Kategori:7 år

Hästar är bäst

Hästböcker är ju en stadig genre som slukats av såväl stalltjejer som hästallergiker (läs jag) sen B. Wahlströms röda ryggar. Idag är genren kanske inte lika stor som den en gång har varit, men fortfarande finns populära serier av exempelvis Pia Hagmar och Lin Hallberg. För att inte tala om Erika Eklund Wilsons “börja läsa”-böcker om Märta.

Läs mer

Klippa en bilderbok

Den här boken måste jag hinna tipsa om innan det nya årets böcker dyker över oss.

Molnfågel har nått visst, som du kanske inte tänker på först. Det är en sån bok som efterhand smyger sig fram som en liten favorit. Texten är rak och poetisk, kraftfull i sin korta form. Och det enkla är bra, det ger plats åt illustrationerna både i boken och i läsarens upplevelse. Yu Rong använder sig av en blandning av pappersklippning och snabba blyertsillustrationer, och resultatet blir väldigt intressant. Se bara på alla detaljer på bokens omslag, vilken konst! Eller som här, då pappersklippning och teckning möts.

Läs mer

Vem är kär i Abel Svensson?

Abel vet vilka han är kär i, Mina, Sixten och Lilly. Men det som får honom att fundera tills han blir yr är frågan: VEM är egentligen kär i honom? Hur ska han i så fall få veta det? Storasyster Sonja har inga svar, mamma ger bara mammasvar och när han ropar så högt han kan från balkongen “VEM ÄR KÄR I ABEL SVENSSON?” är det bara en hund som hörs skälla till svar.

Till sist kommer han på det. Han ska skriva lappar och lägga i alla klasskompisars jackfickor. “Är du kär i Abel Svensson” ska det stå, med två rutor för JA eller NEJ längst ner.

Hur kan man egentligen ta reda på om någon är kär i en? Det är ju en otroligt intressant fråga, både när man är liten och stor. Kan man vara kär i flera samtidigt? Eller kanske till och med i någon som bara är på en affisch på väggen i ens rum? Vem är kär i Abels Svensson ställer de rätta frågorna på ett öppet och fördomsfritt sätt och öppnar för nya spännande diskussioner efter varje sida. En bok som fungerar lika bra till högläsning som till den som vill träna på att läsa själv. Läs den!
(Har läst den högt för f-klass och åk 1 och det var otroligt kul och givande, barnen älskade den.)

Vem är kär i Abel Svensson? är skriven av Ebba Berg och illustrerad av Carl Flint. Den ges ut av Olika förlag.

Farfars mammas soffa

Måste bara snabbt tipsa om en ny bok om förr i tiden, Farfars mammas soffa av Anna Bengtsson. Det här är en typ av bok jag slukade som barn, böcker om “förritin”. Redan som barn var jag nämligen djupt drabbad av nostalgi. Drömde om att få hoppa fram i en Madickenklänning på dammiga gator, kanske köpa bröstsocker åt nån farfar. Nåväl, vad är väl en bal på slottet?

En gång var jag ny, så tänker farfars mammas soffa och berättelsen börjar. Det blir både en skildring av familjen och av Sveriges historia, från 1915 till idag. Familjen flyttar och förändras, nya saker kommer till och andra försvinner. Men soffan finns kvar. Anna Bengtsson arbetar detaljrikt, både i text och bild. En bok som med fördel kan läsas av eller för lite äldre barn, som har börjat fundera på tiden och sin plats i världen. Eller för den som vill veta mer om Sveriges 1900-talshistoria.

Och den andra boken? Jo, det är Barbro Sedvalls Glass och lite jazz. Sedvall är en lite bortglömd barnboksförfattare idag, men har skrivit flera böcker om sin uppväxt som “bagarbarn” i Söderhamn. Bland annat Bagarbarn (1977) och Vinter i kakhuset (1997). I just den här boken är Barbro tonåring och vill mest bara lyssna på jazz, men farbror Nisse har varit på Stockholmsutställningen 1930 och fått smak för nymodigheten “glasspinnar” – vilket familjen bestämmer sig för att börja tillverka i sitt eget bageri. Precis som i Farfars mammas soffa skildras samhällets förändring genom en familj, så det får bli ett bonustips för oss nostalgiker historieintresserade.

Lite oväntat kanske är Glass och lite jazz en riktigt flitigt lånad bok på bibblan där jag jobbar.

Farfars mammas soffa (2014) är skriven av Anna Bengtsson och ges ut av Alfabeta. Glass och lite jazz (2003) är skriven av Barbro Sedvall och verkar vara slut på förlaget Bonnier Carlsen, så den får du leta efter på biblioteket.

Prinsessan Victoria

“En dag finns hon bara där. Hon sitter på bänken utanför vårt hus.” Hon heter Victoria och har trasiga tänder fast världens snällaste ögon. När kylan kommer sitter hon kvar där och fryser. Då bestämmer barnet sig för att hjälpa: först vantar, sen mössa och långkalsonger och till sist en liten sten i dörren till huset så Victoria kan smyga upp till vinden och sova som en prinsessa. Dessutom kanske Victoria vill lyssna på lite kompisproblem under tiden? Trots att hon mest säger “Du lilla” hela tiden.

Strax efter Tilly som trodde att… kommer boken Prinsessan Victoria som ytterligare en kommentar till samtidens alltfler hemlösa. Med alla diskussioner i vuxenvärlden och hårresande berättelser om tält som sätts i brand och människor som får vatten slängt över sig – känns barnperspektivet som det enda vettiga och självklara. Författaren Kristina Murray Brodin berättar i ett pressutskick att idén till boken kom när hon såg ett barn lämna över sin godisklubba till en av de hemlösa i Stockholm. Kanske är det så enkelt i all sin komplexitet, medan vi vuxna bråkar om vad som borde göras eller inte göras, ser ett barn ett akut behov och ger bort sina vantar eller sitt godis. Prinsessan Victoria är berättelsen om ett ytterst angeläget mänskligt möte, enkel och fördomsfri, varm och fin. Precis som det borde vara.

Prinsessan Victoria är skriven av Kristina Murray Brodin och illustrerad av Kajsa Lind. Den ges ut av Olika förlag.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

”- Den är genial, men den kräver några genomläsningar.” Så sa en kollega som jag har stort förtroende för när det gäller barnlitteratur angående Augustprisnominerade Jag blir en bubbla av Malin Axelsson och Klara Persson. Det var tur att hon sa det, för annars är det mycket möjligt att jag inte hade gett den en chans. Det är nåt med det pastellfärgat spretiga och knepiga som jag har sett lite för mycket av nu.

För knepigt, spretigt och pastellfärgat är det. Inga versaler i början av meningarna och mycket annat som vän av ordning kan värja sig mot. Men när man börjar läsa högt för sig själv, eller någon annan, så fastnar man. Det är en oemotståndlig lekfullhet och flamsighet i texten, som dessutom är rytmisk och språkligt skön. Här finns ett driv som gör att man flyger lätt över sidorna och de liksom utspridda och till synes osammanhängande illustrationerna får ett sammanhang. Gorillor, tårtor, bebisar, monster och doktorer som blir sjuka. Man gillar sin egen röst när man läser den här boken högt. Man får lust att dramatisera och frasera och göra konstpauser. Man fattar inte riktigt vad man läser, eller vem det är som säger vad, eller när och var saker händer, men det är på nåt sätt i sin ordning. Det är lite som att prata med barn.

Man blir glad. 

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson och Klara Persson ges ut av Urax förlag.

Tilly som trodde att..

 

Den här boken har jag nästan läst sönder den sista tiden. Barnen älskar den och jag älskar den. Bokens författare Eva Staaf är radiodramatiker och regissör till vardags men debuterar här som bilderboksförfattare. Den fenomenala illustratören Emma Adbåge känner de flesta till sedan tidigare genom bilderbokskaraktärer som Sven och Leni. Och nu är boken nominerad till Augustpriset. Med rätta, säger jag.

Vem är då den här Tilly som trodde att? Tilly går på dagis. Hon och hennes kompis Tage är nyfikna på att få veta hur det är att vara någon annan. De undrar till exempel varför vissa barn inte har några badkläder med sig till badhuset och varför andra bara har möglig ost och nagellack hemma i sitt kylskåp? Och varför vissa, som Tages mamma, vill ha persiennerna nere istället för uppe mitt på dagen? Sen finns han killen på gatan utan för affären, som bara har tunna, tunna skor fast det är vinter..och varför får mamma alltid så förtvivlat bråttom varje gång de ser honom?

Tilly som trodde att.. är en helt fantastisk bok. Det är en bok som med stor respekt visar på olikheter människor emellan. Framförallt visar den ömsint hur olika människorna i vår direkta närhet kan vara. En klasskompis mamma gör inte på samma sätt som min mamma, en hemlös på gatan där jag bor lever under helt andra villkor än vad jag gör.

Boken kan läsas linjärt från pärm till pärm men öppnar också för att läsas på andra sätt. Vid behov kanske? Bilderna är en historia för sig som jag helt enkelt inte kan få nog av. Tips: Tages mammas beiga, välordnade kök (där Tilly hör klockorna ticka) är kort och gott hjärtknipande. 

Blompojken

Barndomens romantiska skimmer är förljuget, det vet alla som varit barn. Speciellt om du uppfattas avvika ifrån trånga normer.

Blompojkens text är fåordig, rytmiskt. 

 

“Liten pojke

Gillar blommor

Gillar fina

Fina saker”.

 

Orden påminner om en bön, en vädjan om att få vara sig själv. Berättelsen står helt på blompojkens sida. Plågoandarna illustreras i mörka färger, arga ansikten. Bara blompojken strålar i färg. Kanske kan det upplevas som förenklat, men å andra sidan ger det läsaren möjlighet att helt liera sig med blompojken.

Ibland tränger röster från världen utanför in, frökens “säg ifrån” eller killgängets “mespojken, fjollpojken”. Det låter mörkt, men samtidigt är berättelsen hoppfull. Blompojken illustrerar det ljusa, trots hårda ord så blir han kvar i det som är sant och riktigt för just honom.

Att boken ens finns inger också hopp, och den kan säkert fungera som tröst och styrka. För att inte tala om tankeställare och samtal för världens alla killgäng, av alla åldrar och kön.

En bilderbok för lite äldre barn, 5 år och uppåt. Och vuxna!

Blompojken är skriven och illustrerad av Elias S. Ericson. Boken ges ut av Kabusa.

Om att komma nästan nära.

Någonting som fascinerar mig är böcker där bilden berättar mycket mer än vad texten låter oss förstå. Särskilt härligt är det att läsa sådana böcker högt för barn. Det är som att ge barn kunskap och samtidigt lyckas med bedriften att få dem att förstå hur ensamt det kan vara att sitta med kunskap när man inte kan förmedla den (läs: till bokens huvudperson). I förra veckan läste jag Sam och David gräver en grop ihop för 6,7,8-åringarna och de blev tokfrustrerade. Samtidigt mynnande frustrationen ut i en abstrakt diskussion, ni vet abstrakt tänkande är svårt för barn, om det här med att det i princip alltid finns minst två möjliga händelseförlopp till allt som görs och sker. Herreminje – vad de tänkte!

Sam och David har helt enkelt lite tråkigt en dag och bestämmer sig då för att gräva en grop. De båda är väldigt flitiga och gräver och gräver för att hitta något häftigt. Men det de inte vet är att varje gång de närmar sig något häftigt (oftast en magnifik diamant) beslutar de sig för att gräva i en annan riktning. Barnen ser hur nära de är men Sam och David vet helt enkelt inte vad de missar och hur nära diamanterna de hela tiden kommer.

Sam och David gräver en grop ihop är illustrerad av Jon Klassen och skriven av Mac Barnett, boken ges ut av Hippo Förlag.