Kategori:7 år

Chattrecension: Den lilla sjöjungfrun

Lisa finner ett danskt mörker och Johanna lackar ur på en vacker sjöjungfru. En helt vanlig chattrecension på Bokunge med andra ord, idag om illustratören Charlotte Gastauts tolkning av Den lilla sjöjungfrun.

Lisa: Vad tyckte du då?

Johanna: Jag avskydde den.

Lisa: Oo! Spännande! Varför?

Johanna: Började med “finaste vita hyn” på första sidan, INTE EN GÅNG TILL kände jag då.

Lisa: Du får tänka på att H.C. Andersen inte kände till så många med annan hy…

Johanna: Historiska typer är så historiska.

Lisa: Väldigt kontextbundna!

 

Johanna: Mm, bara så trött på det heteronormativa och utseende som tävling mellan tjejer (“den yngsta prinsessan var den vackraste”). Varför inte förhålla sig friare till grundberättelsen? Det går ju att göra en fantastiskt fint illustrerad bok utan gammalt mög. 

Lisa: Alltså, jag gillar ju sagor väldigt mycket, men jag blir otroligt trött på temat svag och vacker flicka behöver bli älskad för att bli något. Därför tyckte jag att det var en bra version där hon inte får prinsen i slutet utan istället ska knivhugga honom! Men såklart väljer hon inte det utan blir en ande istället…

Johanna: Ja, slutet gillade jag. Att hon dog. HAHA.

Lisa: Hahaha, mean! Jag gillade att hennes systrar visade en omänsklig sida och uppmuntrade systern att ha ihjäl prinsen. De blev lite “fiskigare” av det.

Johanna: Vad tyckte du om slutet? Olyckligt? 

Lisa: Inte att det var olyckligt egentligen, bara inte lyckligt i egentlig mening. Jag tyckte det var lyckligt, min snart femåriga dotter tyckte det var fruktansvärt.

Johanna: Precis, sjöjungfrun fick ju som hon ville, men rätt deppigt för läsaren kanske.

Lisa: Inte ens allt silver fick henne på fall. 

 

Johanna: Ja, jag tänker att det är svårare för ett barn att omfamna slutet, “men lilla vän, nu fick hon ju sin odödliga själ…”

Lisa: “Själ? Vad är det?”

Johanna: Evig själ = att bli älskad av en man. Så deppigt.

Lisa: Oh, the joy! Men slutet gav i alla fall berättelsen en sorgsenhet och tyngd den inte fått om allt slutat “bra”, som i Disneys version. H.C. Andersen är väl inte känd för muntra berättelser med lyckliga slut? Tänk svavelflickan, död och elände.

Johanna: Ja, inte så danskt. För lite öl och korv.

Lisa: Haha, och tänk en bok som Idiot – den är ju rätt lik en saga av Andersen nåt vis. Kanske finns en Andersen-tradition i Danmark ändå?

Johanna: Ja, sant! I barnboken får danskarna utlopp för sitt mörker.

 

Johanna: Varför tror du Rabén ger ut den här boken? 

Lisa: Jag tror de är förälskade i Charlotte Gastaut! Jag gillar också henne, även om det kan bli lite mycket presentbok över det hela med för mycket lek med grafik och tryck. Och det är ett kulturarv som ska förvaltas antar jag, men förlaget skulle kunna ge ut parallellböcker till de klassiska där de twistar temat!

Johanna: Bra idé! Göra berättelsen samtida, annars kanske risken är att den upplevs som irrelevant? Jag vill exempelvis inte läsa den för min dotter…

 

Lisa: Vad tycker du om Gastauts grafiska formgivning?

Johanna: Det var ett stort härligt format på boken, och silvret var fint. Skrev “slemmig” om sjöjungfrun, men hon kanske var mer som du skrev – “fiskig”. Hon kommer från havet, helt grå. Och supersmal, som ett barn.

Lisa: Hon är ju ett barn, 15 bast.

Johanna: Haha, ett läbbigt fiskbarn.

 

Johanna: Som du märker så var jag i ett mörkt tillstånd när jag läste den här boken, likt H.C. Andersen.

Lisa: Haha! Jag hade Ariel och Sebastian i huvudet, och de var ju inte ens med!

Johanna: Ariel har redan offrat sig för en annan prins.

 

 Lisa: Nähe, ska vi ta och knyta ihop påsen? Annars blir det här väldigt svårredigerat.

Johanna: Det gör vi, god natt!

 Lisa: God natt!

 

Charlotte Gastauts tolkning av Den lilla sjöjungfrun (2014) ges ut av Rabén & Sjögren.

Barnböcker till surfplattan

Jag tror att man kan kalla det en streamingtjänst. Lite som Netflix eller Viaplay på tv. Nu finns det för böcker. Alltså att man betalar en fast avgift per månad och sen får tillgång till en massa digitala böcker i exempelvis sin surfplatta, utan att liksom behöva ladda ner dem eller så. Hur som helst, Readly heter den och de har barnböcker! I sortimentet finns bland annat böcker av Jan Lööf och Stina Wirsén.

(Det kan hända att det inte alls heter streaming när det handlar om böcker. Det kan också hända att det inte alls är nytt, att jag bara är jätte-efter. Men då finns det ju oftast fler som är jätte-efter. Detta tips är till er.)

Isbjörnsungen som blev en pojke.

Isbjörnsungen som blev en pojke av Jackie Morris är inte sådär snygg. Den är väldigt vackert och skickligt illustrerad, men ni vet, det är inte modernt formgivet, coolt, spretigt och retrosnyggt, som många barnböcker är idag, kanske mest för att passa hipsterföräldrarna. Detta är kanske inte en bok som kommer att ligga framme i stringhyllan i barnrummet på bilderna på Hemnet. (Hoppas ni ursäktar mina snäva och inskränkta referenser, som jag skyller helt på ett omåttligt bostadsannonsknarkande.)

Men Isbjörnsungen som blev en pojke är en klassisk och tidlös saga, som följer i gamla inuitsagors tradition. När jag läste den slog det mig hur sällan bilderböcker innehåller sagor och handlar om andra kulturer eller tider än vår egen. Hur många bilderböcker om inuiter har ni läst?

Isbjörnsungen som blev en pojke handlar om en liten isbjörnsunge som blir norpad av en korp. En jägare hittar sedan en liten pojke i snön och tar hem honom till sin fru. Korpen dyker upp igen några år senare och lurar ut pojken på isen. Isbjörnshonan känner där igen honom som sin förlorade unge.

Det är en jättefin berättelse som suger in läsaren i en vacker och långsammare värld där kärleken till naturen och respekten för djuren har en självklar plats. Illustrationerna är mjuka akvareller som gör den gulskiftande isbjörnspälsen och det varma ljuset kring den inbäddade lille pojkens vagga rättvisa.

Isbjörnsungen som blev en pojke är skriven av Jackie Morris, översatt av Ulla Forsén och ges ut av Förlaget Hjulet. Den kom på orginalspråket engelska 2010 och i svensk översättning 2013.

Minimonster i naturen

Är du en sån som jag, som ställer dig lite ängslig till det här med insekter? Då kanske du inte ska fördjupa dig i Minimonster i naturen. Eller så kanske du ska det, i rent terapeutiskt syfte? Här bjuds det nämligen på härligt ludna, antenniga, guldgrönglänsande och mångfacetterade uppförstoringar på spindlar, spyflugor, fjärilar och myror. Det är otroligt vackert och lite läskigt på samma gång, bilderna suger en fast och det är svårt att sluta glo på maskens klor (ja, den har klor! vem visste?).

I boken ryms tio insekter och de har fått ett uppslag var. På ena sidan en uppförstoring och på den andra en kort text presenterad utifrån barnet Bruno som utforskar naturen omkring sig. Det är ett bra format och ett bra språk där det ibland smugit sig in svårare ord som tex spankulera och kolossal. Men de orden är få och lättförklarade och de förstärker texten snarare än stjälper den. Minimonster i naturen är en vacker fotobok som fungerar lika bra till högläsning, att bläddra i själv eller använda i skolan (på förlaget är boken klassad som bilderbok, men biblioteket sätter den på faktahyllan, uUgj om någon är intresserad).

Minimonster i naturen är skriven av Hanna Halmén och fotografierna är tagna av John Hallmén (Bruno i boken är såklart deras son). Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Atjimpa hela långa atjimpiga atjimpadagen!

Ordklasser låter ungefär lika roligt som algebra i mina öron. Kanske hade jag fått en trevligare känsla för detta behändiga lilla system om jag hade läst Atjimpa – det mystiska ordet av portugisiska Catarina Sobral tidigare i livet.
Denna stora och begåvat illustrerade bok smyger in ordklasserna en och en i en spännande jakt på betydelsen av det nyupptäckta ordet atjimpa.
Är atjimpera något man kan göra med vidbrända sockerkakor? Eller är atjimpan något man ställer på bordet, eller kanske något grönt som man bara hittar utomlands? Kan man VARA atjimpig?
Ja, ni förstår. Det är ett mysterium.

Det är lekfullt och roligt, men boken drar sig inte heller för att introducera lite mer komplicerade begrepp som konjunktioner och bestämningsord utan att egentligen förklara dem. Ibland tänker jag att det blir lite väl knepigt, och jag tror inte att en svensk barnboksförfattare hade slängt sådana ord utan förklaring. Men så ligger ju också Portugal några snäpp ovanför Sverige i förra årets Pisaundersökning.

Atjimpa – det mystiska ordet är skriven och illustrerad av Catarina Sobral, översatt av Kajsa Pehrsson och ges ut av Urax förlag under mars månad.

Svenska barnvisor i smart format

Spotify i all ära, men ibland känns det inte alls som att musik har blivit mer lättillgänglig. Hemma hos oss är det ett bök med datorer som ska brumma igång och det tar tid. Och sen får man ändå bara kasst diskantigt laptopljud eftersom ingen riktigt tagit tag i det där att fixa sladd till högtalarna. När jag tänker rätt på saken så har vi inga högtalare heller.

Skulle man sedan råka hitta lite bra barnmusik på Spotify (eller valfri streamingtjänst), så vill man ju gärna sjunga med, men vem minns alla barnsångstexter i huvudet?

Men nu har jag hittat räddningen via ett tips från bekantskapskretsen. Den heter Svenska barnvisor och är en tjock, härlig allt i ett-lösning. Här finns noter, sångtexter, illustrationer och bäst av allt – musik en enkel knapptryckning bort!
Tina Ahlin, tidigare pianist i det förr ganska trevliga, men nu jättetrista programmet Så ska det låta, spelar här både piano och munspel. Man bara trycker och trycker på den lilla röda playknappen och sjunger med i Sjörövar-Fabbe och Ska vi byta grejer och vill aldrig att det ska ta slut. Det gör det nästan inte heller, för här finns 50 barnklassiker. Underbart!

Svenska barnvisor av Tina Ahlin och Jessica Kurki ges ut av Bokförlaget Max Ström.

PS! Det blåser upp en vind

Eftersom jag för några veckor sen skrev om Studio Ghiblis Ronja Rövardotter-anime så måste jag också tipsa om att Det blåser upp en vind, med regi av Hayao Miyazaki, har premiär på svenska biografer nu i början av april! Filmen sägs vara den 73-åriga Miyazakis sista film som regissör, men vi får väl se hur det blir med den saken. 

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så ville Miyazaki väldigt gärna göra animerad film av Pippi Långstrump, men fick nej av Astrid Lindgren. Synd, för Lindgren och Miyazaki har mycket gemensamt som berättare. Viljestarka flickor, deras förmåga att skildra barndomens – och barnets – inre och yttre konflikter och inte minst hur gränsen mellan fantasi och verklighet är under ständig prövning.

Nu vänder sig Det blåser upp en vind till äldre barn (och vuxna), men för barn under sju år så tipsar jag varmt om Ponyo på klippan vid havet, Kikis expressbud och älskade Min granne Totoro.

Skuggbarnen

I Skuggbarnen möter vi Skaparen. Hen har i flera dagar skapat solar och planeter med hav och fiskar och nu är Hen trött och vill sova. Resten får blir till av sig självt. Och det blir det, fiskarna blir ödlor, ödlorna människor och människorna byggde hus och berättade sagor för varandra.

Vi får också möta Pojken och Flickan. Varje kväll plingar Flickan i en liten klocka och ur skuggorna på väggen berättar hon sagor för Pojken. Men så småningom vaknar Skaparen och upprörs när Hen ser fula fläckar i sin skapelse. Det är skuggorna som Skaparen sopar bort till natten med en kvast. Skaparen vill bara ha ljus och alla människor ska vara lyckliga. Så blir det också, människorna slutar oroa sig och alla sorger försvinner. Men Flickan och Pojken saknar sina skuggor. För utan skuggor kan de inte drömma och utan drömmar blir det inga sagor.

Det här är en fantastiskt vacker berättelse. Om den nödvändiga balansen mellan sorg och lycka, ljus och mörker. Om människans behov av drömmar och om barn som är klokare än både vuxna och Skapare. Och framförallt är det berättelsen om kärleken mellan två syskon.  

Skuggbarnen skrevs ursprungligen för teatern och har uppförts på Stockholms Stadsteater. I boken har Anna Höglund  arbetat i en collageteknik med fotografier på dockorna från teatern som grund och man kan nästan se hur vissa uppslags bakgrunder ser ut som kulisser. Hennes illustrationer tillsammans med Ulf Starks text skapar en berättelser lyfter över det vanliga.

“Plingeling, nu börjar det!”

 

Skuggbarnen är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Anna Höglund. Den ges ut av Bonnier Carlsen. Lyssna på intervju med Ulf Stark och Anna Höglund i Kulturnytt, Sveriges radio 

Köp boken hos
Adlibris
Bokia

Bokus

Böcker med godis

 

Barns fascination för godis är gamla nyheter sen länge. Att äta godis, prata godis, titta på godis och läsa om godis är ren och skär fröjd! Det finns väl ingen som inte vill hoppa in i tv-rutan när Pippi går bananas i godisaffären med Tommy och Annika? Men varför finns det så få bilderböcker som handlar om godis, vava? När jag kollade vår bibliotekskatalog fanns det ett fåtal, varav hälften handlar om tandtroll och tandläkarbesök. Eller har jag fel? (Och ja, jag VET att godis inte är bra för tänderna). 

Tack och lov att vettigt folk som Caroline Bruce och Helena Willis (och Jonna Björnstjerna med Godistrollet) jobbar på att förbättra utbudet.

I boken med den underbara titeln Vi går till Lördag har syskonen Cissi, Malte och Py fått låna mammas portmonnä med 30 kronor för att gå till affären och handla godis. Såklart är det LÖRDAG (det vet ju alla vad som händer om man äter godis på andra dagar) och affären heter Jerkos tobak, men alla kallar den LÖRDAG. Barnen får köpa vad de vill, men absolut inte tuggummi. Fast vad händer om man bara handlar godis för en tjuga och har en tia kvar? Kanske att det slinker med en påse tuggummin ändå? Då gäller det att tugga upp det på promenaden hem så att mamma inte märker. Om det går. 

Vi går till Lördag är skriven av Caroline Bruce och illustrerad av Helena Willis och ges ut av Alfabeta.