lindex är intresserade av ett fortsatt samarbete.

Salut Benjamin Chaud!

Benjamin Chaud är illustratören bakom de underbara bilderna i böcker som Binta dansar och Lalo trummar. Bilderna tillsammans med författaren Eva Sussos rytmiska text har fått våra bebisar att jubla. I mitten av juli kommer också Babo pekar, boken om minstingen i den färgstarka familjen. Vi kunde klart inte hålla oss utan mailade iväg några frågor till den franske charmören.

Hej Benjamin! Kommer det fler böcker tecknade av dig på svenska efter Babo pekar? En om Aischa kanske!?
Ja, vi planerar att göra en bok om varje barn. Nästa kommer att handla
om Aischa och den boken ska bidra ytterligare till att läsaren får en
bättre helhetsbild av familjen. Efter det skulle jag vilja göra en bok
om hunden och en om hönan (där det framgår att det är hönan som är
chefen). Men det får jag prata mer med Eva om.

Jag har läst att du inspirerades av Sverige och det svenska under
tiden du arbetade med böckerna. Berätta!

Eftersom jag illustrerade böckerna för ett svenskt förlag verkade det
logiskt att berättelsen skulle utspela sig i Sverige.  Jag föreslog
att jag skulle få komma och jobba i Stockholm (det verkade trevligare
än att bara kommunicera via Internet) och min redaktör sa ja. Hon lånade
ut en lägenhet till mig och upplät en plats på förlaget där jag kunde
sitta och jobba. Det ändrade helt min syn på Sverige (jag hade aldrig
varit där förut) och även synen på mitt arbete. För från början var
böckerna tänkta att handla om en afrikansk familj, men det förstod
inte jag (jag trodde att Binta var ett svenskt namn), så jag började
rita en svensk familj och under arbetet enades jag, redaktören och Eva
om att göra det till en familj där pappan var afrikansk, mamman svensk
och barnen en blandning av de båda. Såhär i efterhand tycker jag att
det blev mycket bättre än vad jag först hade tänkt.

Tänker du annorlunda när du illustrerar för svenska förlag än vad du gör när du illustrerar för franska? I så fall på vilket sätt?
Helt klart. Själva resan och mötena med författaren Eva Susso och
redaktören Birgitta Westin och möten med andra gav så otroligt mycket
energi som jag i sin tur kunde investera i mitt arbete. Jag gjorde den
här boken med dem, och för dem. Deras synpunkter, deras goda råd och
deras skratt berikade hela projektet enormt mycket. På så sätt har jag
känt mig friare än i Frankrike: det har varit ett riskfritt projekt
eftersom ingen känner mig (till exempel är det inte hela världen om
jag tabbar mig) och det får en att våga prova nya saker, nya grepp.
Jag kunde teckna det jag verkligen ville och strunta i att göra sånt
jag inte ville göra. I Frankrike har jag ibland känt mig tvungen att
göra vissa saker mot min vilja, något som inte är bra alls. Numera
försöker jag behålla den konstnärliga friheten i allt jag gör, men det
är svårt ibland.

Vilken av alla dina böcker har varit mest populär?
Det beror på vilken typ av popularitet du menar. Om man räknar
popularitet i antalet sålda böcker är det en serie kallad Fée
coquillette
, som sedan en vecka tillbaka visas som animerad serie
en av de största franska tevekanalerna (TF1 red anm) så med andra ord
finns det en risk att den att blir ännu mer populär. Men jag har också
gjort några böcker om elefanten Pomelo tillsammans med en kompis (Ramona Badescu red anm) där hon skrev och jag tecknade, den har blivit väldigt populär hos barn. Förlagssiffrorna är mindre viktiga för mig, det är mycket roligare att få höra att barn verkligen tycker om att läsa
något som jag har varit med och gjort. Pomelo har blivit översatt till
många språk, däribland svenska och det var till och med så att en
dockteater i Stockholm (Dockteatern Tittut red anm) satte upp Pomelo
som teater nu i höstas.

Vad inspireras du av?
Svår fråga. Jag vet faktiskt inte, allt inspirerar mig utan att jag
tänker på det. Böcker, andra illustratörers böcker, speciellt det jag
läste när jag var mindre, filmer och färgstarka ögonblicksbilder, sånt
jag ser en kort sekund och tycker är vackert och sedan sparar och
liksom rekonstruerar i mitt huvud.

Här kan du läsa mer om Benjamin Chaud och Eva Sussos arbete med nya boken Babo pekar.

Böckerna om Binta, Lalo och Babo och böckerna om Pomelo ges ut av Rabén&Sjögren.

Per Gustavsson

Per Gustavssons böcker om den driftiga prinsessan som tacklas hårdast i hockeyrinken har blivit favoriter hos många de senaste åren. Nu får prinsessan sällskap av en prins i rosa brallor i den nya bilderboken När prinsar fångar drakar.

Hej Per! Det är mycket rosa i både prinsboken och i prinsessböckerna. Är det din favoritfärg?
– Alla färger är mina favoritfärger! Förr hade jag svårt för mörkgrönt men jag har försonats även med den färgen nu.

Hur kommer det sig att du skrivit en prinsbok?
– Dels har det funnits ett behov. Många har mailat mej och undrat om jag inte kunde skriva en prinsbok. Sen kändes det som en utmaning. Det är ganska effektivt att vända på könsrollerna och att göra en söt tjej tuff och framåt. Om prinsessan är tuff och slagkraftig skulle då en historia om en prins vara tvärtom? Jag märkte ganska tidigt att det blev en hel del bekymmer med det där. Därför har det  tagit ganska lång tid. Historien har ändrat riktning flera gånger.

Vad är roligast under skrivprocessen?
– Det är roligast när alla bitarna börjar falla på plats och det blir en historia.

Svårast då?
– Att hitta alla bitarna när historien inte vill falla på plats.

Varför fick prinsessan vara med i prinsboken också? Syns inte hon tillräckligt i sina egna böcker?
– Jag ville att prinsen skulle ha en tjejkompis. Bara det att ta hjälp av någon från det andra könet verkar vara provocerande för många barn (och vuxna!). Både killar och tjejer. Därför ville jag visa ett sånt samarbete och vem vore naturligare att samarbeta med än en prinsessa? Sen tyckte jag att det var festligt att dom kunde börja dyka upp i varandras böcker. Till slut vet man inte om man köper en prinsessbok med en prins i eller en prinsbok med en prinsessa i…

Kommer det att komma fler titlar om prinsen?

– Ja det finns planer på två nya böcker. En prins och en prinsessbok.

Läs vad vi skrivit om När prinsar fångar drakar här.