Kategori:Bokunge besöker

Litteralund, fredag

På fredagens Litteralund kretsade mycket om barnkultur i bemärkelsen kultur som barn uppskattar och känner igen sig i. Först seminariet om skräck och spänning med Amanda Hellberg och Ingelin Angerborn, skickligt lett av Jens Heimdahl. Samtalet handlade om på vilket sätt statusen hos genren har minskat sedan det blev en genre tillgänglig för barn. Heimdahl ställde frågan om det var så att skräck- och spänningslitteraturen kunde vara både uppbygglig och underhållande. En fråga som aldrig verkar bli inaktuell. Det verkade författarna i fråga vara överens om att den kunde.

På ett annat seminarium diskuterade Eva Lindström och makarna Thomas och Anna-Clara Tidholm skillnaderna mellan att gå i barnets skor (det empatiska barnperspektivet) eller att låna ut sina skor till barnet (det sympatiska barnperspektivet). Samtalet leddes av Ulla Rhedin (bilderbokskritiker och forskare). Diskussionen kom att handla om hur svårt det är att komma förbi den vuxnes tolkning och istället direkt nå barnet. Som Thomas Tidholm sa: “Generellt är det ett dilemma att det är den vuxne som ska läsa texten för barnet.” Inte helt utan anledning satt jag i publiken och undrade om inte Pija Lindenbaum hade passat väldigt bra att ha med i panelen apropå  barnperspektivet. Men kanske har hon fullt upp med att motivera sin utflykt till vuxenvärlden efter alla dessa år som barnens ambassadör.

Litteralund, torsdag

Torsdagen på Litteralund var späckad av trevliga konferenspunkter. Personligen tyckte jag samtalet mellan Isol, Benjamin Chaud och Judith Drews var intressant (mycket snyggt lett av Maria Lassén Seger), speciellt i jämförelse med Lena och Olof Landström som intervjuades precis efteråt. Det blev en rätt tydlig generationsskillnad (eller kulturell?) mellan de olika författarna/illustratörerna. Fast inte till någons nackdel, mer bara som en intressant iakttagelse. Makarna Landström framstod som opretentiösa veteraner med sin avskalade och lakoniska stil. Särskilt jämfört med Chauds livliga berättelser om björnarna i Paris eller elefanten Pomelo eller Isols berättelser som verkar experimentella både i teknik och berättarstil. Men som sagt, båda sidorna av bilderboksskapandet är fantastiska, berikande och viktiga. Bara väldigt olika! 

På tal om spännande och ny bilderboksteknik så skulle jag mer än gärna lägga vantarna på ett ex av Isols Nocturne, en bok med självlysande bläck! 

Och dagens miss: varför stannade jag inte och tittade på improvisationstecknarshowen med bla Per Gustavsson?

Seminarietips inför bokmässan i Göteborg

Nu börjar det dra ihop sig, hörni! Ganska snart (okej 27-30 september) är det dags för bokmässan i Göteborg, och det finns en hel del roliga seminarier att gå på om man är intresserad av böcker för barn, det vill jag lova. Här är hela listan, dag för dag, med barnbokshöjdpunkter ur seminarieprogrammet.

(Fast OBS! att det här bara är ett urval. Det finns naturligtvis massor av fler barnboksrelaterade föredrag att lyssna på om man vill.)

TORSDAG

10.00 – 10.20 Paret Ajvides absurda värld. Ni vet John Ajvide Lindqvist som skrivit sjukt bra skräckromaner om vampyrer i Blackeberg och så där för vuxna? I höst släpper han och frun Mia Ajvide en bilderbok – “Sulky och Bebbe”. Här pratar de om den boken, och om övernaturlighet. 

11.00-11.20 En liten plats för stora tankar. Åsa Lind och Joanna Hellgren pratar om sin nya bilderbok “Mormors sjal”, och om att gestalta barns insikter och oro kring döden.

14.00 – 14.20 Att skriva lätt är svårt. Författaren Moni Nilsson (ni vet hon som skriver om till exempel Kompisen, Tzatsiki och Salmiak?) pratar om hur man skriver lättläst för sådana som precis lärt sig läsa, utan att kompromissa med berättelsen.

15.00-15.20 Bokprovning 2011. Proffsen från Svenska Barnboksinstitetet presenterar statistik och pratar trender kring 2011 års barnboksutgivning. Ja, det låter tråkigt, men nej, det är det inte. Det är sjukt intressant! Tro mig. Gå dit.

 

FREDAG

10.00 – 10.45 Att skapa en bilderbok. Med Maria Nilsson Thore, Eva Eriksson, Kristina Digman. Tre bilderbokskonstnärer pratar om hur de arbetar med text och bild, hur samarbetet med författarna kan se ut, och ger oss en inblick i skapandeprocessen. Och! Det verkar som om de tänker visa skisser! Mm… älskar skisser!

11.00 – 11.45 Hon han hen – barnböcker utan kön. Jesper Lundqvist, Stina Wirsén, Lena Arro och Kristoffer Leandoer pratar om kön i barnböcker. Varför måste vi veta huvudpersonens kön? Spelar det någon roll för barnen? Och var innebär ordet ”hen” för språket, språkutvecklingen och författarens kreativa process?

13.00 – 13.45 Retroperspektiv över bilderboken. Lennart Hellsing, Lotta Kühlhorn, Inger Sandberg och Susanna Hellsing pratar om bilderboken genom tiderna (från 50-talet och framåt). Alltså, gå och lyssna! Det här kan inte bli annat än intressant.

15.00 – 15.20 Nöff, nöff! Johanna Thydell pratar om sin nya bilderbok ”Det är en gris på dagis”.

17.00-17.45 40 år med Alfons! Gunilla Bergström samtalar med familjeterapeuten Jesper Juul om verklighetens magi, vikten av fantasi och om Pappa Åberg. Vem är han egentligen? Och vad kan han lära dagens föräldrar?

 

LÖRDAG

15.00 – 15.45 Nordiska bilderbokspar. Hur olika är de nordiska bildstilarna och hur säljer man in främ- mande bilder till gemene bilderboksköpare? Är vi egentligen mer konservativa och traditionsbundna när det kommer till bilder än texter? Författare och illustratörer med erfarenhet pratar om sina tvärnordiska samarbeten: Gry Moursund (Norge), Ulf Stark (sverige) och Linda Bondestam (Fin- land), Kim Fupz Aakeson (Danmark) och Áslaug Jónsdóttir (Island).

 

SÖNDAG:

10.30-10-50 Barnens bästa bilder. Barnboksillustratören Catarina Kruusval berättar om sin skapandeprocess.

14.00-14.20 ”Du är en ko, Mamma Mu!” En drar ivrigt iväg, den andre bromsar. Vad hos Mamma Mu och Kråkan gör att de är vänner? Är det trots krocken mellan Kråkans kritiska livssyn och Mamma Mus nyfikenhet, eller tack vare? Lyssna på seminariet med författaren Jujja Wieslander, så kanske du får reda på svaret.

 

Känner ni peppen? Det gör definitivt jag.

Bokunge på LitteraLund

Efter två dagar på den årliga litteraturfestivalen Litteralund är jag fullproppad av intryck. Katti Hoflin inledde festivalen med att hålla ett brandtal om att vi i vårt arbete med att få barn och unga att bli kulturkonsumenter inte får glömma bort det fördjupade samtalet och leken. Likaså underströk hon att vi vuxna borde göra det till en vana att emellanåt lägga ner våra smarta telefoner, skruva ur tiden och glömma bort oss själva. Kanske är det bara jag och min förmåga att bli sentimental för mindre men när publiken applåderar Katti Hofflin gör den det med ögonen stinna av tårar och hjärtana fyllda av framtidshopp. Hela torsdagen går i samma tecken. Flera gånger blir jag påmind om hur viktigt det är ha sig själv som barn som referenspunkt när man arbetar med kultur och barn. Eller som Katti Hofflin sa: ”Liksom ringa upp sig själv som elvaåring och prata lite.”.

När Moni Nilsson och Greta Thurfjell från det nyligen nerlagda Palatset, pratar om barninflytande på riktigt och vad barn prioriterar för egenskaper hos oss vuxna, tillsammans med Henrik Bylund från TioTretton får vi veta att högt upp på listan står vuxna som har tid att prata och som inte beter sig som om de vet allting. Återigen blir vi påminda om att skruva ur tiden och glömma bort oss själva. När illustratören och författaren Sara Lundberg avslutar dagen med en personlig och fängslande timme om sitt konstnärskap känns det som om dagen är mättad. Det går omöjligen att bli mer inspirerad.

Bergström på LitteraLund

Så kommer fredagen på Litteralund och det är dags för samtalet mellan Gunilla Bergström och Lotta Olsson, DN:s redaktör för Barn&Ung. Förväntningarna är skyhöga och en försiktig tystnad märks i salen när Gunilla kliver upp på scenen. Alfons Åberg finns idag översatt till ett trettiotal språk och nyligen kom Alphonsus Bertoldi Amnimontanus, ut på latin. Det är egentligen först nu, på nära håll man inser vilket otroligt inflytelserikt författarskap Gunilla Bergström representerar. En kort stund in i samtalet förstår publiken att både intervjuare och intervjuperson har en hel del gemensamt. Det är tacksamt. Där en annan journalist skulle ha gjort en hel del klavertramp låter Lotta Olsson tryggt Gunilla Bergström brodera ut och prata om saker som andra skulle ha tyckt oväsentliga. Eller är det rentav Gunilla Bergström som låter Lotta Olsson brodera ut för flera gånger upprepar Gunilla: ”Nu kommer vi långt från ämnet”.

Hon berättar om sin mamma och pappa som gick skilda vägar under en tid då skilsmässor fortfarande var tabu. Hur hennes uppväxt med två, stora kärleksfulla familjer formade henne och hur hennes tidiga karriär som kvällstidningsjournalist har präglat hennes karaktäristiska sätt att inleda varje Alfonsbok. Hon berättar om hur ett misslyckat reportage om skilsmässor resulterade i hennes första bok Mias pappa flyttar, som beskrev barnets syn på en separation. Sedan kommer samtalet in på Gunillas egen familj och tiden då hon förstod att hennes dotter hade en utvecklingsstörning. Sorgen och kaoset som följde med det. En stund kommer det att handla om Bill och Bolla-böckerna och hur även dessa böcker har betytt otroligt mycket för många, inte minst för Handikapprörelsen. Sakta för Lotta Olsson in samtalet på Alfons pappa. Vem är han egentligen denne Bertil Åberg? Mer än den mest kände ensamstående pappan i barnlitteraturen? Gunilla skruvar på sig och Lotta Olsson garderar sig med att säga: ”Jag vet att du inte vill prata om honom, men det måste vi faktiskt göra nu”.

Och så får publiken veta att det var en slump att Alfons fick just en ensamstående pappa och inte en mamma. Att det Gunilla mest av allt ville åstadkomma med Alfonsböckerna var att få agera ut olika små och stora dilemman som hon själv gått och tänkt på. I början var det mest små vardagsdilemman som exempelvis i God natt Alfons Åberg där Alfons pappa till slut somnar efter att med alla medel ha försökt få sin son att somna. Här ville hon visa hur de vuxnas liv ofta ställs mot barnets och hur dessa två världar ibland kolliderar. Med tiden har Alfonsböckernas ämnen blivit alltmer komplexa, och kanske beror det på just detta, att det blir alltmer svårlösta dilemman. Vi som sitter i publiken förstår snart att vi aldrig kommer att få några svar på vem Alfons och hans pappa egentligen är. För Gunilla Bergström verkar de båda mer vara projektionsytor för tankeexperiment än personligheter. Personligheterna skapar vi läsare själva utifrån våra erfarenheter. Och kanske önskar vi att det vi har skapat skulle ha blivit bekräftat här under intervjun, kanske är det rentav hela anledningen till varför vi sitter här. Oavsett så har både Gunilla Bergström och Lotta Olsson låtit oss förstå att vissa saker inte är vad de ser ut att vara. Som i slutminuterna när Lotta Olsson frågar ”Kommer du att skriva något annat än bilderböcker, kanske en vuxenroman? Fantasy? För Alfons och Styrkesäcken är väl nästan är snudd på fantasy? Då skakar Gunilla Bergström demonstrativt på huvudet och säger:

”Nej, absolut inte. Det är en dröm. Det har med själen att göra.”