Kategori:7 år

Den fina prinsessan

Den fina prinsessan är skriven av Petter Lidbeck och illustrerad av Thomas Fröhling. Det är den andra av tre vinnare i Natur och Kulturs bilderbokstävling som vi recenserar här på Bokunge!

Prinsessan i boken är så fin att hon inte bajsar om dagarna. Istället bajsar hon på natten i sömnen. En natt gömmer sig en fotograf på toan och tar högst avslöjande bilder som dagen efter basuneras ut i stans alla tidningar. Kungen blir mycket upprörd och bestämmer sig för att bomma för toaletten. Bajsande prinsessor kan man ju inte ha. Och prinsessan blir tjockare och tjockare ju mer hon äter utan att bajsa. Och hon äter en masse. När hon på toppen av all mat blir påtrugad ett plommon av en hovdam går det lite överstyr. Vad som händer påminner faktiskt väldigt mycket om den här scenen: “And finally Monsieur, a wafer thin mint.” (Kolla inte om du är äckelmagad)

Överhuvudtaget är vuxenreferenserna många i Den fina prinsessan, inte minst i paparazzifotografen och bildchocker i dagspressen. Illustrationerna känns också mer vuxentillvända än tecknade för barn. Och det är väl min stora invändning mot boken. Jag tycker att den är himla snygg, men förmodligen tycker jag det just för att jag är vuxen och inte ett barn. Vem vet?

Men jag gillar boken ändå. Historien är underhållande och figurerna är faktiskt ganska roliga, allra mest kungen med sin sjukt stora näsa. Och det är ju alltid kul med bajs som alla vet. Det är verkligen ett ämne som ska avdramatiseras till förbannelse. Till alla hårdmagade människor där ute.

Den fina prinsessan är skriven av Petter Lidbeck och illustrerad av Thomas Fröhling, och ges ut av Natur&Kultur

Lova! sa Smulan

På Mässan i år presenterades vinnarna i Natur&Kulturs bilderbokstävling. Vi kommer skriva om alla de tre vinnande bidragen. Först ut är Lova! sa Smulan skriven av Moni Nilsson och illustrerad av Joanna Hellgren.

Smulan är en liten hårding. Bara inte när det kommer till sprutor. Hon vet nämligen att det gör skitont att bli stucken av en nål. För när pappa lovar att det inte alls gör ont så testar Smulan att i smyg sticka honom med en knappnål. Självklart skriker pappa i högan sky. Alltså gör det ont. Så Smulan får pappa att lova några saker innan hon går med på att bli stucken hursomhelst. Han lovar till exempel att hästen som står hos doktorn är Smulans. Sen lovar han att Smulan ska få välja “vad hon vill” i affären om hon klarar att ta sprutan. Som alla vet är det livsfarligt att lova saker. Man måste ju hålla det också.

Lova! sa Smulan är en riktig pärla till bilderbok. Jag blir helförtjust i den lilla barska Smulan som i temperamentet påminner om Lotta på Bråkmakargatan. Smulans pappa är en modern man som bakar bullar och går med mobiltelefonen klistrad mot örat. Så klart passar Smulan på att hitta på diverse hyss när pappa är som mest upptagen i telefon. Det sköna med Smulan är att hon heter just Smulan och är tuff som bara den. Hon spottar på storebrorsan och hon siktar med vattenpistol på pensionärer. Bäst är nog ändå när Smulan väl ska ta sin spruta och ångrar sig i samma ögonblick, men så märker hon att den lille skraje killen Leo tittar på henne. Då blir hon stursk och bara: “Jag är inte rädd för nåt!”

Joanna Hellgrens bilder är helt underbara! Det är så fantastiskt när hon förstärker exmpelvis den lite äldre doktorns ansikte genom att låta penseldragen synas. Likaså talar siluetterna av den lilla folkskaran runt Smulan (som just ska få en spruta) för sig själva. Temat är ju dessutom mycket passande såhär i vaccinationstider. Jag hoppas verkligen att vi får se mer av kombinationen Hellgren/Nilsson i framtiden!

Lova! sa Smulan är skriven av Moni Nilsson och illustrerad av Joanna Hellgren.

Liten och rädd?

Det känns som att det finns ganska många böcker där barns olika känslor får speglas i en låtsasvän av något slag. Så får barnen vara stora och duktiga och ta hand om sin mindre tuffa kompis. Så är det i Kompisen är för liten. Olivia och kompisen är hos gammelfarmor, och kompisen (som förresten är en gammal hederlig nallebjörn) är rädd för nästan allting. Och inte får han vara med och bestämma heller, för det får man inte när man är liten. Alltså sätter Olivia och kompisen igång att pyssla, fastän kompisen tycker att det är tråkigt. När gammelfarmor har somnat kommer saxen fram. Oooops! så har Olivia klippt av kompisens ena öra, fast han inte vill. Nu hör han bara med ena örat och det blir lite läskigt. Hjärtat pickar. Olivia syr fast kompisens öra igen, fast han tycker att det är otäckt. Örat hamnar dessutom helt fel, mitt i pannan. När kompisen blir ledsen erbjuder sig Olivia att plåstra om honom, men då säger kompisen äntligen nej. Han gråter inte alls och han kan förresten plåstra om sig själv. Så han sätter plåster över ögonen och tårarna slutar att rinna. Och plötsligt händer något: kompisen växer och blir stor och modig! Äntligen är han inte för liten längre. Det är inte svårt att förstå berättelsens budskap. Även små barn behöver bestämma själva ibland, annars är det svårt att känna sig annat än liten och rädd.

Historien är bra i sig, men det jag gillar mest med Kompisen är för liten är de fina illustrationerna. Särskilt den där kompisen hänger ut över en taklampa och gråter så att tårarna är som stora pärlor över hela bilden. Det är enkelt tecknat men Per Gustavsson är grym på att fånga olika känslouttryck så att även en nalle kan se sur, arg, rädd eller stolt ut. Mycket snyggt!

Kompisen är för liten  är skriven av Moni Nilsson illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Rabén & Sjögren.

Kärlek för apor och barn

Det här är lätt årets finaste kärleksberättelse för barn! I början av boken får vi se ett gäng apor uppklättrade i ett träd. Det är natt med dansande eldflugor och den äldsta apan ska berätta sagor. Den mest omtyckta sagan av dem alla är den som handlar om den stora kärleken. Kärleken mellan två apor. Om Amos och Soma som är så förälskade i varandra att de kan höra varandras tankar:

När dom speglade sig i vattenytan

såg Amos bara Soma.

Och Soma såg bara Amos.

Nu gungar vi i bambuträden,

tänkte Soma.

Ja, det gör vi, tänkte Amos

Amos (som jag hela tiden vill stava Amor…) och Soma leker, badar och slänger sig i lianer tillsammans. Och när de blir trötta samlas de med de andra aporna i det stora trädet för att lyssna på när den äldsta apan berättar sagor. De älskar framförallt smakar-gott-sagan: Långt bortom bergen, bakom molnen och på andra sidan floden finns en trädgård med himmelskt goda äpplen. Men äpplena ägs av en hemsk man som har vassa knivar och som äter apor. En dag berättar Soma att hon har ett litet barn i magen. Amos blir så glad att tjuter mot månen och han bestämmer sig för att bege sig till trädgården med den hemske mannen för att hämta hem ett äpple till Soma.

Om en litteraturvetare skulle läsa Amos och Soma skulle denne säkerligen hitta ett dussin olika sätt att tolka boken på. Det finns till exempel en rätt tydlig koppling till Bibelns Adam och Eva och syndaäpplet.  Det förekommer berättelser i berättelsen. Och det vilar ett lätt sagoskimmer över berättelsen i och med Amos resa mot det magiska äpplet och kampen mellan det goda och det onda. Men jag väljer att se Amos och Soma som en kärlekshistoria med ett vackert språk. Som det här, det är som en dikt:

En kväll tog Soma Amos huvud

och la det mot sin mage:

Hör, sa hon. Och känn!

Han hörde en syrsa som sjöng.

En porlande bäck.

Och kände grodornas hopp därinne.

Vad har du där? sa han.

Det är våra ungar, sa hon.

Det är dom som hoppar härinne

och väntar på att få komma ut.

Amos och Soma är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Anna Höglund och ges ut av Rabén & Sjögren.

Fantasin kan man inte bestämma över.

Siv ska sova över hos sin nya bästis Cerisia. Cerisia som har två marsvin, en hund och en storebrorsa som heter Elme. När pappa lämnar hemma hos Cerisia är Siv kaxigare än kaxigast. Hon kan knappt vänta tills han har pratat klart med Cerisias mamma. Allt är så annorlunda, nytt och spännande. Men så fort pappa har gått noterar Siv att det luktar messmör i hallen och att det finns glasrutor i ytterdörren så att “man vet var man går hem”. Cerisia springer hemtamt några meter före. När Siv inte vill klappa familjens skabbiga hund Pållan konstaterar Cerisia krasst: “Då är du ingen djurvän”. Lite senare är det dags för glass i köket. Cerisia tar två, men Siv får bara en. Snart sänker sig mörkret över lägenheten och i takt med det sjunker Sivs mod. När det väl är läggdags bestämmer Cerisia att lampan ska vara släckt. Sedan vänder hon sig med ryggen mot Siv och somnar. Kvar i mörkret ligger Siv och önskar innerligt att det ska bli morgon nångång. Efter ett tag upptäcker hon att både Cerisia och hunden är borta. Siv smyger ut i korridoren. Hon går på upptäcksfärd och stöter på Cerisias gnälliga gammelfarmor och två knepiga vuxna (väldigt lika Cerisias föräldrar) som bara verkar vilja bestämma. I köket brottas två bråkstakar (som nog ska föreställa marsvinen) under diskbänken. Så dyker Cerisia upp. Medan hon har varit på toaletten har Siv, med hjälp av sin fantasi, vunnit tillbaka något av sitt mod. Så när Cerisia föreslår att bråkstakarna ska ha koppel för att lugna ner sig säger Siv: “Dom vill nog inte bli bestämda över”. Sedan visar hon Cerisia bråkstakarnas gömställe under diskbänken. Cerisia hämtar kuddar och så bäddar de ner sig och somnar båda två.

Det finns bilderböcker som är fantastiska men som tilltalar vuxna mer än barn. Det här är definitivt inte en av dem. Pija Lindenbaum har än en gång skapat en bilderbok som i första hand talar direkt till barnen. Som vanligt står vi vuxna, mäkta imponerade av hennes begåvning, redo att tolka berättelsen om Siv och Cerisia. Den tolkningen kan vi behålla för oss själva. Det viktiga är att de barn som läser den, eller får den läst för sig, får tolka boken precis som de vill utan att någon annan visar vägen. För det är precis som med Siv. Då fungerar fantasin som bäst.

Siv sover vilse är illustrerad och skriven av Pija Lindenbaum. Bok ges ut på Raben&Sjögren.

När hundastrofen är framme.

Det är få saker som jag är så svag för som just berättelser om djur som har ett hemligt liv. Praktiskt taget varje gång jag möter en hund eller en katt så inbillar jag mig att jag ser igenom den där fasaden och riktigt ser hur trötta de stackars djuren är av att behöva spela enfaldiga och halvkorkade hela dagarna inför oss människor. Boken När hundarna bytte ända är en ny bok av den engelske barnboksförfattaren Peter Bently och den eminenta japansk/brittiska illustratören Mei Matsuoka. Här berättas historien om hundarnas stora vårfest. All världens hundar är bjudna. När de anländer till festen uppmanas de att hänga av sig sitt stjärthål (bara sådär!) på en krok i garderoben och undvika allt kissande. Sagt och gjort och snart är festligheterna igång. En labrador skämtar om en katt, tre knähundar spexar och en dalmatiner sågas itu. Och efter det är det dags för dans. Någongång under dansen spårar saker ur och en kandelaber går i golvet. Elden sprider sig och panik utbryter. Hundarna flyr och på vägen ut rycker de till sig första bästa stjärthål. Och tada! Där har ni en lysande förklaring till varför alla hundar luktar varandra i rumpan dagarna i ända. För de hoppas fortfarande hitta det som en gång var deras.

Boken är fantastiskt underhållande! Precis lagom absurd och tramsig för att ett förskolebarn ska trilla baklänges av fniss. Bilderna är helt ljuvliga och Mei Matsuoka låter verkligen alla hundrasers speciella egenheter komma fram i bilderna. Att texten är på vers gör faktiskt det hela ännu bättre och bidrar till att boken kan fungera redan från 3 år och uppåt. Sist men inte minst: Kredd till översättaren Lotta Olsson som verkligen har lyckats få till rimmen på svenska.

När hundarna bytte ända är skriven av Peter Bently och Mei Matsouka, översatt av Lotta Olsson. Den ges ut av Natur&Kultur.

Osedlighetschock!

I somras satt min bror brandmannen vid vårt köksbord och tittade i Första Uppslagsboken. Det är en faktabok från 2007, som brukar falla de allra flesta vetgiriga barn i 6-8-årsåldern på läppen. Den handlar om det mesta – här finns uppslag om raketer, om kroppen, om stjärnhimlen och om olika djur. Min bror brandmannen är visserligen inte alls i 6-8 årsåldern, men även han verkade väldigt nöjd med boken. Tills han kom till uppslaget som visar en brandstation under utryckning.

“Vad i h-vete!” frustade han plötsligt då. “Vad är det här? Kolla på bilden av brandmännen här, Lisa. Vad gör de strax innan larmet plötsligt går?”

Och när jag slet åt mig boken och granskade bilden noga såg jag det också: En av brandmännen ligger i sängen och läser en tidning med en lättklädd kvinna på framsidan. Den andra står med en öl i handen. Tjena hej, förutfattade meningar!

Boken i fråga är för övrigt översatt från franska, och ges ut av Rabén & Sjögren. Och om man kan tänka sig att bortse från ett par stereotypa framställningar i stil med osedlighetschocken på brandstationen, så är Första uppslagsboken toppen.

Första uppslagsboken är översatt av Malin Bergman och ges ut av Rabén & Sjögren.

Gammal älskling kommer ut på nytt

En Bok För Allas utgivning är en av de största kulturgärningarna i Sverige. Förlaget ser till så att alla som vill kan ha råd att ha kvalitetslitteratur hemma i bokhyllan. Tyvärr har de stött på en del grunt vatten i form av indragna stadsbidrag av nuvarande regering och blivit tvugna att “anpassa sig” efter de brutala marknadskrafterna. Men utgivningen är, imponerande nog, fortfarande bred. Den 28:e oktober ger de ut en av de finaste bilderböcker jag vet. Måns och Mari om vintern. Boken är i själva verket en del av en tjockare bok som innehåller alla årstiderna med Måns och Mari. Författaren och illustratören Kaj Beckman kom ut första gången med boken 1974. Sedan gavs den ut på nytt 1979 i form av samlingsboken som hette Måns och Mari från vår till vinter. Beckman har bland annat också illustrerat Min Skattkammare och flera titlar av HC Andersen. Hon belönades med Elsa Beskow-plaketten 1973. Till våren 2010 kommer också Måns och Mari om våren och efter det rullar det på med Måns och Mari om sommaren och Måns och Mari om hösten.

Chico Bom Bom

Chico Bom Bom är verktygsapan med det grymmaste verktygsbältet! Han har fantastiska verkyg, till exempel en morrmaskin, klädhammare, käftapparat och en töjbar hammare. Chico älskar att uppfinna och upptäcka saker. En dag blir han lurad av en märkligt placerad banana split och rövas bort av en positivhalare till en cirkus. Det ser tufft ut för Chico, men han är smartare än McGyver så lösningen är inte långt borta. Det behövs bara ett måttband, en spiralförlängare och en borrmaskin med backspegel. Temat i boken är helt klart det uppfinningsrika. Språket bubblar och nya ord ploppar hela tiden fram och bilderna går från de enklaste bilderboksteckningarna till serieliknande rutor och myllrande heluppslag. Kanske är det på grund av detta som jag får lite svårt att bestämma mig för vilken ålder Verktygsapan skulle passa för, eventuellt lite äldre barn som kan hantera mångfalden i boken. Men de mindre kan säkert också uppskatta den för alla detaljer och för att Chico är en så söt apa. Nicke Nyfiken har fått konkurrens!

Verktygsapan är skriven och illustrerad av Chris Monroe. och översatt av Lotta Olsson. Den ges ut av Rabén & Sjögren.