Kategori:7 år

Sagotravesti i mangamiljö bryter mot heteronorm

Trots att prinsen äger allt man kan önska sig så är han inte lycklig. För alla de flickor som prinsens föräldrar låter sända upp till slottet känner han “inget i sitt hjärta”. Prinsen söker en hjärtevän, men bryter mot den förväntade Disneyromansen och söker en pojke som kärlek, inte en flicka. Ensam på sitt rum skriver prinsen ett brev som han viker till ett pappersflygplan och låter flyga över landet.

Så kan man ungefär presentera Prinsen och pojken, en mangainspirerad bilderbok med hbtq-tema.

Pappersflygplanet landar tillslut hemma hos Pojken, som bestämmer sig för att söka rätt på den ensamma prinsen. I sitt sökandet efter slottet möter Pojken såväl flygande guldfiskar som mäktiga hjältinnor. Även om jag förstår Pojkens vandring som metafor för inre sökande – som ju sällan är kort eller enkelt – så saknar jag tempo i läsningen. Vandringen går för långsamt och vissa möten upplevs som omotiverade. Kanske att boken hade tjänat på ett raskare berättande? Pojken får helt enkelt gå snabbare.

Berättelsen är i grunden den traditionella sagan, som genom att ifrågasätta vem prinsar kan älska också bryter mot bilderbokens heteronorm, vilket är välkommet. I pressutskicket så beskrivs bokens målgrupp som 6 år och uppåt. Vad tror ni om det, fungerar bilderböcker för 6-åringar och äldre barn, som kanske mer börjar söka sig mot kapitelböcker? Det mangainspirerade tilltalet kan förvisso locka till läsning, i och med mangakulturens popularitet.

Själv läste jag boken tillsammans med två 4-åringar. En tanke som slog mig då var: Varför har man valt att låta prinsen oroa sig för vad hans föräldrar ska tycka om Pojken? Vad hade hänt med berättelsens känsla om denna oro inte funnits där, om det hade varit självklart att man får älska vem man vill. För vad vill berättelsen lära oss? Jo, att kärlek inte har något kön – så varför då plantera detta frö av oro? Nu vet jag att boken är skriven för äldre barn, som tydligare känner till och förhåller sig till en heteronorm – men frågan kanske kan vara relevant ändå. Och obs! att jag inte påstår att alla 4-åringar lever omedvetna om samhällets heteronorm, men för just de barn jag läste tillsammans med var Prinsen och pojken en berättelse om kärlek, prinsens oro var inte relevant.

Bokens illustrationer kan beskrivas som västerländsk tolkning av manga. I en tid där japansk kultur (manga/anime) är så lättillgängligt ställs det höga krav på illustratörer som inspireras av denna stil. Jag tycker att bokens illustrationer är ojämna, tänk om man valt att använda mangans detaljerade och händelserika estetik fullt ut istället! Bokens karaktärer är exempelvis tydligt inspirerade av manga, men berättartekniken är mer avskalad och västerländsk – en blandning som inte alltid är bra.

Sammanfattningsvis tycker jag att Prinsen och pojken är en bok vars kärleksbudskap är viktigt, välkommet och efterlängtat, men där utförandet inte riktigt når ända fram.

Recension av Johanna Palm

 

Prinsen och pojken är skriven av Isak Fearon och illustrerad av Roberth Gearon, boken ges ut av Vombat förlag.

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta

För ett tag sen skrev Johanna Palm om bilderböcker som behandlar ämnet döden – ett svårt men viktigt ämne att prata med barn om. Bara några dagar senare fick jag Grethe Rottböll och Emma Virkes Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta till min ena skola.

Det är en helt fantastisk bok som inte väjer för känslolivet inne i kroppen på Jon som förlorat sin pappa. Man kan som läsare känna Jons sorg och den stora frånvaron av pappan. Jon tillåts sörja hela boken genom utan att det görs gulligt eller barnsligt utan bara får vara så som sorgen är: ett stort svart hål i hjärtat. Pappans frånvaro är påtaglig överallt, skor och väska som väntar i hallen, den röda fåtöljen vid Jons säng där ingen pappa sitter och säger “Godnatt och sov som allra jättegodast!” och ingen pappa som bygger klart den där flygmaskinen. Men Jon har något som inte ens det svarta hålet kan ta ifrån honom – alla minnen av pappan som bevisar att pappa fortfarande är hans och att Jon är pappas:

För vem var det pappa vände upp och ner på ängen? Och vem var det han byggde kojan åt i skogen? Och vem var det han räddade den där dagen när Amandas pappa blev galen av ilska?
Jo, det var JON. Och det kommer alltid att vara Jon vad som än händer!

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta är skriven av Grethe Rottböll och illustrerad av Emma Virke. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Vi blåste bort ibland

Vi blåste bort ibland, är det inte en helt fantastisk titel? Denna nya bilderbok av Viveka Sjögren är en poetisk och ganska munter historia. I centrum står ett träd. Det är samma träd på varje uppslag, men årstiden, aktiviteterna och attiraljerna kring trädet varierar. Vad sägs om den vackra formuleringen: och när kvällen kom slog stjärnor ut på grenarna i vårat träd. (Språkpolisen i mig invänder i och för sig mot vårat).

Det är minimalt med text i den här boken, bara en mening per uppslag. Handlingen är enkel. Två barn bygger en koja, ibland med stor möda, som när när hösten kommer och de….ja, blåser bort ibland. Eller när havet faller ner från himlen. Den är som en lek, en dikt eller en sång, luftig och lite drömlik. Samtidigt är de korta textraderna väldigt konkreta och liksom rakt på sak. Det var dags för oss att börja bygga, eller det behövdes mycket vatten.

Illustrationerna som fyller varje uppslag helt med färg, är även de luftiga och lätta och visar årstidernas och dygnets variationer i ett träds liv på ett väldigt fantasifullt och varmt sätt.

Vi blåste bort ibland är skriven av Viveka Sjögren och ges ut av Kabusa Böcker.

Jag tror varenda kotte är lite rädd

Vissa av er känner kanske till Lemony Snicket (pseud. för Daniel Handler) som författaren till serien om syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Här kommer han med sin första bilderbok tillsammans med illustratören Jon Klassen. I Mörkret längst ner får vi träffa Alfred. Alfred är rädd för mörkret och han är väldigt medveten om att mörkret bor i samma hus som han. Ibland gömmer det sig i klädkammaren, ibland bakom duschdraperiet och det ligger alltid på lur nere i källaren, inklämt bakom några lådor och en gammal byrå. Men på natten kommer mörkret upp och är överallt, fast i Alfreds rum lyser nattlampan starkt. Men så en natt går lampan sönder och Alfred hör hur mörkret kallar på honom, längst ner från källaren hör han dess röst och han följer den dit han aldrig annars skulle våga gå.

Det är en inkännande berättelse om hur det läskiga kan ta över det mest välbekanta, hur ett hem kan förvandlas till knakande väggar, kalla fönster och mörka garderober. Men vi får också ta del av hur Alfred övermannar sin rädsla och upptäcker att mörkret faktsikt inte är farligt. Och det helt utan någon vuxens inblandning, vilket känns befriande. Såklart är Jon Klassens bilder fantastiska med och snudd på filmiska. Men ändå inte för läskigt för ett lässuget barn!

Provläs boken här

Mörkret längst ner är skriven av Lemony Snicket och illustrerad av Jon Klassen. Den är översatt av Katarina Kieri och ges ut av Rabén&Sjögren.

Ja, visst undrar man!

Man undrar av Jostein Gaardner (som också har skrivit filosofiromanen Sofies värld som jag älskade som barn) och Akin Düzakin är en väldigt söt liten blå bok med sån där fin tygrygg. Även inuti är den fin. På varje uppslag finns en eller flera frågor, som alla var och en för sig skulle kunna vara frågeställningen i en riktigt fet doktorsavhandling i filosofi, men som går precis lika bra att diskutera med säg en femåring på sängkanten vid läggdags. Istället för saga, en fråga i söta blå boken varje kväll! 

Frågorna är enkelt och rakt på sak-igt formulerade. Här finns klassiska dilemman, som “Skulle alla stjärnor och planeter finnas utan att någon visste om dem?”.
Frågorna är också kluriga, som “Finns det någon som kan veta vad jag tänker?” Existentiella, som “Är det tillåtet att bara finnas i världen utan att tänka på någonting alls?” Roliga, som “Hur kan mina fötter flytta sig dit jag vill fast jag tänker på något helt annat?” och viktiga, som “Är det tillåtet att vara rädd utan att veta vad jag är rädd för?”.

De vackra och liksom melankoliskt suddiga illustrationerna av Düzakin berättar en egen historia, som inte nödvändigtvis har en direkt koppling till frågorna på uppslaget. 

Det här är en jättefin bok. Ett extra plus för titeln som är ovanligt anspråkslöst rar. Tanken på att få ställa de här frågorna till ett barn och lyssna på svaret gör mig alldeles lycklig.

Man undrar är skriven av Jostein Gaardner och Akin Düzakin och ges ut av Kabusa Böcker.

Sommarens bästa högläsning

Ni vet såna böcker man aldrig vill ta slut? Jag har hittat en sån! Ellen Karlssons Snöret, fågeln och jag med illustrationer av Eva Lindström.

Det är sommar och Selma är ute på landet, hos mormor och morfar. Det är härligt såklart, men det finns också en liten fågel som pickar ont i Selmas hjärta. Det där med kompisar, tänk att det ska vara så svårt! Ingen bästis, ingen “som tycker riktigt mycket om mig”. 

Då är det bra att Snöret dyker upp och rör om lite.

Jag tycker mycket om hur Selma tecknas, att författaren ger plats åt barnet som inte rusar fram i social eufori. Att man får vara eftertänksam, “tänka mina egna tankar i lugn och ro”. Samtidigt får Selma även upptäcka andra sidor av sig själv, som att vara arg och stark. Ja, Selma blir lite som en äldre syster åt Pija Lindenbaums Gittan! Det känns skönt att ha Selmor och Gittor att spegla sig i, typer som vågar titta åt ett annat håll när världen utanför hetsar om “utåtriktade doers”.

Snöret, fågeln och jag är med andra ord en riktigt fin högläsningsbok som ni kommer gilla från första sidan och sakna när den är slut. Eva Lindströms illustrationer i svartvitt ramar träffsäkert in berättelsen. Läs i sommar!

 

Snöret, fågeln och jag är skriven av Ellen Karlsson och illustrerad av Eva Lindström. Ges ut på Hippo förlag.

2 x Gustavsson

Vi är vana vid att se Per Gustavssons illustrationer ganska grafiska, med skarpa konturer och fylliga färger, som i böckerna om Kompisen, eller Prinsess- och Prinsböckerna. Men nu har det kommit några böcker med lite mjukare utformning. Det är lätt att känna igen Gustavssons stil: karaktärerna är sig lika och det är ungefär samma färgskalor, men det är som om de hårda linjerna fått ge vika för färgerna som vill breda ut sig över sidorna. Och det ger onekligen ett mjukare intryck vilket passar bra för innehållet som är djupare och mer filosofiskt än i tex Prinsessböckerna.

I alla fall. I Maskrosdagen kämpar Martin mot sin maskroshatande pappas ogräsrensariver. Han lyckas rädda tre maskrosor och tillsammans leker de hela dagen. Allteftersin dagen lider växer maskrosorna och blir längre och äldre, från att vara så små att de måste sitta i Martins knä till de blir så stora så de kan klättra i träd. Och till slut inträffar det oundvikliga, varje maskros öde… Den här boken har verkligen gått hem hos oss. Det är något fascinerande med maskrosorna och deras utveckling under berättelsen. Dessutom verkar det vara en blomma många barn älskar, medan deras föräldrar tycker annorlunda (det ÄR ju vackra blommor, om de bara inte vore så sablars många och stora och fröiga och envetna…) Det här blir berättelsen om maskrosen som antihjälten som aldrig förlorar, den återuppstår i stället starkare än någonsin (enveten som sagt).

I Skuggsidan får vi träffa Ragnar som fått en ny penna i födelsedagspresent. Han är glad för den, ute skiner solen och det är långt till natten. Vi fattar redan på sida ett att berättelsen inte kommer vara soligt glad hela tiden och att Ragnar nog är ganska mörkrädd. Han ger sig ut för att rita med sin nya penna medan skuggorna blir allt längre. Han ritar hus, en korvkiosk och bilar till att börja med. Sen tar skuggorna över:

När vinden blåser kittlar grenarnas skuggor huset,
men huset skrattar inte.
En skuggfågel landar på en gren.
Den kvittrar inte. Skuggdjur kan inte det.

Ragnar ger sig in i skuggornas värld och med hjälp av sin penna lär han sig hantera sin mörkerrädsla.

Båda de här böckerna tar upp tyngre ämnen än vi tidigare är vana vid från Per Gustavsson. Men nog har vi sett det innan, i till exempel böckerna om Kompisen som är för liten, arg och rädd och skräckisarna Sopnedgasten och Villy vilse. Och personligen tycker jag att ämnena behandlas med både omsorg och inlevelse i barnens världsuppfattning.

Maskrosdagen och Skuggsidan är skrivna och illustrerade av Per Gustavsson. De är utgivna av Alfabeta och Natur&Kultur förlag.

Djupsjöns hemlighet

Äntligen en ny bok om den underbara familjen Kanin! I den här berättelsen har Lillebror Kanin följt med Storasyster och Storebror till Djupsjön. Inte för att han gillar att bada, nej tvärtom, han avskyr det! Men han tycker om att hänga med sina syskon (förutom när de retas och hotar med Sjöodjuret). Efter en klassisk syskonincident sitter Lillebror och surar inne i ett tält. Så han ser inte när syskonen blir tagna av det stora Sjöodjuret! Han hör det såklart, men utgår från att de retas med honom som vanligt. Fast när han tittar ut ur tältet efter att det varit märkligt tyst lite för länge så förstår han att något nog faktiskt hänt. Och att han själv måste vara obehagligt modig och hoppa i sjön för att leta efter sina syskon. Vad som händer under vattenytan tänker jag inte avslöja, men det är oväntat, fyndigt och med en viss sensmoral som insektssamlande småbarn kan behöva ta till sig…

Jag har älskat Jonna Björnstjernas böcker om Sagoskogen sen dag ett. De är humoristiska, listiga och underhållande. Och alla slutar på något sätt med budskapet att var snäll, så försvinner det otäcka. På så sätt blir en bok som egentligen borde vara lite för läskig för en fyraåring alldeles perfekt, för det läskiga kan få finnas där bredvid det välbekanta utan att blir för skrämmande. Precis som det ska vara.

Sagan om den underbara familjen Kanin och Djupsjöns hemlighet är skriven och illustrerad av Jonna Björnstjerna. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Hjälp!?

Jag vet att det är några år över vår målgrupp, men det är många skolbibliotekarier (och föräldrar och lärare) som läser Bokunge så jag måste fråga! HUR gör ni med Zoltan? Får han vara med i bibblan? Vad säger barnen? Vad säger lärarna? (vad säger föräldrarna?) Jag har i ärlighetens namn inte vågat sätta upp boken i hyllan än, för jag är lite…. feg ibland.

Så hjälp! Ja eller nej? Och varför det ena eller det andra?

För er som inte känner till Zoltan, så är han en mäktig krigare obesegrad i strid, i alla fall fram till den här berättelsen. För nu flyger nämligen hans armar och ben till höger och vänster och blod, slem och snor likaså. Men Zoltan strider in i det sista, med benpiporna skinande vita och till slut besegrar han sina fiender med stenhårda spottloskor innan han ger sig och dör. Ni hör, det är blodigt och splattrigt!

Farfar berättar om Zoltan är skriven av Per Östergaard (från Danmark, surprise) och ges ut av Hegas.